Taste Like Chicken

05.30. Denna julaftonsmorgon slog masen upp ögonen okristligt tidigt. Om man nu kan tala om okristligt denna dag som ska föreställa den mest kristna av alla våra högtider. Om nu någon kan erinra sig detta faktum. Knappt jag själv.

Att det skulle ta exakt 24 timmar innan jag åter fick nudda kudden kunde jag så klart aldrig drömma om. I dubbel bemärkelse.

06.30. Smyger över till Pierres altan och lyfter ljudlöst ner det lilla bordet och placerar det på min egen altan. Börjar förbereda frukostdukningen med en röd sarong som får tjäna som julduk. Jag har bjudit in Pierre, Emma och den österrikiska Steffi att inmundiga en liten julfrukost hos mig klockan åtta. Eftersom jag gillar att överraska har jag inte avslöjat något om vad som kommer att bjudas på.

07.00. Nature Beach Resort vaknar till liv - förutom Natures egna tuppar som åtskilliga timmar före gryningen dragit igång sitt kackel - och jag springer ner i köket och lånar diverse tillbehör. Beställer åtta kokta ägg och ber Sopanee låsa upp glassfrysen för att kontrollera att det jag gömt där dagen innan fortfarande ligger kvar på sin plats. Vidare upp till Eats hus som förvarat ett paket Leksandsknäcke i kylen åt mig sedan fem veckor tillbaka. Är glad över att hennes bedårande barn inte ätit upp nämnda innehåll.

08.00. Frukostgästerna anländer och jag säger att jag bara ska springa ner till restaurangen och hämta ett par grejer. Ber Sopanee hämta mina påsar från kylen, går själv till glassfrysen och sträcker mig efter det roliga. Kommer tillbaka och dukar fram knäckebröd, en tub renost, en burk inlagd sill, kokta ägg, svennekaffe och till sist men inte minst en iskall kvarting Skåne Akvavit som på några sekunder antar en frostad yta när den reagerar på temperaturskillnaden i den tropiska sommarvärmen.

Steffi studerade förundrat den svenska traditionen samtidigt som hon tog en snaps Skåne. Emma tog två snapsar och efter det så förbarmade sig pågen och masen över resten av innehållet.

 

09.00. Sällskapet tackade för den lilla trevliga frukosten och jag tänkte belåtet för mig själv att den Stora överraskningen skulle dröja ytterligare ca tolv timmar. Någonting som jag hade tänkt på länge. En tanke som slagit mig en tidig oktobermorgon hemma i Svedala. Efter jag bokat resan i mitten på augusti och ringt till Eat och berättat att jag kommer till Nature i år igen och hon frågat mig omgående om jag ville vara Tomte igen. Självklart vill jag det hade jag svarat. Sedan hade tanken börjat mala, jag kan ju inte komma roendes i den lilla ekan igen. Måste hitta på något nytt den här gången.

10.00. Sophie frågar mig varför det bara är mitt namn som står på julklappslistan. Bara för att folk är så sega, men jag räknar med att listan är fulltecknad innan kvällen svarar jag men får lite lätt panik inombords. Tänk om ingen köper några klappar, då blir det ju fiasko med hela tomtegrejen. Jag hade berättat för alla på resorten att man kunde lämna in personliga julklappar också som den okända tomten kunde dela ut på kvällen. Det fungerar annars som så att man köper en julklapp för ca 100 baht och skriver sitt namn på listan i receptionen, så får man en slumpvis utvald klapp tillbaka av tomten. Jag gick hoppfullt fram till säcken som låg under julpalmen och tittade ner. Hittade endast de klappar jag själv var inblandad i, en till mig själv som jag fått med hemifrån av familjen, den till Pierre med kurbitsmålade träskor och den till Eat med rosa rattmuff och isskrapa som jag köpt på Shell innan jag for hemifrån, samt 100-bahtsjulklappen innehållande en frisbee. Dock hade de flesta sagt att de redan hade köpt eller skulle köpa klappar men inte hunnit slå in dem ännu.

