Taste Like Chicken

Alla dessa små händelser som sker varje dag på Lanta är alla värda sin egen berättelse, men läggs på hög och blir till slut ett obestigligt berg. Jag tänker varje dag att jag ska uppdatera, men skjuter upp det hela tiden och i takt med det så mattas intrycken av och känns oviktiga att dokumentera. Inte bra, nu har det gått två nästan två veckor sedan jag kom hit och inget har stått att läsa om livet på Lanta. Ska dock försöka minnesblogga lite kort bakåt i tiden.

Efter att ha vaknat på Phuket efter det sena flyget från Hongkong så insåg jag ännu en gång att jag ogillar ön skarpt och var tvungen att dra vidare till Lanta samma morgon. Jag och det finska paret som jag mött på flyget dagen innan och som jag övertalat att hänga på till Nature tog en taxi från Nai Yang till piren på Phuket. Där hoppade vi på båten för vidare transport till min sommarstuga eller vad man ska kalla det.

Jag försöker alltid snacka med mig andra resenärer på väg till Nature, och bäst gick det förra året då jag återvände efter Laos-trippen och lyckades få hela minibussen på Phuket att ändra sina planer. Det brukar i sin tur generera vissa förmåner på Nature, som gratis internet t.ex.

De två tyska killarna som också var med på Hongkong-flyget var inte lika medgörliga. De frågade flera gånger “Was is das” när jag körde min Nature-pitch. Jag förstod och sa till dem att om de ville ha gogo-barer och tuktuk-maffia så skulle de stanna på Phuket, men om de ville ha mera Thailand så kunde gott följa med till Lanta. De beslöt att fundera en dag och skulle sedan antagligen komma efter, och det var också allt jag såg av dem efter det. Det finska paret bjöd i alla fall på öl som tack dagen efter.

Det var hursomhelst ett trevligt återseende med familjen Kasikun som driver Nature och med alla de andra återvändarna från förr, Engelsmännen Phil, Frannie och Tom, Tjejerna från Sveriges framstjärt, Josefine och Tone med ny förstärkning av Solaleh och Munkedals-Hult. Rönna var där så klart med en hel liga nykomlingar från Tyresö. Störtsköna Sandra och Calle som jag gillade från första stund ej att förglömma. Ja, allt som allt har vi nog varit en stor oformlig massa på ca 20-25 personer som umgåtts i olika konstellationer. Saknar dock Pierre, Erik, Thi, Steffi och Emma här i år. Och flera andra. Inser nu att jag lärt känna över hundra, kanske ett par hundra nya människor här på Nature genom åren. Från Sverige och Världen. En sak som de alla har gemensamt är att inte en endaste har någonsin ifrågasatt ens resande. Till skillnad från många där hemma som har en förmåga att få en att känna sig konstig för att man tar semester och åker till solen på vintern. Jag har hållit mer än Ett försvarstal kan jag säga.

 Sverige. Vackert men kallt. Bilden från Fryksås dagen innan avresa. -23°

Förändringar sker på Nature varje år. Både bra och dåliga. Största nyheten i år är att en ny bar har byggts, den gillar jag skarpt, ett klart lyft från förra årets provisoriska variant. Den nya är lägre och längre. Det negativa är att min absoluta favoritplats på Nature har fått stryka på foten och ser nu ut som en soptipp med ett lager av tomma ölkartonger pga. barflytten. Tidigare kunde man sitta där och känna den nedgående eftermiddagssolen träffa ryggen samtidigt som man hade en mangoshake i handen och drog dåliga vitsar för Laila och Bum, eller hade ipoden i näven och styrde musikvalet och volymen själv eftersom restaurangen ändå nästan är helt tom den tiden på dagen. Har aldrig fattat det där faktiskt, att folk drar sig undan bästa tiden på dygnet, när färgerna och harmonin kommer.

Andra små händelser som utspelat sig på resorten i icke kronologisk ordning.

Ett par nyincheckade svenska tjejer med skral ekonomi som delar en trashpackerhydda fick en dålig start på Nature. Dagsbudgeten på några hundra baht sprack direkt när en av tjejerna var med i volleybollen och skulle hoppa upp och leverera dagens hårdaste smash. Det ville sig inte bättre än att nämnda tjejs axel hoppade ur led med ett dovt ploppljud, och med en ström av tårar som följd. Eftersom ingen på Nature kunde köra flickstackaren till Lanta Hospital på andra sidan ön så fick hon vackert ta taxi dit. Vågade inte ens fråga vad den kostade men morfinsprutan och återplaceringen av axeln gick lös på lediga 3400 baht. Får antagligen leva på saltvatten och fiskfjäll ett tag. Vilken tur att de hade med sig oboy hemifrån i alla fall. Senare på kvällen kom hon med armen i mitella och undrade om det fanns något öppet internetcafé. Själv undrade jag hur man dubbelklickar med armbågen.

