Eurotrip dag 10 - Summering & Kostnader

Efter en lugn och stadig frukost var det bara den sista etappen kvar, den tråkiga transportsträckan hem genom ett Sverige som är alldeles för långt. Drygt 70 mil på kända vägar som är allt annat än inspirerande. Junior frågade om vi inte kunde åka till ett nytt ställe, och var inte alls redo att åka hem än. Men när vi på kvällen äntligen körde in i Mora ropade han ändå -Tjohoo, och gjorde segertecken. Ja, jag också. 
 
 
Frukost för resande. Radisson Blu Hotel Lund. 
 
 
Så var det värt allting då? På ett sätt är ju alla resor värda. En chartervecka hade ju så klart gett mer vila, men kanske inte så mycket intryck. Det positiva med roadtrip är friheten som bilen ger, man kan vara spontan och välja nya vägar, ta nya beslut efter humör och väder. Och tack vare att vi hade kanonväder i Schweiz så var det ju så klart värt det. Det negativa är att man förlorar värdefull tid på att faktiskt förflytta sig, och det är ju uttröttande att sitta och köra så långt. Att ligga efter Autobahn i timmar utan att landskapet ändrar sig är knappast upplyftande, men så fort man väljer småvägarna så får man nya upplevelser.
 
 
Att resa som ensam vuxen med ett barn har både sina fördelar och nackdelar. Fördelen är att det blir minimalt med meningskiljaktigheter. Man tar själv de stora besluten och styr över budgeten, och så lyssnar man på barnets behov och önskemål, så hittar man en balans där. Åtminstone i vårat fall, och Junior får hela tiden min fulla uppmärksamhet. Man är tillsammans 24 timmar om dygnet vilket är fantastiskt för att bygga en pappa-son-relation. (Visst, vi är tillsammans mycket hemma också då han spenderar mest tid med mig, men vardagen med jobb och dagis och måsten gör att man kanske inte riktigt har den tiden).
Det negativa är att man är mer utsatt om något händer, och man måste vara på helspänn hela tiden när man rör sig bland folk. Jag lämnade egentligen aldrig Junior utan uppsikt, inte ens om jag bara skulle springa in på macken och betala en tankning. Om han sov så bar jag med honom in. Jag var livrädd att någon skulle kidnappa honom om jag lämnade honom ensam i bilen. Vidare har man ju ingen att byta av körningen med eller dela kostnader med. Hjärnan arbetar på högvarv från morgon till kväll.
 
 
"Country road, take me home..."
 
 
Kostnaderna då? Jag brukar egentligen aldrig räkna ihop vad resor landar på, man blir bara bedrövad hur dyrt allting blev, men den här gången gjorde jag det av ren nyfikenhet för att jämföra lite med de svindyra flygbiljetterna (om man ska boka på kort varsel) inom Europa under juli månad.
 
Hela kalaset landade i runda slängar på 25 000 spänn. Över budget, men jag hade plockat ut mina sista pappadagar inför den här semestern så vi hade en liten buffert att röra oss med.
Jag har avrundat till närmaste hundring och delat upp det i fasta och lösa kostnader.
 
Fasta kostnader: 13000:-
 
Diesel. ca 4500:- (470 mil åkte vi totalt)
Hotell. 4900:- (V8 Hotel 1700:-, Pestana 2 x 1000:-, Radisson 1200:-)
Camping. 1500:- (Danmark 300:-, Tyskland 2 x 400:-, Schweiz 2 x 200:-)
Tåg Chur - Tirano ToR. 1000:- (Junior åkte gratis)
Broavgifter. 1100:- (Öresund, Stora Bält)
 
Lösa kostnader: 12000:-
 
Det här innefattar all mat, parkering, inträden (Legoland och Berlin Zoo), linbana, kollektivtrafik samt gränshandel (öl 700:-) med mera. Shoppa gjorde vi knappt, förutom en legoask och en tröja på Legoland. Vi snittade väl en glass om dagen, men aldrig godis. Oftast åt vi ute, budgetlunch och bättre på kvällarna.
Utslaget så blir det ca 1250:- /person och dag - allt inkluderat - vilket får anses rimligt med en så svag skräpvaluta som kronan är idag.
 
 
Vi hade en fantastisk resa, men frågan är om jag skulle göra om det. Troligtvis inte, mest för att det blir för långa transportsträckor innan det börjar hända något intressant. Höjdpunkten var ju Schweiz som jag gärna återvänder till, men då med flyg för att hyra bil på plats, eller ännu hellre köpa ett tågpass som gäller inom landet.
Vad gäller Legoland så är jag tveksam om det nu är åkattraktioner som man är ute efter, då kan man hellre välja Grönan eller Liseberg. En fyraåring struntar ju i om en tre meter hög dinosarie är uppbyggd av tiotusentals legobitar, och vad Junior anbelangar hade de lika gärna kunnat blåsa upp en heliumballong istället. Ungefär samma wow-faktor...
 
Största belöningen fick jag dock efter vi kommit hem. Vi hade gått och lagt oss och skulle precis somna när Junior lägger armarna runt halsen på mig, kramar mig hårt och viskar i mitt öra:
 
"TACK för hela semestern pappa.."
 
 

Eurotrip dag 9 - Hemåt...

Nu var vi klara kändes det som. Jag ville bara hemåt så fort som möjligt. En sista gång tittade jag i mobilen efter färjor över Östersjön. Det var helkört. Bara att ta omvägen över Jylland igen. Det skulle i alla fall bli det billigaste alternativet. Jag förberedde min lille reskompis på en lång dag i bilen. Det bekom honom inte det minsta.
 
Vi lämnade Berlin strax före nio. Jag visste inte var vi skulle spendera följande natt men jag var i alla fall säker på en sak; vi skulle inte slå upp tältet igen på den här resan, så det betydde ännu en kostsam hotellnatt. Eftersom färjorna var fulla fick jag stryka min inplanerade frinatt hos min moster i Maribo, bara ett stenkast från Rödbyhavn. Jag ville också att det skulle vara våran sista övernattning. Sträckan Berlin - Mora visade 150 mil, och jag ville köra så långt som jag bara orkade den här lördagen för att minimera sista dagens etapp.
 
 
 
 
 
Det flöt på bra de första timmarna. Vi var utvilade och på gott humör. Ja, på gott humör, det var vi ju hela tiden egentligen. Jag var både förundrad och imponerad av Junior som aldrig fick spunk av att sitta så många timmar i bilen när vi hade våra långkörningar. Men visst, vi stannade ofta när han var vaken.
 