11.00 Lånar Sopanees vespa och drar in till Saladan för att köpa klappar till Eats, Sopanees och Malees barn. Akvaviten inbillade jag mig att den redan svettats ut. Passade på att klippa mig igen också. Väl på ful-ÖB (som om inte ÖB redan var fult nog) som vi kallar marknadstältet så hittade jag flera grejer som jag ville köpa till personalen, bland annat en ny yxa för 120 baht till Noon, som är vakt- och trädgårdsmästaren på Nature. Inhandlade ca tio julklappar till diverse personer på Nature.

12.00 Snabb lunch i form av diverse spett från ett mopedgatukök. Sköljdes ner med avslagen tjockiscola som jag klagade på men dricksade ändå med fyra baht eftersom det är jul och jag är så oerhört generös.

Tillbaka på Nature igen så sticker jag, Rambo och Nát med pickisen och hämtar byggmaterial till en ny bänk som jag tjatat om att vi ska göra till baren, så att folk kan sitta och hänga där igen. Den från förra året sköljdes nämligen bort i en minitsunami i oktober. Under den brännande solen och svettiga pannor fick vi den nya bänken på plats till slut.

13.00. Skåne-Pierre sliter i det närmaste ensam i hettan med att möblera om på stranden så vi får ett långbord som ska räcka till de ca sjuttio gäster som anmält sig till julfesten. Jag själv drar upp till tryckeriet och hämtar min röda tröja som jag beställt med texten “Santa On Lanta”. Endast 150 baht för att trycka egen text på en t-shirt. Billigt. Funderar på att beställa fler tröjor till firman hemma.

14.00. Slår in resten av julklapparna och limmar och stiftar fast bomull på ärmarna på tomtetröjan. Provar hela kostymen en gång så att jag vet att allt är under kontroll. Kudden från Laos får tjäna som tomtens tjockismage. Blåser upp en ballong lite lätt som jag stoppar in i luvan så att det blir ett sånt där riktigt fulstuk när jag har den på mig. Skrattar åt mig själv i spegeln även om det känns lite förmätet. Men jag trivs i rollen.

15.00 Studerar julklappslistan på receptionsdisken och konstaterar förnöjt att den har fyllts på under de timmar jag varit borta. Även flera personliga klappar ligger i säcken under julpalmen. Beställer nöjt dagens första Chang och även en till Noon som arbetat hela dagen med att hägna in Nature med palmblad och kulörta lyktor. Han är alltid tacksam och klagar aldrig fast han antagligen sliter mest på hela resorten.

Tar en paus med Skånepågen som utrycker sin oro över snöovädret i norra Italien. Hans nyfjälla Marta ska med flyget till Bangkok samma kväll och vägen till Linateflygplatsen i Milano är mer eller mindre blockerad av blankslitna sommardäcksförsedda Fiat-bilar. Måtte hon bara hinna i tid!

16.00 Den årliga volleyball-turneringen drar igång. Utan mig tyvärr, jag hade gärna varit med, men pga. En söndersparkad stortå med blodvite kvällen innan samt stressen över tomteuppdraget så hoppar jag över. Går istället igenom detaljerna med Sopanee angående elefantuppdraget. Med facit i hand så ångrar jag att jag inte genomförde hela grejen utan inblandning från resorten. Jag brukar vara försiktig med generaliseringar men har förstått att thailändare gillar att snacka. Även om det handlar om hemligheter och överraskningar. Därför hade jag redan innan jag for till Laos kontaktat taxi-Bao som inte har något med Nature att göra och frågat om han kunde fixa en elefant till julafton. Jag såg framför mig hur jag skulle rida in på elefanten till stranden där alla gäster inte ont anande skulle häpna över att se tomten göra entré på det viset. Det skulle kosta mig 5000 Baht fick jag reda på när jag återvänt från Laos. Det kostar mer än det smakar sa jag och ställde in hela grejen. Jag funderade ett par dagar på andra alternativ men allt kändes tråkigt och fantasilöst. Till slut så hade jag frågat Sopanee om hon inte bara kunde ge mig 5000 baht helt enkelt till en överraskning till julafton, men det kunde hon inte eftersom det är mamma boss som styr över ekonomin på Nature. Jag var därmed tvingad att avslöja mina planer för henne och hon blev eld och lågor och tyckte det var en jättebra idé och fixade sin egen släkting med en billigare elefant och pyntade hela kalaset och masen hade i ett svep sparat över tusen svenska kronor ur egen ficka. Således alla nöjda och glada. Synd bara att ca fem personer från Nature redan var involverade i nämnda elefant. Gjorde mig lite skeptisk till om allt skulle läcka ut eller inte. I så fall skulle hela grejen falla enligt mig.

