Taste Like Chicken

Jag betraktar betraktaren. Jag har ett par ostörda sekunder på mig innan hennes blick möter min. För oftast är det en hon som låter blicken glida över till mig. Men först efter att mitt sällskap blivit synat uppifrån och ner. Männen bryr sig sällan om att ens besvära sig med att flytta blicken från henne till mig. Vi har inte ens gått halva gågatan och jag har redan slutat räkna hur många som följer samma mönster.

 

Det är lördag och svensk högsommar. Klockan är bara strax över tio men det är redan fullt med folk på stan. Turister och sommarlediga morabor. Jag vet redan när vi parkerar hur det kommer att bli.

Innan vi åker hemifrån så frågor hon om hon inte ska ta jeansen ändå. Jag tittar på termometern. Den visar redan på 27 grader. Det kommer bli för varmt och jag säger att hon visst kan ta klänningen, för nu är det svensk sommar och ingen kommer ha långbyxor på sig. Hennes fråga är ändå befogad. Hon har redan märkt av folks dömande blickar. Att vara asiatisk tjej i landsortsidyllen är inte alltid en dans på rosor, särskilt inte om det är sommar och man sätter på sig en tunn klänning och tar en promenad på stan för lite inköp. En landsortsidyll där långt hår och läppstift hör till ovanligheterna och väcker uppmärksamhet.

 

Ibland vet inte trångsyntheten eller fördomarna några gränser. Vissa försöker inte ens dölja sitt förakt. En del av mig vill rusa fram och köra armbågen i den femtioåriga kärringens ansikte och krossa det, eller åtminstone skrika till henne att det är inte alls som hon tror. Att min underbara älskade inte kommer från någon bar, att hon inte ens gillar alkohol och att hon har eget företag och antagligen högre utbildning än de flesta fördomsfulla människor på den här gatan. Jag gör naturligtvis inget av detta, utan bemöter dem endast med en menande blick, typ "Vad glor ni på? Har ni problem kan ni komma hit och berätta."

Kan man förresten klandra dem? Media gör sitt bästa för att förmedla en snedvriden bild av kvinnor från Thailand. En freakshow som visas på bästa sändningstid. Finns väl ingen vits med att visa en vanlig arbetande medelklassthai. Klart man vet var de där kommer ifrån. Eller?

 

Egentligen bryr jag mig inte. Jag kunde inte vara stoltare. Folk får gärna glo. Jag vet vem jag är och jag vet var min fru kommer ifrån. Det finns inget att skämmas över. För mig är det en stor  ära och ynnest att få gå bredvid henne en lördag på stan i landsortsidyllen. Jag har aldrig mått bättre i hela mitt liv och det är det enda som räknas.