Resan till Slåttdalsskrevan

Det började med att vi inte hade något bröd hemma. Att vi några timmar senare skulle befinna oss på ett hotell i Sundsvall trettio mil norrut hade jag så klart ingen aning om denna tidiga söndagsmorgon.
 
 
Slåttdalsskrevan. Skuleskogens nationalpark.
 
 
Vi cyklar till Café Zorn och tar en frukost där i morgonsolen. Jag njuter av att semestern börjat. Junior frågar om den stora tegelbyggnaden bredvid. Jag förklarar att det där är ju Zornmuseet och drar en kort resumé om Moras stolthet. Han vill gå in och titta på tavlorna, så det gör vi. Jag själv hade inte varit där på nästan fyrtio år, då med det obligatoriska besöket med skolklassen. Nu verkar museet mindre än jag minns det.
 
 
Café Zorn 
 
 
På vägen därifrån frågar Junior vad vi ska hitta på resten av dagen. 
-Jag vet inte riktigt..
-Kan vi inte åka någonstans?
-Jo, det kan vi väl..
-Vi sticker på roadtrip pappa!
-Ok, vi drar hem och packar!
 
En halvtimme senare är vi klara för avfärd och jag har under tiden grillat kycklingvingar och bestämt att vi drar norrut, ut mot kusten. Höga kusten kanske. Vi är båda två taggade inför denna spontana miniroadtrip. Tältet skippar vi den här gången så det får bli hotellvistelse, i vilken stad vet jag ännu inte. Det beror på hur långt vi hinner.
På en rastplats norr om Hudiksvall stannar vi, tar en glass och via hotellappen bokar ett rum på Quality Hotel i Sundsvall. Jag noterar att det inte finns mycket kvar att välja på. Pandemin gör sig påmind, alla svenskar semestrar hemma i fäderneslandet och det mesta är uppbokat, allt från stugor till hotell. Samma med nöjesparker och sommarland som jag kollat upp någon vecka tidigare, där var man tvungen att boka sin entrébiljett ett par veckor i förväg. Helt värdelöst, den dagen man får plats så kanske det spöregnar. Man måste kunna bestämma samma morgon vad man ska hitta på.
 
När vi gått och lagt oss frågar Junior vad vi ska göra nästa dag. Jag brukar aldrig lova något innan jag vet säkert, eftersom besvikelser och grusade förhoppningar är jobbiga att hantera. Som småbarnsförälder vet man att saker kan skita sig på vägen, eller att plötsliga väderomslag gör att man måste skjuta upp eller skippa saker. 
-Jag tror att vi ska vandra till ett coolt ställe...om allt funkar som det ska, tillägger jag för säkerhets skull. Googlar fram en bild på Slåttdalsskrevan och visar honom.
-Wow, ja dit vill jag!
-Bra, då bestämmer vi det.
Jag var inte alls säker på om han skulle klara, eller orka med det. Från parkeringen var det över tre kilometer till själva skrevan, med stigning och viss klättring på slutet. Sedan var det hela vägen tillbaka. Fysiskt är det nog inga problem, men motivationen kan ju svaja, med tillhörande protester.
 
 
 
 
Som vanligt vaknar vi i ottan och hänger på låset till frukostbuffén. Jag hade laddat ryggsäcken med frukt och snacks inför vandringen, men som en gniden svenne banan-turist på hotell så gjorde jag även ett par extra ost- och skinkfrallor på buffén som jag lindade in i servetter och smugglade med mig i sidofickorna på mina vandringsbyxor.
 
 
Högakustenbron 
 
 
Efter ett par timmar närmar vi oss, och då har vi också åkt över Högakustenbron som blir något av ett antiklimax, jag vet inte vad jag hade förväntat mig men jämfört med Öresundsbron så är det ju inget att skriva hem om. Den sista milen går på en smal och slingrig väg till södra entrén till Skuleskogens nationalpark. Klockan är snart tio och jag inbillar mig att vi är tidiga och kanske först på plats. Morgonen har varit grå och det är bara femton grader ute. Perfekt för vandring. När vi kommer upp till den stora parkeringen visar det sig att den redan är fullpackad med bilar. Tydligen så har hela semestersverige kommit på samma idé denna dag. Det positiva är att jag ser en hel del barn i Juniors ålder, vilket måste betyda att jag inte är helt dum i huvudet som dragit med honom på den här vandringen.
 
 
 
 
 
Junior som har ögonen med sig hittar en låda med kartor vid entrén, det är tur, på den ser jag att det finns en alternativ stig tillbaka över bergknallen. 
 
 
 
Stigen består av en hel del sträckor på spångar vilket gör att vandringen snarare påminner om en promenad. Jag har under veckan som gått gjort lite research och det finns tydligen en skiljelinje blande de inbitna mellan vad som får kallas för promenad, vandring och trekking. Ja det handlar om avstånd, typ av skor, packning och övernattning med mera. Precis som inom alla områden kan man nörda ner sig hur mycket som helst om vad som gäller och hur man ska bete sig. Jag och Junior är tydligen bluffvandrare eftersom vi har gympadojor istället för kängor. Precis som många andra som inte kan åka utomlands pga restriktionerna har vi börjat utforska Sverige istället.
 
 
 
Bitvis går stigen över stock och sten...
 
 
 
I kartan som Junior hittade står det att läsa: "En vandringsstav kan underlätta när det börjar gå uppför...". Herregud, vi är väl inga pensionärer heller tänker jag, men hittar en avbruten gren bredvid stigen som jag ger till Junior. -Här, ta den här så ser du ut som ett riktigt vandringsproffs!
Nu kan ingen genomskåda oss förkunnar jag tydligt. Efter nästa kexchokladpaus så glömmer han den likväl. Eller om han bröt den i två delar över knät och kastade ut den i skogen minns jag inte riktigt. 
 
Klapperfält, Skuleskogens nationalpark 
 
 
Topografin, eller geologin kanske det heter (får fråga någon naturnörd..) är synnerligen intressant och ändrar karaktär allteftersom. En informationsskylt beskriver dessa klapperfält som tidigare, alltså för en jäkla massa år sedan, före både internet och Sundsvall brann och allt det där, så var det här strandlinjen, bara det att det är ca 300 höjdmeter ner till nuvarande havsnivå. Då börjar man fatta varför det kallas för Höga Kusten. Okej, slut på historielektion.
 
 
 
När man kommer till den här passagen är det nära till skrevan och klättringen är bokstavligt talat en barnlek för ett barn. Jag imponeras av att det inte har klagats en endaste gång under vandringen, men vi har stannat ofta och jag har delat ut små belöningar emellanåt.
 
 
 
 
 
Uppe på toppen precis intill kanten på skrevan vilar vi och firar med de stulna hotellmackorna. Vandringen hit har tagit oss drygt två timmar, men går ju betydligt fortare om man inte har barn med sig. 
 
 
Slåttdalsskrevan från det bästa perspektivet. The botten is nådd.... 
 
 
Det känns nästan bibliskt att stå där nere i skrevan. Berget är delat med två lodräta väggar rakt upp och påminner lite om när Moses delade på Röda havet och vandrade igenom där. Fast det är nog bara fake news när jag tänker efter. Okej, slut på religionshistoria.
En annan fake news är att det här skulle vara självaste Helvetesgapet som delar Mattisborgen från Borkafästet i filmen om Ronja Rövardotter, men den klyftan hittar man tydligen i Dalsland.
 
 
Skuleskogens nationalpark, Höga Kusten.
 
 
På vägen tillbaka tar vi den andra leden vilken börjar med ganska så brant men inte svår klättring innan man kommer upp på platån. Fantastisk utsikt härifrån, sedan knappt en kilometer vandring där uppe innan det börjar gå nedför igen och stigarna möts. Efter nästan totalt fem timmars vandring är vi tillbaka på parkeringen igen där jag på allvar måste börja fundera på vart vi ska tillbringa natten.
 
Det verkar inte finnas ett endaste hotellrum över inom tio mils radie, så appen hänvisar mig till Sundsvall igen. Det får sjunka in en stund medan vi beger oss söderut till Härnösand där vi hinner med ett besök på bilmuseet innan de stänger, men inte ett boende i stan ledigt enligt flera av apparna. Impulsresornas och onlinebokningarnas förbannelse, det är svårt med walk-in under högsäsong. I Sundsvall finns bara ett dyrt rum på Clarion collection Hotel Grand. Jag blundar och bokar och tycker att det är vi värda, och en knapp timme senare parkerar vi utanför och slänger in väskorna på rummet.
 
 
 
 
Efter dusch och restaurangbesök är det äntligen läggdags i den ljuvliga hotellsängen, och då slår det mig när jag ligger där, som vanligt med Junior på min vänstra arm.
-Tänk Dylan, igår morse hade vi ingen aning om att vi skulle åka hit och göra allt det här. Coolt va?
-Ja, men vad ska vi göra i morgon?
-I morgon? Det har jag ingen aning om. Det får vi se då.
-Ja, nu är vi på roadtrip pappa. 
 
 
 
 
 
 

Interrail Nostalgia - den (o)bjudne gästen...

-Kom ner till Spanien och hälsa på vet jag! Vi kommer ju vara där samtidigt!
-Nja, jag tror inte det, jag ska inte så långt söderut. Pamplona ligger i norra delen.
 
 
 
 
Det är juni 1992 och jag ska iväg på min första tågluff. Nitton år fyllda och full av tvivel, men det här året skulle jag inte banga som jag gjort året innan. Jag ska dessutom resa ensam, knappast något jag såg fram emot, men ingen kompis kunde hänga på, och reslusten och drömmen om den romantiska tågluffen var alltför stor.
 
Inbjudan kommer från Perra, en av mina bästa barndomsvänner, och det är vårt sista samtal innan våra vägar skiljs åt. Vi växte upp nära varandra med bara kyrkogårdshäcken och ett annat hus emellan oss. Familjen Torstensson som egentligen heter något annat var frikyrkliga och fulla av kärlek med ett hem som ständigt doftade nybakta kardemummabullar. Perra hade också en snygg äldre syster som brukade krama mig. Jag var oerhört fäst vid familjen och sprang jämt där, och Perras mamma har alltid kallat mig sin andra son. Skulle de på fjällsemester så fick jag följa med. Jag var som en del av deras familj. Ja, jag följde även med dem till kyrkan ibland. Lite andlig spis kunde nog bara vara nyttigt för den lille hedningen.
 
Någon gång på 80-talet så flyttade det in en trevlig gammal dam som hette Gunvor i tegelhuset mellan oss. Hennes dotter med man och deras tre söner kom alltid dit och hälsade på under loven. Familjen von Mickelsson bodde i den fina universitetsstaden med domkyrkan och var en riktig akademikerfamilj med fina titlar och var lite för fina i kanten för att jag med min arbetarklassbakgrund skulle tycka att det var bekvämt. De hade både sommarstuga vid Siljans strand och hus med pool på spanska solkusten. Deras äldste son Johan var i min och Perras ålder och vi umgicks alla tre en del tillsammans på sommarloven, men jag och Johan umgicks aldrig själva eftersom vi egentligen inte hade något gemensamt. Han var väluppfostrad med välklippt frisyr och mest intresserad av studier. Jag själv fick tidigt "frihet under ansvar" som min pappa kallade det, var långhårig och egentligen bara intresserad av tjejer som jag skrev kärleksbrev till men aldrig postade. Johan var egentligen ganska trevlig, men vi levde i olika världar och det är möjligt att det fanns ett ömsesidigt klassförakt även om jag inte kände till termen på den tiden.
 
Familjerna Torstensson och von Mickelsson kom dock bra överens och umgicks över tomtgränsen och fortsatte alltjämt att hålla kontakten även efter att Gunvor blivit så gammal att hon sålt huset och flyttat till en lägenhet nere på Mora. Åren gick och 80-talet spillde över till 1990. Jag hade tagit studenten, fått jobb och flyttat hemifrån en vecka senare, och efter något år bytt upp mig till en tvåa på Vasagatan. Det skulle visa sig att Gunvor bodde i dörren bredvid så vi blev goda grannar igen. Jag tyckte om henne och hjälpte henne ibland med matkassar och lite småfix i lägenheten.
 
 
 
 
Nu hade det alltså blivit 1992 och jag var ute på vift på Europas järnvägar. Perra som var sympatisk och lätt att tycka om hade tagits under vingarna av familjen von Mickelsson, och hade samma sommar blivit medbjuden till deras hus i Spanien. De skulle bila ner genom Europa och stanna där ett par veckor. Jag hade inte tänkt mer på Perras kanske självpåtagna inbjudan och inte ens tagit adressen till huset i Spanien. Jag hade inga som helst planer på att åka ända dit. Resan hade börjat bra och jag hade fullt fokus på att ta mig till Pamplona för att springa framför tjurarna under San Fermin-festivalen.
 
 
I Italien hade jag dock börjat känna mig ensam och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, och det var över en vecka innan festivalen skulle dra igång. Jag var rådvill och otroligt sällskapssjuk, men hade ingen hemlängtan. Efter stoppet i Alassio hade jag hoppat på tåget som följde franska rivieran. Klev av i Nice och slängde in ryggsäcken i en box på stationen och vandrade planlöst omkring i staden. Badade på den steniga stranden och undrade vart jag skulle ta vägen. Hela Europa låg där öppet men jag hade ingen aning om vad jag ville se. Så slog det mig, jag åker för fan till Perra i Spanien. På tågstationen hittade jag en telefonkiosk där jag petade i så många franska mynt jag hade och slog numret hem till familjen Torstensson som jag naturligtvis kunde utantill efter tusentals samtal genom åren. Det var pastorn som svarade och tyckte att det var ju en jättebra idé att åka ner och hälsa på, alla skulle bli så glada om jag kom dit. På en liten papperslapp krafsade jag ner den långa adressen och telefonnumret till växeln på området där de bodde, det var tydligen något slags svenskgetto, eller gated community med ett finare ord, som hade en gemensam telefon där man kunde nå husägarna. Om jag fattat det rätt när jag läste lappen efteråt så var det någon Urban Izacion man skulle fråga efter. Kollade avgångarna och såg att det gick ett nattåg till Barcelona och vidare därifrån ner till Murcia. Jag försökte ringa för att meddela min ankomst men fick inget svar och hoppade således på tåget. Nu var jag taggad till tusen, den onda spiralen var bruten.
 
 
 
 
Nästa morgon vaknade jag upp i Barcelona som rustade för fullt inför kommande sommar-OS samma år. Jag hade bara en kort stund på mig att byta perrong för att hoppa på nästa tåg men hann med att prova ringa igen men ingen lyfte luren på min destination. Skulle jag bara dyka upp oanmäld alltså funderade jag och skulle jag ens hitta fram? Det hade så klart varit önskvärt att bli upphämtad på tågstationen, jag hade ju ingen aning om hur långt det var från Murcia till huset eller Los Alcázares som själva badorten hette. Strax innan solnedgången anländer vi till den sydspanska provinshuvudstaden. Jag går fram till en grupp taxichaufförer på stationen och visar upp adresslappen. Min spanska är nästan obefintlig men jag har ett litet ficklexikon som jag övat fraser i. De diskuterar sinsemellan och en av dem säger att han nog vet vart det ligger.
-Cuanto cuesta? Jag håller upp mina enda fem tusen pesetas och frågar om det räcker. Han nickar och vi drar i väg upp mot bergen i den spanska skymningen.
 
