Siriraj Hospital
Det var lite dåligt skyltat så jag irrade omkring på sjukhusområdet och i några korridorer innan jag hittade rätt, men det var rätt så intressant att vandra omkring där. Doften var så där sjukhusaktig, lite steril, precis som på svenska sjukhus, men med mera institutionkänsla, som om jag gick omkring i "Gökboet" eller något annat dårhus. Jag fick obehagliga rysningar när jag såg vissa ofärdiga patienter. Men den syn som mötte mig inne på museet var bra mycket obehagligare än det jag tidigare sett.
"Jag känner mig lite kluven..." Bild från nätet.
Återigen. Vad skulle jag dit och göra? Jag som blundar för alla otrevligheter i vanliga fall, och tycker att alla olyckor gör mig illa till mods, och jag bläddrar alltid förbi liknande saker i tidningar och annan media.
Som tur var så hade jag inte ätit på länge, men efter att jag gått omkring en stund på museet så blev jag ändå illamående. Fattas ju bara, efter att man sett döda kroppar indränkta i formalin, både hela och i genomskärning. Vissa klarade jag inte ens av att titta på. Jag tyckte att de stirrade på mig. Jag beslöt mig för att lämna området illa kvickt.
Bilderna föreställer siamesiska tvillingar, kroppens hela nervsystem, samt en kropp i genomskärning.
På vägen ut så såg jag att de även hade en tsunamiutställning om vad Siriraj hade hjälpt till med efter katastrofen 2004. De hade byggt upp en miljö och gjort modeller i full skala om hur det såg ut i efterdyningarnas Khao Lak. Även här var det förstoringar på före- och efterfoton. Jag kände att jag inte klarade mer. Jag har fått höra så många tragiska historier av thailändare jag pratat med. Det fick räcka.
Nedstämd lämnade jag sjukhusområdet och tog båten tillbaka över Chao Phraya River. Bangkok bjöd på sval luft denna dag och jag drog i mig så gott jag kunde under den korta färden över floden. För att få lite balans på tillvaron så uppsökte jag Wat Pho, templet med den liggande buddhan. Där hade jag inte varit sedan mitt första besök i Asien -94. Jag är egentligen inte så mycket för tempelbesök och har inte heller varit till så många under resorna till Thailand. Men nu gick jag alltså omkring på Wat Pho och lät dagens tidigare upplevelse så sakteliga rinna av mig.
Wat Pho. Kändes som om någon stirrade på mig även här. Se bild 2.
På kvällen drog jag till Khao San och träffade brittiska Tom över några Chang. Även Nicke och Ingela som var i Bangkok samtidigt letade rätt på oss där vi satt och joinade oss med öldrickandet. När jag berättade historien om besöket på Siriraj så undrade Tom "Why the hell did you visit that sick place?" Ja, jag undrade också samma sak.
är du kvar i thailand? bara mentalt kanske? du målade ju en lada nyss... vad händer? talk to me goose