Taste Like Chicken

“Välkommen till Resecity Mora”

“Ja, Hej, det var jag igen.”

“Ja, hej på dig.”

“Du, jag glömde fråga en sak. Kan du seata henne tror du?  Hon vill gärna sitta vid fönstret.”

“Japp, det kan jag fixa. Hela vägen eller?”

“Ja helst, men särskilt sista sträckan från Doha till Arlanda så hon får se lite av Sverige innan hon landar.”

Vi lägger på. Det är knäpptyst i stugan där jag befinner mig. Jag tittar ut genom fönstret på den frusna Horrmundssjön. Långt ut på isen ser jag två rådjur som strövar fridfullt. Det råder fortfarande full vinter. Det är tio minus och Dalarna ligger inbäddat i snö. Nu ska hon komma hit. Jag är spänd av förväntan.

Jag skickar ett meddelande till henne och bekräftar att hon fått fönsterplatsen, samt en bild av ett vintrigt Sverige. Jag frågar vad hon gör och var hon är. BTS Siam får jag till svar. Vilken brutal kontrast tänker jag. Två olika världar. Hur kunde vi vara så lika i vårat tänk när vi kom från så vitt skilda världar?

Par i hjärter.

Det har gått precis en månad sedan vi förlovade oss på Suvarnabhumi Airport, bara ett par timmar innan min hemfärd. Ringarna hade vi köpt samma dag på Robinson, bredvid Lebua där vi bodde de två sista nätterna. Jag hade egentligen frågat henne redan kvällen innan när vi tog en drink uppe på Sirocco Sky Bar. Hon hade hintat om det själv vid några tillfällen och jag förstod att hon skulle säga ja till ett frieri. Sirocco var perfekt. Romantisk och med en oslagbar utsikt över Bangkok och Chao Phraya River. Hon vågade inte ta min fråga på allvar då, men hon tog fram en hundrabahtssedel och rullade ihop så smalt det gick, plattade till den och knöt runt sitt eget finger och hävdade att hon nu tillhörde mig. Vi skrattade och jag drack ur min gin & tonic och sedan hennes Pink on the roof eftersom hon ändå inte är så förtjust i alkohol. Efter det tog vi hissen ner på rummet och bytte om till ledigare klädsel och drog till min favoritrestaurang i Chinatown och frossade i skaldjur och andra godsaker.

På T&K Seafood.

 

Jag bläddrar i almanackan. Förundras över hur kort tid som egentligen passerat sedan vi träffades. Kunde det verkligen stämma? Det kändes så mycket längre. Som om vi känt varann i evigheter. Jag drar mig till minnes ett tillfälle i Bangkok för drygt en månad sedan. En frisörsalong på Siam Square. Jag sitter i stolen och blir klippt medan frisören och Hjärter Dam småpratar med varann. Jag snappar upp fragment av konversationen och förstår att frisören frågar hur länge vi känt varann. Hjärter Dam tar en konstpaus och tittar på mig i spegeln och möter min blick. “One year” säger hon långsamt. Jag reagerar instinktivt inombords och undrar varför hon inte berättar sanningen. Men så kommer jag på det. Redan andra dagen på Ko Larn hade hon sagt det till mig. “Vet du, det känns som om vi känt varann i ett år redan…”. Jag var böjd att hålla med. Det kändes helt naturligt att vara tillsammans med henne.

Från att först ha planerat en lunch, men som kvickt byttes till förfrågan om en långhelg på Ko Larn som sedan förlängdes till ett par veckor på olika hotell i Bangkok. Vi betade av The Continent, The Fusion Suites, Salil Hotel Soi 11,  Le Fenix och så slutligen Lebua. Ett avbrott närmade sig dock då hon hade en jobbresa till Shanghai inplanerat, men när det väl kom till kritan så ställde hon in den för hon ville hellre vara med mig, och vi drog istället till mysiga Amphawa den helgen. Jag är fortfarande imponerad över hur mycket hon uppoffrat för våran skull. Som sitt jobb till exempel, firmatecknare för importföretaget som hon driver med sina syskon och som gett henne en lön som de flesta svenskar skulle vara avundsjuk på. Eller som att hon gick emot sina föräldrars vilja för första gången någonsin. De hade först inte alls gillat att deras yngsta dotter fått för sig att förälska sig i en farang, de hade haft andra planer för henne, men det var innan “masen” från Dalarna ringt upp dem, samt till den skeptiske brodern, och kört charmoffensiv deluxe för dem. Sedan var saken klar. De svängde över och förstod att dottern och masen faktisk var kära på riktigt. Den kärleksfulle modern började genast att förbereda chili som dottern kunde ta med sig till det kalla landet långt där borta.

Jag hade haft den där positiva känslan hela tiden. Hjärter Dam var speciell. Jag glömmer aldrig det där första telefonsamtalet när jag låg nere på Sunrise Beach på Ko Lipe. Det bidrog naturligtvis till att jag mådde som en prins under min vistelse där. Jag beställde in en stor Chang från min solstol på stranden. Den där känslan tar aldrig fel. Man vet direkt. En blick som hänger kvar eller ett annat tecken. I det här fallet hade det varit ett simpelt litet meddelande som startade det hela. Ändå så fattar man att det är ett löfte av något slag. Förr eller senare cashar man in. Trots detta kunde jag aldrig drömma om att jag bara drygt någon månad senare skulle sitta på flyget hem med en ring på mitt finger. Det hade jag aldrig haft tidigare i mitt liv.

Nu finns det massa sidospår till den här och tidigare historier i bloggen. Bland annat två saker. En tidigare händelse på Lanta om en stulen guldring som också hade passat in på den här rubriken. En rafflande historia som fick alla på Nature att tappa hakan efter att ett medium hade tillkallats och det visade sig att det var sjöjungfrun som var tjuven, ja samma sjöjungfru som jag berättat om i tidigare inlägg, och som dessutom kontaktade mig för någon vecka sedan och fick mig mållös genom att tillkännage något. Och så en sak till. Samma dag förresten. Hjärter Dam skickade mig en länk till mig på någon som ställt en vänförfrågan, och undrade om jag visste vem det var. Jag blev mållös igen. Nog visste jag vem det var allt. Det var Flickan på kullen. Hon hade snokat reda på sakernas tillstånd och var nu tydligen nyfiken på vem Hjärter Dam var. Delete Request. Ja hon skulle bara veta. Jag hade nästan lust att skicka ett meddelande upp på kullen och berätta för henne hur hon omedvetet varit ensam orsak till att jag nu satt här och snurrade mitt livs gyllene jackpot runt mitt ringfinger. Jag borde ta ett sabbatsår och skriva boken.