17.00 Tar en till Chang, fotograferar lite på volleyboll-turneringen där mer eller mindre rikskända Gotlands-Pigges lag verkar ta hem segern. Får en släng av rampfeber inför kvällens uppdrag. Om vi har sjuttio föranmälda, ett gäng walk-in, nyfikna runtom från andra resorter, samt all personal så räknar vi lätt in över hundrafemtio personer som ska få beskåda spektaklet. Men det var enda gången också som jag blev lite nervös inför uppdraget.

18.00 Solnedgångsöl, internet, dusch och avslappning. Läget under kontroll. Skickar ett par sms hem till Dalarna. Sätter på mig skjortan som tjejerna från Sveriges framstjärt har köpt till mig på marknaden ett par dagar tidigare. Jag blir alltid lite rörd när någon gör något för mig eller köper något utan egentlig orsak. Det hade ju även Emma och Steffi gjort och på morgonen gett mig ett par julklappar under sillfrukosten.

19.00 Buffén dukas upp och folket börjar samlas runt borden på stranden. Jag sitter tillsammans med Skåne-pågen, Emma, Steffi, de tre framstjärtstjejerna samt de fem trevliga finländarna som anlänt till Nature dagen innan. Ett gott gäng och humöret på topp. Jag är enormt taggad inför uppdraget och sitter och småmyser för mig själv. Jäklar vad snopna alla ska bli när tomten kommer in på en stor jäkla elefant. Men det är trots allt något som gnager mig långt bak i huvudet. Kan inte sätta fingret på det. Något jag sett lite tidigare kanske. Något som Noon stod och högg upp med en machete.

19.30 Folket börjar köa till buffén. Jag och Pierre tar det lugnt och låter de andra gå först. När vi närmar oss så hör jag skåningen samtidigt som han pekar på ett bord fullt med bananer säga -”Men vad fan är det där masen, ska de sälja bananer till någon jävla elefant eller vadå. På julafton och allt? Upp och säg till dem att så kan de ju inte hålla på!” Jag tittar på bordet som dignar av gröna bananer med en nerstucken skylt mitt i alltihopa som säger “buy bananas to the elephant, only 50 baht”. Min värld upphör att existera. Jag blir helt svart i syn och sinne. Samtidigt vänder sig Sophie om och frågar om tomten ska komma in på en elefant. Allt är förstört tänker jag, alla vet redan om det. Jag skrattar lite tillgjort och säger att det där vet jag inget om, utan tomten kommer i båten som vanligt. Sekunden senare har jag stormat upp i receptionen och flugit på Sopanee och frågat vad som är på gång egentligen. Jag vet mycket väl att det värsta man kan göra i Thailand är att visa ilska offentligt så jag höll tillbaka så gott det gick. Eat såg till att skylten försvann illa kvickt. Men jag blev så besviken när jag förstod att hela personalen hade fått reda på min elefantentré. Luften och energin gick ur mig fullständigt. Jag svor till mig själv att inte äta en endaste måltid på Nature under resten av vistelsen där. Än mindre komma tillbaka nästa år och köra tomtegrejen. Jag förstod samtidigt att det var en barnslig överreaktion det jag höll på med, men jag hade laddat så länge inför den här kvällen och nu var allt spolierat kändes det som.

