Gamarna
De började kretsa runt huset, och särskilt då köket, men gjorde bara utfall när alfahannen inte var närvarande. Men jag var lugn, jag litade på min allierade, och attackerna var väntade. Jag log i mjugg från mitt gömställe.
Jag hade betalat drygt 40000 baht för hojen och slumpade nu iväg den för 25000 illbahtingar. Ser ut som ny, inga olyckor och endast 300 mil. Jag fick genast respons från Pimalai, en kompis till Bee som ringde och ville ha den osedd. Inget tjafs om priset, bara bekräftade att han tog den. Samma kväll kom det en indisk skräddare och också ville ha den. Tyvärr sa jag, någon har redan ringt och bekräftat att han köper hojen av mig. Det ville indiern inte lyssna på utan ville titta i gröna boken och börja diskutera priset. "Discount? Men varför ska jag ge dig rabatt på priset om någon redan har bekräftat köpet och dessutom inte tjafsat om köpesumman?"
För övrigt så uppvisade han helt fel attityd gentemot mig och jag läste av honom direkt att han ansåg att jag var en dum farang som han lätt skulle kunna lura av hojen. Jag gav hellre bort den till Sao än att sälja till denne herre.
Gamarna tog tillfället i akt och var in i köket och nafsade efter hårdvalutan. Kylskåp, tvättmaskin, vattenkokare, ugnen mm. Helst ville de nog ha allt gratis. Att jag bara skulle lämna grejerna bakom mig när jag lämnade hotellet. Min personal höll masken och sa att de inte hade en aning om vad jag skulle göra med allt.
En dag ringde de till och med från självaste gamnästet och ville ha ett pris på på både motorcykel och prylarna i köket. Jag svarade att tyvärr så var både hojen och tvättmaskin, ja nästan allting, sålt redan. Det ville de inte lyssna på utan bad mig bara räkna ihop ett pris på allting.
Tänk om de bara visste.
Dagen efter så ringde telefonen en gång till och den informationen som framfördes då gjorde mig väldigt fundersam. Det var på eftermiddagen och jag låg och slumrade uppe i 201:an, mitt gamla favoritrum som jag nu flyttat tillbaka till. Sedan jag stängde frukosten förra veckan så har jag ramlat in i en riktig komaperiod och jag kan ligga i timmar och vila på dagarna, och samtidigt hålla mig undan den trettiofemgradiga värmen.
Men nu gick jag ner till Nancy som låg och vilade i en sala. Det var ändå fullbokat. Hur vi nu kan ha fullbokat i april. Hon såg direkt att det var någonting. Vi känner varann väl nu. Läser varann som en öppen bok. Tillsammans tio timmar om dagen i ett halvår. Sådant sätter sina spår.
Jag berättade om telefonsamtalet.
"Why? Why they say like that..?
"I have no idea. I don't understand anything now.."
"So..how you do..?"
"I have to think. I'll take a swim."
"Pbai loie"
Meeeeen! Gör inte så här!!
Avskyr(älskar) dina ch:s...
Återkom fort bara okej!