Give me a break
Läser mitt senaste inlägg och inser att det gått eoner av tid och händelser sedan dess. Hur allt ska kunna sammanfattas i ett inlägg nu är mig en gåta. Jag får ta de viktigaste bitarna.
Break-even.
Det tog mig exakt fyra månader att gå break-even på arrendet. 20 oktober öppnade vi hotellet och den 20:e februari hade jag hyrt ut rum för samma summa. Det kändes som en stor revansch på alla skeptiker, både thai och svennar som skrattat åt mig innan säsongen drog igång. "Du får aldrig tillbaka pengarna dumma farang.."
Jag skulle minsann visa dem.
Jag hade lovat mig själv en stor fest OM jag skulle gå break-even innan säsongen tog slut. Sagt och gjort med Sang Som & Cola. Natten slutade sent med Lám och Maurice och några till på Marlin Rock Pub. För övrigt en av få kvällar som jag egentligen varit uppe sent eftersom jag varje morgon går upp och öppnar hotellet klockan sju.
Sedan har jag så klart haft andra kostnader som löner, elräkning, internet och telefon, rengörningsprodukter, reparationer med mera. Men alla de bitarna har jag finansierat med intäkterna från frukostserveringen, tvättservice, provision på biljetter, snus och lite ölförsäljning. Trots att jag inte har någon bar här på Nature House så har jag ändå krängt cirka 800 flaskor öl. Mestadels Chang så klart. Mars ej inräknat.
Breakdown.
Ungefär samtidigt som det stod klart för vissa att "farangen" fått tillbaka pengarna för insatsen så förstod jag att allt inte stod rätt till inför kommande år. Jag fick höra på omvägar att jag eventuellt inte skulle få fortsätta arrendera. När jag konfronterade berörda parter så var det ingen som ville ta diskussionen med mig, utan de ringde till Nancy och bad henne bekräfta det för mig. Väldigt låg nivå enligt mig. När jag frågade om orsakerna så fick jag de märkligaste förklaringarna. Oberoende källor på ön har berättat för mig att det så klart handlar om det jag själv misstänkte. Så när jag, Nancy och Sao insåg att det inte skulle bli en fortsättning så blev vi alla tre väldigt besvikna. Vi har haft en fantastisk säsong tillsammans. Både Nancy och Sao har sagt att de bara vill jobba här om jag är kvar som deras "boss". Vi har fått en så positiv respons av alla gäster som bott här och många har sagt att de kommer tillbaka nästa år igen. Men bara om vi är kvar här.
Insikten om att inte få driva Nature House nästa år har varit ett hårt slag för mig. Men jag ska resa på mig igen.
Break up.
Nu har jag suttit och funderat en stund om jag ska skriva om hon däruppe uppe på kullen. Alltid lika svårt. Jag tror jag hoppar över det. Hur många gånger har hon inte brutit upp och kommit tillbaka den här säsongen det vet jag inte. Alltid har jag stått med öppna armar och tagit emot henne. Trogen som en hund. Aldrig sneglat åt någon annan.
Så, ett till uppbrott för ett par veckor sedan, men senaste dagarna har jag ändå bott uppe på hennes resort när vi haft överbokat på Nature House. En följetong som nu pågått i över femton månader. Jag skulle kunna skriva en bok.
Need a break.
Jag längtar verkligen inte hem men jag ser ändå fram emot att stänga hotellet. Det kommer antagligen ske efter Songkran, det thailändska nyåret i mitten på April. Jag är i stort behov av ledighet nu efter att ha jobbat precis varje dag i snart ett halvår. De korta avbrotten för visaruns till Malaysia har knappast inneburit någon vila, utan snarare ett oavbrutet flängande i olika transportmedel. Funderar på att boka om min biljett hem den 2:a maj till början på juni och bara glassa runt i några veckor. Spänna upp hängmattan och ligga och läsa böcker. En hängmatta som legat orörd sedan oktober. Kanske sovmorgon. Eller kanske dricka mig berusad. Varför inte båda?
Breakfast.
Antagligen stänger jag frukostserveringen redan i månadsskiftet, dvs redan om ett par dagar. Jag är dock lite kluven till detta, alla inkomster är ju välkomna. Det är bara det att jag är så otroligt trött på att stå och pressa apelsiner varje dag. Hittills har det väl blivit ca ett halvt ton apelsiner. Det är tidsödande och vinsten står inte i proportion till utfört arbete. Mer en service till gästerna och det har varit uppskattat kan jag säga. Nancy sa till mig tidigare idag att vi är den enda resorten som serverar färskpressad juice till frukosten. Precis, sa jag till henne, vi är de enda som gör det och därför kommer de till oss. Samma med kaffet, vi är de enda som serverar riktigt kaffe, inte något blaskigt pulverkaffe. Därför kommer de till oss. Vi har sålt presskaffe för över 60000 Baht. Utöver själva frukostmenyn där kaffet ingår. Mars ej inräknat. De som hånskrattade i början på säsongen har nu satt morgonkaffet i vrångstrupen.