När vi närmade oss Neumünster norr om Hamburg så var det slut på det roliga. Google map varnade för långa köer, och jag missade precis avfarten till den föreslagna omvägen innan det var för sent. Det var tvärstopp, sådär tvärstopp så att folk börjar gå ur bilarna för att dricka kaffe och pinka i vägkanten. Det var det sista vi behövde. Det var också resans varmaste dag och termometern visade på 31 grader. Jag längtade efter en sandstrand.
Men som genom ett under så släppte det plötsligt och det var raka spåret upp till danska gränsen. Vi stannade på Calles och fyllde på med ett dussin ölflak som jag på något märkligt vis lyckades stuva in i våran redan överfulla bil.
 
 
 
 
Junior som hållit sig vaken hela dagen genom Tyskland slocknade som en klubbad säl strax efter vi passerat gränsen. Jag brände hela Danmark, cirka trettio mil, utan ett endaste stopp. E 20 låg i princip öppen hela vägen fram till Köpenhamn, och det var först när vi närmade oss som Junior vaknade igen. Jag hade haft funderingar på om vi skulle ta en natt där och göra Tivoli också, men jag var helt slutkörd. Dessutom skulle vi i så fall aldrig hinna hem på söndagen. I tillägg hade det börjat svida i reskassan lite väl mycket.
Klockan åtta på kvällen passerade vi Öresundsbron och svängde direkt in på Statoil Vintrie för att fylla på diesel och blodsocker. Sommarkvällen i Sverige var ljum och välkomnande.
 
 
 
 
I ett svagt ögonblick tänkte jag att vi skulle fortsätta, men kände hur tröttheten slog till. Junior som hade snarkat sig igenom Danmark var på hugget, men jag orkade inte köra en mil till. Tog fram mobilen och öppnade hotels-appen, valde I närheten och filtrerade fram parkering. Närmaste som inte låg söderut var Radisson Blu i Lund. Det tar vi sa jag till Junior och bad honom hoppa in i bilen.
 
 
 
 
Jag var trött, hade ont i halsen, och öronen tjöt. Tinnitusen var påtaglig. Sängen var så skön och inbjudande och jag ville bara gå och lägga mig direkt efter den välbehövliga duschen, men mitt lille resesällskap som var utvilad som Törnrosa själv hade andra planer. Nu krävde han min fulla uppmärksamhet och deltagande när det var dags att rita.
 
"Vill du inte lägga dig i sängen med telefon en stund, och kolla på youtube..?"
"Nej. Om du ritar en teckning till mig, så ritar jag en teckning till dig.."
 
Sängen fick vänta..
 
 
 
 
 
 

Eurotrip dag 8 - Berlin

 -Man måste ju göra något roligt för barnen också, hörde jag hur lattemamma-maffian mässade i mitt huvud. Vi hade Berlin Zoo just runt hörnet från vårat hotell så det var ett naturligt första stopp på våran dag i Berlin. Zoologischer Garten var också våran närmaste tunnelbana så det gick liksom inte att undvika. Jag gillar egentligen inte djurparker då det knappast är någon upplyftande känsla att titta på djur i bur. Jag föredrar att se dem i naturen, i sitt rätta element. Man blir mest beklämd.    -Men det kanske är roligt för barnen..? Jag var skeptisk. Hade provat Skansen med Junior för drygt ett år sedan. Det bästa med besöket den gången var glassen hade han förklarat för mig.
 
Jag betalar en kombibiljett för både akvariet och djurparken och vi går in. Akvarier hade ändå alltid tilltalat mig. Fiskarna fattade ju inte att de var instängda på samma sätt som en elefant gör. Det här var också avdelningen som Junior gillade mest. Pliktskyldigt betar vi ändå av djuren, och vid det stora dragplåstret pandorna flockas besökarna som om det var självaste Elvis som vankade av och an där inne. Jag känner ingen glädje. Junior blir sur för att han knappt ser något. Vi går vidare. Köper glass. Ser på kartan att det ska finnas flodhästar, det är i alla fall häftigt tänker jag och ökar takten. Jag hade sett flodhästar i det vilda under en safari i Tanzania 2003, det hade varit en imponerande syn. Att se tre trötta flodhästar i ett grumligt vatten på Berlin Zoo var allt annat än imponerande.
  
"Kan vi inte åka tunnelbana nu pappa?"
 
På vägen ut ser vi ett stort hägn, och enligt kartan ska isbjörnarna hålla till där. Vi står och spanar en stund innan jag till slut ser ett vitt huvud som sticker ut under en klippa. Han ligger där och dåsar i sommarvärmen. -But why? Eller vad vet jag, det spelar kanske ingen roll. Det är väl lika varmt på arktis nu för tiden...
 
 
Östtysk nostalgi...
 
 
 
 
På tunnelbaneperrongen får Junior för sig att leka kurragömma. Med höjt pekfinger och hård blick håller jag ett uppfostringssamtal med honom på klockren svenska. En kvinna med sydamerikanskt utseende säger något till mig. Jag förstår inte, och tittar frågande på henne. Hon ser vänlig ut. Var det tyska eller spanska? Hon upprepar och sträcker fram något slags kex till Junior. Arsenik- och mjältbrandskex? Då ser jag att hon har två flickor i Juniors ålder med sig, samt en man med nordiskt utseende. Hon fortsätter prata och då kopplar jag. Hon pratar ju svenska för fan. Tåget kommer och vi kliver på samma vagn. De var ute och tågluffade med barnen och tyckte det gick jättebra. Där har vi det, nästa gång ska vi fan tågluffa istället och låta bilen stå. Vid Potsdamer Platz vinkar vi hejdå till den trevliga peruansk-svenska familjen och kliver av. Berlin var sannerligen en trevlig stad. I Stockholms tunnelbana hade inga samtal någonsin ägt rum mellan okända människor.
 
 
Potsdamer Platz, Berlin
 
 
"Vart är resterna av muren pappa?"
"Vi får kolla på kartan och kanske fråga någon"
"Varför kollar du inte på telefon?" Junior var väl medveten om att telefonen hade svaren på de flesta frågor.
 "För att nu ska vi göra som man gjorde förr i tiden innan mobilen fanns. Man pratade med andra människor, så det ska vi göra även om vi hittar med kartan."
 
Jag vecklar ihop kartan så gott jag kan, vilket är ungefär lika lätt som att spela dragspel. Knölar ner den i sidofickan på mina praktiska resebyxor och börjar knata. Det som slår mig är hur tyst det är, trots att vi står mitt på Potsdamer Platz som ska föreställa någon slags knutpunkt i Berlin. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men typ samma larm som runt Siam Square i Bangkok. Trafiken är lugn, människorna är lugna. Jag ser ingen stress. Jag stoppar ett par slumpmässigt utvalda berlinare för att fråga om vägen, även om jag har kläm på hur vi ska gå. Efter en stund är vi framme.
 
