Sagan om Ringen

Välkommen till Resecity Mora”

“Ja, Hej, det var jag igen.”

“Ja, hej på dig.”

“Du, jag glömde fråga en sak. Kan du seata henne tror du?  Hon vill gärna sitta vid fönstret.”

“Japp, det kan jag fixa. Hela vägen eller?”

“Ja helst, men särskilt sista sträckan från Doha till Arlanda så hon får se lite av Sverige innan hon landar.”

 

Vi lägger på. Det är knäpptyst i stugan där jag befinner mig. Jag tittar ut genom fönstret på den frusna Horrmundssjön. Långt ut på isen ser jag två rådjur som strövar fridfullt. Det råder fortfarande full vinter. Det är tio minus och Dalarna ligger inbäddat i snö. Nu ska hon komma hit. Jag är spänd av förväntan.

 

 
 

Jag skickar ett meddelande till henne och bekräftar att hon fått fönsterplatsen, samt en bild av ett vintrigt Sverige. Jag frågar vad hon gör och var hon är. BTS Siam får jag till svar. Vilken brutal kontrast tänker jag. Två olika världar. Hur kunde vi vara så lika i vårat tänk när vi kom från så vitt skilda världar?

 

Par i hjärter.

 

 

Det har gått precis en månad sedan vi förlovade oss på Suvarnabhumi Airport, bara ett par timmar innan min hemfärd. Ringarna hade vi köpt samma dag på Robinson, bredvid Lebua där vi bodde de två sista nätterna. Jag hade egentligen frågat henne redan kvällen innan när vi tog en drink uppe på Sirocco Sky Bar. Hon hade hintat om det själv vid några tillfällen och jag förstod att hon skulle säga ja till ett frieri. Sirocco var perfekt. Romantisk och med en oslagbar utsikt över Bangkok och Chao Phraya River. Hon vågade inte ta min fråga på allvar då, men hon tog fram en hundrabahtssedel och rullade ihop så smalt det gick, plattade till den och knöt runt sitt eget finger och hävdade att hon nu tillhörde mig. Vi skrattade och jag drack ur min gin & tonic och sedan hennes Pink on the roof eftersom hon ändå inte är så förtjust i alkohol. Efter det tog vi hissen ner på rummet och bytte om till ledigare klädsel och drog till min favoritrestaurang i Chinatown och frossade i skaldjur och andra godsaker.

 

På T&K Seafood.
 

 

Jag bläddrar i almanackan. Förundras över hur kort tid som egentligen passerat sedan vi träffades. Kunde det verkligen stämma? Det kändes så mycket längre. Som om vi känt varann i evigheter. Jag drar mig till minnes ett tillfälle i Bangkok för drygt en månad sedan. En frisörsalong på Siam Square. Jag sitter i stolen och blir klippt medan frisören och Hjärter Dam småpratar med varann. Jag snappar upp fragment av konversationen och förstår att frisören frågar hur länge vi känt varann. Hjärter Dam tar en konstpaus och tittar på mig i spegeln och möter min blick. “One year” säger hon långsamt. Jag reagerar instinktivt inombords och undrar varför hon inte berättar sanningen. Men så kommer jag på det. Redan andra dagen på Ko Larn hade hon sagt det till mig. “Vet du, det känns som om vi känt varann i ett år redan…”. Jag var böjd att hålla med. Det kändes helt naturligt att vara tillsammans med henne.

 

Thai float away. Snabbmat i Amphawa.
 

 

Från att först ha planerat en lunch, men som kvickt byttes till förfrågan om en långhelg på Ko Larn som sedan förlängdes till ett par veckor på olika hotell i Bangkok. Vi betade av The Continent, The Fusion Suites, Salil Hotel Soi 11,  Le Fenix och så slutligen Lebua. Ett avbrott närmade sig dock då hon hade en jobbresa till Shanghai inplanerat, men när det väl kom till kritan så ställde hon in den för hon ville hellre vara med mig, och vi drog istället till mysiga Amphawa den helgen. Jag är fortfarande imponerad över hur mycket hon uppoffrat för våran skull. Som sitt jobb till exempel, firmatecknare för importföretaget som hon driver med sina syskon och som gett henne en lön som de flesta svenskar skulle vara avundsjuk på. Eller som att hon gick emot sina föräldrars vilja för första gången någonsin. De hade först inte alls gillat att deras yngsta dotter fått för sig att förälska sig i en farang, de hade haft andra planer för henne, men det var innan “masen” från Dalarna ringt upp dem, samt till den skeptiske brodern, och kört charmoffensiv deluxe för dem. Sedan var saken klar. De svängde över och förstod att dottern och masen faktisk var kära på riktigt. Den kärleksfulle modern började genast att förbereda chili som dottern kunde ta med sig till det kalla landet långt där borta.

 

 

 

Jag hade haft den där positiva känslan hela tiden. Hjärter Dam var speciell. Jag glömmer aldrig det där första telefonsamtalet när jag låg nere på Sunrise Beach på Ko Lipe. Det bidrog naturligtvis till att jag mådde som en prins under min vistelse där. Jag beställde in en stor Chang från min solstol på stranden. Den där känslan tar aldrig fel. Man vet direkt. En blick som hänger kvar eller ett annat tecken. I det här fallet hade det varit ett simpelt litet meddelande som startade det hela. Ändå så fattar man att det är ett löfte av något slag. Förr eller senare cashar man in. Trots detta kunde jag aldrig drömma om att jag bara drygt någon månad senare skulle sitta på flyget hem med en ring på mitt finger. Det hade jag aldrig haft tidigare i mitt liv.

 

 

My precious.
 

 

Nu finns det massa sidospår till den här och tidigare historier i bloggen. Bland annat två saker. En tidigare händelse på Lanta om en stulen guldring som också hade passat in på den här rubriken. En rafflande historia som fick alla på Nature att tappa hakan efter att ett medium hade tillkallats och det visade sig att det var sjöjungfrun som var tjuven, ja samma sjöjungfru som jag berättat om i tidigare inlägg, och som dessutom kontaktade mig för någon vecka sedan och fick mig mållös genom att tillkännage något. Och så en sak till. Samma dag förresten. Hjärter Dam skickade mig en länk till mig på någon som ställt en vänförfrågan, och undrade om jag visste vem det var. Jag blev mållös igen. Nog visste jag vem det var allt. Det var Flickan på kullen. Hon hade snokat reda på sakernas tillstånd och var nu tydligen nyfiken på vem Hjärter Dam var. Delete Request. Ja hon skulle bara veta. Jag hade nästan lust att skicka ett meddelande upp på kullen och berätta för henne hur hon omedvetet varit ensam orsak till att jag nu satt här och snurrade mitt livs gyllene jackpot runt mitt ringfinger. Jag borde ta ett sabbatsår och skriva boken.