20.00 Sätter mig ner vid långbordet med den så kallade thailändska julmaten framför mig och försöker hålla god min. De andra runt om mig har i det närmaste redan ätit upp. Jag behöver ventilera mina tankar med Pierre men kan så klart inte säga något eftersom det hade varit att avslöja hela grejen för honom och de andra runt bordet. Han ändå fullt upp med sina egna tankar om snökaoset i Milano. Martas flyg ska gå om någon timme. Finns ingen anledning att lasta på mer problem på skåningen. Plötsligt ringer det på thaimobilen, det är farsan som ringer hemifrån Sverige. “saved by the bell” tänker jag och reser mig och lämnar bordet och går ut genom palmportalen ner mot stranden. Han frågar hur det gick med tomteriet och allt men jag säger att det inte är dags än på någon timme. Jag vill inte avslöja min besvikelse för honom men sedan sträcker han luren till syrran som frågar hur det är och då kan jag inte hålla tyst längre utan levererar hela harangen till henne. Hon garvar bara och säger något i stil med att det är thai style. Det var faktiskt lite befriande tyckte jag och flinade lite. Sopanee som har järnkoll på allt som sker på Nature har så klart sett mig gå ut genom portalen och sprungit efter och stått bredvid mig under det svenska samtalet. Jag lägger på och Sopanee intygar hur ledsen hon är för allt det inträffade. Jag säger att det är ok och kramar om henne lite lätt och vi går tillsammans tillbaka upp till restaurangen.

21.00 En Chang till och humöret på väg upp. Sitter och socialiserar med finländarna vid långbordet. Konstaterar nöjt att det är knökfullt med folk och personalen har fått ordna fram fler bord och att vi har två säckar med julklappar under julpalmen.

Eat smyger fram till mig och säger att elefanten är på plats och det är dags att köra igång snart för det stora snabeldjuret börjar bli trött och kanske vill gå och lägga sig. Att det är just Eat som kommer fram gör att jag blir lite kluven. Humöret vacklar igen. Eat var ju en av de som absolut inte skulle få reda på överraskningen och nu är det hon som kommer fram och säger till att det är dags att gå och byta om och dra igång spektaklet. Sopanee möter upp vid vägen och säger att hon hämtar vespan och väntar utanför min bungalow. När jag står där och drar på mig tomtekostymen och “peptalkar” mig själv att ändra attityd och att komma i balans igen och “the show must go on” och allt det där, så sliter Pierre upp dörren och tittar en sekund på mig innan han upprört berättar att Marta missat flyget i Milano! Åh nej, inte det nu också tänker jag. Pågen försvinner lika fort ut genom dörren som han kom in.

Utklädd till tomte så hoppar jag på vespan med Sopanee bakpå och åker bort till stranden där den enormt stora elefanten står gömd i skuggan. Jag får hjälp upp på ryggen och när den reser på sig och ljudlöst lunkar bort i mörkret på stranden så infinner sig ett enormt lugn inom mig. Jag känner hur elefantens enorma skulderblad arbetar under mina lår, lugnt och metodiskt. Total sinnesfrid och en harmonisk balans råder i den tidigare så upprörda masjäveln. Allt är förlåtet. Vi har ett par hundra meter att gå i mörkret på stranden innan vi når fram till Nature. Det är en högst suspekt känsla att sitta högt däruppe på elefantryggen iförd tomtekostym och blicka ut mot lamporna som lyser borta på resorten. Vi närmar oss sakta och folk som är ute och vandrar på stranden tror knappt sina ögon när vi dyker upp som en enorm vaggande skugga ur mörkret. Vi passerar La Monaco och jag hör ett kvävt tjut och sekunderna senare så börjar fotoblixtarna lysa upp det märkliga ekipaget. Jag vet inte om ryktet eller elefantekipaget når fram till Nature först men när vi rider in genom palmportalen så går det ett sus genom publiken och folk ställer sig upp och gapar och pekar och blixtarna börjar lysa upp området igen. Gästerna från Paradise Resort flyttar över uppmärksamheten från sin pågående fireshow där till min pågående tomteshow inne på Nature och jag njuter av uppmärksamheten.

