Med en fot i business class...
...men det var också allt. Bokstavligt talat. Bildligt talat kändes det nästan ändå som om vi satt där. Vi fick platserna längst fram i apklass och tre egna säten att sprida ut oss på, och sträckte jag ut högerbenet genom draperiet så hade jag foten inne hos det fina folket, även om det var ganska tomt på finfolk därinne.
Jag hade bävat inför den här flygresan eftersom Junior har börjat gå nu och absolut inte vill sitta still någon längre stund, men det gick bättre än väntat. Hotellnatten på Arlanda erbjöd inte så mycket sömn för honom och alla mentala intryck på terminalen gjorde honom trött, så han sov i början och vi klarade av att äta utan incidenter, och jag kunde till och med avnjuta en miniflaska vin i lugn och ro och få känna att livet kunde vara underbart även på ett flygplan. När monstret väl vaknat satt han lugnt och tittade på sumobrottning i det extra sätet vi blivit tilldelade. Att flyga med en ettåring var ju tydligen lätt som en plätt. Det var egentligen bara sista timmen innan landning i Dubai han blev rastlös han skulle ut och gå i gångarna och slå huvudet i typ varenda armstöd han passerade.
Fyra timmar på Dubais flygplats mitt i natten var däremot en jävligt dålig idé. Störd dyngsrytm och inte mycket att göra gjorde Junior vansinnig. Jag tror att jag bara sett honom så arg en gång tidigare, och droppen var nog när vi blev avvisade från ett lekutrymme som dock ändå fanns på flygplatsen. Det var av någon outgrundlig jävla anledning bara till för barn mellan 4 och 12 år. Nazi-terroristen viftade med sin walkie talkie och skickade ut oss därifrån, och från att jag faktiskt kunde ana ett litet leende på Juniors läppar innan jag bar ut honom därifrån tog det bara några sekunder tills han flippade ur fullständigt. Då var det fortfarande två timmar kvar innan boarding. Mini-Godzillas skrik ekade runt i terminalbyggnaden och vi hamnade i allas blickfång och jag fick känna det där hur alla andra studerar hur man hanterar en oregerlig unge. Att försöka sätta honom i vagnen var ungeför som att få ner en slemmig ål i en glasburk. Vi hittade till slut ett lugnt hörn på flygplatsen där han snart slocknade av ren utmattning, och sista flyget till Bangkok så sov han precis hela resan och vaknade först när landningsstället slog i backen.
Och var ska de yngre barnen leka...? Tummen ner för Dubais flygplats.
Vad gäller Emirates så var det skillnad på flygen. Första planet mellan Arlanda och Dubai var nytt och fint, bra service och god mat. Andra planet mellan Dubai och Bangkok var gammalt, dålig service, delvis sur personal, och maten ett skämt.
Väl framme på Suvarnabhumi fick vi gräddfilen genom passkontrollen tack vare Juniors existens. Han tyckte dock att det var så jävla varmt i det här landet så han klädde av sig och streakade sig genom hela flygplatsproceduren.
För att slippa taxiköer och trafik så hade jag bokat The Sukosol som ligger precis vid Phaya thai som är ändstation för Airport Link, så vi tog således tåget in till stan. Kostade oss 2 x 45 Baht, och alltså över en tusing sparad jämfört med Limo-taxin vi tog förra resan. Vi stannar tre nätter innan vi drar vidare till Nong Mak Fai. Återkommer väl med en rapport från Bangkok innan dess.