 

 

 

Go west - Life is peaceful there...
 
 
 
 
 

I en annan del av Paradiset

Vi sitter på båten från Ko Larn. Det fläktar från havet. Hon slumrar mot min axel. Fyra underbara dagar har flugit förbi. Det råder harmoni inom mig och jag förundras över hur fort livet kan vända ibland. Hur gick det till egentligen? Det här inlägget skrivs från ett rum på The Fusion Suites i Bangkok tre veckor efter det förra inlägget som postades på Ko Lipe. Så mycket har hänt. Jag måste nog backa bandet lite.

 

 
 

Jag läser i förra inlägget att jag lika gärna kunde skippa att komma tillbaka till Lanta, men jag åkte tillbaka så klart för att träffa några av mina bästa vänner, skånepågen och baristan, och senare även min hotelltestarkollega med sin pooldyrkande fru. Jag är glad att jag åkte tillbaka. Det blev den bästa tiden på Lanta den här säsongen. Solen sken oavbrutet i två veckor och vi spenderade dagarna runt Gröndahls Bar som har blivit en ny liten pärla på Klong Nin. Skrivandet har också därför blivit lite lidande. Det finns så klart några stories att berätta från sista tiden Lanta men det får bli en annan gång. Jag hade dock ett uppdrag kvar att utföra där. Jag hade ett armband kvar som flickan på kullen hade glömt på mitt rum förra säsongen. Jag ville lämna tillbaka det. Visst, jag hade bara kunnat slänga det, eller ge det till någon på gatan, men jag är inte sådan. Någonstans tror jag på karma. Det tillhörde henne, och det skulle också bli en sista symbolisk handling för att få ett avslut. Två timmar innan våran skjuts till Krabi skulle gå så hade jag fortfarande armbandet i ryggsäcken. Jag åkte förbi Cook Kai och såg hennes kompis sitta därinne. Jag skyndade till Nature och slet upp armbandet ur ytterfacket och sprang tillbaka. Jag släppte ned det i hennes hand och bad henne hälsa så gott och önska lycka till med allt i framtiden. Så var det gjort. Jag var äntligen klar. Fri. När vi lämnade Lanta i skymningen gjorde jag det med ett leende på läpparna. Jag tänkte på hur det hade känts när jag närmade mig Lanta två månader tidigare. Nu väntade nya äventyr och världen var upp och ner.

Kontakten med hon i Bangkok hade intensifierats sedan julafton och dagarna på Lipe.

 

 
 

Tillsammans med pågen och baristan tog jag flyget till Bangkok. Hon skulle möta mig där på flygplatsen. Jag var förvånansvärt lugn trots omständigheterna. Vi hade först pratat om en lunch men jag hade sagt ja direkt, utan betänketid, när hon föreslagit att vi skulle ta en långweekend på Ko Larn istället. Ibland vet man bara. Jag hade aldrig gjort något liknande. Inte hon heller. Hon berättade senare att hon bara ville rusa ut från ankomsthallen och ta en taxi hem och gömma sig under täcket. Men det var innan hon såg mig komma gåendes där. Hon är glad att hon vågade stanna. Jag med. Hon var så blyg först och vågade inte titta på mig, trots att vi hade haft daglig kontakt sedan julafton. Jag ropade på pågen och baristan som stod en bit bort. Jag presenterade henne för mina vänner innan vi vinkade av dem. De tog en taxi in till Bangkok medan jag och Hjärter Dam tog en egen bil mot Pattaya där färjan till Ko Larn utgick ifrån.

 

 

 

Jag har trots mina femtontal resor till Thailand aldrig satt min fot i det beryktade träsket Pattaya och jag var lite skeptisk till vilket klientel som skulle befinna sig på närliggande Ko Larn. Mina fördomar sa att det skulle vimla av äldre korpulenta män med hyrdamer där, men döm om min förvåning. Under fyra dagar såg jag bara ett enda mixat par där. Själva byn på Ko Larn var riktigt mysig med smala gränder och med en arkitektur helt olik öarna i söder. Stränderna var egentligen fina och vattnet klart. Problemet var bara att det kryllade av folk och man såg knappt stranden för alla solstolar som stod i flera rader och dikt an mot varann. Parasollerna bildade ett heltäckande tak och lade hela stranden i skugga. Dagturisterna från Pattaya anlände i båtlass efter båtlass med ryssar och åter ryssar och så några asiater förstås. Koreaner, japaner och nyrika kineser. Folkslag som är vana vid extrema folksamlingar och inte alls verkade notera att det var trångt på stranden. Speedboats, jet-skis, longtails överallt i vattnet. Inte en lugn stund. Ingenting påminde om lugnet på Lanta och jag hade i vanliga fall aldrig besökt en ö som Ko Larn. Men det spelade ingen roll, vi befann oss i våran egen romantiska bubbla, och ungefär en timme före solnedgången så försvann allt folk som genom ett trollslag och vi var nästan ensamma på stranden. På kvällarna såg jag inga faranger över huvud taget utan bara helgledig thailändsk medelklass och som precis som vi valt att bo kvar på ön. En sak som Ko Larn var överlägset Lanta på var maten. På varje ställe vi åt på så var det genomgående hög klass. Inga turistanpassande mesiga menyer utan kryddor, nä, här var det riktigt bra seafood, och thaimaten var så som jag önskade att den var överallt.

 

 

Dagarna flög förbi alldeles för fort och det var snart dags att återvända till Bangkok. Hjärter Dam var tvungen att jobba ifatt lite efter långledigheten, men jag valde så klart att följa med till den stora staden för att kunna vara nära henne. Jag visste redan första dagen att jag ville vara i hennes närhet så mycket jag bara kunde. På Ko Larn hade vi suttit ihop dygnet runt. Hon gav mig ny energi till livet, och ju mer vi umgicks desto mer förstod jag hur bra det kunde vara, och hur destruktiv den förra relationen kunde vara emellanåt. Det var en ödets ironi hur vi hade träffats egentligen, flickan på kullen hade helt omedvetet fört mig samman med Hjärter Dam. Kanske allt hade en mening. Karma?

 

 

Det var snart dags att för mig att återvända till det tjugo grader kalla Sverige. Mitt slutdatum på semestern närmade sig oroande fort.

