Gurun

“Innan vi börjar så vill jag att du ska veta att jag inte kommer att ge dig några pengar över huvud taget , så det är ingen idé att du slösar bort din tid på mig” Det var det första jag sa efter att den indiska gurun knackat mig på axeln och presenterat sig.

Jag kände igen typen, och efter otaliga resor så har jag en inbyggd men diskret reflex att alltid lägga handen på plånboken när någon okänd människa kommer innanför närgränsen, dvs. en armlängds avstånd. Jag hade några timmar att spendera innan taxin till flyget skulle gå, och hade styrt mina steg in på ett av Hongkongs lyxigaste shoppingkomplex. Jag hade tid över och lät den självutnämnde gurun hållas.

“Det här handlar inte om pengar sir, jag kan se att du är en god människa och skulle vilja ställa några frågor bara.”

 

 
 
Jag backade upp närmare mot skyltfönstret till Manolo Blahniks butik så att jag fick ryggen fri. Gurun ställde först tre frågor om mitt namn, ålder, samt en önskan i livet. Han skrev ner svaren på en lapp, sedan studerades linjer i min hand och i mitt ansikte en liten stund. Hela tiden så fylldes lappen på med mer information under tystnad. Studerade och skrev. När han var klar så knölade han ihop lappen och lade i min hand och bad mig hålla den hårt under följande frågestund. Nu kom det ca tio frågor till om namn, platser, siffror och tal. Gurun krafsade ner svaren på en ny lapp som han hade i sin lilla pärm.


När vi var klara så bad han mig veckla upp lappen som jag hela tiden hållit hårt i min knutna hand.

Luften for ur mig när jag läste vad han skrivit ner efter att ha studerat mina linjer. Svaren jag precis gett honom under frågestunden var identiska med vad jag nu stod och läste på lappen som jag höll i min hand. Vi lade lapparna bredvid varandra och jämförde svaren. Visst var jag imponerad, det var jag faktiskt, men jag anade ändå vad som var på gång och hade knappt tänkt klart tanken innan det kom.

Gurun bläddrade fram bilder på fattiga indiska gatubarn och halvfärdiga hinduiska tempel.

“Sir, tror du att du skulle kunna lägga något här?” Han höll upp pärmen som en rävsax upplevde jag det.
“Hur menar du nu?”
“Ja, ett litet bidrag”
“Hur menar du nu?" Upprepade jag.
“Ja, alltså vi behöver pengar för att hjälpa gatubarnen och för att bygga upp templen."
“Nä” sade jag och skakade på huvudet. Gurun verkade ha glömt bort vad jag hade sagt innan vi börjat.
“Men något kan du lägga här, vissa har lagt 900 dollar, vissa 600 och någon enstaka har lagt 300 dollar”, sa han och visade upp en ny lapp där han själv skrivit ner just de nämnda beloppen. Vilka nollor tänkte jag för mig själv. Både gurun och de uppdiktade allmosorna. Jag tänkte också på hur mycket ett par skor från Manolo Blahnik skulle gå lös på. Kanske gurun trodde att jag hade motsvarande belopp i fickan och var i färd med att spendera dem i nämnda butik. Men att han skulle hinna före att dränera min reskassa.
“Nä” upprepade jag igen.
“Lägg något här åtminstone” vädjade han. “Din hand, lägg din hand här”
“Nä, absolut inte!". Jag tänkte på rävsaxen.
“Men lägg lappen här i alla fall”
“Eh, okej, den ska du faktiskt få tillbaka” sade jag och släppte ner papperstussen i pärmen.

Gurun vände på klacken och for iväg för att uppsöka nya eventuella donatorer i det väldiga Star City och jag själv tog en taxi till Hongkongs flygplats för att möta upp värmen i Thailand.

 

 

* Som ni märker så släpar jag efter lite i berättandet, men det är lätt att bli lat här och man tänker hela tiden att man kan vänta till nästa dag och så flyger tiden iväg bara. När man väl kommit till Nature och träffar alla man känner så blir det mer att man umgås med varann än att man sätter sig och skriver. På gott och ont.

Idag är det julafton konstaterade jag också, men det blir inte alls samma arrangemang som förra årets stordåd, som för övrigt kan läsas i inlägget "24".