I en annan del av Paradiset
Vi sitter på båten från Ko Larn. Det fläktar från havet. Hon slumrar mot min axel. Fyra underbara dagar har flugit förbi. Det råder harmoni inom mig och jag förundras över hur fort livet kan vända ibland. Hur gick det till egentligen? Det här inlägget skrivs från ett rum på The Fusion Suites i Bangkok tre veckor efter det förra inlägget som postades på Ko Lipe. Så mycket har hänt. Jag måste nog backa bandet lite.
Jag läser i förra inlägget att jag lika gärna kunde skippa att komma tillbaka till Lanta, men jag åkte tillbaka så klart för att träffa några av mina bästa vänner, skånepågen och baristan, och senare även min hotelltestarkollega med sin pooldyrkande fru. Jag är glad att jag åkte tillbaka. Det blev den bästa tiden på Lanta den här säsongen. Solen sken oavbrutet i två veckor och vi spenderade dagarna runt Gröndahls Bar som har blivit en ny liten pärla på Klong Nin. Skrivandet har också därför blivit lite lidande. Det finns så klart några stories att berätta från sista tiden Lanta men det får bli en annan gång. Jag hade dock ett uppdrag kvar att utföra där. Jag hade ett armband kvar som flickan på kullen hade glömt på mitt rum förra säsongen. Jag ville lämna tillbaka det. Visst, jag hade bara kunnat slänga det, eller ge det till någon på gatan, men jag är inte sådan. Någonstans tror jag på karma. Det tillhörde henne, och det skulle också bli en sista symbolisk handling för att få ett avslut. Två timmar innan våran skjuts till Krabi skulle gå så hade jag fortfarande armbandet i ryggsäcken. Jag åkte förbi Cook Kai och såg hennes kompis sitta därinne. Jag skyndade till Nature och slet upp armbandet ur ytterfacket och sprang tillbaka. Jag släppte ned det i hennes hand och bad henne hälsa så gott och önska lycka till med allt i framtiden. Så var det gjort. Jag var äntligen klar. Fri. När vi lämnade Lanta i skymningen gjorde jag det med ett leende på läpparna. Jag tänkte på hur det hade känts när jag närmade mig Lanta två månader tidigare. Nu väntade nya äventyr och världen var upp och ner.
Kontakten med hon i Bangkok hade intensifierats sedan julafton och dagarna på Lipe.
Tillsammans med pågen och baristan tog jag flyget till Bangkok. Hon skulle möta mig där på flygplatsen. Jag var förvånansvärt lugn trots omständigheterna. Vi hade först pratat om en lunch men jag hade sagt ja direkt, utan betänketid, när hon föreslagit att vi skulle ta en långweekend på Ko Larn istället. Ibland vet man bara. Jag hade aldrig gjort något liknande. Inte hon heller. Hon berättade senare att hon bara ville rusa ut från ankomsthallen och ta en taxi hem och gömma sig under täcket. Men det var innan hon såg mig komma gåendes där. Hon är glad att hon vågade stanna. Jag med. Hon var så blyg först och vågade inte titta på mig, trots att vi hade haft daglig kontakt sedan julafton. Jag ropade på pågen och baristan som stod en bit bort. Jag presenterade henne för mina vänner innan vi vinkade av dem. De tog en taxi in till Bangkok medan jag och Hjärter Dam tog en egen bil mot Pattaya där färjan till Ko Larn utgick ifrån.
Jag har trots mina femtontal resor till Thailand aldrig satt min fot i det beryktade träsket Pattaya och jag var lite skeptisk till vilket klientel som skulle befinna sig på närliggande Ko Larn. Mina fördomar sa att det skulle vimla av äldre korpulenta män med hyrdamer där, men döm om min förvåning. Under fyra dagar såg jag bara ett enda mixat par där. Själva byn på Ko Larn var riktigt mysig med smala gränder och med en arkitektur helt olik öarna i söder. Stränderna var egentligen fina och vattnet klart. Problemet var bara att det kryllade av folk och man såg knappt stranden för alla solstolar som stod i flera rader och dikt an mot varann. Parasollerna bildade ett heltäckande tak och lade hela stranden i skugga. Dagturisterna från Pattaya anlände i båtlass efter båtlass med ryssar och åter ryssar och så några asiater förstås. Koreaner, japaner och nyrika kineser. Folkslag som är vana vid extrema folksamlingar och inte alls verkade notera att det var trångt på stranden. Speedboats, jet-skis, longtails överallt i vattnet. Inte en lugn stund. Ingenting påminde om lugnet på Lanta och jag hade i vanliga fall aldrig besökt en ö som Ko Larn. Men det spelade ingen roll, vi befann oss i våran egen romantiska bubbla, och ungefär en timme före solnedgången så försvann allt folk som genom ett trollslag och vi var nästan ensamma på stranden. På kvällarna såg jag inga faranger över huvud taget utan bara helgledig thailändsk medelklass och som precis som vi valt att bo kvar på ön. En sak som Ko Larn var överlägset Lanta på var maten. På varje ställe vi åt på så var det genomgående hög klass. Inga turistanpassande mesiga menyer utan kryddor, nä, här var det riktigt bra seafood, och thaimaten var så som jag önskade att den var överallt.
Dagarna flög förbi alldeles för fort och det var snart dags att återvända till Bangkok. Hjärter Dam var tvungen att jobba ifatt lite efter långledigheten, men jag valde så klart att följa med till den stora staden för att kunna vara nära henne. Jag visste redan första dagen att jag ville vara i hennes närhet så mycket jag bara kunde. På Ko Larn hade vi suttit ihop dygnet runt. Hon gav mig ny energi till livet, och ju mer vi umgicks desto mer förstod jag hur bra det kunde vara, och hur destruktiv den förra relationen kunde vara emellanåt. Det var en ödets ironi hur vi hade träffats egentligen, flickan på kullen hade helt omedvetet fört mig samman med Hjärter Dam. Kanske allt hade en mening. Karma?
Det var snart dags att för mig att återvända till det tjugo grader kalla Sverige. Mitt slutdatum på semestern närmade sig oroande fort.