 

 


Ko Lipe - The Precious

Ko Lipe. Det var som att bli pånyttfödd. Thailand förförde mig med sin skönhet igen. På Lanta hade jag blivit hemmablind för länge sedan. Men här, det var precis som förr, som de första gångerna man kom till Thailand. Första intrycket av Lipe var egentligen inget vidare. Det hade varit fem blåsiga timmar på havet och himlen var grå när vi närmade oss Pattaya Beach. Jag var trött och hungrig. Stranden var besudlad med båtar i olika varianter. Men det blev bättre. Lipe var en pärla. En skatt.

 

 

Det var ett välkommet avbrott från dokusåpan på Lanta. Ibland blev det bara för rörigt med allting där. Men jag hade blivit varnad av vissa för att åka till Lipe själv. Det är en ö full med romantiker fick jag förklarat för mig, och att jag kanske skulle känna mig ensam. Jag kunde inte bry mig mindre, jag såg fram emot att se något nytt. Förresten, ensamheten sitter i skallen, inte i omgivningen. Det spelar ingen roll vart man är någonstans. Men en ö för romantiker alltså? Då så, right up my alley. En ö skapt för mig får jag förmoda. Here I come.

 

Jag hade packat lätt för fem dagar så jag hade ingen tung rygga att dra runt på, så jag hoppade iland och tog en promenad uppför walking street. Inom tjugo minuter så hade jag en nybyggd bungalow på Gecko Resort, samt några nya kompisar i en argentinare, en chilenska, en ryska, samt två sköna lirare från Åkersberga. Tror jag fick öns sista lediga bungalow, den var inte ens klar när jag skulle checka in. “Vänta lite, ska bara montera ihop sängen, kan du komma tillbaka om någon timme..?”

Visst. Jag gick ner på Pattaya Beach, tog ett par pizzabitar och tre små Chang och satt och kollade på solnedgången till tonerna av The Doors. Jag mådde som en jäkla prins och saknade inte Lanta det minsta. Det var som det var där. Flickan på kullen hade gått vidare, och badflickan, eller sjöjungfrun, som jag ändrat hennes namn till hade simmat vidare och jag hade inte sett till henne på länge.

 

 

Eller jo, sista gången var den där dagen när jag skulle ta ett eftermiddagsdopp på Nature. Jag låg där och flöt när jag anade en rörelse en bit bort. Tre meter under ytan, sedan upp och ta luft och ner igen. Hon simmade fram till mig och bad mig hjälpa henne leta efter en guldring som någon tappat. Hon sträckte mig en bambukäpp med trubbig spets och pekade ner mot botten. Jag lånade hennes cyklop och dök ner under ytan och petade mellan stenarna och korallerna med käppen. Små fiskar följde nyfiket efter. Vattnet var klart. Så slog det mig. Drömmen från dagen innan! Men vi hittade aldrig ringen, så det ligger alltså guld nedanför Nature för nästan tiotusen baht och väntar.

 

Efter första natten på Lipe så gick jag ner till Sunrise Beach för att äta frukost. Jag blev fullständigt hänförd av strandens skönhet. Jag kom ner vid en resort som hette Castaway. Så passande. Den var så gott som perfekt, sånär som på lite för många longtailbåtar. Stranden bestod av vit mjölig sand och vattnet var sådär  turkost som i reklamen. Vinden låg på och det fläktade skönt. Jag hade alltid älskat blåsiga stränder. Antagligen efter min barndoms somrar på Falsters stränder i Danmark. Sunrise beach kvalade direkt in på min topplista över favoritstränder. Det var som att dra isär gardinerna till Edens lustgård.

 

 

Dagarna har gått åt till att ligga på stranden och läsa boken och konsumera några Chang och lyssna på Manu Chao. Jag har njutit och inte en endaste sekund har jag känt mig ensam. Jag hade gärna stannat ett tag till men visumet rinner ut den första januari och jag måste bege mig till Malaysia via fastlandet imorgon för att stämpla passet. Båtarna till Langawi är fullbokade, samt alla boenden i närheten, så nyårsafton spenderas antagligen i någon gränsstad innan jag krånglar mig upp mot Lanta igen innan den andra januari. Egentligen har jag ingen större lust att dra tillbaka till Lanta, utan hade hellre sett lite nya platser istället. Jag kanske gör det. Det skramlade till rejält i mailboxen på julaftons morgon. Av alla dagar.

 

Förresten hade jag en liten story från gårdagen jag hade tänkt klämma in här, men det får kanske bli nästa gång. Eventuellt så fortsätter den storyn ikväll eftersom jag misstänker att den inte är riktigt klar än.


The Sound of Silence

Mötet. Jag visste ju att det bara skulle vara en tidsfråga. Fem veckor tog det. Visst, jag hade sett henne ett par gånger. Med honom. Den nya. Det hade svidit rejält men jag hade sakta börjat acceptera det nya läget.

 

 

Det var häromdagen, uppe i kurvan mot korsningen i Klong Nin. Jag var på väg från Nature Beach till Thip House, någon timme innan solnedgången. Jag hade legat och guppat runt på luftmadrassen alldeles för länge. Spanat efter en sjöjungfru som inte dykt upp. Trafiken hade nästan stannat upp och jag krypkörde bakom en pickup med täckt flak när jag för en sekund skymtade den där röda snaggen som närmade sig längre fram. Jag förstod ju direkt vem det var, och bakom honom på moppen satt någon mer. Jag förstod ju så klart vem det var, även om jag inte direkt såg att det var hon.

 

Instinktivt så försökte jag gömma mig och körde ännu närmare pickupen. Jag var inte säker på att jag ville träffa henne. Det hade ju gått bra hittills. Eller? Skulle jag inte låta allt vara bara. Gömma mig, vara tyst, åka vidare. Glömma och låta tystnaden råda. Jag hade inte träffat henne sedan april och borde kanske låta det vara på det viset. Men jag var helt oförberedd på min egen reaktion. Helt plötsligt var de framme precis bredvid mig och hennes ansikte uppenbarade sig bara ett par meter från mig. Det kom helt okontrollerat. Jag bara ropade “AMMY!”, och det var precis som i slutet av den där filmen Mandomsprovet när Dustin Hoffman kommer in kyrkan och bankar på glasväggen och ropar på Elaine för att förhindra bröllopet .

