Taste Like Chicken

Någon gång efter midnatt. Iförd endast kalsonger står jag i det skumma ljuset i hotellkorridoren utanför rum 302 och tittar rakt fram. Jag höjer handen för att knacka på. Tvekar och ångrar mig precis innan knogarna når fram till den mörka teakdörren.

Biter mig i underläppen och återvänder till mitt eget rum. Smyger och stänger min egen dörr efter mig så tyst jag kan. Varför smyger jag, frågar jag mig själv.

Går ut på balkongen och tar några friska andetag i den svala nattluften. Försöker skönja konturen av bergen som har varit dagens bakgrund men endast en svart vägg gapar nu tomt mot mig. Jag suckar och går in och lägger mig igen.

Lyssnar och lyssnar i mörkret. Försöker stänga av, men med enda resultat att det får motsatt effekt. Tittar på klockan. Vänder ner displayen mot nattduksbordet så att jag ska slippa vänta på att mobilen släcks av sig själv. Blundar och lyssnar. Väntar.

Efter ytterligare tjugo minuter har jag bestämt mig. Eller snarare är det en ren impuls som styr mina steg ut i korridoren igen. Det värsta som kan hända är väl att jag möts av en käftsmäll. Jag knackar på. Vänligt men beslutsamt. Jag står beredd med mitt inövade lilla säg. Ingen öppnar. Någon skruvar ner ljudet lite grann på en musikspelare. Röster tystnar och övergår till mummel. Jag står som ett fån och stirrar in i den mörka teakdörren som inte behagar röra på sig.

Släntrar in och lägger mig igen. Lite lugnare nu. Egentligen är det inte rösterna och musiken som stör mig utan det lågfrekventa ljud som utsöndras av ventilationsfläkten som sitter inmurad i väggen i nämnda rum. Mitt eget rum har förvandlats till en gigantisk resonanslåda. Varvtalet svajar var femte sekund. Som om jag låg i en basfiol och någon sakta drar stråken fram och tillbaka över tjockaste strängen. Bruum…bruum…bruum. Helt omöjligt att stänga ute.

Efter en halvtimme är rösterna och musiken tillbaka på den ursprunliga nivån igen. Funderar på om jag ska plocka fram öronpropparna men är rädd att jag inte ska vakna nästa morgon när klockan ringer. Ska upp tidigt och ta bussen till Vientiane. Blundar och väntar. Lyssnar på låtvalen. Försöker att inte lyssna. Tittar på klockan igen. Snart två. Bruum…bruum. Undrar hur många andra som också ligger och lyssnar.

Jag kliver upp igen. Kliver med resoluta steg ut i korridoren och knackar på lite bestämdare den här gången. Rösterna tystnar direkt och musiken skruvas ner. Jag väntar på att någon ska öppna och konfrontera mig, men inget händer.

Jag säger till dörren:

-It’s a very good music but it’s a very bad time!

-Eh…I lower it, I lower it man! Hörs från andra sidan.

-Thank you. Thank you! Säger jag halvhögt för mig själv. Eller till dörren.

Efter fem minuter dör efterfesten ut och det blir tyst. Förutom just detta monotona bruum…bruum…bruum som nu om möjligt ekar ännu högre i mitt huvud. Min plan var att om de går och lägger sig så kanske de slår av alla strömbrytare på väggen när de ska släcka. Men icke. Jag plockar fram öronpropparna ändå till slut. De hjälper föga upptäcker jag. Det lågfrekventa letar sig förbi på något vis. Tortyr. Om jag också håller för öronen hårt med händerna så blir det faktiskt tyst, men så fort jag slappnar av så kommer ljudet tillbaka. Klockan tre har jag hunnit bli hungrig igen. Och törstig. Kommer på att vattnet är slut. Glömt att köpa. Typiskt. Tröttfrossan har trätt in och jag börjar känna mig lätt illamående. Jag provar ett nytt grepp och vänder mig i sängen så att fötterna hamnar uppe vid väggen och huvudet mitt i rummet. Jag kan inte tro det, men det hjälper. Som om jag kommer längre ifrån själva resonansen. Det blir lite tystare och jag somnar snart av utmattning.

Klockan halvfem vaknar jag av att någon slår till mig i magen. Jag öppnar ögonen och hör brummandet igen, men nu avlägset. Det är fortfarande mörkt. En smäll till och en till direkt efter. Jag drar ihop mig i fosterställning och krampar. Helvete. Inte det nu också. Det är ju för fan resdag idag. Ska sitta på den där bussen över stock och sten i fyra timmar. Antagligen mer.

Men jag är alldeles utmattad och allt jag hinner tänka innan jag tuppar av igen är att snart ringer klockan och om jag har propparna i så kommer jag aldrig att höra den. Jag drar ur dem ur öronen och volymen ökar i rummet igen. Men den här gången så vinner jag striden och får sova ostört i två timmar.

När klockan ringer så vaknar jag upp men känner mig drogad. Det är ljust i rummet och jag stapplar upp och snavar omkring en stund och tänker att nu måste jag starta upp kroppen snabbt. Går ner till lobbyn och letar rätt på mina sandaler. I Laos ställer man alltid skorna utanför ytterdörren, så utanför ett hotell kan det bli ganska mycket skor. Letar mig hursomhelst ner till närmsta kaffeservering och beställer in en kopp ljuvligt laokaffe. Efter det så går jag till närmsta baguettekiosk och beställer in en med tonfisk. Mitt blodsocker är lågt och mitt humör är kort. Jag irriterar mig på att han inte förstår mina enkla frågor om brödet är bakat idag och om tonfiskburken är öppnad nu och inte igår. Gammal tonfisk vill jag inte ha. Särskilt inte om magen redan är i uppror. Men han gör ju så gott han kan och jag får dåligt samvete förstås. Jag mjuknar lite men blir sur igen när han inte har någon plastpåse att stoppa baguetten i. Han letar febrilt och hittar en begagnad påse som tydligen får duga. Jag tackar ansträngt och går därifrån. På väg upp på rummet blir jag sur på mig själv istället. Jag har fan ingen rätt att komma hit till Laos och bete mig ouppfostrat mot ett folk som har varit så underbara mot mig hela tiden.

Sätter mig på balkongen och äter upp baguetten. Jag känner hur koffeinet börjar verka i kroppen. Njuter av utsikten. Blodsockret höjs och jag känner hur jag får luft under vingarna igen. Ja, det kommer att bli en bra dag idag säger jag högt för mig själv. På väg ner till lobbyn med packningen så stannar jag upp i steget utanför rum 302, blir full i flin och hoppas att åtminstone de får en god sömn trots allt.

När tuk-tuken kör förbi baguettemannen ropar jag leende till honom:

-Khap jai lai lai. Popken mai another time! (Tack så mycket,. Vi ses en annan gång!)

Han flinar och vinkar tillbaka.

Härliga Laos!