 
Die Mauer...
 
 
Ebba Gröns klassiska låt Die Mauer börjar ljuda i mitt huvud; "Halt! Här får ingen passera, här kommer ingen förbi..."  Jag får en perfekt komponerad bild på muren med Junior i förgrunden och luftballongen längre bort, där den svävar symboliskt för alla flyktförsök över muren. Jag tror att jag sett Discoverys alla dokumentärer om Berlinmuren. Det finns något fascinerande över lyckade flykter från stängda stater i allmänhet, och flykter från Östberlin (och Nordkorea) i synnerhet. Efter Juniors nedkomst har jag dock inte hunnit se mycket på TV, men serien Deutchland 83 (2015) följde jag slaviskt. Och vilket soundtrack.
 
 
 
 
Jag försöker mig på en barnvänlig variant av murens historia men misslyckas kapitalt när jag hör mig själv berätta om hur kommunisterna sköt på människorna som bara ville komma över muren och vara fria. Försöker byta ämne.
 
"Äh, ska vi inte åka lite tunnelbana igen tillbaka till hotellet?"
"Jo, vi åker och badar pappa. ..Men varför sköt 'kommisterna' den där grabben?"
"Äh, glöm det, nu är alla kompisar igen, det där hände när farfar var ung.."
 
Vi tar en promenad via Brandenburger Tor och det slår mig igen hur trevligt och stillsamt allt verkar. Mysiga uteserveringar och vänliga tillmötesgående människor. Vi tar S-bahn och U-bahn tillbaka till hotellet. Jag fattade aldrig skillnaden, båda såg ut som samma tunnelbana, och samma biljett gällde på alla tåg vad jag förstod.
 
 
 
Några simtag i poolen och dagens lycka var gjord. Ibland behöver man inte ta i så jävla mycket.
När det var dags att äta middag ville jag göra en repris på den grekiska restaurangen, men Junior ville in på den italienska. Vi konstaterade båda att man får en bättre pizza på Järnvägskiosken i Mora. Det var i alla fall skönt att slippa bilen för en dag och jag kände mig redo att sätta mig bakom ratten igen följande dag.
 
 
Spontandans vid Bikini Berlin...
 
 
Jag gillade våra pratstunder efter att vi släckt lampan på kvällen.
 
"Jaha min lille vän, vad var bäst med den här dagen då?"
"Det var poolen."
"Okej. Mer då?"
"Tunnelbanan!"
"Vi har ju varit på zoo också. Vad var bäst där då?"
"Hm, det var nog den där stora fisken. Och så glassen så klart.."
 
 
 
 
 
 


Eurotrip dag 7 - Mot Berlin

Egentligen ville jag till Prag, och sedan vidare upp till Polen för att ta färjan från Gdansk upp till Nynäshamn. Detta skulle innebära inte bara två nya länder- som dessutom var billiga - utan också kortaste körsträcka hem. Prag låg också på behörigt avstånd från Pilsensee Camping där vi nu befann oss. Jag var dock tveksam, mina fördomar sa att det förmodligen skulle bli inbrott i bilen så fort man råkade gäspa lite. Östeuropa kändes inte alls lika säkert som Tyskland och Schweiz. Antagligen skulle vi bli drogade och slaktade på någon rastplats, och vips så skulle våra njurar och lungor säljas på svarta marknaden. Nog för att jag hade anmält mig till donationsregistret, men inte riktigt på det sättet. Resplanen skulle ändå skita sig eftersom alla färjor över Östersjön verkade vara fullbokade.
 
 
Frukost take-away...
 
 
...and then we take Berlin.. Ja, Berlin får det bli istället. Längre etapp men närmare hem. Det här var också tjusningen med att resa utan spikad färdplan. Att inte riktigt veta vart man kommer befinna sig nästa dag, och bara låta impulsen styra en till nya platser. Med den tanken så var det tack och god natt för den här dagen.
 
Jag hade knappast sovit gott och det skulle bli en tröttsam körning norrut. Både jag och Junior hade blivit lite krassliga. Det positiva var att trafiken flöt på utan köbildningar, och jag gjorde inte en endaste felkörning under hela dagen, inte ens inne i Berlin missade jag en korsning. Bilen - våran trygga bas - hade efter en vecka börjat se ut som om det var dags för en orosanmälan hos socialen. Det som i början var packat och uppdelat i militärisk ordning påminde nu snarare om bombningen av Dresden tänkte jag stilla för mig själv när vi passerade avfarten till ovan nämnda stad.
 
Jag var trött och behövde således en hotellnatt för att få vila ut ordentligt, men visste inte riktigt var man skulle bo i Berlin, jag hade aldrig varit där... eller... Okej, en passus här: Vi hade faktiskt en hotellnatt i utkanten av Berlin 2001. Jag och min gamle hotelltestarkollega skulle ner på nybyggda Euro Speedway i Lausitz och kolla på Kenny Bräck i CART-serien som hade premiär i Europa. Vi hade köpt dyra biljetter och allt i förväg, men bara fyra dagar innan loppet så inträffade 9/11 i New York och flygtrafiken låg nere. Det var högst oklart om loppet skulle kunna genomföras överhuvudtaget, men vi tog färjan ner till Kiel och vidare ändå. Loppet hette först German 500, men döptes om till 2001 American Memorial för att hedra offren från World Trade Center. Det blev också ett dramatiskt lopp när Alex Zanardi sladdade ut på banan efter ett pitstop och blev påkörd i 300 km/h. Han överlevde men fick amputera båda benen. Kenny Bräck vann loppet, men under gulflagg. Vi hade haft en svinkall tältnatt på campingen och drog direkt med bilen mot Berlin och stannade vid första bästa hotellskylt vi såg. Ja det var 18 år sedan, men tältet som då var nyinköpt består.
 
Lausitz, anno 2001
 
 
Under en matpaus när vi hade Berlin inom räckhåll, cirka femton mil, var det hög tid att boka något. Jag öppnade hotellappen och filtrerade fram parkering och pool, fick massa förslag men behövde något som var lätt att hitta inne i gröten. Några landmärken kände jag ju till och fastnade för Pestana Hotel Berlin som låg vid Tiergarten. Goda omdömen och under tusenlappen trots att kronan befann sig i fritt fall mot euron. Nu kunde ingenting gå fel, det var bara raka spåret tänkte jag mig. Utan flera stopp.
 
Efter bara en liten stund ute på autobahn så började min lilla reskompis att gny över magen. Inte konstigt, jag räknade dagarna bakåt som han inte besökt en toalett, men nu var systemet igångsatt och det blev ett par stopp till innan vi äntligen nådde fram till hotellet i Berlin.
 