 

Samtidigt så släppte trafiken och alla ökade farten lite grann. Jag undrade om hon hört mig över motorljudet så jag åkte och tittade bakåt medan jag körde. Så en reaktion. Han rödsnaggen stannade moppen och såg sig omkring. Jag stannade också och tittade åt deras håll, men han fattade ändå inte vem som ropat. Men det gjorde Ammy när hon vände sig om. Jag visste ju inte hur hon skulle reagera när hon väl skulle se mig. Hon måste ju också ha förstått att det bara handlade om en tidsfråga, och jag hade nog befarat ett besvärat och avvisande leende från henne. Men döm om min förvåning, hon sken upp som en sol och vinkade dit mig. Den nya kavaljeren såg inte lika entusiastisk ut när jag närmade mig på moppen.

 

Pang! Hennes entusiasm var som en energibomb för mig. Det här var helt oväntat, och mitt självförtroende rusade i höjden. Jag och rödsnaggen tog i hand pliktskyldigt och presenterade oss för varann. Vi mätte varann med blicken. Jag kände att jag hade övertaget där och då. Efter hälsningen så deltog han inte samtalet utan lutade sig mot styret och tittade framåt bara. Om han inte visste innan vem jag var så rådde inget tvivel om att han visste det några minuter senare. Ammy gjorde inga försök att hålla undan någon information om vårat förflutna, även om hon inte sa det rakt ut. Och nog hade hon skaplig koll på mina förehavanden på ön. Visste var jag bodde och att jag hade varit på Cook Kai med en farangtjej. Hon frågade vem det var, men jag förklarade att det bara var en ensamresande svensk som jag hade förbarmat mig över. Jag slängde in lite fraser på thai emellanåt för att ytterligare markera mitt revir mot den nya alfahanen, men svarade på tydlig engelska när hon frågade hur länge jag skulle stanna. “Three Months, so I will stick around for a while.“ Hon gav mig den där blicken som var så oemotståndlig och pekade på mig lite diskret utan att förtydliga mer vad hon menade. Rödsnaggen satt alltjämt tyst. Han borde vara rejält irriterad vid det här laget. Jag tyckte nästan lite synd om honom faktiskt, men bara nästan.  Den bistra verkligheten var ändå att hon satt på hans moppe och inte min, och jag skulle antagligen aldrig fly ut från kyrkan med henne och hoppa på den där bussen, men jag hade ändå tagit tillbaka lite av min stolthet och värdighet och det kändes fantastiskt bra.

 

Efter en stund sa vi hejdå och jag åkte vidare till mitt rum på Thip House. Mötet hade ändå varit omtumlande för mig och jag hade lite svårt att samla tankarna. Jag öppnade kylskåpet, men det gapade tomt sånär som på två flaskor Singha som stått orörda i tre veckor. Ingen Chang. Jag gick emot min fåniga princip att inte dricka den lite mer söta Singhan, och svepte en flaska i några få klunkar. Tog en 400-bahtssnus från Lanta Mart och lade mig på sängen och stirrade i taket. Trots att det var lyhört på Thip House så var det alldeles tyst runt mig. Hotellet verkade öde. Så ett kort rus på några sekunder. Pulsen går ner och jag blundar och lyssnar på tystnaden.

 

 

Jag dyker under vattnet. Det är kristallklart och korallerna är levande och färggranna. I handen håller jag en treudd i silver. Jag är Poseidon. Den är säkert två meter lång och jag bryter loss små bitar av korallerna. Små clownfiskar samlas runt brottsytorna där jag kört ner treudden, och de pickar i sig småbitarna som virvlar upp. Jag letar efter något men vet inte vad. Trots att jag inte har något cyklop kan jag se alla detaljer tydligt. Jag håller andan hur länge som helst men måste till slut upp till ytan för att hämta luft. När jag kommer upp befinner jag mig i en pool på ett lyxhotell i Bangkok. Hon står där vid kanten och verkar förvånad att se mig där, och tittar oförstående. Han står en bit bakom men jag kan inte se hans ansiktsuttryck. Ingen säger något. Jag känner mig besvärad av situationen så jag kliver upp och går därifrån. Jag tecknar att hon ska följa efter, men hon står bara kvar och tittar på mig när jag går iväg.

 

Jag vaknar av att mobilen ringer. Det är Anna från Leningrad Cowboys. Hon vill att vi ska äta middag tillsammans innan de drar vidare till Ko Lipe nästa dag. Jag åker ner på Nature och möter upp dem, och jag är sekunder från att bli överkörd av en pickup när jag korsar vägen utan att se mig för. Jag är fortfarande lite ofokuserad efter dagens händelser. Jag tar med dem till Otto’s eftersom kocken från White Rock numera jobbar där. Egentligen är det minerad mark, men jag var trots allt stärkt av dagens intryck och inte längre orolig över att eventuellt träffa på Ammy där. Mitt nyvunna självförtroende hade lätt fixat en ny konfrontation.

 

Dagen efter så hände något märkligt på Nature som hade en direkt koppling till den nyss beskrivna drömmen om treudden och korallerna. 

 


Leningrad Cowboys

Som av en ingivelse så svängde jag faktiskt upp på Nature House. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag inte satt min fot där sedan min lilla verbala sammandrabbning med Aom för någon månad sedan. Jag är ju inte speciellt långsur men jag har heller inte haft någon anledning att åka in där och sitta och socialisera med henne. Men igår så stannade jag till där av någon märklig anledning, det kändes som att det fanns någon där som jag borde prata med.

 

 
 

Aom såg reserverad ut och undrade nog varför jag stannade moppen där framför receptionen, men jag ignorerade hennes skeptiska blick och babblade på om det ena och det andra och frågade hur det var med allt. Hon uppfattade mig helt klart som ett hot av någon outgrundlig anledning. En av hotellets gäster avbröt oss i samtalet och jag passade på att vända upp moppen, vilket fick Aom att tro att jag var på väg att åka igen och jag uppfattade hennes lättade blick när hon frågade “Bpai leaw” (Åker du eller?) Jag hade kunnat åka, men något höll mig kvar. “Mai tee” (Inte än) svarade jag och väntade ut gästen. Så efter en lång stund så säger hon att någon hade frågat efter mig för några dagar sedan. Gäster från förra säsongen. Ett par från Finland, men hon visste inte vad de hette, och det satt jäkligt långt inne innan hon berättade att de faktiskt bodde kvar och var på rummet i detta nu. Jag försökte komma på vilka det var medan jag sprang upp för trappan på mitt kära gamla hotell och knackade på dörren på rum 202.

