Ur Spår!
-Ur Spår! skrek jag på klockren svenska. Med tjugo kilo murbräcka i nävarna. Eller snarare femton kilo i ena, och fem kilo i andra så hade det inte spelat någon roll om de flyttat på sig eller inte. Den som inte behagade ta några steg åt sidan skulle obönhörligen ångra sig sekunden senare när de skulle komma att ligga som utspridda käglor på backen när bowlingklotet från Masriket kom farandes.
Thailändarna var klädda i rosa denna dag inför kungens födelsedag noterade vi när vi kryssade fram genom trafiken på Bangkoks gator. Jag hade en dag att slå ihjäl innan mitt nattåg mot Chiang Mai skulle gå klockan sex på kvällen. Hästdressyrskan från Farsta hade kommit till Thailand också och skulle ta sig med nattbuss till solen i södra
Thailand så fort som möjligt för att ändra kulör från vinterblek till sommarbrun.
Efter en tur med båt på Chao Phraya River, tunnelbana och skytrain så hamnade vi på Siam Paragon där vi tog en sushi, vilket kostade en förmögenhet med thailändska mått mätt. Mätta och fattiga drog vi in på MBK istället och kollade runt lite. Där finns allt och inget att köpa. Jag hittade ett par stentuffa “pimp my doja” som jag ville ha men inte köpte.
Jag hade god tid på mig till stationen insåg jag när jag klev in i taxin på Khao San Road. Över en timme till Hualamphong Train Station skulle vara hur lugnt som helst. Trodde jag. Det trodde taxichaffisen också. Det var bara det att kungens födelsedag närmade sig som sagt var och folket hade redan börjat fira på Bangkoks gator och trafiken flöt fram om möjligt ännu segare denna eftermiddag. Efter fyrtio minuter hade vi bara kommit ett par kvarter från Khao San Road och jag insåg att jag antagligen skulle missa tåget. Mitt humör dalade i rask takt och kroppen ställde in sig på ytterligare en hotellnatt och kostnaden för en ny tågbiljett. Femton minuter kvar till avgång men inte ett dugg närmare tågstationen var jag svart i sinnet och tänkte nästan be chaffisen att släppa av mig på närmsta hotell, men precis då så verkade proppen släppa lite grann, och lite till och så helt plötsligt öppnade sig vägen som Röda Havet och Taxi-Moses bakom ratten gav allt vad han hade, som om han var rädd att vi åter skulle uppslukas och förgöras av den massiva trafiken.
Fem minuter före avgång svängde vi in på stationsområdet och jag slängde fram 150 Baht i framsätet och antagligen gett honom bästa dricksen på länge. Tog väskorna i farten och rusade in i stationsbyggnaden. Som tur är så har jag varit där förr en gång så jag visste åt vilket håll jag skulle sikta. För att få komma ut till perrongerna så måste man visa upp biljetten för inspektion. Detta mindes jag också och hade förberett redan i taxin. Jag höll upp den i luften när jag sprang mot kontrollen.
-Chiang Mai, Chiang Mai, Night train to Chiang Mai!
-No problem, you have time, sade hon och pekade mot avsett tåg.
Jag sprang ändå sista biten och hoppade in i vagn nummer sex och letade upp min plats. Släppte ner väskorna och sjönk ner på sätet. Insåg att jag inte svettades och att jag var alldeles torr i munnen. Vätskebrist. Som vanligt. Dricker alltid för lite i värmen. Genom tågfönstret såg jag en kiosk lite längre bort. Även en stationsklocka. Snart avgång, om max en minut. Måste ha något att dricka. Jag reser mig upp igen och frågar tågvärden om jag hinner ut och handla. Han nickar och jag joggar bort till kiosken och köper en stor vatten, en liten Chang och en liten chipspåse.
Sällan har en öl smakat så gott som nu när tåget avgick och jag faktiskt satt med där och såg solen sänka sig bakom Bangkoks skyline.
Chiang Mai har svenskt sommarklimat och känns uppfriskande om man har varit för länge i de södra delarna. Jag gillar stället men stannade en natt bara. Hamnade tillsammans med ett trevligt engelskt par samt en Schweizare utan engelska på ett soft hostel som hette SK Guest House. Trevlig personal, billigt, mysig innergård. Rekommenderas. Förresten så är allt billigare här uppe i norra Thailand. Ungefär halva priset mot Koh Lanta.
Idag har jag tagit mig vidare upp till gränsen mot Laos. Träffade en kille från Galicien på bussen mot Chiang Rai. Nej, han var inte från Spanien, utan från Galicien påpekade han noggrant. Men det är ju en del av Spanien försökte jag. Men det var det inte för honom.
Vi tog i alla fall sällskap vidare på bussen mot Chiang Khong där vi nu alltså befinner oss på ett guest house som ligger nere vid Mekongfloden. När vi satt på restaurangens veranda och tittade på Laos på andra sidan floden så noterade jag att Galicien presenterade sig för en amerikan, en engelsman samt en tjeck. Alla tre hade ungefär samma invändningar som jag. Mannen från Santiago de Compostela var tydligen väldigt stolt över sitt ursprung och ville inte på något vis bli hopblandad med de förtappade spanjorerna. Tro om jag också ska börja med det där. I’m from Dalarna…Dalecarlia, the Valleys you know?
