Taste Like Chicken

Jag vänder mig om och tittar uppgivet på Hjärter Dam. Svetten pärlar sig i hennes panna och på överläppen. Junior börjar bli otålig. Jag svär och undrar vad jag gör för fel. Jag har fäst den där bilbarnsstolen så många gånger förr men får fan inte till det nu. Bältet kommer fel hela tiden. Räcker inte till. Den vänlige chauffören gör tafatta försök att hjälpa till, men det gör mig bara mer irriterad. Jag har betalat extra för en limousinetaxi för att vi ska få en säker körning från Suvarnabhumi Airport till Eastin Grand Hotel i Bangkok, men nu har jag en fullständig blackout och kan inte ens fästa stolen. Jag har inte sovit en blund sedan vi lämnade Mora dagen innan och kan inte tänka klart. Jetlag. Törstig. Svettig. Safety first tänker jag och gör ett nytt försök. Ger upp och känner att de första hatmailen från Sveriges överbeskyddande lattemaffia redan är på gång.

Trafiken är ovanligt lugn den här kvällen och chauffören tar det försiktigt. Junior sitter i mitt knä - precis som jag själv gjorde i min pappas knä under bilfärderna på 70-talet - och tittar fascinerat  ut på de blinkande neonljusen när vi närmar oss The Big Mango som Bangkok ibland kallas.

Flygresan som jag hade bävat inför gick ändå rätt bra. Vi fick guldplatserna längst fram och Junior sov i omgångar i våran famn mellan Arlanda och Doha. Korgen på väggen var inte intresserad av att ligga i.

Andra flyget till Bangkok var vakentid i dygnsrytmen. Planet var långt ifrån fullbokat och vi fick vi tre stolar för oss själva längst fram. Tre andra spädbarn var också med och samtliga hade plats längst fram. De låg och sussade så sött i sina korgar, men inte junior som lånade ut sin till Svampbob Fyrkant och var själv framme hos flygvärdinnorna och drog sina bästa partytricks.

Pärlor för svin...

Det är ju första gången jag reser med barn och det har varit en helt ny upplevelse. Junior drar till sig uppmärksamhet hela tiden och de barnälskande thailändarna blir helt galna när de ser honom. Ja det började redan i Doha förresten. Här i Thailand så väcker en så kallad ha sip/ha sip (50/50) eller louk krung (halvt barn) extra stor uppmärksamhet. Mixen thai och farang får ju ett speciellt exotiskt utseende och ofta får de jobb som skådisar och fotomodeller. Men först ska han lära sig hugga ved tycker jag.

Överallt i Bangkok så har folk spruckit upp i stora leenden när de sett honom. På flygplatsen, hotellet, varuhusen, och på himmelståget har det bildats cirklar runt honom och alla ska klämma och känna på honom. Oh narak na' (Oh så gullig) hela tiden, och det är nästan så att till och med jag har blivit generad trots att jag gillar uppståndelsen och är stoltaste pappan i mannaminne.

En till sak förresten. När man kommer med barn så får man gräddfilen genom flygplatsköerna. I Doha när vi ställde oss i den extremt långsamtflytande kön till säkerhetskontrollen så tog det bara någon minut innan en uniform började vifta med en käpp lite längre bort. Jag tittade upp från min telefon och såg att han pekade på mig. You, you and you sa han och pekade på oss och öppnade avspärrningarna. En annan resenär trodde det gällde honom också men blev abrupt avvisad med käppen och inskickad i snigelkön igen.

Samma sak på Suvarnabhumi. Hela den trögflytande massan vid passkontrollen där gled vi lättsamt förbi och hänvisade till ett bås utan kö.

Det var så skönt att äntligen ha kommit fram och att Junior tyckte det var intressant att resa. Vi var helt slutkörda klockan 21 lokal tid och alla slocknade nästan direkt, även om den lille dreglande klumpen trixade lite och hellre ville räkna bilar nere på Sathorn Road, och jag själv mentalmonterade den där jävla bilbarnstolen hur många gånger som helst innan jag också försvann bort i Bangkokdimman...