 

Och fy fan vad glad jag blev när dörren öppnades. Det var ett par av mina favoritgäster, Anna och Jokko från kultbandet Leningrad Cowboys. Anna kastade sig runt halsen på mig och skrek “Ooh, I can’t believe it!” De bjöd in mig och jag satt där på balkongen gott och väl ett par timmar och pratade om allt som hänt. De fattade ju direkt att något var konstigt när de checkade in och frågade efter mig. Aom hade varit väldigt förtegen och besvärad över frågorna, och hade bara sagt att jag befann mig på ön men inte visste var eller hur de kunde få tag på mig. Vilket bullshit säger jag, hon har mitt nummer i mobilen, och om inte så hade hon lätt kunna skicka ner dem på Nature Beach för att få all info om hur de skulle kunna träffa mig. Hon ska dock ha en eloge för att hon faktiskt sa något över huvud taget när jag kom dit. Vidare bekräftades alla mina tankar om hur stämningen var på Nature House nu. En total avsaknad av atmosfär och känsla. Personal som aldrig ler, och som verkar helt ointresserad av gästerna. Minimala engelskkunskaper som komplicerar den enklaste frågeställning. Och halvfullt hotell. Det verkade som om endast tre fyra rum var uthyrda. Och jag hade också rätt om prissättningen. När jag hade varit där tidigare så hade jag ju mötts av ett självsäkert svar om att de snart minsann skulle höja till två tusen baht för ett rum. I själva verket så låg priserna inte ens på hälften av den summan.

 

 

Men så är det. En vara är aldrig mer värd än vad någon är beredd att betala för den. Med facit i hand så hade hon tjänat på att ge mig en bra deal för en månads boende. Nu gapar hotellrummen tomma istället, och det gäller många hotell på Lanta. Det ÄR lugnare i år och de flesta klagar på dålig beläggning. Den ekonomiska nedgången i västvärlden  ger nu utslag på turistnäringen i Thailand. Nu är inte jag skadeglad på något sätt och mår inte ett dugg bättre av att det går dåligt för någon annan, men som ordspråket säger; den som gapar efter mycket..

 
 

Hursomhelst så var det kul att träffa mina gamla gäster igen och jag fick så mycket beröm och smicker, så den bekräftelsen levde jag på hela dagen, och Anna sa flera gånger att det var helt otroligt att jag kommit dit och hittat dem. Men det var meningen tydligen, jag drogs in till Nature House som en magnet igår, jag kände det på mig att det var något där.

 

 

Happy together med cowboysare...

 

 

För övrigt så rullar dagarna på och flyter ihop till en enda massa. Tiden rinner iväg alldeles för fort och jag gör inte så mycket på dagarna. Åker moppe, badar, läser, skriver, hänger rätt mycket med kaffeflickorna och tråkar ut dem med mina pinsamt dåliga thaikunskaper. Men för mig är det den bästa skolan och jag inbillar mig att jag snappar upp nya ord varje dag. Jag var upp till språkskolan och hörde mig för lite, men jag har fan ingen lust att sitta där på dagarna och med en massa läxor på kvällarna.

 

Jag har bokat på Thip House fram till den 21:a december då det är fullbokat här, och sedan från den 2:a januari igen på Nature Beach när skånepågen kommer ner. Så jul och nyår och allt ligger fortfarande öppet. En visarun ska klämmas in också någonstans. Det börjar även trilla in lite mer folk som jag känner vilket är välkommet.

 

För övrigt igen så har jag varit och kollat in en massa ställen som är till uthyres, och det är inte så att det saknas alternativ för den som vill prova lyckan i Thailand. Problemet är att ingenting känns rätt, oftast är ställena för stora och dyra, eller för sunkiga vilket tillför merkostnader, eller så är de helt felplacerade. Vi får se vad som händer.

 


Open your eyes

Hon skulle få mig att öppna ögonen. Både bildligt och bokstavligt. Jag satt och tryckte uppe i skuggan och pratade med någon när hon gick förbi och sa att de skulle bada. Jag tog ingen vidare notis om det eftersom jag vet att thailändarna skyr den brännande solen, och sällan plaskar runt i vågorna under dagens hetaste timmar. Solbrända vill de inte bli och om de badar över huvud taget så brukar det ske sista timmen innan solnedgången. Jag tog det som ett skämt alltså när hon nickade ut mot det stora blå och menade att jag skulle följa med, och satt således kvar i skuggan och pratade vidare. Från min position så såg jag heller inte stranden, än mindre vart tjejerna tog vägen.

 

Efter ett tag kom en av hennes kompisar uppspringandes och frågade om jag inte skulle komma och bada snart och pekade ut mot havet. Jag reste på mig och kollade ut, och visst fan, till min förvåning så låg de faktiskt och plaskade runt där ute. Jag bytte om och simmade ut till dem. Många thailändare kan inte simma så de brukar hålla sig på ett djup där de bottnar, och när det är lågvatten på Klong Nin så kan man ta sig ut en bra bit innan det blir för djupt. Ingen av badflickorna pratar någon vidare engelska så jag får göra mitt bästa på thai för att kunna föra någon diskussion över huvud taget. Det är kul, men också frustrerande. Ibland behövs dock bara kroppsspråket. När man befinner sig under vattnet är det helt avgörande.

 

 

Jag funderade lite på mitt syfte där ute och undrade om det handlade om ett försiktigt närmande från hennes sida, utan en massa nyfikna blickar från de andra på resorten. Efter en liten stund gled hennes kompisar undan med vågorna närmare in mot stranden men höll sig ändå inom behörigt avstånd. Vi befann oss nu några meter från varandra. Hon och jag. Det flöt förbi lite sjögräs som hon fångade upp och hon teckande att jag skulle stå kvar.  Hon dök och simmade under ytan och kom upp alldeles framför mig, det var precis så hon bottnade där vi stod bara några decimeter ifrån varandra. Hon tog bunten med sjögräs och lade på mitt huvud, skrattade och tyckte att jag såg kul ut i långt hår, för att sedan kasta sig bakåt i vattnet och försvinna med vågorna en bit. Proceduren upprepades ett par gånger men utan sjögräs. Jag försökte tolka signalerna. Det hela var egentligen väldigt oskyldigt, men jag testade henne lite och följde medvetet med vågorna åt andra hållet och ökade avståndet så pass att hon hade närmare till sina kompisar, och hon hade kunnat göra det lätt för sig och ansluta sig till dem igen.

