Fucked up duck...
En anksylta i hörnet på röriga Charoen Krung Road. Det är något bekant över stället men det är först när vi sätter oss ner som poletten trillar ner. Jag har varit här förut. För sex år sedan. Oh, the irony...
Efter en sväng med skytrain till Siam Paragon så har vi klivit av vid BTS Saphan Taksin och tar omvägen till hotellet via den trafikerade gatan som blev Bangkoks första riktiga väg när kanalerna började byggas bort. Den är rörig men charmig och har mycket av den gamla känslan kvar. Vi behöver äta något innan vi återvänder till hotellrummet och jag kryssar långsamt fram vagnen mellan allt som kan tänkas dyka upp på Bangkoks trottoarer. Nu för tiden ser man dock sällan elefanter på gatorna, men ankorna som hänger bakom glaset fångar min uppmärksamhet och vi kliver in i restaurangen. En klassisk sylta med rangliga bord och pallar i aluminium. Det brukar betyda gott och billigt.
Junior är en social isbrytare, och som vanligt kastar sig de thailändska tjejerna över honom och nyper honom i kinderna och ser ganska snart att han är ett halvblod , -louk krung chai mai? Frågorna haglar och de hinner knappt ta min beställning. Ja, mamman är thai förklarar jag. På thai, det lilla som jag fortfarande minns. Ingen kan engelska här, och hemma har vi bara pratat svenska de senaste åren.
Jag har nästan lust att berätta att hon och jag har varit här och ätit en gång. Då, för sex år sedan, bodde vi på närbelägna Lebua och hade precis varit på Robinson längre ner på gatan och köpt våra förlovningsringar. Det var våran sista dag i Thailand och vi skulle bara ta en lunch innan vi gick tillbaka till hotellet för att checka ut och bege oss ut till Suvarnabhumi för att säga farväl. Vi hade slunkit in här, ankan i fönstret hade lockat in oss även den gången. Jag minns det väldigt tydligt, hur vi satt och tittade på varandra - och ringarna. Jag har faktiskt en bild på det i datorn hemma. Vi bestämde här att själva förlovningen skulle ske först ute på flygplatsen innan vi skildes åt.
anno 2013
Tänk om någon hade sagt till mig då, att om sex år kommer du sitta här igen med en tallrik anka framför dig, då med din fyraåriga son i sällskap men utan henne. Ja det hade jag aldrig kunnat tro. Men livet går upp och ner. Jag och Junior har trots allt en fantastisk tid tillsammans och att få vara hans pappa och resa med honom är ett privilegium. Ankan i Bangkok smakar alltjämt lika gott.
Härlig läsning som alltid!
Ja det verkar vara en liten värld vi rör oss i trots allt...
kram på er