Cambodia part 5

Söndag. Phnom Penh. Min sista av 225 dagar i Asien för den här gången. Vi hade bestämt oss för att åka till lyxiga Intercontinental som erbjuder något så trevligt som "Free Flow Champagne Sunday Brunch" för den nätta lilla summan 66 Dollar. Kan jämföras med den gatumaten jag åt häromdagen för endast en halv Dollar.
Det gällde alltså att få valuta för pengarna här, och jag kan säga att vi var mycket ambitiösa när vi tog till oss detta svårbemästrade uppdrag. När vi kom dit vid halvtolv så var vi nästan först på plats.



På buffén fanns massa läckerheter som ostron, musslor, lammfilé, ankbröst, gravlax med mera. Där fanns även en chokladfontän men den hoppade jag över eftersom sötsliskiga efterrätter inte är min grej. Free flow är mera min grej kände jag. Särskilt i huvudet. Efter tre och en halv timme när det började närma sig stängning bad vi dem fylla på glasen igen. Flaskan tog precis slut innan Lottas glas var så pass fyllt så att servitrisen skulle vara nöjd. Hon sneglade diskret på klockan och verkade konstatera för sig själv att det nog var slutdrucket för masarna och kullorna som var på besök i de fina salongerna. Hur skulle hon göra? Öppna en flaska till eller inte. Vi sade inget. Klockan var fem i tre och skumpan var god. Var det free flow eller inte? Servitrisen trippade bort till någon överordnad och rådgjorde. Han tecknade obesvärat att det var bara att öppna en flaska till av de dyra dropparna. När vi senare reste på oss vid halvfyra så hade vi fått i oss två flaskor var och man kan nog säga i ordets rätta bemärkelse att vi var rejält salongberusade.

Vi var ändå inte riktigt klara än, så våran tuktuk-förare körde oss genom ett regnblött Phnom Penh till flådiga Raffles som tydligen har happy hour på eftermiddagarna. Där frotterade vi oss i samma korridorer som Jackie Kennedy en gång rört sig. Vi beställde ett par drinkar och kände historiens vingslag i den gamla anrika byggnaden. Under andakt stod vi och betittade Jackies läppavtryck på det odiskade glaset från 1967.



Efter en rejäl powernap hemma på hotellet så möttes vi upp igen på sportbaren Score och kollade på dagens F1-lopp (från Catalunya) på Kambodjas största projektorskärm.




Övrig rapport från khmerlandet. Kontrasterna är ju stora här. Precis som i Thailand så är inkomstklyftorna enorma. Det syns också ibland i gatubilden och jag kan inte förstå hur man kan våga ratta runt en Lamborghini på Phnom Penhs gator. Eller jo, det handlar ju om yta så klart. Statusen är oerhört viktig i ett fattigt land. Man vill gärna visa om man lyckas klättra på den sociala hierarkistegen.




Efter några dagars letande så lyckades jag faktiskt hitta riktigt khmerkaffe, alltså typ samma som de har i Vietnam och Laos. Extra kul att stället hette Nature.




Ja just ja. Hundgrytan. Det blev aldrig tid att åka till Nordkoreanska restaurangen och prova hundgrytan, men jag var dit och rekade lite. (Jag hade nog inte våga prova ändå) Det var stängt när jag kom dit men jag bankade på och fick komma in och studera menyn. Jag förstod att hela grejen kanske var lite känslig och det bekräftades när jag försökte ta ett kort på menyn där hundrätterna var avbildade. Då blev det stopp direkt och hon höll handen över och hon sa också att hon inte gillade kameror. Det var dock helt ok att ta kort på de andra sidorna i menyn. Hon berättade också stolt att de tog in hundarna direkt från Korea. De höll bäst kvalitet. Servitriserna hade även varje kväll dansuppvisning a la massgames nordkorea style go Wallmans Salonger.




För övrigt så kan jag väl säga att Phnom Penh kanske inte är så intressant ur turistsynpunkt. Ett par dagar räcker nog här. Kolla in Killing Fields och Toul Sleng och flanera lite efter riverside så är man nog nöjd sedan. Hade jag inte haft mina vänner här så hade jag dragit upp till Angkor Wat istället. Tyvärr så blev det inte av den här gången, men det står väl kvar några tusen år till får jag förmoda.


Nu då? Om ett dygn är jag hemma i Sverige igen. Via Thailand och Turkiet. Märklig känsla. Dags att dra på sig strumporna igen.