Det mörknar fort och efter ett tag på ensliga vägar förstår jag att taxichauffören inte alls är säker på vart svenskgettot ligger. Vi åker länge och han stannar emellanåt och frågar andra landsmän om de känner till adressen. Mina sista pesetas borde vara förbrukade för länge sedan. Efter ett par timmar verkar vi ha kommit fram till rätt område och vi kör igenom inhägnaden. Det är ödsligt men här och där lyser det lampor i husen. Plötsligt får jag syn på en man som är ute och promenerar. Han ser både svensk och trevlig ut.
-Stopp! säger jag och vevar ner rutan och frågar på svenska om han känner till området. Jag förklarar vilken familj och adress jag letar efter men han har ingen aning om vilket hus det kan vara, men säger att om jag inte hittar dem så är jag varmt välkommen att komma upp till hans familj längre upp på gatan och sova där. Jag är djupt tacksam för hans generositet att bjuda in en främling till sitt hus med enda kopplingen att vi båda är svenskar.
 
Vi hittar fram till ett hus med rätt nummer. Jag ber chauffören att stänga av motorn och jag kliver ur bilen och försöker lyssna. Kvällen är ljum och i buskarna spelar cikadorna sin sång. På andra sidan muren som omger huset hör jag samtal över klirrande bestick. Så en röst jag känner igen, jag kan inte tro att det är sant. Exalterat ropar jag över muren. -PERRA! Det blir knäpptyst på andra sidan. Pliktskyldigt får jag ur mig ett -...och Johan! men utan samma entusiasm, och det är först då under de två sekunderna av efterföljande tystnad jag själv inser det prekära med situationen. Så kommer svaret från andra sidan muren. -FRANK, FÖR HELVETE! och det var antagligen första gången i livet som jag hört min frikyrklige barndomsvän svära. Men Gud så ljuvligt det lät. Som om en hel änglakör fyllde den spanska kvällsluften.
 
Vi kramas och pratar i mun på varann medan resten av familjen von Mickelsson sitter som förstenade fågelholkar. Efter en stund finner de sig och frågar om jag vill ha middag. Det finns visst lite potatis kvar. Jag tackar glatt ja och ignorerar att det är en armbågsbjudning. Familjens överhuvud som kanske heter Paul säger att han är imponerad att jag hittade dit. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Mamman som vi kan kalla Beatrice säger med illa dold syrlighet att jag borde ha ringt först.
 
-Jag försökte, från både Nice och Barcelona men den där Urban svarade ju aldrig...
-Ursäkta mig, vilken Urban?
-Ja, han Urban Izacion eller vad han heter, han som ska vakta telefonväxeln...
 
Frågande blickar från samtliga familjemedlemmar så jag visar den lilla lappen jag klottrat ner adressen på och berättar att Perras pappa har bokstaverat alla uppgifter till mig. De förklarar, hela det nybyggda området med svenskägda hus är en "urbanizacion" som det kallas, och så namnet där under på just det här området. Telefonväxeln är bara bemannad vissa tider, men inte av Urban. Jaha tänker jag för mig själv; svenskgetto-samfällighet heter alltså urbanizacion på spanska.
Jag och Perra sprudlar även om jag noterar en annan stämning under ytan från de andra runt middagsbordet. Möjligtvis att de betraktade mig som något katten släpat in. Efteråt får tydligen Perra ta hand om disken och jag får uppgiften att torka densamme. Jag fattar senare att det är en slags markering men jag kunde inte vara gladare just då.
 
Dagen efter så drar jag, Perra och de tre bröderna von Mickelsson med bilen till stranden i Los Alcázares. Runt det nybyggda gettot fanns varken affärer, restauranger eller kommunikationer. Bil var en nödvändighet. Stranden är som en dröm. Bred med vit mjölig sand och med blåa vågor som rullar in. Jag njuter för fullt och tycker att livet är underbart. Ensamheten är som bortblåst och jag har hittat min kompis i det här exotiska paradiset. Jag ignorerar faktumet att bröderna knappt pratar med mig. Efter knappt en timme säger de att det är dags att vända hemåt igen. Jag tror inte mina öron. "Solen är för stark" tydligen, men jag misstänker att det snarare handlar om att jag verkar trivas alldeles för bra där och att det ska de minsann ta ur mig. Väl tillbaka i huset så blir det bad i poolen istället och jag njuter precis lika bra där. Jag hade aldrig varit i närheten av sådan lyx.
  
 
Viva España...
 
 
När jag ligger där och plaskar så sätter sig Paul på poolkanten och ropar efter mig, så jag simmar dit.
-Ja Frank, får jag fråga, hur länge har du tänkt stanna här egentligen?
 
Jag trivdes ju som fisken i vattnet bokstavligt talat och hade inga planer på att dra än, det var flera dagar kvar tills invigningen av festivalen i Pamplona. Jag tryckte undan känslan av att vara en - i deras ögon - snyltgäst. Men det handlade inte om att få några gratisnätter, jag var bara sällskapssjuk.
 
-Jag tänkte mig nog några dagar till, jag har ingen brådska egentligen.
-Jaha...vi hade planer på en utflykt till Cartagena i morgon och vi får inte plats i bilen allihop.
-Nej, men herregud, åk ni, jag kan ligga här vid poolen och läsa en bok. Jag klarar mig.
-Nja, det är inte så vi gör i den här familjen...
 
Budskapet var tydligt. Jag var inte välkommen. Jag tänkte på den okände mannen kvällen innan som med öppna armar bjöd in mig att stanna hos dem. Här var det annorlunda trots att jag var bekant med familjen sedan flera år.
Vid middagen på kvällen kom min avfärd på tal. Beatrice von Mickelsson frågade hur jag hade tänkt ta mig till tågstationen följande morgon. Frågan var ledande, hon målade in mig i ett hörn med vetskapen om att det inte fanns några kommunikationer.
-Jag vet faktiskt inte, svarade jag ärligt. Vad jag visste var att jag åtminstone inte tänkte be om deras hjälp. Hon fyllde mer än gärna i svaret åt mig, som om det var planerat.
-Ja, det är ju din kompis som tagit hit dig, så han får väl skjutsa dig.
Hon la tonvikten vid "din kompis", och piken mot Perra gick inte att ta miste på. Jag avskydde henne för det. Det var en gåta att hon kunde vara dotter till min godhjärtade granne Gunvor hemma i Mora. Jag behövde egentligen inte bry mig mer eftersom jag skulle lämna nästa dag, men Perra skulle få känna den kniven i sidan under resten av deras vistelse. 
 
Vi kliver upp i svinottan för att hinna till stationen i tid. Johan är också med, och han kör. Perra bredvid och jag i baksätet. Jag misstänkte att föräldrarna hade pratat igenom saken en gång till och kommit på olämpligheten i att skicka iväg en 20-årig Perra som ensam förare ut på de spanska vägarna. Ingen av oss hade haft körkort särskilt länge och knappast rattat en bil utomlands, och det var några mil att köra. Om det hade nått familjen Torstenssons öron på hemmaplan så hade det nog blivit dålig stämning. Ja, det skulle det bli ändå, men inte förrän vi alla hade återvänt till Sverige.
 
På stationen var det avsked och sedan var jag på väg norrut igen. Jag var på gott humör, mitt sociala behov var tillfredsställt och nu var jag äntligen på väg mot Pamplona, mitt huvudmål med hela tågluffen, men jag hade lika gärna kunnat råka missa hela festivalen om det inte vore för en  bestämd gammal señora i samma tågkupé som bokstavligen...ja, det är en helt annan historia som jag får ta en annan gång.
 
 
Lättare sagt än gjort...
 
 
Epilog.
 
Några månader senare, på hösten någon gång när jag är tillbaka i vardagen igen och går upp i trapphuset på Vasagatan så träffar jag Gunvor utanför ytterdörren. Hon visste att jag hade varit ner till hennes dotters familj i Spanien eftersom jag berättat det tidigare, men utan att ha dragit några detaljer. Hon skiner upp och ber mig att komma med in en sväng. Hon ska visa mig något. En överraskning säger hon. Jag fattar ingenting men följer med in. -Kolla i köket. När jag kikar in så ser jag hela familjen von Mickelsson sitta där och äta middag. De tystnar ännu en gång och ser ut som fågelholkar, och jag också kan jag säga. Det var uppenbart att Gunvor inte hade någon som helst kännedom om läget, i så fall hade hon aldrig bjudit in mig. Paul frågar pliktskyldigt om hur det gick i Pamplona och jag svarar att jo det gick bra, jag sprang faktiskt framför tjurarna, och var med på svensk TV till och med efter den bedriften. De tittar på mig som något katten släpat in.
 
Epilog 2. 
 
När våra historier, alltså min och Perras, kom till familjen Torstenssons kännedom hemma i Sverige så blev de oerhört besvikna. Att jag, som var som deras andra son inte hade tagits emot med öppen famn nere i Spanien hade de väldigt svårt att förlåta. Än idag finns en spricka mellan familjerna efter den händelsen. Jag själv bryr mig inte, men med facit i hand så skulle jag aldrig ha åkt dit, idag hade jag ju aldrig gjort det, men just då var det så viktigt. Men jag lärde mig något; i mitt hem skulle det alltid finnas en stol över och dörren skulle alltid stå öppen för spontana påhälsningar, och jag skulle naturligtvis aldrig drömma om att be gästerna ta hand om disken. 
 
Epilog 3. 
 
För några år sedan så fick jag en förfrågan från byggföretaget jag samarbetar med. Det gäller målning av en tillbyggnad på en sommarstuga som ligger vid Siljans strand. Kunden bor på annan ort. Jag ska bara kunna åka dit och göra jobbet och fakturera löpande. Jag blir fundersam när de förklarar var stugan ligger och frågar vad kunden heter. Hon bläddrar i sina papper och hittar det. De heter...von Mickelsson. Jag åker ut till stugan och får en flashback, jag hade fått följa med hit med båt en gång för kanske 25 år sedan. Jag leker med tanken en sekund om någon slags payback för utfrysningen i Spanien, men slår undan den lika fort. Jag vet inte vad jag vill bevisa men gör jobbet så noggrant jag någonsin kan och avrundar timmarna neråt. För att man alltid ska försöka göra gott. Kanske fick jag något med mig från Kyrkan trots allt. Bakom ett skåp skriver jag datumet och med Mvh mitt namn. Kanske de upptäcker det en vacker dag i framtiden.
Så vad är sensmoralen i allt detta då? Kill them with kindness!
 
 
 
 
 
 
 

Manila Nostalgia

Januari 2008. Tanken på att återvända till Manila utan sällskap var inte alls lockande. Filippinernas huvudstad var en kloak med hög kriminalitet, i alla fall i jämförelse med Bangkok. Jag ångrade att jag inte förlängt mitt filippinska visum och följt med skånepågarna till Palawan, men nu satt jag där själv i det lilla Cessnaplanet som gick in för landning på Ninoy Aquino International Airport. Det började skymma och skulle snart vara mörkt.
"Manila can be a pretty sketchy place, particularly after dark..." som det stod i guideboken.
Redan nästa morgon skulle jag med ett annat flyg tillbaka till Singapore. Jag behövde således ett hotell nära flygplatsen och skulle åtminstone inte behöva åka in till centrala Manila. Lonely Planet tipsade om ett billigt skithotell i närheten som hette Town House. Det fick duga som inkvartering och jag hoppades att det inte skulle vara fullbokat. Jag hade ingen plan B.
 
 
 
 
Med Mexiko City i minnet några år tidigare så hade jag inga planer på att ta en egen taxi den här gången. Jag spanade ut i den långa taxikön efter lämpligt sällskap, det vill säga andra vitingar med ryggsäck. En bit bort såg jag ett ungt par som lyste med sitt skandinaviska utseende; killen med jeansshorts och tjejen med blond hästsvans. Båda med Haglöfsryggor såg jag när jag närmade mig. Definitivt svenskar. Eftersom det enligt mig inte finns någon anledning att stanna i rövhålet Manila så misstänkte jag att de också skulle vidare nästa dag. Jag presenterade mig på svenska och frågade om vi kunde dela taxi till ett billigt hotell jag visste fanns i närheten. Eftersom backpackers ofta reser på stram budget och förslaget på delad taxi och billigt boende ofta faller i god jord så sa de ja direkt. Jag var lättad.
 
Eftersom hotellet verkade vara av det simplaste slaget och ligga lite avsides så misstänkte jag att chaffisen inte skulle känna till det, så nu gällde det att få en som kunde engelska. Nog för att engelskan är utbredd på Filippinerna men kanske inte bland lågutbildade taxichaufförer så var det av yttersta vikt att vi fick en som vi kunde kommunicera med. Att sträcka fram en karta och visa vart man skulle visste jag av erfarenhet att det var lönlöst, det hade sällan funkat i Asien. När det var vår tur så talade jag om för personen - som med viktig skjorta och rak arm visade passagerarna vilken bil man blivit tilldelad - att vi behövde en engelsktalande chaffis. Han svarade bara yes som i förbifarten och pekade på den bilen som stod närmast. 
 
 
-Do you speak english? frågade jag när vi tryckt in oss alla tre i den gistna gamla Toyotan. Jag fram, och Peter och Magda i baksätet. Chauffören svarade inte ens på min fråga och jag förstod att det här skulle bli problem. Mina egna kunskaper i tagalog var obefintliga. Town House låg bara ett stenkast från flygplatsen och jag försökte visa honom sidan i Lonely Planet för att förtydliga om vart vi skulle. Han tittade och nickade och vi kom överens om ett fast pris för körningen, och satte av, men in mot stan upptäckte jag efter en stund.
-Fan, det här blir helt fel! sa jag till mina nyfunna vänner. De var trevliga, men Peter var mer stor än klyftig skulle det visa sig. Magda verkade vara mer skärpt än sin pojkvän. Jag försökte förklara för den fåordige chaffisen att vi inte skulle in till Manila. Han gjorde en gir och började köra in på småvägar och jag hade snart tappat orienteringen. Ute var det redan kolsvart sedan länge och jag visste inte längre vad som var norr och söder. Efter en stund stannade vi på en mörk bakgata med parkerade taxibilar och rökande män i grupp. Vår chaffis vevar ner rutan och ropar något. En av dem bryter sig ur gruppen och kommer emot oss. En diskussion på tagalog mellan männen. Vi andra sitter tysta. Det är något olustigt över situationen. Mannen som nu hänger in genom rutan verkar inte vara någon muntergök direkt, han har ciggen i mungipan och blåser utan omsvep in röken i bilen medan han studerar de tre blonda turisterna, som om vi blev...värderade.
 
