Thailand cha-am

Summer in Siam - Rapport från Cha-Am

Slitet skulle jag nog säga om Cha-Am. Inte ruffigt, det hade varit orättvist. Efter fem dagar började jag känna mig som en fånge på ett all-inclusive-hotell. Egentligen hade vi allt vi behövde på barfotaavstånd - poolen, stranden, gatumaten, 7/eleven - men jag ville se mer av Cha-Am. Behövde komma ut från våran kokong. Jag gick och hyrde en moppe, eftersom man inte har varit i Thailand om man inte fått känna havets salta och ljumma vindar mot kroppen, sittandes på en solvarm vinylsadel och höra det väsande knattret från en 125-kubiks Honda Click körandes på en beach road, var det än nu må vara i Thailand.

 Vart tog vägen vägen?


Cha-Am beach road tog snart slut och man var tvungen att ge sig ut på riksväg 4 (som fortsätter ner förbi Krabi) för att komma vidare. Alldeles för mycket tung trafik där och ingen väg jag hade lust att följa. I fjärran kunde jag skönja den disiga silhuetten av höghusen i Hua Hin. Jag hade inte varit där sedan första resan till Sydostasien 1994. Tjugotvå år gammal och precis ett halvt liv sedan, och hade då ingen aning om att jag efter ytterligare tjugotvå år skulle ha gjort femton resor till och ha barn och vara gift med en thailändsk kvinna.
Den gången blev jag inte så imponerad av Hua Hin, men jag ville tillbaka av rent nostalgiska själ. Jag provade några småvägar men hamnade hela tiden i återvändsgränder. Gav upp. Saknade mitt lilla monster. Vände och åkte hemåt igen.

 

Monstret väntar troget likt Hachiko...
 
 
Det är då jag inser det. På hemvägen spanar jag inte längre ut mot havet, utan upp mot bebyggelsen. Cha-Am verkar vara en gammal sliten turistort som hängt med länge. Som ett Thailands Benidorm eller Rimini. Så här i sin lite sömniga lågsäsong tycker jag ändå det har sin charm. Närheten till Bangkok håller ändå turismen uppe på en lagom nivå, och nu är det mest thailändsk medelklass som hittar hit. De få faranger man ser är betydligt äldre än på öarna i söder. Många mia farang, alltså mixade par av konstellationen västerländsk man med thailändsk fru. Alla är de betydligt äldre än oss och vi finner heller ingen gemenskap med dem. Junior finner däremot gemenskap med alla thailändska tjejer i åldersspannet två till tjugofem år. Ja, andra nationaliteter också. Idag har han legat i poolen och kramat en sjuttonårig fransyska. Helt otroligt hur han smilar in sig och ständigt bryter isen med nya människor (tjejer).
 
 
 
 
 
Att bo på resorten Bann Panntai visade sig också vara en höjdare. Allt är nyrenoverat och välskött. Poolen görs ren varje morgon och det donas och fixas hela tiden. Vårat hörnrum mot poolen har varit våran fästning. Balkongen har en stor sittyta där alla får plats. Hygglig wifi också, och när jag inte jagat monstret har Lana Del Rey varit mitt soundtrack. Förstår att Panntai ligger etta på Tripadvisor.
Allt har varit bra, men efter en vecka känns det som det räcker. Ser faktiskt fram emot att röra på oss igen. Imorgon drar vi vidare med taxi mot hembyn No Mac Fly i Sa Kaeo. En bilresa jag bävar inför. Efter nästan en vecka där på landsbygden blir det att spendera de sista dagarna i Änglarnas Stad på Courtyard by Marriot Bangkok.
 
 
Bann Panntai. Våran egen kokong i Cha-Am...
 
 
 
Lana Del Rey. Som ett svalkande sommarvin...
 
#1 - - sverre:

Som vanligt - et velfomulert innlegg på din blogg. Mitt inntrykk av Cha-Am som jeg besøkte for fire år siden stemmer bra med det du skriver. Jeg har en kompis som bor der - det var eneste grunnen til å se Cha-Am for min del. Det er så mange bra plasser ellers i Thailand ...

Svar: Hej Sverre. Kul med ett livstecken, och att gidder läsa bloggen trots ett annat språk. :-) Hoppas allt är bra med er.
Taste like chicken