 
"Tjohoo, vad lätt jag känner mig..."
 
 
Det första intrycket är som sagt var viktigt, och Berlin skulle ta emot oss med öppna armar. Sommarkvällen var ljum, området lugnt, hotellet fint, personalen supertrevlig och sängarna alldeles gudomligt sköna. Ja vi gillade den tyska huvudstaden.
 
 
 
 
"Vet du Dylan, det finns pool på det här hotellet. Ska vi inte gå och bada? Vill du det?"
"VA! På riktigt? Inget skämt?"
 
Poolen var inte stor men fullt tillräcklig för min lille reskompis. Världens bästa reskompis som aldrig klagade. Han träffade en jämnårig tjej där som han höll på att stila för när han hoppade från kanten ner i vattnet till mig. Jag såg hur mallig han blev av hennes förstulna blickar. Och faktiskt lärde han sig att simma under vattnet här, några meter från kant till kant, när han väl kommit på att använda armarna på rätt sätt. (Jag måste skriva ner det så att jag inte glömmer det). Varje gång han kom upp till ytan kollade han om tjejen fortfarande tittade på honom. Det gjorde hon.
Jag kunde inte hålla mig för skratt.
 
"Det där du håller på med nu Dylan, det kallar jag för parningsdans.."
"Men pappa, jag dansar inte, jag simmar ju.."
"Du kommer förstå när du blir äldre kompis.."
 
 
 
 
 
 
När tjejtjusaren badat färdigt var det dags för middag. Tripadvisor tipsade om två restauranger i närheten, de låg bredvid varandra och jag tog sikte på den italienska, men Junior klev med bestämda steg in på den grekiska och det är jag tacksam för. Vi avslutade dagen med en fantastisk måltid på Ja-Niko-Ja innan det äntligen var dags att sussa.
 
"Du Dylan, ska vi inte stanna här en natt till? Vet du, det finns faktiskt tunnelbana här i Berlin!"
"VA! På riktigt!? Inget skämt?"
"Yep, som i Bangkok, du vet same same skytrain but different. Zoo finns det också."
"Kan vi bada i poolen i morgon också?"
"Självklart kompis."
"Jag ska bara skriva en sak innan vi släcker.."
 
 
Dylan [hjärta] Frank...
 
 
  

Eurotrip dag 6 - Ebenalp och norrut

Bakgrunden är som en reklamfilm för mjölkchoklad, eller för precis vad som helst förresten. Jag stannar instinktivt bilen, kliver ur och betraktar det makalösa landskapet. Det här är den absolut finaste rutten på våran nästan 500 mil långa roadtrip. Sträckan går från Oberriet upp mot Wasserauen, där linbanan ska ta oss upp till Ebenalp som är dagens huvudmål.
 
 
Wasserauen 
 
 
"Pappa, varför stannar du? Är linbanan här?"
"Nej, inte riktigt än, men det är bara så jäkla vackert att jag måste kliva ur bilen en stund."
 
 
    
 
 
Eftersom vi inte hade något bestämt slutmål för dagen så tog vi det lugnt på morgonen innan vi packade ihop tältet på campingen i Chur (som tydligen ska uttalas [khor] och inte [tjur], det förstod jag senare eftersom ingen fattade vad jag menade när jag försökte uttala det...).
Kvällen innan hade jag ju fått nya tips om sevärda platser i Schweiz, men de flesta låg västerut i landet. Jag hade trots allt börjat känna att det var dags att vända hemåt igen och ville helst slippa marathonkörningarna på Autobahn - vilket önsketänkande... En körning västerut och sedan norrut hade dessutom inneburit en backtracking på samma väg vi kom ifrån. Jag gillade verkligen inte att köra tillbaka i samma hjulspår, jag ville se nya vägar, även om en Autobahn alltid är en Autobahn. Jag förklarade för den undersköna från Zürich att jag fick återvända en annan gång, men att vi måste börja röra oss hemåt igen. Matterhorn fick vänta.
 
 
 
 
Så var vi framme i Wasserauen där Ebenalpbanan utgår ifrån. Dagens höjdpunkt i ordets rätta bemärkelse. Junior som gillar alla slags transportmedel (det är ju därför det går så lätt att resa med honom) så var linbanan bäst så klart. Efter tjugo minuters vandring så nådde vi fram till Berggasthaus Aescher där det hänger på klippkanten, och det var precis så imponerande som jag trott att det skulle vara. Det var den här vyn som jag sett att hon postat bara ett par veckor tidigare. Nu stod vi här helt plötsligt.
 
 
Berggasthaus Aescher-Wildkirchli
 
 
Jag hade läst lite på Tripadvisor innan, det var både hiss och diss, men självklart skulle vi äta lunch här. En väldigt schweizisk meny får jag säga, och jag beställde på rekommendation hemgjord korv med tillbehör, som sköljdes ned med lika schweizisk alkoholfri öl. Jag blev inte besviken, men Junior ratade maten så han fick lite macka som vi hade tagit med från frukosten. 
 
 
Maten, linbanan och resans enda selfie...
 
 
Ett tips jag hade fått var Appenzell som bara låg några kilometer bort - A very swizz town.. - så dit drog vi, rätt upp på stadens torg där jag fulparkerade Volvon, tog lite bilder, skickade en till henne, och åkte vidare. Jag tog medvetet några småvägar via Sankt Gallen bland annat bara för att det var så fint, även om det sinkade oss på vägen norrut.
 
 
Appenzell
 
 
Jag hade en preliminär plan om färdvägen hem (en plan som skulle gå om intet), och satte kartnålen på München när vi närmade oss motorvägen igen. Google map lotsade oss förbi en bilkö via småvägar mot Österrike och vi befann oss plötsligt typ vid broarna i Madison County.
 
 
 
 
Det började bli sen eftermiddag så jag googlade på campingplatser nära München, och hittade en som såg fin ut. Familjeinriktad med stor lekplats, och Junior hittade direkt en kompis som han lyckades kommunicera med på något vis. Här verkade bara tyskar campa för jag såg inga andra utlandsreggade bilar och nästan ingen kunde engelska. Det här var enda gången på resan som jag släppte Junior ur sikte, det kändes tryggt här med bara massa barn och semesternöjda föräldrar. På håll kunde jag dock skymta hans röda tröja.
Jag slog upp tältet så fort jag kunde, klockade mig själv och insåg att det bara tog tretton minuter, inklusive flagga och bäddning. Jag hade blivit ett fullblodigt campingproffs. 
 