-You go with me, I know the place. Pay your driver first! Vi befinner oss i en utsatt situation inser jag men är tacksam att jag inte är ensam. Det känns inte bra att byta bil men vår egen chaffis har ingen aning så det är lönlöst att sitta kvar. Jag har absolut inget förtroende för den nye killen och överlägger med Magda om våra valmöjligheter. Peter verkar över huvud taget inte känna in stämningen och utsattheten som råder i den här mörka gränden för tillfället. Han börjar opponera sig och ifrågasätter att vi måste betala fullt pris för taxiresan trots att vi inte ens kommit fram än. Jag säger lugnt till honom att det är nog inte läge att börja bråka om pengarna nu, att det är småpengar i sammanhanget. Men han ger sig inte och höjer rösten och frågar varför vi i helvete måste betala två gånger. Killen med ciggen i mungipan som knappt når upp till taket på bilen ryggar inte en millimeter för den reslige svensken, utan blåser bara ny rök in mot baksätet och svarar med självsäkert lugn:
-It depends on the situation... 
 
 
 
 
Vi byter motvilligt bil, gör upp ett nytt pris och kör iväg. Nu har Peter åtminstone den goda smaken att hålla käften under resten av färden. Magda hade väl läxat upp honom med några dräpande blickar tyckte jag mig uppfatta i ögonvrån när vi flyttade över ryggsäckarna till den nya bilen. Jag försöker lätta upp stämningen med alla inblandade i den allt senare kvällen. Efter ett tag kör vi in på ännu en mörk bakgata och där ligger faktiskt Town House. Om det inte finns lediga rum här så är vi rökta. Stället är slitet, men verkar poppis då det sitter en hel del folk runt om i den kombinerade lobbyn/serveringen. -Only one room left, and some dorm beds, säger kvinnan bakom disken. Egoistiskt och utan att överlägga vidare med mitt taxisällskap säger jag att jag tar rummet och drar fram pengarna och betalar innan någon annan hinner reagera. Rummet kostar en svensk femtiolapp. Jag ska fan inte ligga i någon sovsal med en massa andra snarkande trashpackers. Jag är trött, svettig och hungrig. Och irriterad efter taxidebaclet. Det skulle bli skönt att lämna Filippinerna. Nu ska jag bara härda ut en natt på det här gudsförgätna stället.
 
Jag tvärstannar utanför tröskeln till rummet som mest påminde om en cell på Alcatraz. Golvet såg ut att aldrig blivit skurat så jag halar fram en av alla saronger ur ryggan och lägger ut som en matta framför mig innan jag kliver in. I det minimala rummet utan fönster finns bara en smal säng som skriker bed bugs, och ett litet bord bredvid. I taket en fläkt. Inga sängkläder på den tunna skumgummimadrassen, men en kudde finns. Jag knuffar ner den på golvet och breder ut ännu en sarong över madrassen. Tar fram min tjockaste tröja och rullar in den i ytterligare en sarong som får tjäna som kudde. Ryggan hänger jag upp på rummets enda krok. Fy fan vilket ställe, jag inser att det är det värsta jag någonsin bott i under alla resor jag gjort, men hade inget val. Delad dusch och toalett skulle finnas på varje våning men jag hittade bara en som var i funktion en trappa ner. Det här var ett steg rätt ner i avgrunden och den diametrala motsatsen till mitt rum på Park Hyatt i Tokyo tre månader tidigare.
 
Hungern tvingar ner mig till serveringen. Jag hade knappt ätit något sedan jag lämnade Coron tidigare på dagen. De få borden är alla upptagna ser jag efter jag gjort beställningen i kassan. Spanar runt efter någon som ser trevlig och social ut. Vid ett bord sitter ett par salongsberusade herrar i 60-årsåldern. Ser ut som europeer. Båda har grå mustasch och vita kortärmade skjortor med cigarrettpaket och glasögonfodral i bröstfickan. De sticker ut i mängden och smälter inte alls in bland alla andra svettiga trashpackers iförda linnen med ölreklam. De ser mig och nickar åt mig att slå mig ner. Jag är tveksam men har inget bättre alternativ. De kommer från Österrike visar det sig men var duktiga på engelska. Medan jag väntar på maten så försöker jag pliktskyldigt kallprata med dem. Något jag egentligen är skitdålig på i vissa situationer. När jag frågar dem vad de gör i Manila så börjar båda gubbskratta, den ena lite osäkert, den andra roat. De tittar på mig som om de försöker avgöra om jag var allvarlig och faktiskt inte förstod varför man åker hit. Så fattar jag och ställer inga vidare frågor på det. Manila var Sydostasiens avskrädeshög som drog till sig allsköns slödder med sjuka böjelser och jag var glad att lämna nästa dag. Plötsligt ser jag Peter och Magda komma nedför trappan och jag hojtar på dem och frågar om de vill sitta, men de ska försöka få tag i en taxi till gallerian som ligger någon mil bort för att äta där. -Ska ni ut och åka taxi igen?? Nu?
Jag bara skakade på huvudet åt dårskapen runt mig.
 
Natten blir orolig, jag kan inte riktigt slappna av och sover dåligt. Rummet är kvavt. Sarongen täcker inte riktigt madrassen och jag ligger där i mörkret och försöker sträcka ut hörnen. Tänker på alla bed bugs som eventuellt ska bita mig under natten, men jag kommer att klara mig. När jag checkar ut nästa morgon lämnar jag kvar sarongen på golvet och den i sängen, jag vill inte ta med mig smutsen från det här stället. Town House hade åtminstone egen transfer till flygplatsen så det gick smidigt att ta sig härifrån och det är nog det enda positiva man kan säga om det här stället.
Jag lämnade Filippinerna en erfarenhet rikare, och efter ett kort stopp i Singapore så såg jag fram emot att få besöka ännu ett nytt land som stått på önskelistan länge, nämligen Vietnam som jag misslyckades med -99 och istället hamnade i Mexiko.
 
 
 
 
 
Filippinerna är annars fint ute på öarna med fantastisk dykning. Det mesta är billigt och de flesta kan engelska. Det dåliga är kriminaliteten och maten. Boracay är nog bland de vackraste stränder jag sett men alldeles för överbefolkat. Tio år senare, 2018, var det så förorenat att hela Boracay stängdes ner under ett halvår. 
 
 
 
Boracay anno 2008 
 

Andra åket

"Du måste säga ja till livet" hade hon uppmanat mig mellan hyllorna på Ica Maxi en fredagseftermiddag när det lackade mot jul. Hon hade gått igenom samma sak själv några år tidigare och var väl införstådd med att ofrivilligt inte ha sitt barn hos sig hela tiden. "Jag försöker, men det är typ första gången som jag inte har Dylan på en hel helg. Det kommer bli tomt." Hon såg väl på mig att jag inte var tillfreds med situationen.
 
Egentligen hade jag ingenting att klaga på, Junior var hos mig mer än jag kunde begära och jag har nog aldrig haft sådan själslig frid i mitt liv som sedan jag blev pappa. Livet hade sagt ja till mig, men jag såg knappast fram emot att ha en ledig helg utan mitt barn. Det var inte så att jag saknade sällskap, men jag saknade alltid Junior när han inte var hos mig.
 
 
 
 
Jag visste det inte innan men något skulle väckas till liv inom mig. Jag hade inte ens gjort det för min egen skull, utan för Juniors - som alltid. Och visst var jag tveksam, det verkade bökigt att hyra prylar och prova pjäxor och göra matsäck och allt som ska fixas innan man står i pisten, och inte minst för den rådande pandemin som stod i full blom i sin andra våg. Mycket talade emot men på jullovets sista dag stack vi ändå iväg till Grönklitt för nu var det banne mig dags för det lille gossebarnet att få prova slalom. Han var taggad till tusen till min stora glädje.
I barnbacken var det ganska glest och inga köer, och där höll vi oss. De tre timmarna utnyttjades fullt ut och Junior ville aldrig sluta åka när han väl börjat få fason på laggen, men jag själv pustade lättad ut när vändkorset i liften äntligen lyste rött och stoppade mig. Mina ben värkte och fötterna var stelfrusna i de för trånga pjäxorna, och det framkom med all önskvärd tydlighet att jag inte stått på ett slalomskidor på över femton år. Jäkla tur att vi inte löste ett dagkort.
 
-När kan vi prova stora backen pappa? Han tittade med drömsk blick upp mot toppen på det i hans ögon väldiga berget.
-Det ska vi göra nästa gång, det lovar jag! 
 
Någonting hade börjat gro inom mig. Det smakade mer och jag förstod att det snart skulle bli mer slalom, och inte bara för honom.
 
Ledbruten och med träningsvärk från helvetet stapplade jag ner på John's Sport i Mora följande måndag för att "kika" lite. Fyrtio minuter senare klev jag ut från butiken med full utrustning.
 
 
 
Eftersom det var coronalugnt på jobbet hade jag ofrivilligt men välkommet ytterligare en jullovsvecka, vilket innebar att jag inte behövde vänta längre än tills nästa dag innan jag kunde få prova de nyinköpta skidorna. Direkt efter att jag lämnat Junior i skolan drog jag med fortfarande värkande vader och innanlår upp till Grönklitt igen. Termometern visade fjorton minus och på parkeringen stod det endast en bil till. Det hade precis börjat ljusna när jag knäppte pjäxorna.
 
Ankarliften drog mig upp till toppen av berget som jag inte åkt slalom i sedan högstadiet. I vuxen ålder hade jag kanske åkt slalom en handfull gånger. Nu när jag stakat fram en bit och ser utsikten över Orsasjön i soluppgången blir jag helt hänförd. Det är så sagolikt vackert att man nästan tappar andan, om inte annat för den iskalla luften som letar sig ned i lungorna. Jag tar av mig handskarna och plockar fram mobilen ur fickan. Är så sugen på att susa ner för backen men jag måste stanna upp och föreviga den här tavlan en stund med några bilder. Efter bara några sekunder är fingrarna så stelfrusna att jag tappar känseln i dem. Försöker värma händerna mot halsen mellan bilderna.   Några meter bort står en mamma med dotter och är lika hänförda av utsikten. Hör att de pratar småländska - mitt gamla språk. Jag känner en samhörighet och växlar några ord med dem. Det är bara vi där och det känns som om vi får vara med om något speciellt den här morgonen.
-Det här är få förunnat! ropar jag och pekar mot utsiken med staven innan kylan tvingar på mig handskarna igen och jag sätter av utför och tar mina första sladdsvängar sedan 2006. 
 
 
 
 
Jag bokstavligen känner hur jag får luft under vingarna, eller skidorna om man så vill. Träningsvärken gör sig påmind, de nya pjäxorna spänner mot fötterna och kinderna svider av kylan men jag kunde inte bry mig mindre. Euforin sprider nog med värme inombords. Kände mig levande. Upp med liften igen och fram med mobilen en gång till, och trots att jag är allergisk mot selfies tar jag en bild på mig själv eftersom jag är nyfiken på hur jag ser ut när jag är riktigt glad. Jag tycker att det syns och när bilden fått mogna ett par veckor fick den bli en ny profilbild på fejan. Tre timmar senare packade jag ihop och stack och hämtade Junior i skolan. Jag kunde knappt bärga mig att få ta med honom kommande helg. Jag var helt bergtagen...
 
Under de följande veckorna skulle jag (vi) passa på att åka så mycket det bara var möjligt i både Grönklitt och Kläppen innan anläggningarna skulle komma att besudlas av tiotusentals sportlovsfirare från södra Sverige. Inte för att jag var speciellt oroad för smittorisken i pisten, utan mest för att jag avskyr folksamlingar, oavsett om det är i en skidbacke eller på en strand i Thailand. Jag träffade gärna människor men undvek helst folk.
 
 
 
 
Min åkstil från 80-talet skulle jag snart bli varse att den påminde mest om en blandning av Stig Helmer i Snowroller och ett gammalt kylskåp med knirrande gångjärn. En kompis gav lite tips om carvingskidornas egenskaper och förmåga att ta åkupplevelsen till nya höjder. Jag hade redan hunnit köpa nya bättre skidor då jag insett att de första var alltför lätta och fladdriga, och när jag väl börjat få kläm på den nya tekniken blev det ännu roligare. Mindre roligt var att kostnaderna hade börjat skena iväg. Tack vare coronan så stod åtminstone reskontot still, men eftersom jag är en idiot och inte köpt säsongskort direkt så hade jag redan lagt mer pengar på liftkort än vad en flygbiljett till Thailand kostar. Men det var friskvård i dess ädlaste form och det tyckte till och med Skatteverket.
 
 
 
 
Vasaloppssöndagen innebar inte bara att folk och fä ägnade sig åt längdåkning i spåret eller från soffan, men också noll-åttornas sista sportlovsdag. Det varnades dessutom för hård vind i fjällen, och allt detta sammantaget borde betyda minimalt med folk i alla backar. Jag drog således till fjälls och hade gissat rätt. Gondolen i Kläppen stod till och med still på grund av blåsten, och trots detta så var det ändå obefintliga köer till övriga liftar. Den här dagen skulle jag få uppleva mitt hittills största halleluja moment
 
 
 
 
Jag kastar mig mer eller mindre av misstag utför den kilometerlånga svarta pisten Lostupet i tron att det var den röda pisten bredvid. Jag upptäcker det för sent men nu har jag feeling, ledvätskan i knäna var uppvärmd och jag hade med tiden blivit allt djärvare vad gällde farten i backarna. Det är slutet på dagen och inte en själ syns till i den breda pisten. Jag kryper ihop och accelerar snabbt. Synfältet smalnar och vindbruset tjuter i mina öron och jag får en flashback tillbaka till fallskärmshoppningen på 90-talet. Adrenalinet pumpar runt i kroppen. Små svängar, vill inte förlora för mycket fart, men jag har fullt fokus trots att stormbyarna gör sitt bästa för att få mig ur balans. Ett felskär nu hade inneburit en enkelbiljett till ortopeden i Mora men den hårda vinden har under dagen slipat ner alla ojämnheter i pisten men även svept över några centimeter puderkristaller för att jämna till det ytterligare. Underlaget är en dröm att åka på och jag vill aldrig sakta ner men snart blir pisten flackare och först då känner jag hur mjölksyran i benen skriker i protest och jag drar i mig all luft som finns eftersom jag glömt bort att andas. Jävlar vilken rush skriker jag högt till mig själv, för det är bara jag där, och det räcker gott. Jag kunde äntligen känna total lycka trots att jag inte hade min lille Dylan hos mig just då. Men nästa helg, ja då ska han med till Kläppen igen.
 
Jag hade sagt ja till livet.
 
 
 

Mexiko City Nostalgia

Mexiko City, Oktober 1999. Sen kväll på väg från flygplatsen. De två mexikanerna i framsätet i cheva-pickupen verkade vara allt annat än ett par fromma svärmorsdrömmar. Jag kände mig oerhört utsatt och kanske första gången jag varit oroad för min egen säkerhet. Jag var övertygad om att de när som helst skulle svänga in på någon mörk gränd och rånmörda mig. Jodå, jag hade läst om historierna. Hur fan hade jag hamnat här?
 