   

22.00 Julklappsutdelningen är klar och tomten tackar för sig och förklarar att det är dags att åka hem till Nordpolen igen. Efter en runda in på restaurangen Cook-Kai där jag inte sagt ett ord utan bara hälsat och stirrat på personalen och nickat till gästerna så lämnar jag frågetecknen åt deras öde. De ska få fundera några dagar. På väg upp till bungalowen så träffar jag pågen som berättar att flygbolaget gör allt de kan för att boka om Marta på ett annat plan. Jag hoppas verkligen att det löser sig för henne.

Tar en dusch och byter om för fjärde gången idag. Nu åker den röda Manchester United-tröjan på med texten “Santa Claus” och “09” på ryggen. Beställer en Chang till i baren och sätter mig vid långbordet igen och varvar ner med Emma, Steffi och alla de andra som tackar så mycket för cirkusen. Ingen hade lagt ihop ett och ett och räknat ut elefantgrejen i förväg. Det var vad de sa i alla fall. Och det gjorde mig glad. Gott nog.

23.00 Pågen dyker upp från ingenstans och strålar som en sol och berättar att Marta klivit på ett flyg som är på väg mot Asien. Fan vad skönt tänker jag. Alla nöjda och glada så drar vi igång den traditionella budgivningen på nybakade lussebullar från det franska bageriet. För två år sedan gick påsen med fem stycken för över 1000 Baht. Rena rama Robinsonhysterin, men det är många långliggare som saknat doften av saffran och det svenska julmyset. Vi hade ett bud på 1000 Baht även denna gång av några tjejer på hörnet men de fick kalla fötter och drog sig ur. Oerhört oproffsigt, de har tydligen aldrig varit på en auktion tänkte jag för mig själv. “Lagt bud ligger” hade de tydligen aldrig hört talas om. Gänget från Finland med nästhögsta budet tog således hem påsen och efter att en av dem hade tagit en tugga av sin lussebulle så bjöd jag 100 Baht för det som återstod av saffransdoften och den finska pinnen accepterade budet. Jag log och sköljde ner med Chang.

24.00 Står i receptionen och summerar kvällen med Sopanee. Hon tackar för allt som jag och pågen hjälpt till med, och jag tackar för att vi inte behövde betala de 450 baht för buffén som den annars kostade. Ni är mina bröder som hon utrycker det, jag skulle aldrig kunna ta betalt av er upprepar hon. Säger god natt och drar mig tillbaka mot bungalowen igen där jag sitter på altanen och snackar en timme med Pierre och Emma innan de båda går hem till varsitt och lägger sig.

01.00 Jag sitter kvar en stund innan jag reser mig men istället för att också gå och lägga mig vänder jag stegen ner mot baren igen. Jag är inte riktigt klar med kvällen än känner jag. Tydligen inte på långa vägar skulle det visa sig. Träffar tjejerna Jossan, Cissi och Tone från Sveriges framstjärt där som partar för fullt, även de tre trevliga britterna Paul, Tom och Phil som har blivit fullständigt drabbade av Nature-fenomenet och aldrig kommer för sig att checka ut. Finländarna är där också och även det holländska paret som jag lockade med från Phuket-båten. Jag letar mig genom massan av folk och slår mig ner vid finlandssvensken Harri som är en stenhård gammal trevlig raggare med ärrat ansikte som reser runt i Asien med sin dotter. Han bjuder friskt på Chang efter Chang medan han berättar gamla skrönor från förr i tiden. Han vill dela ur en flaska Sang Som med mig, men jag avböjer och säger att det redan varit en lång dag och gärna undviker en baksmälla så långt det går.

02.00 Den söta av de finska pinnarna har kommit ner och satt sig och blandat sig i samtalet. Dagens Lassie (ja ni som var med på 80-talet vet vad det betyder) är att hon är kusin med den söta finlandssvenskan från Savolax i kökspersonalen i filmen Ondskan. Kan inte låta bli att tycka att det är lite fräckt med deras språk, finlandssvenska alltså. Jag hade ju redan tidigt på kvällen när vi först slagit oss ner vid långbordet brutit isen med att inleda med det enda jag kan säga på finska, nämligen “Minolla on paskat housassa” , (med viss reservation för felstavningar) De garvade som fan och sedan hade vi blivit bästisar och bundis över nationsgränserna och firade tillsammans 200-årsjubileet av unionsupplösningen med en rejäl skål.