 

Jag låg och flöt runt för mig själv och såg i ögonvrån hur hon tvekade en stund men bestämde sig ändå för att simma åt mitt håll. Jag flinade och kisade mot solen medan hon närmade sig under ytan. Tre meter i taget, sedan upp och ta luft. Att simma hela sträckan ovanför ytan var alltför komplicerat, och hon frågade mig hur det kom sig att alla faranger kunde simma så bra. Jag förklarade att man går på simkurs när man är liten. Efter ett litet tag var badningen över för den här gången.

 

 

Så för några dagar sedan så frågade hon om vi skulle bada igen. Men inte själva så klart. Lilla Hani skulle också vara med. En ursäkt, ett förkläde, eller alibi som jag brukar kalla det (det där om alibin skulle jag kunna skriva ett eget inlägg om). Nästa dag klockan två om det skulle passa. Absolut sa jag, och efter att ha varit hos Nancy och käkat en lunch som tog lite för lång tid, så körde jag moppen i full fart till Nature och var bara fem minuter sen. Jag mötte henne på gången och jag såg på henne att hon trodde att jag hade glömt av det. Eftersom en av de nyfikna bröderna på resorten var bredvid sa jag inget utan blinkade bara till henne och nickade mot stranden.

 

Jag bytte om och hoppade i med en luftmadrass som jag lånat i baren. Jag visste inte om hon hunnit ångra sig eller inte, men efter en stund dök tjejerna upp iförda badkläder, det vill säga sina vanliga kläder, eftersom tröja och byxor skyddar bättre mot solen än något annat.

Efter bara en liten stund så skickade hon iväg sitt alibi med luftmadrassen, och vi befann oss nu själva lite längre ut i vattnet. Den här gången var hon betydligt djärvare och höll sig nära mig hela tiden. Jag sneglade upp mot resorten med jämna mellanrum för att se om där fanns några nyfikna blickar, men i det skarpa ljuset och de hårda kontrasterna så var det svårt att se någon aktivitet alls däruppe i skuggan.

 

Hon bad mig dyka under ytan tillsammans med henne för att titta på något. Instinktivt så blundar jag ju alltid, särskilt efter att ha varit i medelhavet som är mycket saltare än Indiska oceanen, och har egentligen aldrig ens provat att öppna ögonen när jag simmar under ytan här, men det gjorde jag alltså nu. På ett sätt så öppnades en ny värld här, vad det än nu handlade om.  Under vattenytan var hon som en säl och hon simmade till synes bekymmerfritt runt och kring mig. Och nära. Ett typiskt kodak moment som jag inte kommer glömma, är när jag simmar ner någon meter under henne och vänder mig och tittar uppåt mot ytan. Hon ligger och flyter ovanför och tittar rakt ner mot mig, jag möter hennes blick, och jag ser det trots att det blir så suddigt av vattnet, det gör det hela än mer surrealistiskt. Ett tecken. Bakom henne gnistrar solstrålarna och ljuset bryts i alla riktningar när de träffar vattenytan. Precis där vill jag frysa ögonblicket men luften i lungorna tvingar obönhörligen upp mig mot ytan igen och momentet är förbi. Det gör inget, jag hade sett något slags ljus i tunneln. Efter cirka två timmar i vattnet simmade vi in mot stranden igen.

 

 

Efteråt insåg jag ett par saker den där dagen. Det hade gått flera timmar utan att jag hade tänkt på hjärtekrossaren uppe på kullen, och jag hade äntligen kommit till stadiet att jag kunde acceptera för mig själv att det var ok att  fokusera på någon annan än just henne.

Det här med badflickan var möjligtvis bara en liten bagatell, en tillfällig flirt eller något annat, men vad det nu än skulle föreställa för något så kändes det ändå som förbjuden frukt. Det spelade ingen roll. Jag mådde mycket bättre än vad jag gjort på väldigt länge.

Det var helt klart resans hittills bästa dag.

 


Pedofilen på Lanta

En svart vecka på Lanta. Följande historia är ingen trevlig läsning.

 

Mannen som jobbade som kock på en resort på Klong Khong hade tydligen både hett temperament och problem med spriten. En kväll för några dagar sedan hade han varit ute och druckit igen. När han kom hem till sitt hus så på natten så vågade frun inte släppa in honom. Hon var rädd efter att ha blivit misshandlad av sin man vid upprepade tillfällen.

Morgonen efter skulle han vara så gott som död efter att en lynchmobb på över trehundra personer hade gjort sitt bästa för att slå ihjäl honom.

 

 

Samma morgon hade en femårig flicka från ön fått pengar av sin mamma för att gå och köpa frukost. Det vanliga stället hade varit stängt så flickan hade gått efter vägen på Klong Khong då en man på moped stannat och frågat var hon var på väg. Flickan hade förklarat sitt ärende och mannen erbjöd sin hjälp att skjutsa henne.

 

Men istället så hade han tagit med flickan till stranden, slagit henne och tagit strypgrepp så hon tillfälligt tappade medvetandet, och sedan våldtagit, eller förgripit sig på henne på ett eller annat sätt. Uppgifterna går isär lite om vad som hänt, men sjukhusrapporten från Krabi Hospital vittnar om blåmärken runt ögonen, strypmärken på halsen och sargat underliv. Flickan hade i alla fall kommit till sans efter en stund och börjat skrika. En man som befann sig i närheten i färd med att ta ner cocosnötter från en palm uppmärksammade skriket och sprang dit för att se vad som hände.

 

Den misstänkte våldtäktsmannen flydde från platsen, men råkade tappa sin telefon där, så det var inte speciellt svårt att ta reda på vem han var. Mer folk hade börjat samlas på stranden och man ringde helt enkelt upp ett par nummer och frågade dem som svarade vem som var ägare till telefonen. De hittade även bilder i telefonen som avslöjade vem han var. Ryktet gick ju så klart som en löpeld över ön och snart hade lynchmobben anslutit sig för att ta sig an förövaren. För att hämnas och skipa rättvisa. Drevet hade satt igång. De letade rätt på honom och påbörjade en brutal misshandel med allehanda tillhyggen. Med stenar, drivved, sparkar och slag. Naturligtvis var ju polisen snart på plats för att skydda och plocka upp resterna av mannen och för att köra honom till sjukhuset i Old Town.

 

Lynchmobben blev ju så klart vansinnig och överföll även poliserna och stal revolvern från en av dem. De rörde sig senare upp mot polisstationen i Saladan, och när trehundra hämndlystna och blodtörstiga thailändare dyker upp så vågade inte heller alla poliserna vara kvar där, utan de hade själva flytt åt alla håll. Endast tre poliser hade stannat kvar. En tog fram en kamera för att filma ut i den kokande massan, men någon hade ryckt kameran ur handen på polisen och slängt den i asfalten. Det fick inte finnas några bevismaterial när folket tog lagen i egna händer.

