Eurotrip dag 1 - Mot Danmark
"Dylan, vakna. Ska vi åka på roadtrip?"
Med ens blir han klarvaken och ställer sig upp bredvid sängen. Repliken kommer lika fort.
"Kom nu då pappa så åker vi på roadtrip"
Klockan är inte ens fem på morgonen när kaffebryggaren börjar puttra och jag gör i ordning lite färdkost. Junior hade kraschat tidigt kvällen innan i hängmattan och var väl utvilad. Jag själv hade gjort klart sista måstejobbet och insett att jag faktiskt var ledig.
Morkarlbyhöjden i arla morgonstund.
Nu hade jag äntligen tagit ett beslut. Jag hade velat fram och tillbaka länge om vart fan vi skulle åka på semestern. Om vi ens skulle åka överhuvudtaget. Hemester. Nä glöm det, jag ville iväg. Junior också. Jag hade tittat på alla möjliga sorters resor; bland annat en helt vanlig chartervecka till medelhavet, men att åka i juli skulle visa sig vara svindyrt. Aldrig att jag betalar tjugo lök för ett mediokert hotell långt från stranden på någon grekisk ö jag inte ens känner till, än mindre uttala. Särskilt inte när jag inser att samma resa i september går för en spottstyver.
Att sy ihop en egen resa med lågprisflyg och boende på något Airbnb (<-reklam) med tillkommande logistik och mer därtill landade på nästan samma pengar. Ändå för bökigt. Bara att lägga ner. Jag vet inte hur många gånger jag stängt igen locket på laptopen i ren frustration senaste veckorna.
"När du får barn, då kommer du vilja åka på all-inclusive.."
Jag vet inte hur många gånger jag hört det där från min omgivning. Nu har jag barn sedan några år men får ändå allergiska besvär när jag tittar på bilder från de där gigantiska hotellkomplexen. Paxa solstol. Grisiga bufféer. Inhägnat område. "Man behöver inte ens lämna hotellområdet". BEHÖVER?! Det finns ingenting i min kropp som får mig att vilja boka all-inclusive.
Jag ville resa. På riktigt, se något nytt. Känna nerven.
Interrail? Jag ville åka tåg. Junior också, han älskade tåg. Men då måste vagnen med, han skulle aldrig palla med att gå så mycket. För komplicerat. Lägg ner tills vidare.
Roadtrip då? Eller en combo kanske?
I så fall utanför Sverige. Jag ville ner på kontinenten. Vad fan man nu skulle dit och göra. Började ändå misströsta när jag insåg att färjorna började bli fullbokade. Dyrt var det också. Blev sur.
Men när google map föreslog omvägen runt Jylland med obetydlig tidsförlust bestämde jag mig direkt. Dessutom var det billigaste vägen ner och inga tider att förhålla sig till. Jag insåg också att Legoland i princip låg ett stenkast från rutten. Där har vi det! Vi drar till Legoland till att börja med, sedan får vi se vad som händer.
Junior sov sött i hängmattan så jag kunde packa i lugn och ro. Tältet och ombyte för en vecka ungefär kastades in i bakluckan. Öresundsbron kunde man få för halva priset om man reggade sig på deras hemsida. Det här kändes bra. Jag hade en plan om att ta oss betydligt längre ner i Europa men vågade inte hoppas på att det skulle funka. Skickade ett meddelande till Hjärter Dam att vi skulle dra nästa morgon. Jag var tacksam att vi hade en friktionsfri relation.
Vi var på rull redan före klockan sex. Vi skulle hinna långt, oklart hur långt bara. Junior var hur taggad som helst. Jag också. Kände resnerven.
Det enda som sinkade oss förutom hundra pissraster var en trasig säkring till 12-voltsuttaget som jag lyckades lokalisera först efter att jag rivit ut all packning ur bilen. Prick klockan fyra passerade vi bron, och först någon timme senare släppte jag bomben för Junior att vi skulle på Legoland nästa dag. Han blev eld och lågor.
On the road again..
Googlade fram en camping som såg fin ut och satte kurs. 101 mil senare var vi framme, och strax före åtta var tältet och flaggan uppsatt. Junior som sovit från Jönköping till Helsingborg var pigg, och uppspelt över den stora lekplatsen. När han fått springa av sig en stund käkade vi på campingens grillafton. En lång dag var till ända och en kall Tuborg hade aldrig smakat bättre. Junior hade inte gnällt en endaste gång under den långa bilfärden. Jag var oerhört imponerad. Klarar han det här kan vi åka hur långt som helst.
Randbøldal Camping
Strax innan vi somnade började han gråta och sa att han saknade mamma och ville att vi skulle bo tillsammans. Mitt hjärta gick sönder. Det kom så plötsligt och oväntat. Det har gått flera månader sedan han sa något liknande. Jag tröstade och kramade och sa att vi kunde åka hem igen efter Legoland om han ville. Bytte fokus och pratade om annat. Skrattade lite och somnade.
Hundra mil på en dag alltså.