 
 
 
Ja, hur hamnade jag där egentligen?
Någon vecka tidigare hade jag fått besked av min arbetsgivare att jag kunde ta ut ett par veckors semester om jag ville. Projektet i Vemdalen hade gått bra, och jag hade till och med fått en liten bonus. Med målmedvetna steg hade jag gått in till Göran på Heza-Resor i Mora med förevändningen att boka en biljett till solen. Jag hade tänkt mig Vietnam eftersom jag redan hade varit i Thailand tre gånger och tyckte att det räckte. Göran förklarade att jag behövde söka visum om jag skulle dit vilket inte skulle hinna ordnas innan min semester startade. Rådvill satt jag där och plockade upp en resekatalog som jag snabbt drog tummen igenom och stoppade slumpmässigt på en sida. Ett uppslag med vajande palmer och turkost vatten slog emot mig. Yucatan. Welcome to Mexico!
Hm, äta taco varje dag? Ja, Mexiko får det bli!
 
Heathrows enorma flygplats hittar jag en bokhandel där jag köper Lonely Planets utgåva Mexico. Några timmars väntan innan avgång och tvivlen hann komma och gå många gånger. Det här var en resa som jag absolut inte ville göra ensam, men alternativet att sitta hemma och uggla i två veckor var ett betydligt sämre alternativ. Reslusten var alltför stark.
 
När vi landade på Aeropuerto Internacional de la Ciudad de México tio timmar senare var jag väl påläst och förberedd och hade bestämt mig för ett hotell i "rätt" område som boken tipsat om. Skräckhistorier om oseriösa taxichaufförer som rånmördat sina passagerare passerade revy inför mitt inre när jag rörde mig genom terminalen. Flygplatsen hade utarbetat ett system för att förhindra det här, man skulle förköpa en taxibiljett i ett speciellt bås innan man passerade EXIT där man i princip blev kastad till vargarna annars. Sedan skulle man gå till de godkända och ackrediterade taxichaufförerna, vilket jag gjorde med påklistrad och världsvan min och mitt moneybelt väl dolt under kläderna.
 
Det var knappast en uppmuntrande syn som mötte mig när jag skärskådade gruppen av svartmuskiga och mustachprydda machomän. Det var inga tvålfagra typer direkt, snarare drogkartellernas underhuggare. Min blonda kallufs drog blickarna åt mitt håll och en olustkänsla spred sig i kroppen. Jag viftade med taxibiljetten så självsäkert som jag förmådde. Två mexikaner i bakvända baseballkepsar närmade sig. Jag höll upp taxibiljetten framför mig som ett inbillat skydd, den försäkrade att taxiresan redan var betald, inklusive dricks. Här ska inga plånböcker med kontanter plockas fram. De såg sura ut. Jag berättade vilket hotell jag skulle till. De började prata sinsemellan på spanska.
-Cerrado! Area closed. We take you to another hotel.
 
 
 
 
Det kunde inte stämma. Alla varningsklockor började ringa. De påstod att hela området var avspärrat på grund av demonstrationer. Det är en blåsning. Jag protesterade lamt och började kolla runt efter någon form av räddning. Såg en polis i närheten som jag gick fram till, med baseballkepsarna hack i häl. Jag frågade om det kunde stämma att hela området Centro Histórico var stängt. Polisen bekräftade att så var fallet och motvilligt följde jag med till taxin som inte var en vanlig bil utan en stor Cheva-pickup med dubbelhytt och 8-fotsflak. Perfekt att transportera lik med tänkte jag för mig själv när jag hoppade in i baksätet.
 
Färden gick genom mångmiljonstaden, förhoppningsvis till deras alternativa hotell i ett annat område. Jag kunde inte komma på något att säga för att lätta upp stämningen. Varför var de två personer förresten? Jag la armarna över magen som för att skydda mitt moneybelt.
 Till slut körde de in i en mörk gränd där jag kunde se ett hotells ensamma neonskylt kasta en gul ljuskägla på gatstumpen nedanför. Snabbt hoppade jag ur pickupen med ryggsäcken i ett stadigt grepp. Att komma in i den upplysta lobbyn var en befrielse. De två mexikanerna följde med in av någon anledning. -Muchas gracias försökte jag men möttes bara av två stenansikten.
 
 
 
Mexikanskt stoneface...
 
 
Medan jag väntade på min tur i receptionen så såg jag i ögonvrån att de stod kvar och hängde vid hissarna. Fick mitt rum som egentligen var för dyrt för min budget men det var det minsta jag brydde mig om just nu. Med nyckeln i handen och sänkt blick gick jag mot hissarna. Det slog mig att de kanske var ute efter dricks trots att min förköpta taxibiljett hade befriat mig från ytterligare kontanthantering. Det sista jag hörde innan hissdörrarna gled igen bakom mig var ett väsande -El puta madre! 
 
 
Notera telefonkatalogen...
 
 
Efter att ha pustat ut på rummet en stund så kände jag plötsligt hur hungern slog till med full kraft. Måste ha mat. Med nyvunnet självförtroende efter att ha undkommit taxiresan med livet i behåll så kände jag mig återigen som en världsvan och luttrad resenär. Tog en dusch och senare hissen ner till den nu tomma lobbyn. Det började närma sig midnatt. Jag gick fram till receptionsdisken där en kvinna satt försjunken i en bok. Jag ursäktade mig och frågade om det fanns någon öppen restaurang i närheten. Señoran tittade upp ovanför glasögonbågarna och tittade på mig som om jag var en komplett idiot. -I wouldn't recommend you to go outside this time Sir! sa hon och skakade sakta på huvudet så där som man gör när man tycker att någon är helt dum i huvudet.
 
Men eftersom jag var världsvan och hungrig gick jag ändå ut på gatan och spanande lite. Först till höger där det var kolsvart så långt ögat nådde. Sedan till vänster där jag kunde skönja en ljusglimt i fjärran. Blev tveksam. Vid närmare eftertanke så kanske det var en dålig idé trots allt. Att Mexiko City var en farlig stad hade framgått med all önskvärd tydlighet. I alla fall efter mörkrets inbrott. Jag smet upp på rummet igen med svansen mellan benen. Somnade efter att ha tuggat i mig lite torra nötter som jag fått med mig från flyget.
 
 
 
 
Dagen efter kastade jag mig ut i staden som på ytan i dagsljus kändes lite mer välkomnande. Metron under ytan däremot fick återigen varningsklockorna att börja ringa en aning. Beware of pickpockets stod det i Lonely Planet. Min blick letade febrilt efter andra turister, andra vita, att ansluta mig till. Såg inga. Stålsatte mig med självsäker uppsyn och ett fast grepp om plånboken i framfickan. Kameran försökte jag dölja under tröjan så gott det gick, sedan tryckte jag in mig i den packade tunnelbanan för att ta mig till bussterminalen och köpa en bussbiljett till Yucatanhalvön, närmare bestämt Playa del Carmen. En nätt liten resa på 1700 km på en buss som skulle visa sig vara mer lämpad för lokaltrafik. Att vara backpacker var ibland att utsätta sig för idiotiska saker.
 
 
 
 
Efter en obekväm mardrömsresa och 26 timmar senare klev jag ledbruten av bussen i ett regntungt Playa del Carmen. Vid en första anblick såg det knappast ut som i resekatalogens bilder hos Göran på Heza-Resor. Men nu var jag här, och det skulle bli bättre...
 
 
Har ni Corona här...?
 
 

Khao Lak Nostalgia

Annandag Jul, 2004. Jag väcks av att telefonen ringer. Sträcker mig efter min Nokia 6310 och svarar. Det är min svägerska.
 
-Har du hört vad som hänt i Thailand? Det har varit nån jordbävning och en stor våg som slagit in mot Phuket.
 
Jag befinner mig i källaren i Dysberg och känner mig lätt bakis, dagen innan har vi varit på juldagsdisco på Älvdalens hotell. Jag slår på text-teven och tänker att om Phuket drabbats så borde det vara ännu värre i Khao Lak som ligger helt öppet utan skyddande vikar. Jordbävningen i Asien är huvudrubriken. Det rapporteras om att två svenskar omkommit i flodvågen. Ordet tsunami är det ingen som använder än. 
 
 
Orchid Buri, Khao Lak 2004 
 
 
Khao Lak, november 2004. Vi hade tagit en lång promenad på stranden, jag och tjejen som kunde tala med hästar, och sett det här hotellet. Vi hade gått in och frågat vad det kostade och flyttade dit redan nästa dag. Jag minns att en gravid kvinna stod och fyllde upp poolen när vi checkade in. Hon log mot oss och hälsade oss välkomna. Orchid Buri var ett nybyggt litet gulligt hotell i vitt och rosa, och hade precis slagit upp portarna och tagit emot sina första gäster. Det var så fint där det låg på stranden, och alla rum hade utsikt mot det stora blåa havet.  
All personal var så gullig och den gravida kvinnan gick runt och log hela tiden och klappade sig på magen och såg fram emot att snart få bli mamma. Ja, vi trivdes på Orchid Buri, men vår månadslånga vistelse i Thailand led mot sitt slut så vi vinkade adjö och önskade lycka till med allt och tog ett flyg ner till Kuala Lumpur där vår resa skulle avslutas.
 
Att allt skulle ligga i ruiner en månad senare hade så klart ingen någon aning om.
 
 
 
 
 
En tid efter tsunamin när katastrofen var ett faktum så hittade jag så småningom en tysk hemsida som hade dokumenterat och listat alla förstörda hotell i Khao Lak. Jag hittade en bild på Orchid Buri och kunde konstatera att endast en huskropp återstod. Det var en sorglig syn och jag har tänkt många gånger om hur det gick för den gravida kvinnan och de andra som jobbade där, och för egen del om vi varit där en månad senare. De flesta svenskar verkar känna till någon som drabbats. 543 svenskar omkom i Thailand och de allra flesta i just Khao Lak.
 
 
Orchid Buri, Khao Lak 2005. (Bild från Radarheinrich.de)
 
 
Thailand, november 2006. Jag sitter på ett internetcafé på Karon Beach på Phuket och funderar på min fortsatta färd. Min första ensamresa till Thailand och ett kringflackande utan egentligt mål. Jag och tjejen som kunde tala med hästar hade brutit upp. Hon var den snällaste personen jag mött i mitt liv men nu hade vi gått skilda vägar. Men vänskapen bestod och jag skickar ett mail till henne om att jag funderar på att åka upp till Khao Lak för att kolla läget. Men jag är osäker på om jag är redo. Tsunamin lever fortfarande kvar i medvetandet hos thailändarna och ganska snart börjar de berätta om sina egna minnen från katastrofen. Tjejen som driver caféet visar på väggen hur högt upp vattnet nådde. Det blir för påtagligt. Khao Lak får vänta och jag bestämmer mig för att dra söderut istället, till Ko Lanta, och på så vis hamnade jag på Nature Beach som skulle bli starten på något helt annat men det är också en helt annan historia. 
 
 
Thailand, november 2007. Jag är ute på min halvårslånga resa och hade startat med Transsibiriska järnvägen och Japan. Nu åkte jag vidare på enkelbiljetter och planerade åtminstone en månad i Thailand. Min lillasyster med pojkvän ska komma och vi stämmer träff i Ao Nang. Vi hänger där några dagar innan jag tröttnar, Ao Nang har aldrig varit någon favorit och jag måste ändå snart göra en visarun så jag bestämmer mig för att dra landvägen upp till Burma. Khao Lak ligger halvvägs så det blir en bra mellanlandning där några dagar.
 
 
 
 
 
Väl på plats tar jag en tuktuk upp till Bang Niang Beach där Orchid Buri tidigare låg. Checkar in på Cousin Resort som någon tipsat om. Khao Lak verkar vid det här laget helt uppbyggt igen men turisterna lyser med sin frånvaro. Det är inga problem att hitta en bungalow och på Cousin Resort är ett fåtal uthyrda. Men visst, november är försäsong och det är ofta dålig beläggning, men här i Khao Lak är det inte hela sanningen. Minnena och rädslan från tsunamin lever kvar och det finns många spöken och osaliga andar här, och det är knappast något man bara viftar undan, hos buddhisterna är spökena efter de döda högst verkliga. I den sena kvällen får jag snart höra nya historier när jag bondar lite med personalen. Det ligger något ödesmättat i den fuktiga kvällsluften i Khao Lak. Jag går och lägger mig. Nästa dag ska jag ta reda på vad som hände med Orchid Buri.
 
 
 
 
Efter frukosten så ger jag mig ut på upptäcksfärd. Det är svårt att orientera sig eftersom allt är nybyggt och jag inte riktigt minns var hotellet stod. Jag trodde egentligen inte att de sista resterna ens skulle stå kvar då allt jag såg var nybyggt. Det fanns inga referensbyggnader jag kunde ta sikte på. Solen bränner redan hårt i nacken så jag genar genom en resort och ner på stranden där det är svårare att gå men fläktar skönt från havet. Efter en stund tar jag en paus på en liten strandservering byggt av bambu. Endast ett fåtal bord får plats under taket som släpper igenom några strilande solstrålar genom den glesa bambun. Jag borrar ner fötterna i sanden och beställer en dricka. Blickar ut mot det stora havet och låter vinden svalka mig. En svensk familj sitter en bit ifrån. Dottern har inbakade blonda flätor med pärlor i. Mamman har dyra solglasögon och pappan piké. De har stil och har definitivt varit i Thailand förr eftersom pappan inte sitter och äter med bar överkropp. Jag undviker kontakt, vill inte röja min nationalitet. Försöker överhöra deras lågmälda konversation. Var de här under tsunamin? Hade de förlorat någon? Jag hade förstått att många överlevande åker tillbaka till Khao Lak som en del av sitt sorgearbete.
 
Ropar in notan, -Kep tang khap, och passar på att fråga den medelålders servitören med fårat ansikte om han känner till och har någon aning om var hotellet Orchid Buri låg. Jag berättar att vi bodde där strax innan tsunamin och ville se platsen och att det borde vara i närheten. Han vet precis och pekar med tummen över axeln upp mot en slybeväxt dunge snett ovanför serveringen. nära alltså, och jag frågar vidare om han vet vad som hände med personalen. Den svenska familjen har tystnat och lyssnar nu nyfiket på vårt samtal men låtsas som om de inte gör det.
 
-They survived. Everybody survived svarar han och ger mig en varm blick. Det blänker till i hans ögon och han ger mig en klapp på axeln. Det är fantastiskt men låter otroligt. -Mai pen rai, tam sabai säger han när han förstår att jag kan några ord på thai. Han ler men hans ögon är sorgsna. Det fläktar från havet men luften är tät. Stämningen är känsloladdad. Jag betalar och går därifrån. 
 Tomten är helt igenväxt med för mycket sly på strandsidan så jag går upp på vägen igen och närmar mig från andra hållet och där ligger det helt plötsligt inne i grönskan. Övergivet och bortglömt som en inkaruin. Det har bara gått ett par år sedan jag hittade bilden på den kala tomten men nu har djungeln redan tagit över. Det är svårt att förstå hur fort det växer i tropikerna. Lika svårt att förstå att just vårt hotell var det enda jag såg som bara lämnats på det här sättet. Faktiskt det enda spåret (förutom polisbåten) jag kunde se efter den stora förstörelse som tsunamin orsakade.
 