03.00 Harri har hamnat ute i periferin tillsammans med tillströmmande Mekong-berusade thailändare. Sitter själv nu med finska Martina och lyssnar på hennes trevliga dialekt. Hon tillhör alltså de få procent i Finland som har svenska som första språk. Efter en stund dyker en annan finsk pinne upp, men hon snackar nästan bara finska så hon sitter mest bara tyst och stirrar ut i lösvädret. Musiken är ändå för hög för att man ska kunna föra en diskussion mellan tre personer. Rätt var det är så dyker den galna tysken upp och vill bjudna upp den tystlåtne pinnen på en dans, fast det så klart inte är någon danslåt och han så klart har helt fel attityd så finskan tackar nej, men det kan inte tysken ta och vägrar släppa hennes hand och även låser fast henne med en psykopats blick. Jag tröttnar och säger något på svenska till honom om sakernas tillstånd och han säger något tillbaka på tyska och ger mig onda ögat och jag i min tur ger honom en blick tillbaka som innehåller mer han kan hantera och tysken väljer således att lämna oss tre ensamma igen. Mitt samtal med den glada finskan fortsätter utan den tystlåtne finskans inblandning.

04.00 Jossan kommer rusandes ner till mig och skriker att det är något fel med Rambo och att jag måste komma upp till baren. När jag kommer dit, tätt följd av de finska pinnarna ser jag Rambo ligga på kaklet och vrida sig i smärtor. Han svarar inte på frågor och sparkar spasmiskt till en stor högtalare som står vid fötterna. Vad fan har hänt undrar jag och någon säger att det var en av de galna tyska bröderna som gjorde något på honom. Jag försöker snacka med Rambo men han ligger bara och håller sig om axeln och grinar illa. Han är inte den som klagar i första taget vet jag men samtidigt så älskar han den här sortens uppmärksamhet vet jag också. Finska Martina som tillkännager sig som sjuksköterska ser direkt att det här är ingen studentspexare som ligger och vrider sig på golvet och ber mig ringa ambulans. Ambulans tänker jag högt, här på Lanta? Det finns ju förvisso ett sjukhus i Old Town men larmnummer har jag ju inget. Tjejerna från Sveriges framstjärt vädjar att vi måste ju göra något. Ska jag verkligen ringa och väcka polisen Chet frågar jag mig själv. Vi står ett gäng i en cirkel och tittar på Rambo som ligger där mellan oss. Förutom de tyska bröderna som sitter vid bardisken och trycker och känner sig allt annat än uppskattade. Martina säger åt mig att ringa någon och jag plockar fram mobilen och konstaterar att klockan är kvart över fyra på morgonen. Var i helvete tog tiden vägen? Rena rama vargtimmen. Jag ringer trots allt upp Chet, många signaler går fram innan Eat svarar.

“Papa Frank? Tam arai, khun mai non?”

“Nej, jag sover inte, sorry Eat att jag ringer och väcker er men det har hänt något med Rambo”

Jag ber Nát i baren sänka musiken så att jag hör vad som sägs men han bara tittar på mig. Eat sträcker över luren till Chet som vill höra vad som är på gång. Jag hör dåligt vad han säger och ber Nát ännu en gång, nu lite skarpare att skruva ner musiken. Han tittar surt på mig och säger

“You take care him, I take care my guests” och vrider ner musiken löjligt lite. Vad fasen tänker jag, vilka jävla gäster, de galna tyska bröderna som gjort illa din kollega eller? Sinnet rinner till på Jossan, tillika Santas little helper och hon skriker till Nát “CAN YOU TURN OFF THE FUCKING MUSIC!!!”

Det tar skruv minsann, musiken tystnar men Náts ögon blixtrar till och förbannad tar han en slumpvis utvald flaska från baren och kastar allt han orkar ut mot stranden. Fan vilken konstig reaktion tänker jag och pratar vidare med Chet om det aktuella läget. Vi lägger på och efter en stund så kommer både han och Eat ner och studerar Rambo och det övriga fortgående julfirandet som nu avsevärt har bromsats in. Efter en stund så har han hämtat pickupen och vi hjälper Rambo in i framsätet. Chet kör, jag sitter bak bredvid finskan som insisterat på att få följa med, i ett rent studiesyfte om inte annat, sjuksköterska som hon är.