 
 
 
När jag kom ner till lekplatsen hängde Junior fortfarande med tyskungen, de såg mig inte så jag smög mig närmare. Hörde hur han glänste med att räkna på engelska, twenty three, twenty four..., jag blev så stolt. Gick fram och sa att jag skulle beställa mat på restaurangen som låg precis bredvid. "Okey, jag kommer snart pappa.."
Jag beställde, men man kunde inte betala med kort så jag var tvungen att fixa kontanter. Jag hade sett en uttagsautomat uppe vid receptionen, så jag gick ut igen och sa till Junior att följa med, men han ville inte.
"Okej, stanna kvar här och lek med kompisen så ska jag bara springa upp och hämta pengar. Gå ingenstans!"
"Har du beställt mat?"
 
När jag kom tillbaka såg jag inte Junior. Blicken flackande runt bland barnen på lekplatsen. Både han och tyskungen var borta. Jag kände hur pulsen steg. Sprang in på restaurangen där en servitör såg mina uppspärrade ögon. Han förstod och pekade bara lugnt mot vårat bord med tummen. Ja, där satt Junior i godan ro och tuggade i sig pommes och schnitzel som han doppade i ketchupen.
"Tjena pappa, har du fixat pengar?"
"Åh min lille vän, du är så stor och förståndig. Sitter du här och äter alldeles själv?"
"Ja, maten var ju klar.."
 
 
 
 
Så var ännu en dag till ända. Jag skulle sova dåligt under natten och det skulle också bli våran sista tältnatt på den här resan. För övrigt en förträfflig campingplats med nyrenoverat servicehus och specialavdelningar för småbarnsfamiljer. Trots detta så vägrade Junior konsekvent toaletterna så länge vi campade, något han bittert skulle få erfara nästa dag när magknipen tog fart. 
 
 
Pilsensee. Pilsnersjön?
 
 
 

Eurotrip dag 5 - Tåg Chur-Tirano ToR

Under de tidigare tågluffarna på 90-talet var Schweiz en no-go-zon. Alldeles för dyrt att vistas i med en skral budget, samt en massa privata tågbolag där tågluffarkortet inte gällde. Alperna fick vänta, hur gärna jag än ville dit. Helst på vintern faktiskt. Jag hade läst om en av världens vackraste tågsträckor; Chur - St Moritz, eller hela vägen till Tirano i Italien. Efter fyra tågluffar kände jag mig dock klar med Europa, och eftersom jag gillade sol mer än snö så har resten av alla mina resor i princip gått till tropikerna. Ja det här inlägget vänder sig främst till tågfantaster och jag ska försöka ge lite fakta om dagens rutt.
 
 
Lago Bianco - Vita sjön - som egentligen borde heta Turkosa sjön...
 
  
Nu var vi ändå här - 25 år efter min senaste tågluff - och jag fick tillbaka känslan av att stå på en tågperrong någonstans i Europa. Vi var på stationen tidigt och hade god tid på oss att parkera bilen, köpa frukost och gå in att höra oss för om biljetterna. Bernina Express var som jag befarat fullbokat, men med facit i hand så anser jag nog att regionaltåget är att föredra - av flera orsaker. Åtminstone om man åker på sommaren. Det är billigare, och barn upp till sex år åker gratis. Det behövs ingen platsbiljett så man kan hoppa runt mellan sätena för att få den bästa vyn. Man kan dessutom öppna fönstrena för att få bättre bilder, något som inte verkar gå på Bernina Express. Jag hade läst att man ska sitta på höger sida i tåget om man utgår från Chur, och det stämde verkligen. Att hamna på Bernina Express med platsbiljett på vänster sida är inte önskvärt.
 
 
 
 
Egentligen hade jag tänkt mig en övernattning i Italien. Främst för att slippa åka hela sträckan fram och tillbaka under en och samma dag. Men det skulle bli för bökigt med bilen och tältet kvar i Chur. Jag bestämde mig för att avverka allt i ett svep, det skulle betyda att jag inte behövde riva tältet på morgonen, samt att vi faktiskt hade sovplatsen ordnad när vi kom tillbaka på kvällen vid sjutiden. Regionaltåget hade ju flera avgångar om dagen, och vi tog två timmars uppehåll i Tirano innan vi åter skulle kliva på tåget tillbaka. Jag betalade en tusenlapp för biljetten tur och retur, och Junior åkte som sagt var gratis. Uttag fanns vid sätena på tre av sträckorna så det gick bra att ladda mobilen under resan.
 
 
 
 
Att ta det här tåget skulle innebära två byten om man åker hela vägen till Tirano. Först två timmar upp till Samedan där man byter till ett lokaltåg som tar cirka tio minuter till Pontresina, där hoppar man på tåget som tar en resten av vägen ett par timmar till. Tanken på det här kändes komplicerat, men det var bara att följa strömmen till rätt perrong under bytena. Jag tyckte nog att sträckan från Pontresina ner till Tirano var mer storslagen än första delen, så jag är glad att vi inte tog snålvarianten till St Moritz och tillbaka.
 
 
Landwasser Viaduct
 
 
Första sträckningen upp till Samedan går över dessa enorma viadukter, och man undrar ju vad det var för stackars straffarbetare som tvingades till detta vådliga arbete. Enligt Wikipedia stod Landwasserviadukten klar 1902.
Det är först efter bytet i Pontresina det verkligen börjar bli storslaget, med de turkosa sjöarna och snöklädda topparna. Antagligen den vackraste plats jag sett. Tåget når sin högsta punkt vid Ospizio Bernina (2256 möh) innan det i princip får börja bromsa sig hela vägen ned mot Tirano (429 möh).
 
 
Ospizio Bernina
 
 
Jag låter bilderna tala för sig själva, men de bör klickas upp på en stationär dator för maximal effekt. Det är dessutom lättare att navigera bland inläggen i webvyn, till skillnad från mobilvyn som är något begränsad och svåröverskådlig.
 
 
 
  
Efter att tåget tagit sig nedför värsta branten mot Poshiavo så planar det ut och man når Miralago och sedan Brusio där tåget nästan kröker sig runt sig själv i Kreisviadukten. En stund senare når man Tirano och Italien. Då har man rest i fyra timmar från Chur.
 
 
 
 
 
I Tirano hade vi ett par timmar att spendera på det man bör göra i Italien; äta glass, pizza och kaffe, i nämnd ordning. Egentligen bör pizzan ätas i Neapel, och jag var ytterst nära att boka en resa dit istället innan jag bestämde mig för att faktiskt göra en roadtrip till Schweiz. Jag ångrar mig inte.
 