 
 
 
 
 
Jag trampar runt där en stund och försöker förstå med vilken kraft vågen dragit fram och om det var  just det här rummet vi bodde i. Det är svårt att avgöra. Det är en märklig känsla att stå här. Hur kan någon ha överlevt det här?
 
Jag lämnar Orchid Buri och tar promenaden upp till polisbåten som spolades cirka 1,5 km upp på land där den blev kvar och nu är ett minnesmärke med information om tsunamin.
 
 
 
När jag senare kommer tillbaka till Cousin Resort så berättar jag för de två thailändarna i receptionen om dagens upplevelser och att jag fått höra att all personal på Orchid Buri hade överlevt. De tittar lite konstigt på mig och den ena nickar långsamt utan att säga något, den andre slår ner blicken i golvet. Vilken märklig reaktion hinner jag tänka innan jag förstår. De thailändska sociala koderna att helst inte säga något som kan upplevas obekvämt. Greng Jai. Ett uttryck jag fick lära mig betydelsen av långt senare. Mannen i bamburestaurangen hade så klart skonat mig från sanningen genom att hålla skenet uppe. Jag ställde inga följdfrågor men förstod att ingen hade överlevt.
 
En eftermiddag när jag satt och chillade utanför bungen med Lonely Planet i näven kom jag att tänka på den gamle glada försäljaren nere i Khao Lak Village. Jag och tjejen som kunde tala med hästar hade köpt ett par handgjorda salladsbestick i snidat trä och lite annat souvenirtjafs av honom. Bang Niang var ganska öde efter mörkrets inbrott så en kväll tog jag en songtheaw ner till stan för att kolla läget. Jag hoppade av i närheten av där han hade stått och sålt sina souvenirer tre år tidigare, men tänkte att han är nog inte kvar. I Thailand förändras allt i en rasande takt, oavsett tsunami eller inte. Men helt plötsligt får jag syn på honom och blev så otroligt glad. Jag stegade fram och berättade att jag mindes honom från innan tsunamin. Han bara stod och log, han kunde inte mycket engelska men kunde åtminstone säga -I survived. Jag stödköpte symboliskt ett par salladsbestick av honom innan jag gick vidare. Så det blev ändå ett bra avslut på mina dagar i Khao Lak tyckte jag.
 
 
 
 
Jag gjorde senare en mardrömsresa upp till Burma över dagen innan jag drog vidare söderut igen. Drygt ett par veckor senare befann jag mig på Nature Beach på Ko Lanta för ett återbesök. Ön som också kallas The Lucky Island i tsunamisammanhang då den klarade sig lindrigt undan i flodvågen. Men minnet efter katastrofen är knappast glömt och den där aprildagen 2012 när tsunamilarmet tjöt över ön så utbröt panik och det kan man läsa om i det här inlägget... I väntan på en tsunami
 
 
 
 
 

Coronaloppet 2021

Jag noterar att Vasaloppet gnuggat geniknölarna och spånat fram en så kallad coronavänlig (<-utrymme för fri tolkning..) variant av den heliga vinterveckan. Moras egna Woodstockfestival, om än i vinterskrud även om det brukar vara lite si och så med den saken. Vinterveckan har nu med det nya konceptet blivit vinterveckorna och antagit det nya lite piffiga namnet "Vasaåket"
Men det är väl bra, jag har ett personligt intresse av att skidåkare kommer till hit till vår vackra bygd då jag ägnar mig åt uthyrning och som alla andra försöker slå mynt av årets största turistinvasion. Ur smittskyddssynpunkt så ställer jag mig tveksam, men så är jag heller ingen statsepidemiolog och ska således inte uttala mig. Coronan är väl egentligen över nu och ingenting man bör oroa sig över, och det är ju faktiskt hela tre månader innan cirkusen drar igång och då har vi ju både vaccin och flockimmunitet. Eller? Jag är förresten lite sur på GW som i mars lovade att den där pandemin har blåst över till våren, men när jag tänker efter så menade han nog våren 2021...
 
 
En ljusning för Vasaloppet...? 
 
 
Sommarveckan i augusti ställdes in helt i början av juni trots en utplanande kurva och gynnsam prognos, och IVA-personalen på Falu lasarett kunde andas ut. Nu presenteras Vasaåket precis under inledningen av en allt brantare andra våg och en viruskompatibel period med kall och torr luft som kommer pågå till påsklovet. Ordet "lappkast" har sällan passat bättre. IVA-personalen sätter väl morgonkaffet munskyddet i vrångstrupen. De från Mora till Falun tvångskommenderade sjuksköterskorna får förbereda sig på ytterligare frånvaro av sina familjer och istället rikta in sig på maratonpass i sjukhusets korridorer och inplastade frukostbrickor på valfritt hotell i kopparstaden. Men det där vet man ju inte, Tegnell har ju faktiskt "hyllat" den nya lösningen som Vasaloppet presenterat, även om det är SVT som står för rubriksättningen i det här fallet. Faktum är att alla berörda myndigheter verkar tycka att det är en bra lösning, samtidigt som resten av Sverige och världen uppmanas att dra åt de sociala tumskruvarna.
 
 
 Relaterad skidparadox...?
 
 
Se inslaget här: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/dalarna/smittskyddslakaren-om-vasaloppets-plan-forsvinnande-liten-del-av-alla-som-kommer-till-omradet-i-ovrigt
 
Vår egna dala-Tegnell, alltså Anders Lindblom säger så här: "Det kanske handlar om *5 000  personer som kommer för att åka under de här Vasaloppsveckorna och det är en försvinnade liten del av de alla som kommer till området i övrigt över jul- och nyår eller sport- och påsklov".
 
Så då är det ju hur lugnt som helst, ingen kommer att bli smittad. Det ena utesluter det andra.
 
*. Hittills har 25 000 personer anmält sig till de olika loppen. Optimerat och utsmetat över hela perioden skulle det betyda cirka tusen deltagare per dag. Min gissning är att de flesta kommer att genomföra sina lopp den dag det var tänkt från början, i den mån det är möjligt. En liten reservation för utländska åkare som kanske helt stoppas av reserestriktioner och kanske måste vaska sin startplats och anmälningsavgift då den inte återbetalas. Kanske man kan kalla det Vaskaloppet 2021.
 
 
 
Att ligga bakom någon i spåret är dödssäkert... 
 
 
Själva idén med det nya upplägget är åtminstone behjärtansvärt och ädelt. Sprid ut deltagarna under flera dagar för att minska trycket i spåret och på sjukhuset, och sprid ut startgrupperna över flera tider för att minska avstånd och smittspridning. Ett enkelt koncept som är lätt att förstå och hålla med om. Men kommer det funka i verkligheten? Tänk om man inte alls har planer på att byta dag. Matematikern här nedan har räknat ut det jag själv inte orkade när jag läste om den snäva startintervallen.
 
 
 
 (Skärmdump från Vasaloppets FB-sida)
 
 
Men ju mer jag läser desto fler frågor dyker upp angående både skidloppen och kringarrangemangen. Hur tänker en deltagare som anmält sig och roddat med boende och transporter? Bryr man sig om smittorisken? Personligen hade jag inte valt en annan dag om jag nu vill uppleva folkfesten första söndagen i mars och bokat boende redan och inbillat mig att jag är frisk. Med de ganska stora kostnader som en vasaloppsstart och ett besök i Mora innebär hade jag nog inte valt att lägga mitt skidlopp en vardag med ledigt från jobbet och utan publik och blåbärskontroller bara för att det anses säkrare, det blir liksom bara en svindyr skidtur ute på myrarna. Man får hoppas att tusentals entusiastiska motionärer är av annan uppfattning och uppskattar ett vasaåk utan trängsel och sprider ut sig över dessa nästan fyra veckor som Vasaåket kommer pågå. 
Ytterligare logistikproblem om det t.ex. kommer ett sällskap med olika startled där de amitiösa (startled 1-6) får starta på söndagen men nyårslöftena (startled 7-10) har blivit tilldelade lördagen så innebär det ännu en kostsam övernattning vilket kanske inte går om det är fullbokat.
 
Apropå fullbokat så kommer restaurangerna att vara fullsatta till krögarnas glädje men samtidigt förtret ur ett smittskyddsperspektiv. Nu kommer de ha chansen att ta igen det förlorade året under dessa veckor, men uppmanas att ha typ varannan stol ledig samtidigt som hungriga skidåkare står ute och köar i februarikvällen. Naturligtvis kommer de köa med en stavlängds avstånd så där kommer det i alla fall inte uppstå någon smitta. Svenskarna har ju visat sig exemplariska vad gäller att lyssna på restriktionerna.
 
 
-Jag sa en stavlängds avstånd!
 
 
Apropå Region Dalarna som varit så generösa och belönar medarbetarna med en tusing före skatt som extra julbonus för de extraordinära insatserna i våras funderar nog som bäst på hur de ska toppa det guldregnet för att motivera sjukvårdspersonalen inför nya 14-timmarspass när tredje vågen är ett faktum efter sportloven 2021. Kanske inte blir så många bonusar att dela ut förresten eftersom de flesta sjuksköterskor - som inte gått in i väggen redan - ändå kommer säga upp sig innan vi passerat nyåret. Ja det blir varken löneförhöjning eller staty, men visst var det någon avdelning som fick en marsipantårta som tack för insatsen.
 
 
Ändå en eloge till Vasaloppet som kämpar för att få till en lösning för att gå i mål med allt. De har ju så klart inte spånat fram den här lösningen på en kafferast samma dag det presenterades i media, utan under en period när smittostatistiken såg bättre ut. Det som är anmärkningsvärt är att den samlade smittskyddsexpertisen inte verkar ha några invändningar alls på huruvida det här ska kunna genomföras på ett säkert sätt, i synnerhet nu när smittokurvan pekar brant uppåt. Nåväl, sista ordet är kanske inte sagt än trots allt. Vad händer om smittan ökar under vintern? Inställt? Kanske, men troligtvis inte. Slantarna måste in och The show must go on! 
 
En fin gest från Vasaloppet hade dock varit att låta deltagarna flytta fram sin startplats till 2022. Det hade skapat en naturlig utgallring i startfältet och dessutom en strålande goodwill för varumärket.
 
 
The snow must go on... (lånad bild från FB. Spårläggning 2020)
 
  
PS. Under den tid det tog att skriva det här kom svar från alla tre sällskap som bokat boende här, till Öppet Spår, Stafetten och Vasaloppet, där alla meddelat att de har för avsikt att genomföra sina lopp på ursprungliga datum. Kan det ge en fingervisning om hur deltagarna tänker...?
 
 
 

Den ofrivillige raggaren

Med svettiga handflator stod jag där nu på Mel's Garage i Enköping och skulle tydligen ta ett beslut huruvida jag skulle köpa bilen eller inte. Det var årets sista riktigt varma sommardag i slutet på augusti 2019.
 
Ett par månader tidigare hade jag råkat se bilen av en slump på nätet, och hade fastnat direkt för modellen med de rena linjerna, och en färg som utsöndrade serotoninkickar i hela kroppen. En estetisk dröm förpackat i denna Chevelle Malibu av 1965 års modell.
 
 
Familjebil..? 
 
 
Jag slog det ifrån mig men återvände in på sidan gång på gång med några dagars mellanrum. Jag kunde inte släppa tanken på den. Egentligen var jag i färd med att byta Volvo och hade börjat kolla på de nya modellerna som kommit. En ny "familjebil" var väl det som man borde satsa på. Men insikten om att familjen nu egentligen bara bestod av mig och Junior gjorde att jag kunde höja blicken lite och tänka annorlunda. Var det verkligen nödvändigt att byta Volvo bara för att åka till Ica Maxi och storhandla?
 
Visst hade tanken på en raggarbil legat och grott i bakhuvudet något år, men hade nu spridit sig fram till frontalloben och var lika svår att tänka bort som en migränattack. Men det var mycket som talade emot, jag var ju absolut ingen raggare, men framför allt min bristande kunskapsbank vad gäller mekande, något som med all säkerhet skulle bli nödvändigt förr eller senare. Jag avskydde att skruva, eller inte att skruva egentligen men osäkerheten som uppstår kring ett problem. Felsökning och huvudbry om hur man går till väga. I tillägg avskyr jag att fråga om hjälp, oavsett vad det gäller i livet. Jag var van att fixa precis allting själv, något jag trivdes med och satte en heder i. Att ge sig i kast med en motor var som att bli utkastad ur sin egen komfortzon och alla negativa känslor som kommer med det.
 
En dag när jag intalade mig själv att det var lugnt på jobbet drog jag således ner till Enköping för att slå det ur mig för att sedan kunna koncentrera mig på att hitta en "riktig" bil. Det var en sak att titta bilder och drömma sig bort. En helt annan sak att stå där i verkligheten och ta ett beslut. Ibland när man är osäker måste man ända fram till frontlinjen för att känna efter vad som verkligen är rätt sak att göra. 
 
Som den känslomänniska jag är får jag ofta brottas med de tråkiga och rationella tankarna, och väljer nog oftast att gå på känsla. Man brukar ju känna i magtrakten vad som är rätt. Eller hur?
När jag kom fram till Enköping och klev in i bilhallen såg jag direkt var bilen stod. Nu skulle jag bara gå fram och konstatera att det inte var något för mig och sedan åka hem igen. När jag hade två meter kvar och stannade framför fronten så blev det istället liksom "Shut up and take my money! You had me at Hello!"
 
Den var lika fin i verkligheten som på bilderna. Jag gick sakta runt bilen medan blodet och adrenalinet rusade runt i kroppen. Jag vågade inte ens nudda bilen. Andäktigt stack jag in huvudet genom de nervevade rutorna och studerade inredningen som verkade vara i toppskick. Ja inte allt kanske, men omklädda säten och nya mattor.
Jag fick snart hjälp och efter någon timme med genomgång och provkörning så var det väl dags att ta ett beslut. Jag sa att jag var tvungen att sätta mig ner med en kaffe en stund och ta en ny snus och låta det sjunka in lite. Jag förstod ju vart det skulle barka hän.
 
Det fanns ju en aspekt att ta hänsyn till och det var ju slantarna. Var det verkligen så här de skulle användas? Jag hade förklarat för Junior att pengar inte kommer från himlen. Det var inte självklart att man kunde bo på hotell eller åka på semester. Eller köpa en bil för skojs skull. Det var inte alla förunnat. Varje spenderad krona var först en inarbetad krona. Mitt rationella jag tyckte någonstans att det matriella var onödig lyxkonsumtion. Mina känslor sa något annat. Jag ville använda pengarna till något speciellt. Den här gången hade de faktiskt kommit från himlen i ordets rätta bemärkelse. Det var arvet efter mamma och jag ville hedra henne på något sätt. Så var det ju en -65:a också, samma år som min käre storebror föddes. Jag tyckte att det betydde något. Bilen liksom talade till mig. Jag såg det förresten inte som konsumtion, utan som en investering.
 