Det finns så klart ingen doktor på plats på Lanta Hospital denna tidiga julotta - inte för att doktorn på något sätt skulle tillhöra våran egen religion och besöka någon kyrka, även om tidpunkten stämde något sånär - men Rambo har tydligen fått någen nerv eller sena tilltryckt så pass att han inte kan röra armen. Än mindre köra sin fireshow på ett tag. Efter att han fått smärtstillande i baken och en mitella under armen och den finska pinnen fått betala kalaset eftersom masjäveln endast haft en tusenbahtare i fickan och ingen på sjukan haft så mycket växel som varit nödvändigt så återvänder vi mot Nature igen. Återbesöket är planerat till klockan halvnio följande morgon då doktorn kommer och Chet frågar om jag kan kan vara behjälplig med den körningen. I ett svagt ögonblick så svarar jag att självklart kan jag göra det.

05.00 Vi stannar pickupen på 7-eleven och går in och köper lite tilltugg. Enda kunden där inne förutom vi är en rödbränd berusad svensk iförd endast shorts och tomteluva som har fullt sjå att hålla balansen när han ska ta emot växelpengarna och tappar så klart mynten på golvet som rullar iväg och han så klart gör något som är emot alla lagar, reglementen, seder och bruk. Han stoppar ett rullande mynt med foten. Ajajaj, svennejävel tänker jag, du trampade precis på kungen med dina skitiga fötter, och det är faktiskt olagligt i Thailand. Den älskade kungen pryder alla mynt och sedlar i Thailand och nu har vi en polis i butiken men som tur för dig inte såg vad som hände, men det gjorde däremot den tidigare så väna kassörskan men som nu bytt ansiktsuttryck till något som inte längre påminde om någon sympati inför kunden. Charter-trash tänker jag när jag går ut genom dörren och anar gryningen bakom bergen.

05.30 Eftersom Rambo egentligen inte har någonstans att bo, ja förutom träskjulet bortanför resorten så brukar han istället sova på golvet i baren, eller i stolen i baren, eller i hängmattan i baren om ingen annan redan lagt beslag på den - förslagsvis någon överförfriskad tysk - och han nu är skadad så erbjuder jag honom ena sängen i min bungalow, en säng som annars endast används som avlastningsyta för min packning. Naturligtvis också för att hålla koll på honom så att han inte sätter sig i baren och dricker öl, något som han har nämnt som en lämplig kombination till den smärtstillande han fått i röven en stund tidigare. Kommer inte på fråga.

Det sista jag tänker efter jag ställt klockan på ringning och huvudet rasar ner på kudden är att nu har jag varit vaken i exakt tjugofyra timmar och om två timmar ska jag kliva upp igen, antagligen fortfarande med alkohol i blodet, köra bil för första gången i Thailand i deras vänstertrafik och lämna in Rambo på sjukan i Old Town och sitta där och vänta i några timmar tills de säger att vi nog kan åka hem och komma tillbaka om det blir värre. Ja herregud, denna dag ett helt liv. God natt.

Missar larmet så klart men vaknar när Pierre knackar på dörren vid åttadraget. Det blir inget återbesök på sjukan, Rambo vill inte och jag protesterar inte. Men upp kliver vi.

Solen gassar denna juldag och jag knyter upp hängmattan i skuggan på favoritstället nere vid stranden och spenderar dagen med att ligga där med chilipizza och ipoden med Sommar i P1 i lurarna.

Det som värmer mest denna dag är dock inte blåslampan uppe i det blå utan när Eat kommer ner och sätter sig och förklarar hur tacksam hon är över min och Pierres hjälp med allt på Nature, att vi gör stället speciellt och att hon inte finner de rätta orden på engelska för att förklara hur hon känner, samtidigt som hon klappar sig på hjärtat.

“My pleasure Baby, I’ll do anything for you and your sister.”