 

 

När jag först läste om nyheten så sade ryktet det att de faktiskt slagit ihjäl mannen på plats, men när jag frågade den vänlige konstapeln så sade han att mannen överlevt och vårdades nu på Krabi Hospital och hade polisbeskydd dygnet runt. I övrigt hade han inte varit så frispråkig om fallet. Jag kände då inte till händelsen uppe på polisstationen. Däremot träffade jag min vän M Waters idag, han bor, jobbar och känner alla på Klong Khong, inklusive föräldrarna till den stackars femåriga flickan. Han hade en massa försthandsinformation och berättade massa detaljer. Det spelar ingen roll om lynchmobben lyckades ta livet av honom eller inte, det handlar bara om en tidsfråga innan det sker ändå. Han kommer att bli dödad, om inte förr så i fängelset. Det var både konstapeln och M Waters övertygade om. Pedofiler och våldtäktsmän står som sagt allra längst ner på skalan. Det spelar ingen roll i vilket land fängelset ligger. (Läs t.ex El Choco, svensken som satt i bolivianskt fängelse, där han beskriver en brutal avrättning) 

 

 

Vi pratade lite om det här med att öbefolkningen (thailändarna generellt?) tar lagen i egna händer, och M Waters berättade att för några år sedan när en kompis till honom på ön blev mördad av en snubbe från Trang så samlade de ihop sig cirka hundra personer för att leta reda på killen och döda honom direkt. Jag frågade om han inte var rädd att själv bli dömd för mord. Nä det var inga problem, det var ju omöjligt att säga vem som var skyldig. Alla gick ju fria om man inte kunde peka ut vem som gett själva nådastöten.

 

 

Allt är så jävla tragiskt.

 


Djungle scream

Det finns många små historier om Thailand bakom kulisserna, bortom strandparasollerna. Här är en.

 

 

En dag när jag var upp till Saladan och köpte smågodis på Lanta Diver så mötte jag efteråt en tuktuk i närheten av piren. Först när jag passerat kom jag på att jag kände igen personerna i den. Jag vände moppen och körde ifatt dem. Och visst var det Aom och Lég som hade bott i mitt staff house på Nature House förra säsongen. Av förklarliga skäl har jag bytt ut namnen på dem och för att förstå bakgrunden bättre så råder jag att först läsa inlägget The Girl Next Door som jag skrev för något halvår sedan.

 

“..Grannflickan. Ja så skulle jag kunna kalla henne. Hon bodde i mitt staff house tillsammans med sin flickvän och båda jobbade i kaffebaren på grannresorten. Aom var en försynt och lite blyg tjej, men väldigt artig. Varje morgon som hon gick förbi hälsade hon alltid med en wai. Helt enkelt en svärmorsdröm i vit klänning med röda prickar…” (läs resten genom att klicka länken ovanför)

 

Tjejerna var tydligen på väg till piren för att vänta in dagens sista färja från Krabi. Efter att Lég slutat i kaffebaren så körde hon nu alltså tuktuk-taxi och skjutsade turister mellan piren och resorterna. Eftersom Aom satt med så förstod jag att romansen hade hållit i sig över lågsäsongen, och naturligtvis gick tankarna tillbaka till förra säsongen när jag hade sett henne uppe på det där stället, den där kvällen på väg hem från Saladan.

 

Lég frågade uppfordrande om jag inte kunde bjuda dem på en iste, och det kunde jag väl. Själv tog jag en iskaffe. Tjejerna var verkligen varandras motsatser. Lég var gåpåig, driftig, självsäker, slängd i käften och engelska och hade alltid ett skämt på lager, och grabbig som den tomboy hon var. Aom däremot, var mild, lugn, tystlåten och flickaktig. Lite osäker kanske och jag tror hon fann en trygghet i Légs självklara sätt att vara och röra sig bland folk.

 

Vi sitter där och småpratar när Lég börjar knåda mig lite på underarmen och frågar om jag inte behöver lite massage. Helt oskyldigt, och hade det inte varit för vad jag sett förra säsongen så hade jag inte reflekterat mer över det heller. Men nu förstod jag vart hon siktade. Nej ,det är lugnt svarade jag, men hon gav sig inte. Förklarade att de hade en bungalow på Klong Dao och att jag kunde följa med dit så skulle Aom, hennes tjej, ta hand om mig. “She take care of you everything, you know what I mean, chai mai?” , Det var liksom inget konstigt med det, hon själv kunde kolla lite på TV under tiden. “No, I don’t think so.“ förklarade jag och försökte byta ämne. Kör lite turister fram och tillbaka så har ni snart de där pengarna i alla fall. Hon satt alltså här och sålde ut sin egen tjej för att få in lite extraslantar, på samma enkla sätt som man säljer lite jultidningar hemma.

 

Var det verkligen så att pengarna alltid alltid var number one? Väger det tyngre än allt annat, det vi kallar kärlek, moral, principer, etik, stolthet, integritet? Visst har jag hört det förr. Ekonomisk trygghet ÄR kärlek här, eller i länder över huvud taget där stora delar av befolkningen lever långt under det vi kallar för existensminimum. De fnyser åt oss européer som kan unna oss åt det som kallas för romantisk kärlek. Naturligtvis beklämmande för mig som är en känslomänniska och obotlig romantiker som alltid följer hjärtat och aldrig förnuftet.

 

 

Nu kom ju inte det där som någon total överraskning eftersom jag förstått tidigare vad som pågick, och ingenting förvånar mig längre när det gäller folks strävan efter pengar, man blir luttrad och cynisk, men jag blir ändå nedstämd när man inser hur vissa människor har det, särskilt när det är folk jag känner.

 

Lég nötte på med sitt säljsnack en stund till som om hon stod på Rättviks marknad och sålde renkorv. Aom satt under tiden helt tyst, men log med sina snälla ögon  med jämna mellanrum. Hon kunde som sagt knappt någon engelska men förstod väl som sades ändå. Kära lilla vän, tänkte jag när jag såg på henne, du gillar ju inte ens killar, om det nu skulle göra någon skillnad i ett sådant här fall. Jag vet inte riktigt hur tänket går.