 
 
 
 
 
 
 
Efter ett par timmar i Italien så satte vi oss åter på tåget. Min reskompis tyckte att det var dags för en tupplur och sov sig hela vägen upp till första bytet i Pontresina. Skönheten från Zürich, tillika min spontant uppståndna guide till det förlovade landet skickade lite tips och länkar om sevärdheter i Schweiz. Faktum var att bara ett par veckor tidigare hade hon postat en bild på Facebook som fått mig att ännu mer vilja åka hit. Jag hade tänkt att -OM jag kommer till Schweiz någongång så måste vi åka till det där stället. Det var ett av mina tre delmål i landet. Att det skulle bli så snart hade jag ingen aning om just då, men i morgon skulle vi dit. Det låg bara en timmes körning från Chur, och Junior skulle få åka linbana som jag lovat honom. 
 
 
Over and out... 
  
 
 
 
 

Eurotrip dag 4 - Mot Schweiz

Sent på kvällen i tältet på campingplatsen i Chur plingade det till i mobilen. Jag log när jag såg vem meddelandet kom ifrån. Jag hade inte pratat med henne på nästan tio år. Hade träffat henne på Lanta. Sett henne över borden, och en blick tillbaka som hade hängt kvar en sekund för länge.
 
"What's your plan here in Switzerland Ikea-man?"
"I don't really have a plan, you know I'm a backpacker after all.."
" :-D " 
 
Men visst hade jag haft en plan. Vi hamnade inte i Schweiz av en slump, men när vi åkte hemifrån vågade jag inte tro att vi faktiskt skulle ta oss så här långt. Landet var förutom Irland mina enda obesökta i Västeuropa. Jag hade egentligen tre platser jag ville se i första hand. Jag hade tänkt oss en färd mot Matterhorn först, men ändrade mig när jag såg att det var närmare till Chur, och ville ha en kortare körsträcka den här dagen.  
 
 
 
 
Junior höll sig vaken hela vägen men somnade precis när vi körde in i Chur. Bergen hade blivit allt högre ju längre söderut vi kom. En imponerande syn. Färden via norra sidan av Bodensjön hade varit vacker. Vi passerade vinodlingar och små pittoreska städer. Jag snurrade upp mig lite i gränstrakterna där Tyskland, Schweiz och Österrike möter varann, och ett tag visste jag fan inte vilket land jag befann mig i, men vi åt tydligen lunch i Österrike såg jag på kvittot.
 
 
 
 
Campingen låg fint precis intill Rhen som har sin upprinnelse i närheten. Junior satt och sov i bilen så jag kunde sätta upp tältet, bädda och städa bilen lite i lugn och ro. Ta en kaffe, varva ner och insupa den sköna alpluften. Schweiz är ju förhållandevis ganska dyrt, men att slå upp tältet här kostade bara 200 spänn. Allt kändes bra, vi hade tillryggalagt cirka 200 mil redan och Junior hade inte klagat på bilåkandet en endaste gång, och min egen rygg hade varit barmhärtig hela vägen.
 
 
Camp Sweden goes to Switzerland. Same same but different...
 
 
 
 
När min reskompis vaknat gick vi ner till floden och kastade sten och njöt av det fina vädret. Schweiz kändes bra. Ett tryggt land som fungerade på alla sätt och vis. Ett bra första intryck är nog så viktigt när man kommer till ett nytt ställe. 
Allt var perfekt, det kändes som att vi hade kommit i mål på ett sätt. Omgivningen var så vacker att jag trodde att vi kommit till Paradiset. Definintivt ett hallelujah moment.
Flodbanken bestod av välpolerade platta stenar, och jag försökte lära Junior att kasta macka. Visade hur man skulle snärta till med underarmen så lågt som möjligt så att stenen studsade på vattenytan. En typisk pappa-son-grej.
 
"Vet du Dylan, jag tror att du kommer minnas den här stunden för resten av livet"
"Varför?"
"Jag tror att du kommer minnas hur vi åkte bil till Alperna och kastade sten i en nästan turkos flod"
"Pappa, vad ska vi göra i morgon?"
"Jag tror att vi ska lite åka tåg uppe i bergen, man kommer se snö på topparna. Vill du det?"
 
 
 
 
Vi tog bilen upp till tågstationen för att informera oss om läget. Antingen kunde man boka den klassiska och dyrare Bernina Express, med stora panoramarutor så att man får fullast möjliga exponering av Alperna. Den går hela vägen till Tirano i Italien och vänder en gång om dagen. Det andra alternativet var regionaltåg som går nästan varje timme men med byte av tåg halvvägs. Den var billigare och krävde ingen platsbiljett och man kunde hoppa av och på som man ville, i båda riktningarna. Det var en hel del att fundera på så jag sa till den hjälpsamme expediten att vi skulle gå och äta lite och komma tillbaka med ett besked när vi bestämt oss.
 
 
 
 
Tyvärr fick vi vänta alldeles för länge på maten och när vi kom tillbaka till stationen så hade de precis stängt, klockan var fem över sju. Jag vet inte vad jag inbillat mig, att vi var i Thailand kanske där allt stänger typ först klockan tio på kvällen. Nu fick vi åka tillbaka till campingen besvikna och utan tågbiljetter. Jag idiotförklarade mig själv som inte hade bättre framförhållning. Jag var en usel pappa, tänk om vi skulle bli utan biljetter.
När Junior somnat på min vänstra arm i vanlig ordning  låg jag med mobilen och försökte kolla platstillgången på Bernina Express, men det verkade fan vara fullbokat. Jag var irriterad. Vi hade åkt så långt för det här. Det var då det plingade till. En stunds chatt innan det var dags att sova. Jag hade genast blivit på bättre humör. I morgon skulle jag fixa allt på bästa sätt.
 
 
Camp au Chur, Switzerland
 
Den här "tavlan" var det sista vi såg innan vi drog igen dragkedjan på tältet. Det hade varit en perfekt dag. Morgondagen skulle bli ännu bättre, men det visste vi inte ännu. 
 
 
 

Eurotrip dag 3 - V8 Hotel Motorworld Stuttgart

Enligt kartan skulle det bara vara raka spåret med Autobahn ner mot nästa destination, V8 Hotel strax utanför Stuttgart. Vi var på rull före sju på morgonen och hade vind i seglen efter en frukost på ett Autohof, en av dessa enorma rastplatser som dyker upp med jämna mellanrum på Tysklands motorvägar. Det var söndag och den tunga trafiken stod still. Vi skulle hinna fram i skaplig tid.
 
 
"Nudda INTE bilen Dylan, den kostar fyra miljoner kronor!"
 
 
Vi skulle bli rejält sinkade, inte bara av mängder av vägbyggen, bensträckare, tre falska bajsalarm från min medpassagerare som vägrade acceptera tronen trots att jag hade ett mindre RUT-företags hela rengöringsarsenal med mig. "Jag väntar till hotellet pappa..". Det som var mer alarmerande var att Google map varnade för en trafikolycka på Autobahn norr om Stuttgart, med långa köer som följd. Trots det föreslogs den rutten som snabbaste vägen. Kan inte stämma tänkte jag för mig själv. Det var ändå några timmar kvar innan vi skulle nå fram och då borde trafiken ha släppt på igen.
 