"Så, vad säger du? Ska du ha den?" Conny tyckte nog att jag hade funderat lite väl länge vid det här laget.
Jag gav det ett par sekunders konstpaus innan jag svarade "Äh vad fan, jag tar den!" och gav honom mitt svettiga handslag som för att försegla dealen innan jag ångrade mig.
 
 
Årets bluffraggare..? 
 
 
Några dagar senare tog jag tåget ner för att hämta bilen och köra hem den till Mora, och förberedde mig på att bli både utskrattad och idiotförklarad av de "riktiga" raggarna, de som kunde byta motor med förbundna ögon och samtidigt rabbla årets cruisingkalender utantill. Jag själv var blott en bluffraggare som knappast hade planer på att delta i några bilträffar där min kompetensbrist skulle avslöja mig med all önskvärd tydlighet. Jag ville helst bara ta med Junior på några finvändor till glassbåten. Jag visste att han skulle älska bilen. Jag visste också att de som kände mig antagligen skulle ställa frågor om varför jag hade köpt en raggarbil (syrran utgick från att det var ett skämt när jag skickade bilden ovanför till familjechatten), men jag fick mycket mer positiva reaktioner än vad jag hade förväntat mig.
 
 
Hello Dalarna! Finns det plats för fler raggare..?
 
 
Jag var nöjd över köpet. Det kändes rätt, och när jag kom fram över krönet till Söderås där hela Siljan breder ut sig nedanför tittade solen fram så tog jag en fotopaus innan färden hem fortsatte. Jag såg verkligen fram emot att hämta Junior på dagis, han visste ingenting om att jag köpt bilen. Jag hade bara visat honom en bild någon månad tidigare och då hade han uttryckt sin förtjusning och sagt "Wow, tänk om man hade den där...". Att nu få åka direkt och hämta honom i just den bilen och få se hans reaktion var värt hur mycket som helst.
Mitt i det här började jag fundera på om bilen ens fick plats i garaget hemma. Jag hade aldrig provat att ens köra in en vanlig bil där eftersom det var belamrat med cyklar, kärror, barnvagnar, redskap och allt annat skit som hamnar i ett garage, men efter att ha paniktömt rubbet inklusive arbetsbänken och smörjt in karmen med klövervaselin så gick det med nöd och näppe att rulla in den nya "familjebilen". Jag insåg samtidigt att jag nu var tvungen att bygga ett större garage för att få plats med all skit som nu stod ute på gården och skräpade. Raggarlivet verkade hårt.
 
 
Bästa dagishämtningen ever...
 
 
 
 
 
 

Coronamoralen 5

-Tjohoo! Fuck Corona! Skit i FHM! "Släpp fångarne loss det är vår!" Ungefär så.
 
 
Kombinationen alldeles för lång självisolering, plötslig sommarvärme och utplanande kurva blev tydligen en trestegsraket med okontrollerad sprängkraft, typ som nitroglycerin som detonerar med en hastighet av 8000 meter per sekund, och det var väl ungefär med den farten som nollåttorna cyklade in till uteserveringarna på Söder och intog årets första njutbara uteöl. Men vem kan klandra dem egentligen? (Typ hela Europa..). Så gott som alla svenskar ägnar sig mer eller mindre åt självvald isolering från oktober till april varje år, och när vårsolen äntligen tittar fram så trycker sig den likbleka mellanmjölksmedborgaren ut genom ytterdörren med samma kraft som en tussilago spränger fram genom asfalten. Det går inte att stoppa, man ser äntligen ljuset i den mörka vintertunneln och landet lagom upphör för en stund att existera. Vi är så där härligt kontinentala, förutom att det kontinentala Europa fortfarande sitter i karantän och längtar efter sina igenbommade uteserveringar. 
-Två "stöl" till tack! sa Svenne Banan som garvar med öppen mun bakom solglajjorna.
 
 
Det är lätt att bli bestört och provocerad av nonchalansen hos huvudstadsborna, och tyvärr så får varenda en av dem klä skott för den klick som glömt hur lång en utvecklad tumstock är. Mest provocerad är IVA-personalen med märken efter munskydden som suttit fastspända i ansiktet från morgon till kväll. Numera ser man dem i flödet varje dag; utslitna hjältar i rymddräkt med trötta ögon och vädjande statusuppdateringar. Krisen är INTE över. De är värda både medalj, staty och löneförhöjning, men det är väl bara att glömma sedan när pandemin har blåst över och krismiljarderna är slut och ladorna tömda.
 
 
Det är vårens finaste dag och fotbollspremiär för knattarna. På Prästholmens IP är det fullt med glada barngrupper och här märks ingenting av den rådande pandemin förutom att de vuxna verkar hålla lite större avstånd än vanligt. Vi är trots allt svenskar som vanligtvis och helt naturligt upprätthåller en social distansiering utan uppmaning från någon myndighet. Fotbollsplanen fullkomligt badar i vårvärme och föräldrarna vet inte om de ska vända ansiktet mot solen eller sina  framtida försörjare - ja förhoppningsvis framtida försörjare eftersom sjunde AP-fonden (="ladorna"?) ändå kommer eka lika tomt som en nedstängd gymnasieaula när det är dags för våran generation att gå i pension. Nåväl, alla njuter så gott det går av den annalkande sommaren. En illusion om att allt är som vanligt. Som förr.
 
 
Efter avslutad träning cyklar vi hem till Juniors mamma och lämnar över för några dagar. Samtidigt som jag lämnar trapphuset så kryper ensamheten på mig och gör mig modfälld. Jag vänjer mig aldrig. Klockan är kvart i sex så jag cyklar till en kompis som har butik på "Kyrkogårdsgatan" och frågar hur det går med affärerna. Ett uppgivet skratt bara när han slår ut dagskassan, men det är vårens finaste dag och när han frågar om vi inte ska gå och ta en öl så tvekar jag inte längre än det tar att uttala statsepidemiolog. Jag kan inte minnas hur länge sedan det är jag svingade en bägare med en kompis ute på lokal. Kanske var det under förra pandemin när svininfluensan härjade.
 
 
Vi beger oss till Hotell Siljan som har bytt namn till något jag aldrig kommer ihåg. Här är den sociala distansieringen inget problem. Vi är ensamma i lokalen förutom en finländare som verkar befinna sig i någon slags ofrivillig exilkarantän då han missat sista båten hem innan de stängde gränsen. Senast jag var här en gråmulen kväll i november med min gamla högstadiekärlek så var restaurangen fullsatt och med flera gäster på väntelistan och vi fick gå vidare. Den här gången kunde vi ta vilket bord vi ville. En iskall lager, en charkbricka, och en lika kall Guiness till efterrätt satt som en smäck denna måndag en aprilkväll i nådens år 2020. Vi sitter där som dubbelmoralens väktare  med våran öl och raljerar över de tokiga stockholmarna som inte vet hur man beter sig. Ja, det är lätt att moralisera och döma, men inte lika lätt att veta om man själv gör allt rätt alla gånger.
 
 
Att gå på restaurang känns ju som ett moraliskt dilemma, man vet inte om man gör en god gärning som stöttar det lokala näringslivet eller om man har tagit värvning i Coronans dödspatrull. Jag antar att det beror på vem man frågar. Jag inbillar mig ändå att smittspridningen är lika stor på matbutikerna där de flesta kommuninvånare passerar igenom, på jobbet, eller på soptippen där vi lantisar nu trängs när vi har tid att rensa ur gårdarna och garagen.
 
Att driva restaurang är väl om möjligt ett ännu större moraliskt dilemma. Krögarna vill ha dit gäster för att inte gå i konkurs, men inte för många gäster så att man eventuellt bidrar till smittspridningen. Krogägarna har fått den delikata uppgiften av regeringen att agera godtycklig bödel. -Visst, ni får ha öppet, men inte jättemycket öppet. En piska och morot från myndigheterna som skjuter ifrån sig ansvaret, och samtidigt uppmanar medborgarna till angiveri. Det hade varit lätt att tvångsstänga och erbjuda krogarna krishjälp (som typ Danmark) om ladorna är så fulla som de påstår - vilket jag betvivlar starkt efter år av nedskärningar och besparingspaket.
 
 
Den enes öl, den andres Corona...? 
 
 
Jag ropar in notan och slänger en blick åt den ensamme gästen lite längre bort i lokalen där han sitter i sitt finska svårmod  och stirrar ner i glaset. Det känns som själva sinnebilden av en stundande framtidsdystopi. Men servitören och kocken är på tårna och väldigt serviceinriktade trots att hela personalstyrkan verkar vara permitterade. Alla väntar på den utplanande kurvan som ska ge oss framtidshoppet tillbaka. Vi säger hej då och jag cyklar hem i den ljumma kvällen.
 
Det har varit vårens finaste dag och aldrig har jag längtat mer till hösten än nu.
 
 
Framtidshopp...?
 

Coronaskamning 4

Motsättningarna på lokalnivå är lite som konflikten i Jugoslavien, om än i mikroformat. Tidigare såta vänner/grannar/kollegor börjar kolla snett på varann beroende på hur man förhåller sig till den nya farsoten. Jag tycker det känns mer olustigt än viruset självt. Få verkar dock rädda för att bli smittade och sjuka själva. Det handlar mer om dels hur andra hanterar smittspridningen och hur det i slutändan eventuellt ska nå en nära anhörig i riskgrupp, och dels hur man påverkas mentalt, men framför allt ekonomiskt av permitteringar, social distansiering och godtyckliga karantänregler. När alla ska agera självutnämnda statsepidemiologer tar det fram det sämsta hos människor. Även hos mig.
 
 
De som har en Coronasmittad anhörig på IVA förespråkar kanske en total "lockdown" av samhället, medan de som räknade med intäkter - alltså ekonomisk överlevnad - från turisterna på väg till fjällen hade nog gärna sett att skidanläggningarna höll öppet under påsklovet. Alla har sina egna syften och det är lätt att döma andra som inte följer samma linje. Corona shaming har blivit det nya flight shaming (som för övrigt ingen behöver skammas för längre). 
  
 
Personligen förespråkar jag än så länge den svenska "mjuka linjen" där verksamheter hålls igång i den mån det går. Det ger åtminstone företag och framför allt restauranger en sportslig chans att överleva. Att dagis fortsatt håller öppet betyder att jag (och andra) kan åka och jobba och fortsätta betala in skatt, och det är ju någon (typ småföretagarna) som måste betala notan för Coronakalaset. Vårdpersonalen på IVA däremot får antagligen ångestattacker av bara tanken på att folk rör sig över kommungränserna eller träffas i större grupper om två personer eller fler och skulle säkert välkomna en tvångskarantän av samtliga medborgare. Om någon vecka är det möjligt att jag bytt åsikt igen om jag ser att min lillasyster går på knäna eller in i väggen efter några slitsamma tolvtimmarspass i sjukhusets korridorer.
 
 
För bara några veckor sedan var Morabornas största bekymmer snöbristen och om Vasaloppet eventuellt skulle bli inställt, och det var nog ingen då som förstod vidden av det som lurade runt hörnet. En inställd Vasaloppsvecka (som är årets viktigaste vecka) hade varit ett förödande ekonomiskt bakslag för de lokala näringsidkarna, men det känns ändå som en piss i havet jämfört med det stålbad som vi nu ligger och plaskar runt i. Förresten så hänger Vasaloppets sommarvecka löst (vasaloppet.se/covid19).
Om jag får killgissa lite så inbillar jag mig att Sverige ändå har en fördel på sikt att låta samhället pågå i det lilla än att stänga helt. Än så länge stöttar jag Tegnell som står där stadig som en svensk fura och inte låter sig påverkas av grupptrycket från Europa. Han får nog garanterat ett sommarprat i P1 oavsett hur detta elände slutar.
  
 
Via Dolorosa? Kyrkogatan, Mora. Påsken 2020. 
 
 
Det är en svår balansgång hur man ska bete sig i dessa tider. Självvald hemkarantän eller ut på stan och stödshoppa och äta på restaurangerna. Jag tycker det är dubbla budskap hela tiden huruvida man smittar eller inte om man känner sig frisk. Alla önskar nog oavsett att butiker och restauranger ska överleva den här krisen så då får man helt enkelt gå ut och äta om man inte vill att Kyrkogatan ska bli en kyrkogårdsgata. Jag killgissar också på att bara man nått kulmen och kurvan börjar plana ut så kommer också det kollektiva trycket över bröstet att släppa, och man kan äntligen börja andas ut.
 
 
HELT ENKELT en av de bästa restaurangerna i Mora! 
 
 
Håll avståndet bara. Här informationsskyltar för både utsocknes och målmedvetna...
 
Finns Moramål på google translate? 
 
 
 
 
 

Coronaångest 3

Strutsbeteende verkar vara det bästa botemedlet mot Coronaångest har jag kommit på. Med förnekelse kommer man långt, eller åtminstone genom att undvika nyhetsrapporteringen i den mån det går. 
 
Ångesten står heller inte i relation till antal smittade eller hur nära pandemin kryper inpå ens egen hembygd, även om viruset på ett sätt redan krupit in under skinnet. Om det nu är bildligt eller bokstavligt kan man låta vara osagt. Eftersom man inte vet. Ångesten står snarare i relation till sin egen framtidstro. Eller brist på densamme.
 
Mina egna mest dystopiska tankar nådde sin botten söndagen för ett par veckor sedan då jag stod på baksidan och ofokuserat sparkade boll med Junior. Det måste ha varit efter de stängt skolorna, och resten av befolkningen drabbats av en sympatipsykos och självpåtagen hemkarantän eftersom dagis också gapade tomt. I slutet på veckan var det bara Junior och två andra barn där.
Bekymrade mig för farsan som är i riskgrupp, och hade uppmanat honom att hålla sig i pannrummet så kunde vi väl ses igen till midsommar kanske. Juniors händer som var torra som fnöske efter allt tvättande. Coronan låg som en blöt filt över hela tillvaron.
 
Jag hade ingen aning om hur länge jobben skulle räcka, eller om de inbokade kunderna hade fått kalla fötter och ville dra sig ur tills vidare. I så fall var det illa. Jag tänkte att jag kanske skulle ta ett CSN-lån och studera till undersköterska, då måste ju framtiden vara säkrad i alla fall. Men det föll ju på sin egen orimlighet då vårdyrket antagligen är den sista bransch jag skulle söka mig till. Kanske man får börja sälja av sina toarullar till högstbjudande på Tradera istället.
 
