Leningrad Cowboys
Som av en ingivelse så svängde jag faktiskt upp på Nature House. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag inte satt min fot där sedan min lilla verbala sammandrabbning med Aom för någon månad sedan. Jag är ju inte speciellt långsur men jag har heller inte haft någon anledning att åka in där och sitta och socialisera med henne. Men igår så stannade jag till där av någon märklig anledning, det kändes som att det fanns någon där som jag borde prata med.
Aom såg reserverad ut och undrade nog varför jag stannade moppen där framför receptionen, men jag ignorerade hennes skeptiska blick och babblade på om det ena och det andra och frågade hur det var med allt. Hon uppfattade mig helt klart som ett hot av någon outgrundlig anledning. En av hotellets gäster avbröt oss i samtalet och jag passade på att vända upp moppen, vilket fick Aom att tro att jag var på väg att åka igen och jag uppfattade hennes lättade blick när hon frågade “Bpai leaw” (Åker du eller?) Jag hade kunnat åka, men något höll mig kvar. “Mai tee” (Inte än) svarade jag och väntade ut gästen. Så efter en lång stund så säger hon att någon hade frågat efter mig för några dagar sedan. Gäster från förra säsongen. Ett par från Finland, men hon visste inte vad de hette, och det satt jäkligt långt inne innan hon berättade att de faktiskt bodde kvar och var på rummet i detta nu. Jag försökte komma på vilka det var medan jag sprang upp för trappan på mitt kära gamla hotell och knackade på dörren på rum 202.
Och fy fan vad glad jag blev när dörren öppnades. Det var ett par av mina favoritgäster, Anna och Jokko från kultbandet Leningrad Cowboys. Anna kastade sig runt halsen på mig och skrek “Ooh, I can’t believe it!” De bjöd in mig och jag satt där på balkongen gott och väl ett par timmar och pratade om allt som hänt. De fattade ju direkt att något var konstigt när de checkade in och frågade efter mig. Aom hade varit väldigt förtegen och besvärad över frågorna, och hade bara sagt att jag befann mig på ön men inte visste var eller hur de kunde få tag på mig. Vilket bullshit säger jag, hon har mitt nummer i mobilen, och om inte så hade hon lätt kunna skicka ner dem på Nature Beach för att få all info om hur de skulle kunna träffa mig. Hon ska dock ha en eloge för att hon faktiskt sa något över huvud taget när jag kom dit. Vidare bekräftades alla mina tankar om hur stämningen var på Nature House nu. En total avsaknad av atmosfär och känsla. Personal som aldrig ler, och som verkar helt ointresserad av gästerna. Minimala engelskkunskaper som komplicerar den enklaste frågeställning. Och halvfullt hotell. Det verkade som om endast tre fyra rum var uthyrda. Och jag hade också rätt om prissättningen. När jag hade varit där tidigare så hade jag ju mötts av ett självsäkert svar om att de snart minsann skulle höja till två tusen baht för ett rum. I själva verket så låg priserna inte ens på hälften av den summan.
Men så är det. En vara är aldrig mer värd än vad någon är beredd att betala för den. Med facit i hand så hade hon tjänat på att ge mig en bra deal för en månads boende. Nu gapar hotellrummen tomma istället, och det gäller många hotell på Lanta. Det ÄR lugnare i år och de flesta klagar på dålig beläggning. Den ekonomiska nedgången i västvärlden ger nu utslag på turistnäringen i Thailand. Nu är inte jag skadeglad på något sätt och mår inte ett dugg bättre av att det går dåligt för någon annan, men som ordspråket säger; den som gapar efter mycket..
Hursomhelst så var det kul att träffa mina gamla gäster igen och jag fick så mycket beröm och smicker, så den bekräftelsen levde jag på hela dagen, och Anna sa flera gånger att det var helt otroligt att jag kommit dit och hittat dem. Men det var meningen tydligen, jag drogs in till Nature House som en magnet igår, jag kände det på mig att det var något där.
För övrigt så rullar dagarna på och flyter ihop till en enda massa. Tiden rinner iväg alldeles för fort och jag gör inte så mycket på dagarna. Åker moppe, badar, läser, skriver, hänger rätt mycket med kaffeflickorna och tråkar ut dem med mina pinsamt dåliga thaikunskaper. Men för mig är det den bästa skolan och jag inbillar mig att jag snappar upp nya ord varje dag. Jag var upp till språkskolan och hörde mig för lite, men jag har fan ingen lust att sitta där på dagarna och med en massa läxor på kvällarna.
Jag har bokat på Thip House fram till den 21:a december då det är fullbokat här, och sedan från den 2:a januari igen på Nature Beach när skånepågen kommer ner. Så jul och nyår och allt ligger fortfarande öppet. En visarun ska klämmas in också någonstans. Det börjar även trilla in lite mer folk som jag känner vilket är välkommet.
För övrigt igen så har jag varit och kollat in en massa ställen som är till uthyres, och det är inte så att det saknas alternativ för den som vill prova lyckan i Thailand. Problemet är att ingenting känns rätt, oftast är ställena för stora och dyra, eller för sunkiga vilket tillför merkostnader, eller så är de helt felplacerade. Vi får se vad som händer.
Läsvärt som vanligt!
Skriv på och sammanställ allt till en bok i slutändan...