 
 
 
 
När vi närmade oss var sträckan fortfarande rödmarkerad i appen och jag märkte att trafiken började gå långsammare. Jag zoomade in kartan och såg att jag kunde köra igenom Ludwigsburg för att komma runt kön. "Kolla in farsan Baloo som kan reda ut en trafiksituation.." sa jag och tittade på Junior i backspegeln, men då hade han redan somnat. Det fanns tydligen en jävla massa Baloo där ute som tänkt samma sak, för inne i stan var det tvärstopp med otaliga trafikljus som bara tycktes lysa rött. Vädret hade blivit sämre och regnet slog ner i vindrutan. Här någonstans började jag ifrågasätta mig själv och undra vad fan jag höll på med egentligen. Var jag en oansvarig förälder?
 
När vi väl hade kommit ut på andra sidan och såg motorvägen igen så råkade jag ta fel påfart och befann mig helt plötsligt körandes norrut igen, mot den massiva bilkön på andra sidan barriären. Då höll jag fan på att krevera. "Körde du fel pappa..?" hörde jag Junior bakom mig som precis vaknat igen. Som tur var hade de smarta tyskarna blockerat andra påfarter och skyltat om precis hur man skulle åka för att komma runt eländet. Ovädret drog förbi och snart sken solen igen och sista sträckan gick som en dans. Humöret på topp.
 
 
V8 Hotel Motorworld
 
Junior blev helt lyrisk när han såg alla bilarna som stod uppställda överallt, och när han såg vårat coola hotellrum med en Cadillac som säng så hoppade han upp på huven och dansade runt. Hotellet var inte speciellt uppbokat och vi kunde välja på en uppsjö av olika temarum. Alla rum är unika och har sin egna speciella stil. Vi tog det som kallades Drive-in Cinema.
 
 
Drive-in Cinema room, eller Auto Kino på tyska. V8 Hotel Motorworld Region Stuttgart
 
 
 
Hotellet består egentligen av två byggnader, en nyare del, och en äldre där vi bodde. Det kan vara lite förvirrande på bokningssidorna där de presenteras som två olika hotell, men de ligger precis bredvid varandra. I den äldre delen finns den stora bilutställningen som verkar vara en kombination av museum, försäljning, privat parkering, samt verkstad. I den nya delen serveras frukosten, och här är rummen modernare med luftkonditionering. Även här finns en bilutställning/försäljning.
 
 
Vad sägs om en Merca i trä med måsvingedörrar?
 
 
 
Vi kom ändå fram i skaplig tid så att vi hann med att gå runt och kolla i lugn och ro, äta schnitzel, en sväng på marknaden utanför, och chilla på rummet. Jag ska inte påstå att jag är överdrivet intresserad av bilars effekt och prestanda och sådana saker, men jag gillar estetiken. Det är en fest för ögat att studera form och design, eller se hur de kan restaurera gamla bilar, som den där folkabussen till exempel, med matching numbers och allt (som för övrigt kan bli din för 1,3 miljoner riksdaler). Junior sprang fram och tillbaka mellan bilarna och ropade "Ta en bild här också pappa!"
 
 
Så här vill jag alltid ha min frukostjuice serverad...
 
 
 
 
Här i nyare delen intog vi frukosten. Bilar finns uppställda på alla möjliga ställen. I lobbyn stod en Porsche helt byggd av "skrot" och kunde bli din om du nu råkade ha 6 miljoner spänn liggandes löst i fickan. 
V8 Hotel var en alltigenom positiv upplevelse med bra service på alla plan. Temarummen borde göra de flesta barn uppspelta, kolla in deras hemsida för alla rumstyper. Bilden nedan visar några exempel.
 
 
 
 
Utvilade efter en hotellnatt och mätta efter frukosten så frågade jag Junior hur han kände med bilåkandet, om det gick bra eller om han längtade hem. Jag hade pratat om Schweiz, att vi kunde tälta igen och kanske åka lite tåg om vädret var bra, men att det låg ännu längre hemifrån.
 
"Vi åker till Schweiz pappa"
 
 
 

Eurotrip dag 2 - Legoland och vidare

Vi står på Legolands enorma parkering. Vi är nästan först på plats. Jag har inte varit här på 40 år men får ändå en flashback. Sent 70-tal. Jag och syrran ensamma med pappa. Våran mörkgröna Saab V4. Då hade vi bott i privatrum med gemensam frukost med värdfamiljen. Ett av mina första resminnen. Hade det varit ett undermedvetet val att åka hit?
 
 
 
 
Junior står och studsar på parkeringen, vill in direkt. Han har egentligen studsat sedan gryningen. Bor man i tält så vaknar man tidigt, och vi hängde på låset till campingens väldigt danska frukostservering. Efter att vi hade fått i oss lite morgenmad, studsat lite till så packade vi ändå ihop tältet och drog iväg. Jag hade varit osäker på om vi skulle stanna en natt till och åka vidare morgonen därpå, men om Junior skulle vara klar på Legoland tidigt så fanns det ingen anledning att spilla tid på att var kvar i dyra Danmark. Det skulle visa sig vara ett korrekt beslut.
 
   
  
Jag hade bävat inför köerna på Legoland, hade hört skräckhistorier om griniga ungar i timslånga köer till attraktionerna. De första två timmarna gick ändå bra, då det rann undan fort, men efter lunch small det till ordentligt och vi befann oss i ett inferno av missnöjda barn och suckande föräldrar. Vi började köa till en attraktion jag inte visste vad det var. Det var tydligen Dragen, en berg-och-dal-bana som jag trodde skulle vara för häftig för Junior, men han ville prova, så det gjorde vi.
Han satt med uppsträckta armar och tjöt av glädje genom de snabba kurvorna. Det var värt allt.
På Legoland är det korsdrag i plånboken; tusen spänn in för oss, och sedan lika mycket till för glass, rød pølse, legoasken, Ninjagotröjan och så vidare.
 
Personligen blev jag oerhört uppiggad av ministäderna, i synnerhet när jag såg mini-Bergen med både Zachariasbryggen och Sjøboden där jag drack mängder med öl när vi jobbade där under ett halvår 2003. Junior fascinerades av mini-Amsterdam med båtarna på kanalerna. Jag berättade att han faktiskt varit i riktiga Amsterdam när han låg i mammas mage, en roadtrip vi gjorde 2014.
 
Efter drygt fyra timmar verkade han ha fått nog. Jag frågade om han ville prova någonting mer eller om det räckte. Det räckte.
 