 
Jag snappade förresten upp att jänkarna också har slut på toapapper och har börjat åka till Mexiko för att köpa upp deras lager, vilket har skapat en riktig skitstämning vid gränsen. Helt plötsligt är det väl mexikanerna själva som vill bygga klart muren för att stoppa inflödet av nödställda amerikaner. Världen är upp och ner.
Men det där är nog ett övergående problem snart. Kaffebönderna i Colombia sitter tydligen i tvångskarantän nu och kan inte komma ut och skörda bönorna, så inom kort har vi kaffebrist i världen. Och om inte kreti och pleti får sitt morgonkaffe så kommer vi väl snart drabbas av en kollektiv massförstoppning, och vem fan behöver allt toapapper då? Ett självsanerande rövproblem. Dags att bunkra kaffe istället...
 
 
Bakluckeloppis i Tijuana?
 
 
Hade också funderingar på om man skulle slita upp hallonbuskarna och börja odla morötter och potatis istället och bli lite mera självförsörjande. Arrendera granntomten och ställa dit några grisar och höns verkade inte vara en alltför tokig idé just då. Ett par strutsar hade väl varit än mer passande. Bli månskensbonde. Kanske göra ved av de stadiga rönnarna jag har på tomten, då hade man ju dessutom sluppit allt skräp i hängrännorna. Desperationen är uppfinningens moder.
 
  
Jag fann det för gott att bland annat pausa Marcus Oscarssons nyhetsrapportering tills vidare. Jag stod inte ut med ett till BREAKING NEWS i versaler om smittans utbredning i världen. Coronan stod mig ända upp i halsen så att säga. Möjligtvis bokstavligen. Man vet ju inte. Slutade kolla och lyssna på nyheterna ett tag. Och vips så började det genast kännas bättre. Om man bara slutar rulla sig i dyngan så märker man den ju faktiskt inte speciellt mycket. Det får mina nybeställda grisar sköta förresten. Att rulla sig i dyngan alltså. Under tiden stoppar jag huvudet i sanden tills någon blåser faran över.
 
 
Snart en strutsfarm nära dig...?
 
 
Nä, måste gå och knyta mig. Känner mig lite febrig. I morgon är det jobb och dagis igen...
 
 
 
 
 
 

Coronaspaning 2

Pensionärsfesten fortsätter som om det inte fanns någon morgondag, vilket torde vara en helt korrekt analys i ordets rätta bemärkelse. Det var ett av två konstaterande jag gjort den gångna veckan och helgen.
 
 
Några turer upp till Norets handelsområde vittnar om att de (gamlingarna alltså) som borde hålla sig hemma tydligen "bara ska åka och handla lite", medan de som borde vara på sina jobb och bära upp samhället istället håller sig hemma av hänsyn till att inte i onödan sprida smittan vidare.
 
 
Den andra stora gruppen som tog mest plats i Noret är skidboxarna som jag kallar dem. Jag och Junior brukar ha en lek i bilen som går ut på att räkna skidboxar som vi möter när vi är ute och kör, men nu tröttnade han eftersom att han helt enkelt inte hann med när vi passerade MAX och McDonalds. Söndag och stugbytardag i fjällen, och Mora blir ett perfekt lunchstopp för hemvändande nollåttor som varit i Sälen och frotterat sig med andra "friska" och likasinnade på after-ski-festerna. Utanför skräpmatskedjorna dominerar skidboxarna, och när varor och pengar byter händer består dricksen av en näve virus.
 
 
Toapappers- och spaghettipsykosen verkar dock ha lugnat ner sig sedan förra veckan, och även om butikshyllorna är ganska urplockade så finns det både papper och pasta nu för den nödige. På något märkligt sätt åtminstone en illusion om att ett normaltillstånd har återinfunnit sig, trots att vi är på väg in i en brant uppförsbacke vad gäller antal smittade.
 
 
En annan sak som slagit mig de senaste två veckorna är att min världsbild angående utelunch kontra matdosa har gjort ett mentalt lappkast. Tidigare hade jag dåligt samvete varje gång jag hade varit för lat för att fixa matdosa och istället spenderat en god hundring på en utelunch, men nu när jag är ytterst motiverad att laga matdosor för att både spara pengar och för att undvika eventuella smittohärdar så får jag dåligt samvete för att jag inte stöttar de lokala näringsidkarna. Summan av ångesten är konstant.
 
Tidigare tyckte jag det var ohyfsat att inte skaka hand när man presenterar sig. Nu tycker jag att det hör till god ton att behålla händerna i fickorna och kolla åt ett annat håll, dra tån i gruset och möjligtvis nicka lite ljudlöst när man träffar nytt folk. 
 
 
Vidare så blir jag illa till mods när jag scrollar sociala medier och ser inlägg där folk umgås i grupp  eller i typ "goda vänners lag". Hur många personer kan det röra sig om i det laget undrar jag stilla för mig själv, och om folk inte har gjort någon konsekvensanalys. Världen är upp och ner. Nu blir jag glad om jag ser att någon är på bio i en för övrigt folktom salong. Tidigare fick man ångest för att ingen går på bio längre och att salongerna antagligen inom kort kommer att konka. Oavsett så får man väl snart leta fram sin gamla VHS-spelare i dessa karantäntider och spola tillbaka första "Sällskapsresan" eftersom det ändå är det närmaste man kommer att komma en utlandsresa inom överskådlig framtid. "Snowroller" kanske man dock ska skippa om man vill slippa ångestframkallande kopplingar om skidresor till Alperna.
 
 
"Tur att man är både osocial, saknar umgänge och jobbar ensam" brukar jag tänka halvt på skoj, halvt på allvar nu när myndigheterna uppmanar oss att distansiera oss från varandra. Min killgissning är ändå att det är just det som på ett naturligt sätt kommer att hjälpa oss svenskar att platta ut kurvan och att vi inte hamnar i samma situation som kindpussarländerna Italien och Spanien. Jag måste försöka tro det i alla fall. Tack vare svenskarnas ensamhet, samt ovilja att sitta nära någon på bussen är ett halmstrå att greppa tag i när viruset drar fram på sitt korståg över världen. Den sevärda filmen "The Swedish Theory of Love" är sorglig på många sätt men har ändå en lugnande effekt i dessa tider.
 
 
 Svenskarna, de mest individualistiska - och ensammaste - i världen. En hjälp i Coronatider?
 
 
 
 
Idag tänker jag extra mycket på mina systrar som båda jobbar inom vården, och säkert på ett eller annat sätt inom kort kommer att få närkontakt med ett flertal smittade.
  
 
 
 

Coronapsykos

Det är filterbubblans fel. Psykosen alltså. Det måste det fan vara. Jag minns 2009 när svininfluensan stod i full blom, då reste jag runt i Thailand och Laos under ett par månader. Det förekom överhuvudtaget ingen hysteri alls vad jag kan minnas (Möjligtvis har jag ett selektivt minne). Visst var det snack om huruvida man skulle vaccinera sig eller inte men det var också allt. Trots att svininfluensan främst drabbade 20-40-åringar såg man ingen panik, eller tomma gator där riskgruppen rörde sig. I backpackergettot Khao San Road i Bangkok var det "business as usual", fullpackat med folk, och det enda som märktes av pandemin var att det kunde stå en flaska handsprit på disken. Ett nyhetsinslag på TV härom dagen visade ett folktomt Khao San Road.
 
När vi korsade Mekongfloden mot Laos uppe vid Huay Xai så temperaturtestades visserligen resenärerna, och de som hade feber fick vackert vända tillbaka till Thailand. Ingen nekades att komma in i Laos eftersom alla var friska, och det är det som är grejen. De flesta är friska, alltså ingen anledning till masspsykos. Svininfluensan skördade cirka 280 000 liv (de flesta i Afrika och Sydostasien), men jag undrar varför psykosen och bunkringen uteblev den gången. Var det för att det faktiskt fanns ett vaccin, men som många inte tog som gjorde att den psykologiska effekten uteblev? I skrivande stund har coronan tagit 7900 (coronakartan) liv och planeten har gått fullständigt bananas. Handsprit stjäls och säljs på svarta marknaden till ockerpriser.
 
"I den enkät som med hjälp av SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomfördes med 3 000 svenskar i oktober och november 2009 uppgav hela 80 procent att de inte varit särskilt eller alls oroade av svininfluensan. Endast 16 procent kände oro för egen del och 22 procent kände oro för influensans konsekvenser för det svenska samhället."  Källa: Pandemin som kom av sig.
 
 
Handsprit anno 2009. 20 Baht flaskan...
 
 
Det var 2009 och ett oskyldigt Facebook utan algoritmer. Folk postade nonsens som vanligt som presenterades i ett kronologiskt flöde som sedan försvann, oavsett hur mycket det kommenterades. Ingen fångades in i filterbubblan och följaktligen bara fick se liknande poster som man tidigare hade interagerat med. Nu toppas flödet med Corona-poster av alla dess slag eftersom alla läser och klickar på allt som har med pandemin att göra, och fångas således in coronabubblan där resten filtreras bort. Hundratals kommentarer som bara leder till ännu mer psykos, misär och systemkollaps. Man kan nästan sakna den tiden när folk postade inlägg om att de satt på toa. Nu är det inlägg om att toapappret är slut på butikshyllorna. Skitkonstigt förresten. Lilla Edets fabrik ligger i Sverige och råvaran finns runt knuten. Toapapper får vi väl oavsett om de stänger gränserna. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt galenskapen.
 
Ju mer man scrollar sociala medier desto mer accelererar paniken. Om inte Facebook funnits så hade man läst en löpsedel kanske och sedan gått vidare och ätit en utelunch i godan ro och handlat som vanligt i sin lokala butik. Nu vandrar man runt i ett zombieland och undrar om alla är hemma och bakar bröd eftersom mjölet är slut, trots att brödhyllorna är fulla.
 
Jag tänkte stilla för mig själv att folk borde åka ut på thailändska landsbygden, typ Nong Mak Fai, och lära sig hur man går på toa utan papper, där man använder vatten och vänster näve (eftersom man äter med höger) och sedan lufttorkar röven. 
Jag hade ett snack med Hjärter Dam igår och frågade hur hennes föräldrar hade det uppe i byn nu i dessa kristider. Jodå, alla tiders, ingen fara. Hon hade precis pratat med sin mamma som hade varit in till stan och handlat på sig ett gäng toarullar bland annat. Vi skrattade högt åt detta faktum och när hon hade frågat sin mamma om Varför?, så hade hon svarat att hon inte visste men att alla andra hade ju köpt, så då gjorde hon det också. Det kallas för gruppsykologi, eller masspsykos om man så vill. Man gör som alla andra för att man inbillar sig att majoriteten har rätt. Man slutar tänka själv. Skrattet fastnar i halsen.
 
När jag senare var in på Colorama för att hämta material till jobbet och vi stod och coronasnackade lite om de tomma butikshyllorna så återberättade jag också den här historien om att folk som inte ens använder toapapper bunkrar för sämre tider så säger personalen att de faktiskt också säljer toapappersbalar men det har tydligen folk inte kommit på när de varit inne och tömt lagret på munskydd och handsprit.
Så när jag lämnar butiken och lastar in färg och spackel i firmabilen så baxar jag också in en bal med toarullar... Vad i helvete är det för galenskap jag håller på med hinner jag tänka innan jag smäller igen bakluckan. The struggle is real...
 
 
Coronarullar...
 
Men hav förtröstan. Leif GW sa igår på Brottsjournalen att den här pandemin är över efter våren när det har blivit lite varmare så stämmer det förhoppningsvis, eftersom GW alltid har rätt. En riktig landsfader att luta sig mot när det stormar som värst.
 
 
 
 

Hjärter Dam i tidningen

Jag fylldes av både värme och stolthet när jag såg att hon prydde framsidan på Falu-Kurirens helgbilaga Pralin. Det var i alla fall den första känslan.
 
Jag hade fått ett kort sms om att Juniors mamma var med i lördagens Pralin, och blev så nyfiken att jag packade ihop på jobbet och stack ner på biblioteket och frågade om de hade kvar tidningen.
 
Hana & "Lokus". Dalarnas Tidningar/Pralin 15 februari 2020
 
 
Jag visste redan att de skulle dit och göra ett reportage eftersom Hjärter Dam hade skärmdumpat konversationen med reportern och skickat till mig. Jag hade blivit oerhört glad för hennes skull. Men det var ett tag sedan, precis innan jag och Junior skulle till Thailand i november. De hade varit dit medan vi var borta, och sedan hade hon inte hört ett ljud från dem. Att det kan ta tid mellan reportage och publicering visste jag sedan tidigare då samma tidning väntade månader med att publicera reportaget om mig när jag drev hotellet på Ko Lanta.
 
 
Hana är ett taget namn och är japanska för blomning/att blomma
 
 
Eftersom jag misstänkte att det här helt hade gått henne förbi tog jag lite bilder och skickade till henne. Hon visste ingenting om att reportaget hade publicerats med bild på framsidan och allt. Jag bad den trevliga biblioteksdamen att dra kopior på sidorna när jag samtidigt malligt berättade att det där minsann var mitt barns mor.
 
 
 
  
När man själv har förstahandsinformation om något som står i en tidning så inser man hur mycket faktafel som finns i en text. Årtal och ålder och sånt är väl inte hela världen, det står t.ex. att Junior är 6 år men han hade ju nyss fyllt fem när repet gjordes. Slarvfel kanske från reportern. Det som dock gjorde mig något förbryllad var att det stod att Junior för tillfället tillbringade några veckor hos sin mormor och morfar i Thailand, men så vitt jag vet så besökte vi bara Lanta på den resan. Möjligtvis ett språkligt missförstånd, eller kanske en medveten justering av verkligheten. Ska tillägga att jag mycket väl hade kunnat tänka mig att åka själv med honom till Nong Mak Fai och hälsa på ett par dagar, men utan Hjärter Dam hade det blivit problem med språket.
 
 
 
 
 
Ibland har jag fått frågan om hon inte köpt följare men det kan jag intyga att så inte är fallet. Det gick kanske inte på en natt men jävligt fort steg följarantalet till över hundra "K" (som man säger på instagramspråk), och budfirmorna började snart köra skytteltrafik till vårat hus på Väståkersvägen. Sponsorprylar från hela världen kom varje vecka i utbyte mot 48 timmars exponering på kontot. Färgglada yogamattor i hela huset och kläder som användes kanske bara en gång. Följare runt om i världen som hörde av sig; som den där konstnären i Brasilien som målade en tavla av henne, och ett annat hängivet fan som gjorde en tatuering utifrån en annan yogabild. Det kom t.o.m. ett erbjudande från ett lyxigt spa-hotell i Costa Rica som ville att hon skulle komma dit och hålla kurser. Ta med familjen hade de sagt, och jag googlade upp stället och det såg fantastiskt ut där det låg uppe i regnskogen i bergen med utsikt mot en vulkan. Jag var glad för hennes skull och gjorde i ordning ett speciellt yogarum, som jag senare gjorde om till mitt kontor där jag nu sitter och skriver den här texten och funderar på tiden som var.
 
