Diplomatdottern på Bangkok Hilton
Enligt thailändska justitiedepartementet har 281 fångar avrättats med kulspruta sedan 1935.
Inte förrän 2003 så blev man lite humanare och övergick till giftinjektioner. Synen på narkotikasmuggling är allvarlig och dödsstraffet har ett brett stöd bland den thailändska befolkningen. Idag räcker det med endast 3 gram för att man enligt paragraf 66 ska kunna dömas till döden för smuggling.
Utlänningar brukar bli förskonade från en avrättning och straffet omvandlas istället till livstid, eller tidsbestämt om man har tur.
1994 - samma år som jag och min bror besökte Thailand första gången - så tog Karolina Johnsson, den så kallade Diplomatdottern, med sig en väska innehållande nästan 7 kilo heroin genom tullen på Don Muang Airport. Hon blev gripen och först dömd till 30 års fängelse, men åklagaren tyckte att det var för milt straff och domen överklagades och straffet höjdes till 50 år. Domen justerades senare ned till 43 år bakom lås och bom. Karolina var 29 år gammal när hon greps.
Karolina blev sedermera överflyttad till Hinseberg i Sverige efter fyra år på Lard Yao som kvinnoavdelningen på Klong Prem Prison heter, Hon anlitade Peter Althin som advokat, som redan hade hjälpt en annan svensk som greps i Bangkok 1990 (200 g heroin som gav 25 års fängelse). Svensken hade efter överflyttningen till Sverige bara suttit ett år på svenskt fängelse innan han blev frisläppt. Detta retade upp thailändska myndigheter som ansåg att Sverige inte hållit det bilaterala avtalet och förklarade att det skulle kunna bli problem i framtiden för gripna svenskar inför eventuella överflyttningar.
Men nu satt alltså Karolina på Hinseberg och försökte få klarhet i hur många år med svensk strafflagstiftning hon egentligen skulle bli kvar i fängelset. Nytillträdde justiteministern Thomas Bodström jobbade för hennes sak och flög till Thailand för att träffa berörda myndigheter. Det är dock endast den thailändske Kungen som kan bevilja nåd och Sverige var rädda för att stöta sig med thailändarna.
De fick trots allt till ett nytt avtal om strafflindring, men det gällde endast framtida fångar och hjälpte alltså inte Karolina i det här fallet. Thailand ansåg att hon skulle sitta tiden ut, men sådana långa straff har vi inte ens i svensk lagstiftning. Sverige gick emot och släppte ut Karolina 2006. Hon satt alltså totalt 12 år i fängelse. Det verkar inte som om det blev speciellt uppskattat borta i Thailand.
Nu på fredag, 2 november (2012) ska mordmisstänkte svenskarna Ljung och Söderlund upp i rätten på Phuket. De har suttit häktade i över ett år. Vi får se om domstolen hänvisar till de gamla fallen och stramar åt dessa stackars pojkar.
Saxat ur Café. Jag gjorde ju en sökning på fejan och insåg att jag hade en gemensam vän med Karolina. Först var jag tvungen att göra en bildgoogling för att bekräfta att det faktiskt var samma person. Tyckte att det var otroligt, men Sverige är litet och ibland känns det som om man har en koppling till alla svenskar.
Jag har tidigare haft funderingar på att besöka det beryktade fängelset i Bangkok, men fegat ur av olika anledningar. Det är ju bra om man har någan att besöka också, eftersom man inte bara kan åka dit och spatsera runt hur som helst.
Efter att jag läst ut boken häromdagen så funderade jag på att skriva till Karolina och fråga om någon av hennes vänner sitter kvar på Lard Yao och vill ha besök. Jag var osäker på om hon ville bli påmind om den där tiden och tvekade ett tag, men mailade henne ändå (med motiveringen för mig själv att om man klarar alla dessa år i fängelse så kan ett litet mail inte göra någon skada). Döm om min förvåning när hon svarar mig redan nästa dag. Hon tyckte att det var jättesnällt att göra ett besök även om de flesta av hennes vänner var ute nu. Men hon tipsade om Svenska Kyrkan i Bangkok som har all info som behövs för ett besök.
I boken nämner Karolina en engelsk tjej som heter Sandra Gregory. De kände varandra ytligt eftersom de bott på samma ställe i Bangkok, Peachy Guesthouse som är ett riktigt råtthål. Det ligger på Phra Arthit Road, mellan floden och Soi Rambuttri. Hon också åkte fast för heroinsmuggling året innan, 1993. Även hon har skrivit en bok som jag hade hört talas om tidigare, "Glöm att ni har en dotter". Jag var så klart tvungen att låna den också. Det lustiga är att de nämner varandra i böckerna och det är väl inte i så värst positiva ordalag. De träffades ju igen på Lard Yao när Karolina greps. Läs båda böckerna. De är väldigt..öh ursäkta uttrycket, fängslande.
Sandra Gregorys biografi var nog strået vassare, hon beskriver livet och de omänskliga vedermödorna på fängelset mer målande. Det som slår mig i båda böckerna är att trots misären på Lard Yao så längtar både Karolina och Sandra tillbaka dit efter några år av terror på sina hemländers fängelser. Sandras beskrivning av åren på Durham är totalt sinnessjuka. Det är en intressant studie i fångvård och jag kan konstatera att någon rättssäkerhet verkar inte finnas i vare sig Thailand, England eller Sverige.
Att få sin dom fastställd kan dröja lång tid och Sandra Gregory fick vänta i tre år. Tänk att gå tre år i ovisshet och inte veta hur långt straff man ska få. Blir det 10 år eller blir det 50 år? När jag läste den sidan i boken så slog det mig att datumet för hennes dom kändes bekant. Ibland har jag ett skrämmande bra minne för datum och namn på platser och jag tänkte att vi nog hade varit i Bangkok på precis den dagen.
Jag gick ut i förrådet och hittade min almanacka från resan -96. Och visst fan. Jag tycker tanken är svindlande. Där sitter hon och blir dömd till döden samtidigt som vi sitter på Khao San Road, inte långt från hennes guesthouse, och dricker Carlsberg och tycker att livet leker. Man får sig en tankeställare. Thailand kan vara både paradiset och helvetet. Sandra var en vanlig backpacker precis som oss, och hon var så nära, så nära att klara sig. Men så gick allt åt helvete och hon förlorade sina bästa år. Personligen kan jag inte förstå att man ens överväger att försöka smuggla narkotika.
Jag får väl återkomma med ett inlägg om jag gör ett besök på Klong Prem Prison. a.k.a. Bangkok Hilton. Men det skrämmer mig lite efter allt man läst nu om vad som sker bakom fängelsemuren.
En händelse som Gregory beskriver i boken handlar om en kvinna som dog i Aids och Tbc. Ingen ville röra liket som började svälla upp i den 40-gradiga värmen. Efter fyra dagar exploderade kroppen och resterna rann ner genom golvet till nedervåningen. Stanken var fruktansvärd. Till och med likhämtarna vände i grinden och fick komma tillbaka iförda specialdräkter och dra ihop vad som fanns kvar med gummiskrapor.
Land of Smiles, eller hur?
Kolla in filmen här nedan. En liten dokumentär om Sandras öde. Minns att serien gått på Discovery Channel förr.
Ja, hör av dig till Lovisa Möller prästen i Bangkok så kan du sedan prata m Cilla Fridlund, hon besöker svenska fångar varje vecka. Hon har givetvis tystnadsplikt men kan berätta om turerna! Med vänlig hälsning, S