"Okej kompis, vill du åka hem till Mora igen och träffa mamma så gör vi det, eller om du vill åka på mera roadtrip så gör vi det, men då kanske vi blir borta några dagar till..."
"Vi åker på roadtrip, vi åker till en camping och tältar pappa"
"Då drar vi till Tyskland då..."
 
Jag googlade mysig camping Nordtyskland, hittade ett ställe och satte av söderut. Junior slocknade omedelbart. Utanför Hamburg såg jag Ikeaskylten där vi stannade och fick oss lite svenska köttbullar. Någon timme senare nådde vi Südsee-Camp i Wietzendorf. En fin camping med stor lekplats och en liten sjö. På restaurangen fick vi utmärkt tysk mat. Junior på toppenhumör, det märktes att han gillade att vara på resa.
 
 
 
 
När vi lagt oss funderade jag på våran fortsatta färd. Jag insåg att vi nu på ett sätt hade passerat point of no return, man kan inte bara åka till Nordtyskland för att sedan vända hemåt. Det kändes meningslöst, vi var tvungna att fortsätta söderut. Junior var taggad. Jag med. Vi kände resnerven. Bröt ny mark. Kvällen var fin och den annalkande fullmånens ljus speglade sig i motorhuven. Doften av Europa.
 
Jag hade det det där hotellet i Stuttgart i tankarna, hade känt till det några år, men skulle vi hinna dit? Beror på när vi vaknar. 60 mil Autobahn hela vägen, det borde gå om det inte händer något skit. Men det skulle hända skit som sinkade oss rejält. 
 
 
Südsee-Camp, Wietzendorf
 
 
 
 
 

Eurotrip dag 1 - Mot Danmark

"Dylan, vakna. Ska vi åka på roadtrip?"
 
 Med ens blir han klarvaken och ställer sig upp bredvid sängen. Repliken kommer lika fort.
 
"Kom nu då pappa så åker vi på roadtrip"
 
Klockan är inte ens fem på morgonen när kaffebryggaren börjar puttra och jag gör i ordning lite färdkost. Junior hade kraschat tidigt kvällen innan i hängmattan och var väl utvilad. Jag själv hade gjort klart sista måstejobbet och insett att jag faktiskt var ledig. 
 
 
Morkarlbyhöjden i arla morgonstund. 
 
 
Nu hade jag äntligen tagit ett beslut. Jag hade velat fram och tillbaka länge om vart fan vi skulle åka på semestern. Om vi ens skulle åka överhuvudtaget. Hemester. Nä glöm det, jag ville iväg. Junior också. Jag hade tittat på alla möjliga sorters resor; bland annat en helt vanlig chartervecka till medelhavet, men att åka i juli skulle visa sig vara svindyrt. Aldrig att jag betalar tjugo lök för ett mediokert hotell långt från stranden på någon grekisk ö jag inte ens känner till, än mindre uttala. Särskilt inte när jag inser att samma resa i september går för en spottstyver.
 
Att sy ihop en egen resa med lågprisflyg och boende på något Airbnb (<-reklam) med tillkommande logistik och mer därtill landade på nästan samma pengar. Ändå för bökigt. Bara att lägga ner. Jag vet inte hur många gånger jag stängt igen locket på laptopen i ren frustration senaste veckorna. 
 
"När du får barn, då kommer du vilja åka på all-inclusive.."
Jag vet inte hur många gånger jag hört det där från min omgivning. Nu har jag barn sedan några år men får ändå allergiska besvär när jag tittar på bilder från de där gigantiska hotellkomplexen. Paxa solstol. Grisiga bufféer. Inhägnat område. "Man behöver inte ens lämna hotellområdet". Behöver!?Det finns ingenting i min kropp som får mig att vilja boka all-inclusive
Jag ville resa. På riktigt, se något nytt. Känna nerven.
 
Interrail? Jag ville åka tåg. Junior också, han älskade tåg. Men då måste vagnen med, han skulle aldrig palla med att gå så mycket. För komplicerat. Lägg ner tills vidare.
 
Roadtrip då? Eller en combo kanske?
 
 
 
 
I så fall utanför Sverige. Jag ville ner på kontinenten. Vad fan man nu skulle dit och göra. Började ändå misströsta när jag insåg att färjorna började bli fullbokade. Dyrt var det också. Blev sur.
Men när google map föreslog omvägen runt Jylland med obetydlig tidsförlust bestämde jag mig direkt. Dessutom var det billigaste vägen ner och inga tider att förhålla sig till. Jag insåg också att Legoland i princip låg ett stenkast från rutten. Där har vi det! Vi drar till Legoland till att börja med, sedan får vi se vad som händer.
 
 
 
 
 Junior sov sött i hängmattan så jag kunde packa i lugn och ro. Tältet och ombyte för en vecka ungefär kastades in i bakluckan. Öresundsbron kunde man få för halva priset om man reggade sig på deras hemsida. Det här kändes bra. Jag hade en plan om att ta oss betydligt längre ner i Europa men vågade inte hoppas på att det skulle funka. Skickade ett meddelande till Hjärter Dam att vi skulle dra nästa morgon. Jag var tacksam att vi hade en friktionsfri relation.
 
 
Vi var på rull redan före klockan sex. Vi skulle hinna långt, oklart hur långt bara. Junior var hur taggad som helst. Jag också. Kände resnerven.
Det enda som sinkade oss förutom hundra pissraster var en trasig säkring till 12-voltsuttaget som jag lyckades lokalisera först efter att jag rivit ut all packning ur bilen. Prick klockan fyra passerade vi bron, och först någon timme senare släppte jag bomben för Junior att vi skulle på Legoland nästa dag. Han blev eld och lågor. 
 
 
On the road again..
 
 
Googlade fram en camping som såg fin ut och satte kurs. 101 mil senare var vi framme, och strax före åtta var tältet och flaggan uppsatt. Junior som sovit från Jönköping till Helsingborg var pigg, och uppspelt över den stora lekplatsen. När han fått springa av sig en stund käkade vi på campingens grillafton. En lång dag var till ända och en kall Tuborg hade aldrig smakat bättre. Junior hade inte gnällt en endaste gång under den långa bilfärden. Jag var oerhört imponerad. Klarar han det här kan vi åka hur långt som helst.
 
 
Randbøldal Camping
 
 
Strax innan vi somnade började han gråta och sa att han saknade mamma och ville att vi skulle bo tillsammans. Mitt hjärta gick sönder. Det kom så plötsligt och oväntat. Det har gått flera månader sedan han sa något liknande. Jag tröstade och kramade och sa att vi kunde åka hem igen efter Legoland om han ville. Bytte fokus och pratade om annat. Skrattade lite och somnade. 
 
 
 
 
 

RSS 2.0