No brakes.
Ungefär fem minuter innan det hände fick jag en stark förnimmelse. Jag såg det framför mig och kände omedelbart att vi måste vända. Sedan skakade jag av mig det och körde om dem istället.
Hur jäkla korkad får man vara egentligen?
Nu är det tre veckor sedan det hände. Vi, dvs säga jag och min personal, alltså Nancy och Sao, var på väg till Saladan för att äta en trevlig lunch. Ett välkommet avbrott för alla tre. Det var fullbokat och vi var klara med dagens måsten. I vanliga fall så äter vi alltid annars här på Nature House. Fattas bara, Nancy lagar den bästa thaimat jag någonsin ätit. Men det visade sig vara fel dag att ut och åka. Någonstans efter Klong Khong så hände det som jag befarat hela säsongen. En motorcykelolycka där min personal är inblandad. Nu satt båda på samma hoj och låg ca 50 meter bakom mig. Jag hörde plötsligt en krasch och jag förstod. Jag vände mig om och såg Nancy och Sao liggandes orörliga på vägen. Delar från hojen låg utspridda och en svart pickup som stannat mitt på vägen. Hjärtat stannade och sedan gick allt i slow motion. Jag vände och körde tillbaka och sprang fram till dem. Det är den där blicken jag aldrig glömmer. Ögonen på någon som är i chock. Båda två. Sao utan hjälm, såg ändå ut att klarat sig bättre. Nancy satt fast med foten under hojen som jag försiktigt flyttade på. Röster i slow motion runt mig. Foten såg riktigt illa ut. Jag tog av henne hjälmen och lyfte upp henne, bar henne till sidan av vägen. Vädjade till henne och kände att jag själv höll på att bryta ihop. Min älskade Nancy som stått mig så nära genom hela säsongen. Efteråt så mindes hon ingenting av det som hänt på olycksplatsen. Nu är hon tillbaka men haltar omkring och får hjälpa till med enklare sysslor. Igår gjorde hon världens godaste spicy prawn salad.
Break on Through.
"...I found an island in your arms
Country in your eyes
Arms that chain us
Eyes that lie
Break on through to the other side..."
Morning break.
Fortfarande dagens höjdpunkt.
Break-even.
Det tog mig exakt fyra månader att gå break-even på arrendet. 20 oktober öppnade vi hotellet och den 20:e februari hade jag hyrt ut rum för samma summa. Det kändes som en stor revansch på alla skeptiker, både thai och svennar som skrattat åt mig innan säsongen drog igång. "Du får aldrig tillbaka pengarna dumma farang.."
Jag skulle minsann visa dem.
Jag hade lovat mig själv en stor fest OM jag skulle gå break-even innan säsongen tog slut. Sagt och gjort med Sang Som & Cola. Natten slutade sent med Lám och Maurice och några till på Marlin Rock Pub. För övrigt en av få kvällar som jag egentligen varit uppe sent eftersom jag varje morgon går upp och öppnar hotellet klockan sju.
Sedan har jag så klart haft andra kostnader som löner, elräkning, internet och telefon, rengörningsprodukter, reparationer med mera. Men alla de bitarna har jag finansierat med intäkterna från frukostserveringen, tvättservice, provision på biljetter, snus och lite ölförsäljning. Trots att jag inte har någon bar här på Nature House så har jag ändå krängt cirka 800 flaskor öl. Mestadels Chang så klart. Mars ej inräknat.
Breakdown.
Ungefär samtidigt som det stod klart för vissa att "farangen" fått tillbaka pengarna för insatsen så förstod jag att allt inte stod rätt till inför kommande år. Jag fick höra på omvägar att jag eventuellt inte skulle få fortsätta arrendera. När jag konfronterade berörda parter så var det ingen som ville ta diskussionen med mig, utan de ringde till Nancy och bad henne bekräfta det för mig. Väldigt låg nivå enligt mig. När jag frågade om orsakerna så fick jag de märkligaste förklaringarna. Oberoende källor på ön har berättat för mig att det så klart handlar om det jag själv misstänkte. Så när jag, Nancy och Sao insåg att det inte skulle bli en fortsättning så blev vi alla tre väldigt besvikna. Vi har haft en fantastisk säsong tillsammans. Både Nancy och Sao har sagt att de bara vill jobba här om jag är kvar som deras "boss". Vi har fått en så positiv respons av alla gäster som bott här och många har sagt att de kommer tillbaka nästa år igen. Men bara om vi är kvar här.