 Trash vs. Flash

För första gången på fem år har jag nu också tyvärr sett prostitution här på Nature. Eller att någon gäst tagit med sig en prostituerad till rummet kanske jag ska säga. Inte av det diskretare slaget heller.
Jag var uppe på piren med Eat en dag när Phiphi-båtarna kom in. Vanligtvis så behöver inte Eat någon hjälp när hon raggar gäster till resorten, men den här gången så såg jag på håll hur hon kämpade med två äldre herrar som verkade skeptiska. Solen brände i nacken så jag gick fram och lade mig i och snackade med dem också. De frågade vad Nature var för ett ställe, på knagglig engelska men mest på tyska och jag svarade att det var ett bra ställe på alla sätt och vis. Vilket misstolkades, men de följde med i alla fall. De fick stugan mittemot min och bredvid tjejernas från Sveriges framstjärt.

Senare på kvällen så hade vi (dvs. jag, tjejerna, britterna, en till masjävel samt en feminin clown från Holland) lite kalas på tjejernas terrass. Rätt var det var så öppnades tyskarnas dörr och ut kliver den större av de två herrarna, han är spritt språngande naken och skriker ut “I’m finished!” fast med grov tysk brytning. Våran lilla fest tappade hakan fullständigt inför detta ogenerade skådespel. Oklart om detta vrål var menat till den mindre herren som tydligen väntade på sin tur en bit därifrån. Eftersom samma lilla herre inte kunde ett ord engelska och kanske inte uppfattat den störres budskap så tog den nu (med all rätt) upprörde krigarprinsessan från Persien tillfället i akt att meddela den mindre vad som gällde. Det var inga vackra ord och gör sig inte lämpliga i tryck. Man förundras över hur någon så ogenerat kan ta en bargirl till en resort där vanliga semesterfirare befinner sig. De tysktalande herrarna brydde sig tydligen inte ett dyft om detta i alla fall. De checkade ut några dagar senare och allt var lugnt och trivsamt igen. Jag berättade för Sopanee om allt som hänt och hon svarade att det förstod hon direkt de checkat in vilken sort de var.

Den andra masjäveln hade förresten avskedsparty förra veckan. Temat var rött. Jag tog tillfället i akt att trycka upp ett par tröjor kvällen till ära. Klart grabben skulle ha en present. Åkte även till franska bageriet och köpte ett par kanelbullar att överraska med. Själv dricker jag aldrig dagen innan resdag, men det var inget Gurra från Masriket tog till sig. Det han istället tog till sig var en imponerande mängd buckets som avnjöts i rask takt. Någon gång in på småtimmarna var det dags att bege sig mot bambuhyddan med hjälp av ett par rediga medhjälpare, eftersom Gurrans fötter inte längre bar sin egen vikt. Där blev han omstoppad och sussad och fick även ryggsäcken packad av sina medhjälpare innan de återvände till oss andra i restaurangen. Gissa om Gurran blev förvånad när han vaknade dagen efter och fann sin rygga redo och klar att lämna hyddan.



Efter att den yngste av britterna upprepade gånger på helt oklara grunder kallat mig för Uncle Frank så var det dags för mig att delta i volleybollen för första gången den här säsongen. Jag klev in på plan och drog in tio serve-ess mot den den unge britten som för länge sedan tystnat på andra sidan nätet. Hela motståndarlaget såg förresten skitsura ut. Vi ledde sonika med 10-0 och mina egna medspelare började le lite besvärat och uppvisade tecken på empati för motståndarna. Då började jag, mot mina egna principer, att snällserva. Men vad gör man inte för att bevara harmonin på Nature. Hursomhelst så fick jag sedan heta Big Frank, ett epitet som klingar mycket vackert i mina öron. Men jag skulle så klart få igen. På juldagen fick jag en fotbollströja av britterna, med ett namn på ryggen som de tyckte var mer passande.



Efter alla återförenings- och avskedspartyn som har pågått sedan jag kom, med julfesten som grande finale så sa kroppen stopp. Jag blev dålig och med vätskeförlust som följd vilket tog fem dagar, femtio liter vatten, samt ett mindre thailändskt apoteks sortiment att återställa. Inser att jag har konsumerat mer alkoholbaserad dryckjom de två första veckorna här än under hela 2010 på hemmaplan. Inte alls lika lugnt som förra säsongen då jag deltog i kanske två-tre fester totalt. Festerna slutar inte klockan två heller, utan pågår så länge någon beställer något från baren. Varje gång jag kommit hem och tittat på klockan så har den varit mellan fyra och fem på morgonen. Då har tupparna redan dragit igång och med hjälp av värmen i rummet så vaknar man ändå vid åtta på morgonen och går upp.

Tack vare de två senaste dagarnas oväder så har temperaturen i rummet sjunkit från 31 till behagliga 25 grader. Inatt har jag inte ens haft fläkten på. Thailändarna tycker så klart att det är rena vargavintern och igår kväll så gick de runt i fleecetröjor och filtar när de jobbade. Jag föreslog Sopanee att hoppa ner i glassboxen och lägga sig (som håller -18) så att hon skulle få en liten uppfattning om hur en vanlig decemberdag i Sverige kan kännas. Det var bara Bum som trotsade kylan, alltså +25, inte -25, och stretade på i bara kortärmat.

Oh, happy days.

Ok, jag tror att det får räcka så länge. Jag återkommer med julen och andra historier inom kort.