Det är med blandade känslor jag blickar tillbaka. Glädjen av att Hana hittade sin grej som hon brann för och som jag supportade till hundra procent, men sorgen i att jag och Junior samtidigt började leva allt mer i vår egen lilla bubbla. Instagram har en enorm sprängkraft och det är svårt att tävla mot den dopaminkick som tiotusentals likes från världens alla hörn ger för en endaste bild. Det blir som en drog. Jag skyller absolut inte separationen på grund av det, men jag är ganska säker på att den där jäkla skärmen förstör många relationer när man slutar se varann.
 
Den bestånde känslan är ändå att jag är stolt över henne, och på tisdag när mina vasaloppsgäster checkat ut ska jag åka dit och hämta hem Junior - min dopaminkick i livet - så ska jag också ge henne en kram och kopiorna från tidningen.
 
 
En vinter då vi hade snö...
 
 
  
 

Alla dessa resor

September 1972. Min allra första resa gick från Jönköpings BB hem till huset i Hestra där alla andra i familjen som redan var födda tydligen bodde. Men den resan räknas kanske inte.
 
70-tal. Ett par bilresor till Holland och Tyskland med mina föräldrar och syskon i en röd Saab V4 kombi. Och till mormor och morfar i Danmark förstås.
 
 
1975. Flytten till Mora, Dalarna. En livsavgörande resa, om än inte till utlandet.
 
Här följer en tioårsperiod i ett vakuum av dålig ekonomi där få resor gjordes, förutom några tåg- och bilresor till Danmark (pågår ännu). Men längtan fanns där hela tiden och drömmen var en charterresa till medelhavet. Jag kände ett enormt behov av att åka utomlands, och hade fått blodad tand på resor utan att ens egentligen ha varit någonstans. Det blev ett stigma. 
 
Någonstans, någongång...
 
 
Jag hade tjatat på pappa länge om en utlandsresa även om jag visste att det var lönlöst, men en dag så frågade han mig om jag ville åka till Rhodos med honom. Jag glömmer det aldrig. Tack vare att farfar hade sparat en slant som jag egentligen skulle få när jag blev myndig så kunde min resa finansieras "om jag nu verkligen ville åka". Jag kunde inte tänka mig ett bättre sätt än att använda en del av pengarna till en resa. Efter det var jag helt fast.
 
1986. Rhodos. Jag och farsan på en klassisk charterresa med Atlasresor. Minns fortfarande Hotel Aglaia i Rhodos stad nära västra stranden. Första flygresan och fortfarande en av mina bästa resor.
 
 
1988. Bryssel, Luxemburg. Skolresa i 9:an med femtio andra pubertetsstörda och Martini Bianco-törstiga femtonåringar, samt en handfull vuxna som säkert fortfarande har men av att de försökte hålla reda på oss.
 
 
1989. Cypern. Första resan utan några föräldrar. Inte ens 17 år fyllda drog jag och två barndomsvänner iväg på en partyvecka till Ayia Napa. Hur fan kunde de släppa iväg oss egentligen? Snorklingen utanför Nissi Beach är fortfarande den bästa jag upplevt.
 
 
 
1990 tog jag studenten och flyttade hemifrån och hade knappast råd att resa någonstans.
 
1991. Hamburg, Amsterdam. En vådlig roadtrip med sex kompisar i en lånad minibuss.
 
 
1992. Interrail genom bl.a. Danmark (Köpenhamn Nostalgia), Tyskland, Österrike, Italien (Italy Nostalgia), Frankrike, Spanien (Interrail Nostalgia). Trots total dödsångest innan så kunde jag inte låta bli att dra iväg själv på denna romantiska tågluff. Jag hade läst ett reportage i Vagabond om tjurrusningen i Pamplona och var bara tvungen att åka dit. (Hamnade i intervju med SVT ).
 
 
1993. Interrail. Roskilde, Paris och Pamplona. En riktig festivalresa. Drog med min bästa kompis långe kocken till Pamplona så att han också fick känna adrenalinet pumpa under tjurrusningen. Jag höll mig dock bakom barrikaderna i fortsättningen.
 
 
1994. Singapore, Indonesien, Thailand. Första långresan till Sydostasien. Jag och brorsan (och delvis Fredde) reste under de tre heta månaderna mars, april, maj. Färja till Java, Bali, Lombok och upp till Singapore igen. Buss upp till Krabi, Phuket, Hua Hin och Bangkok. Krabi Nostalgia, Bangkok Nostalgia
 
 
 
1994. Interrail. Pamplona. San Fermin-festivalen igen och nästan en repris på resan -93. Det var VM-sommar och vi, alltså jag och långe kocken, följde slutspelet till VM-bronset ute i Europa.
 
 
1995. Interrail. Pamplona. Sista tågluffen. Jag åkte själv trots att jag var nykär på hemmaplan - och ångrade mig genast jag satt mig på tåget. Pamplona kändes färdigt efter fyra besök. Min mest onödiga resa och enda gången jag längtat hem. Besökte även Biarritz, San Sebastian, Madrid och Paris.
 
 
1996. Hongkong, Thailand. Jag och långe kocken på en sjuveckorstripp med start i HK innan överlämningen till Kina. I Thailand besöktes bl.a. Phuket, Phi Phi Island, Ko Lanta och Krabi. Phi Phi Island Nostalgia
 
 
1997. Thailand, Malaysia. Jag och kocken igen på en liknande tripp. Chiang Mai, Ko Samet, Phuket. Träffade kompisar hemifrån på Khao San Road som vi åkte till Langkawi för att träffa igen. Vidare över till Perhentian Kecil på östkusten som var ett orört paradis. 
 
 
1998. USA, Östkusten. Roadtrip med en annan barndomsvän. En vecka i NYC och en vecka på vägarna. Jag hade drömt om Manhattan sedan jag var sexton år, och fick gåshud när vi landade på JFK och såg silhuetterna av World Trade Center i fjärran. Bilturen gick genom New York, New Jersey, Washington DC, Pennsylvania mm.
 
 
1999. Spanien. Jag och långe kocken tog över en flygresa i maj till Malaga som brorsan bokat men inte kunde åka på. Sköna dagar men kallt i havet.
 
 
1999. Mexiko. Flög på kort varsel själv till Mexico City (Mexoko City Nostalgia) och en nattbuss hela vägen till Playa del Carmen. Kanonfint och bra mat, men min nästsämsta ensamresa. Första dagboken som hamnade på nätet på min egna sedan länge nedlagda hemsida Frallans Turnpike.
 
 
2000. USA, Västkusten. Roadtrip med tre kompisar. CART med Kenny Bräck på California Speedway. Sedan 500 mil från Los Angeles mot Las Vegas, Tonopah, spökstaden Bodie, Lake Tahoe, San Fransisco, och slutligen Highway One ner till LA igen.
 
 
2001. Kreta. Jag och fem kompisar på chartervecka. Trodde att vi var unga och hade något att komma med. Det hade vi inte. 
 
 
2001. Tyskland. Racingresa med min hotelltestarkollega till nybyggda Euro Speedway i Lausitz för att kolla på Kenny Bräck i CART-serien. En kort resumé finns inflikat i det här inlägget: Mot Berlin
 
 
2002. England. Racingresa på egen hand till London för att kolla på Bräck igen. Tävlingarna hölls på Rockingham Motor Speedway i Corby. 
 
 
2002/03. Tanzania. Hittills enda resan till Afrika. Åkte själv efter mycket tvekan, men det skulle bli en av de bästa resor jag gjort. Zanzibar och safari till Mt Meru, Lake Manyara och Ngorongorokratern. Julafton på Paje Beach och nyårsafton i Dar es Salaam med nyfunna vänner.
Vid det här laget hade jag börjat skriva på Resdagboken.
 
 
2003. Portugal. Tog bilen till Arlanda en svintidig sommarmorgon och kollade avgångar. Fastnade för Lissabon och köpte en biljett på plats. Boka flygbiljett på nätet gjorde man inte på den tiden. Hittade en riktig favoritstrand vid namn Praya do Guincho.
 
 
2004. Thailand, Malaysia. Återvände till Asien efter sju års uppehåll. Reste en månad med tjejen som kunde tala med hästar. Började med Ko Chang som var relativt nytt resmål då. Paradisvackert på norra WSB. Vidare till Phuket och Khao Lak men lämnade ett par veckor innan tsunamin. Avslutade resan i Kuala Lumpur.
 
 
2005. Höll mig hemma i hästhagen.
 
2006. Thailand. Uppbrott och första soloresan till Asien. Tvekade länge. Flackade rastlöst runt. Bangkok, Ko Samui, Phuket, Phi Phi och så slutligen Ko Lanta där jag fick sinnesro. Resan skulle också vara startskottet på allt som skulle hända och förändra allt de följande åren.
 
 
2007/08 Finland, Ryssland, Mongoliet, Kina, Sydkorea, Japan, Thailand (Khao Lak Nostalgia), Malaysia, Singapore, Filippinerna (Manila Nostalgia), Vietnam. Hade sagt upp mig i Norge och tog bl.a. Transsibiriska järnvägen hela vägen genom vodkabältet till Japan tillsammans med femton andra personer. Sedan vidare på enkelbiljetter utan egentliga mål. Reste delvis ensam, med syskon, med tjej, med kompis/ar. Var borta ett halvår och avslutade i megastaden Shanghai. Hela resan finns nertecknad på Resdagboken.
 
 
2008. Thailand. Återvände till Ko Lanta igen. Mötte upp Skånepågen igen som jag lärt känna på Nature Beach året innan, och som jag därefter höll sällskap med till Filipinnerna.
 
 
2009. New York City. Fyra dagar i världsmetropolen. Skulle åka med syrran men hon bangade i sista stund så jag drog själv. Storstäder är förresten optimala att besöka på egen hand. Promenerade mig igenom hela Manhattan. Massa bilder och videosnuttar men dessvärre ingen dagbok.
 
 
2009. Thailand, Laos. Förutom Lanta så var det dags att prova ett nytt land. Via nattåg till Chiang Mai och vidare nordöst till Huay Xai så blev det rispråm nedför Mekongfloden till vackra Luang Prabang bl.a. Firade jul med nygamla reskompisar på Lanta. Första hotelltestet på Millennium Hilton i Bangkok, och första resan som dokumenterades på den här bloggen.
 
 
2010. Thailand. Fick loss en ledig vecka mitt i sommaren och tänkte egentligen prova ett nytt land, men biljetterna till Bangkok i juni var oförskämt billiga och resulterade i ett besök på Lanta i lågsäsong. Ko Lanta Low Season
 
 
2010/11. Hongkong, Thailand, Malayisa, Japan. Asia Mega City Deluxe Tour kom den här sexveckorsresan att kallas med besök i Hongkong, Kuala Lumpur, Tokyo och så Bangkok så klart. Ja förutom några veckor på Lanta också då jag träffade Flickan på kullen.
 
 
2011. Thailand. Hade inte varit hemma mer än några veckor när jag bara fick lov att åka tillbaka för att träffa henne igen. Enda gången jag tagit en flygstol i en charterkärra direkt till Krabi. 
 
 
2011/12. Thailand. Arrenderade Lanta Nature House och lekte hotelldirektör på Klong Nin under en hel säsong. En fantastisk erfarenhet och något jag är väldigt stolt över. Mora Tidning
 
 
2012. Kambodja. Sitter egentligen ihop med säsongen på Lanta då jag avslutade med att hälsa på vänner hemifrån som jobbade i Phnom Penh. Killing Fields och S-21 Toul Sleng besöktes bl.a.
 
 
2012/13. Thailand. En tremånaderstripp till Thailand då jag levde gott på vinsten från hotellsäsongen året innan. Träffade Hjärter Dam och vi förlovade oss efter bara tre veckor. Låter helt otroligt idag när jag tänker på det, men tack vare det har jag världens goaste femåring vid min sida idag. Besökte BKK, Ko Lanta, Ko Lipe, Ko Larn och Amphawa.
 
 
2013. Thailand. I regnmånaden september åkte vi gemensamt till Thailand på en öppen ettårsbiljett för att söka uppehållstillstånd för Hjärter Dam. Vi hade ingen aning om hur länge vi skulle bli borta men allt var klart på rekordtid. Efter fem veckor så återvände vi till Dalarna igen. BKK, Nong Mak Fai, Ko Samet, Ban Phe. Resident Visa
 
 
2014. Thailand. Jag kallar den gravidresan. En tur i mars innan magen blev för stor. En sväng till Lanta först och sedan hem till byn Nong Mak Fai, och med avslut i Bangkok i sedvanlig ordning.
 
 
2014. Danmark, Tyskland, Holland, Frankrike. En spontan roadtrip ner på kontinenten. Egentligen överhopad av jobb och renoveringen av nyköpta huset, men jag behövde ett break. Så en morgon packade vi bilen och drog söderut mitt i EM-sommaren. Passerade Eiffeltornet med volvon innan vi vände hemåt igen.
 
 
2015. Thailand. Februari. Första resan med Junior som då bara var fem månader. Lanta, Nong Mak Fai och Bangkok.
 
 
2015. Danmark, Tyskland. Juniors första roadtrip. Vi hamnade i både Sylt och Skagen.
 
 
2015. Thailand. En kort novemberresa till Bangkok och Nong Mak Fai då abstinensen efter familjen och papayasallad blev för stor. Enda thairesan utan att besöka någon beach.
 
 
2016. Thailand. Summer in siam. Vi åkte tre veckor på sommarlovet. Provade ett nytt ställe och hamnade i Cha-Am som har bättre väder än Lanta i juli. Även Bangkok och Nong Mak Fai.
 
 
2017. Thailand. Vi stack från Mora mitt i Vasaloppshysterin, och tog den vanliga vändan via Bangkok och Lanta, men skippade hembyn den här gången.
 
 
2017. Thailand. Startade på Lanta men firade julen i Nong Mak Fai och Bangkok. Skulle bli sista resan vi gjorde tillsammans, men det visste jag inte då.
 
 
2018. Danmark. Valborgshelgen. Kanske en av de viktigaste resor jag gjort. Jag befann mig på den totala botten i mitt livs livskris och hade nog inte överlevt om jag inte tagit Junior med mig till min moster i Danmark för att hämta andan några dagar.
 
 
2018. Thailand. Jag och Junior åkte själva till Bangkok och Lanta. Egentligen ville jag se något nytt ställe, antingen i Thailand eller ett helt annat land, men ville ha ett säkert kort som jag kände till och där det fanns folk som jag känner, om något skulle hända.
 
 
2019. Danmark, Tyskland, Schweiz, Italien. Spontan roadtrip ner mot kontinenten. Legoland och Alperna. Tält och hotell. Jag och Junior. Roadtrip Europa -19
 
 
2019. Thailand. Lugnt på jobbet så jag och Junior bokade och stack samma dag. Tankade D-vitamin i tio dagar på Lanta och sedan hem igen.
 
 
Ja det var inte mycket mer än så. Hoppas det blir lika många resor till.
 
2020. Roadtrip Siljan runt i nya familjebilen...?
 
Chevelle Malibu 1965
 
 
Fortsättning följer...
 
 
 
 

RSS 2.0