Insikten om att inte få driva Nature House nästa år har varit ett hårt slag för mig. Men jag ska resa på mig igen.
Break up.
Nu har jag suttit och funderat en stund om jag ska skriva om hon däruppe uppe på kullen. Alltid lika svårt. Jag tror jag hoppar över det. Hur många gånger har hon inte brutit upp och kommit tillbaka den här säsongen det vet jag inte. Alltid har jag stått med öppna armar och tagit emot henne. Trogen som en hund. Aldrig sneglat åt någon annan.
Så, ett till uppbrott för ett par veckor sedan, men senaste dagarna har jag ändå bott uppe på hennes resort när vi haft överbokat på Nature House. En följetong som nu pågått i över femton månader. Jag skulle kunna skriva en bok.
Need a break.
Jag längtar verkligen inte hem men jag ser ändå fram emot att stänga hotellet. Det kommer antagligen ske efter Songkran, det thailändska nyåret i mitten på April. Jag är i stort behov av ledighet nu efter att ha jobbat precis varje dag i snart ett halvår. De korta avbrotten för visaruns till Malaysia har knappast inneburit någon vila, utan snarare ett oavbrutet flängande i olika transportmedel. Funderar på att boka om min biljett hem den 2:a maj till början på juni och bara glassa runt i några veckor. Spänna upp hängmattan och ligga och läsa böcker. En hängmatta som legat orörd sedan oktober. Kanske sovmorgon. Eller kanske dricka mig berusad. Varför inte båda?
Breakfast.
Antagligen stänger jag frukostserveringen redan i månadsskiftet, dvs redan om ett par dagar. Jag är dock lite kluven till detta, alla inkomster är ju välkomna. Det är bara det att jag är så otroligt trött på att stå och pressa apelsiner varje dag. Hittills har det väl blivit ca ett halvt ton apelsiner. Det är tidsödande och vinsten står inte i proportion till utfört arbete. Mer en service till gästerna och det har varit uppskattat kan jag säga. Nancy sa till mig tidigare idag att vi är den enda resorten som serverar färskpressad juice till frukosten. Precis, sa jag till henne, vi är de enda som gör det och därför kommer de till oss. Samma med kaffet, vi är de enda som serverar riktigt kaffe, inte något blaskigt pulverkaffe. Därför kommer de till oss. Vi har sålt presskaffe för över 60000 Baht. Utöver själva frukostmenyn där kaffet ingår. Mars ej inräknat. De som hånskrattade i början på säsongen har nu satt morgonkaffet i vrångstrupen.
No brakes.
Ungefär fem minuter innan det hände fick jag en stark förnimmelse. Jag såg det framför mig och kände omedelbart att vi måste vända. Sedan skakade jag av mig det och körde om dem istället.
Hur jäkla korkad får man vara egentligen?
Nu är det tre veckor sedan det hände. Vi, dvs säga jag och min personal, alltså Nancy och Sao, var på väg till Saladan för att äta en trevlig lunch. Ett välkommet avbrott för alla tre. Det var fullbokat och vi var klara med dagens måsten. I vanliga fall så äter vi alltid annars här på Nature House. Fattas bara, Nancy lagar den bästa thaimat jag någonsin ätit. Men det visade sig vara fel dag att ut och åka. Någonstans efter Klong Khong så hände det som jag befarat hela säsongen. En motorcykelolycka där min personal är inblandad. Nu satt båda på samma hoj och låg ca 50 meter bakom mig. Jag hörde plötsligt en krasch och jag förstod. Jag vände mig om och såg Nancy och Sao liggandes orörliga på vägen. Delar från hojen låg utspridda och en svart pickup som stannat mitt på vägen. Hjärtat stannade och sedan gick allt i slow motion. Jag vände och körde tillbaka och sprang fram till dem. Det är den där blicken jag aldrig glömmer. Ögonen på någon som är i chock. Båda två. Sao utan hjälm, såg ändå ut att klarat sig bättre. Nancy satt fast med foten under hojen som jag försiktigt flyttade på. Röster i slow motion runt mig. Foten såg riktigt illa ut. Jag tog av henne hjälmen och lyfte upp henne, bar henne till sidan av vägen. Vädjade till henne och kände att jag själv höll på att bryta ihop. Min älskade Nancy som stått mig så nära genom hela säsongen. Efteråt så mindes hon ingenting av det som hänt på olycksplatsen. Nu är hon tillbaka men haltar omkring och får hjälpa till med enklare sysslor. Igår gjorde hon världens godaste spicy prawn salad.
Break on Through.
"...I found an island in your arms
Country in your eyes
Arms that chain us
Eyes that lie
Break on through to the other side..."
Morning break.
Fortfarande dagens höjdpunkt.