 

Kep tang khap. Jag begärde in notan för dryckerna och gjorde mig klar att åka ner mot Kantiang Bay igen. Tjejerna hoppade in i tuktuken och trodde att vi skulle åka gemensamt till Klong Dao för en omgång i deras bungalow, och jag fick förtydliga en gång till att det inte var aktuellt med någon så kallad massage. “But then we have to stay here and wait for the Krabi boat..” sa Lég och verkade besviken. Ja det blir nog bättre så för alla inblandade förklarade jag myndigt. När jag satte mig på moppen så såg jag godispåsen i facket under styret. Jag bjöd tjejerna på saltlakrits men det var ju skitäckligt så klart och de skrattade och tyckte att jag var helt ting tong som kunde käka de där små salta sega bitarna.

“What is it really?”

“We call it djungelvrål, or djungle scream, in english..”

“Djungle scream??”

“Yea.”

“Well…In my world a djungle scream is something different..”

“Hm, okey, I think I understand. And I think you ting tong, not me!”

 

Jag vinkade hejdå och önskade dem lycka till med det nya lasset turister som snart skulle komma med båten från Krabi.

 

 

(Angående thailändarnas kunskaper i engelska så tar de ofta genvägar i språket och hoppar ofta över onödiga konjunktioner. Man får fram budskapet på enklaste sättet. Basic English. Problemet är att man som farang efter ett tag absorberar det sättet att prata, det är liksom ingen idé att krångla till det med en massa hjälpord. Man blir på sikt sämre på engelska. Men jag undrar om inte thailändska språket är uppbyggt på det viset. Ibland verkar det i alla fall väldigt simpelt. Som frågan Bpai nai? (Åka vart?) om man sätter sig på moppen t.ex. Varför krångla till det med dubbelt så många ord om man ändå fattar? Vart ska du åka?

Eller om man svarar i mobilen så är första frågan Yoo nai? (Är vart?)  istället för den långa och komplicerade meningen Var är du någonstans?

 

Om nu hela språket är uppbyggt på det viset så förstår jag om det blir en massa missförstånd när det gäller uppdrag eller arbetsbeskrivningar. Ibland ser man ju saker som verkar helt galna, och om man frågar hur det kunde bli så där så får man en axelryckning och ett Mai roo, (Vet inte) maybe missunderstanding, till svar. Jag skulle kunna dra upp en massa exempel, men det får jag ta en annan gång.)

 

 

 


Dödsolyckan på Lanta

Tänkte skriva några rader angående dödsolyckan i förrgår då ett ungt engelskt par på moppe blev påkörda av en bil. Som jag skrev i slutet på förra inlägget så dog tjejen omedelbart medan killen överlevde och befinner sig nu enligt uppgift på Bangkok Hospital i Phuket. Föraren (thai) hade i sedvanlig ordning smitit från olycksplatsen, och det här är ju något som vi faranger har lite svårt att förstå och så klart tycker är helt förkastligt. En smitning i sig är ett grovt brott. Hemma alltså. Inte här.
 
Jag pratade med polisen (som är ingift på Nature) idag om det inträffade, och frågade om de letat rätt på föraren och det hade inte varit speciellt svårt att hitta honom. Det betyder nu inte att smitaren sitter i häktet på något vis eftersom en smitning är regel här och inte ett undantag. Förresten så hade en av brorsorna på Nature träffat föraren på 7-eleven igår och fått höra hans version av det inträffade. Han hade så klart en historia som passade hans egna intressen och skiljer sig från det jag hört hittills.
 
Bromssträcka.
 
Enligt honom så hade han sett en moppe stå vid vägkanten och var på väg att köra ut från en sidogata eller resort, samtidigt som han påbörjade en omkörning av en annan bil. Helt plötsligt så hade det engelska paret på moppen kört rakt ut i vägen och det fanns inte en chans i världen att han skulle kunna vara förberedd på det, och än mindre hinna bromsa. Empati för den döda tjejen och den svårt skadade killen? Nä, troligtvis inte, det var ju hans eget fel att han körde ut mitt i vägen. Vad man åtminstone kan konstatera är att det har gått riktigt jävla fort, det är bara att titta på bromsspåren som sträcker sig över hela bilden.
 
Bristen på empati är en av de saker jag själv har svårast att förlika mig med här borta i Sydostasien. Jag fick se det alltför många gånger förra säsongen när jag fick en ordentlig inblick bakom kulisserna.
 
Varför smiter man då om man ändå fattar att man snart är hittad frågade jag konstapeln. Det är ju trots allt oftast thai som är inblandad i trafikolyckorna, av den enkla anledningen att de är i majoritet i sitt eget land. Hittills i år har sex personer dött i trafikolyckor på Lanta, varav två har varit faranger, engelskan i förrgår samt den svenska kvinnan som jobbade som lärare på svenska skolan. De andra fyra har varit thai och det i första hand för att klara sitt eget skinn för stunden som man avviker från olycksplatsen. Snart dyker trafikoffrens familjemedlemmar upp och tar helt enkelt lagen i egna händer och misshandlar eller slår ihjäl förövaren på plats. En enkel hämnd och ordningen är för tillfället återställd. Det är så klart innan det här med pengarna kommer på tal.
 
Tomt i häktet.
 
Smitaren verkar inte få något straff för själva smitningen men kan bli dömd om det anses att han varit vållande till olyckan. Straffet är enligt polisen jag talade med alltid villkorligt på cirka tre år och sköter han sig så är allt frid och fröjd. Spelar ingen roll att någon dog och att det konstaterats att det var smitarens fel. Men så var det det här med pengarna. Här kan det ske en förlikning mellan familjerna, typ att man betalar en viss summa pengar till offrets familj. En summa som familjerna själva kommer överens om, utan inblandning från myndigheterna, men de måste ändå kontakta tingsrättens jurister för att få ett skriv på överenskommelsen. Och därmed förfaller också hela vitsen med en rättegång och ett straff enligt lagboken.
 
Nu är det möjligt att jag uppfattat vissa saker fel, men det var så här jag fick det beskrivet av polisen på thaiengelska.
 
 
Minns ni historien om arvtagaren till Red Bull-imperiet. Han som körde ihjäl en polisman i Bangkok? Hamnade han i finkan eller köpte han sig fri?
 
"Med sin Ferrari kraschade  slyngeln rakt in i polismannen Wichian Klanprasert motorcykel på Sukhumvit Road, soi 47. Polisen släpades under bilen i 200 meter och bröt bland annat nacken.."
 
Ovanstående citat är saxat från Källmans blogg  där man kan läsa synnerligen intressanta historier från Thailandet.
 
 
Jag har sagt det förr. Money number one.
 
 
EDIT: Senaste ryktet gör gällande att föraren anses skyldig och har en fängelsedom (villkorlig?) att vänta, samt att betala 10 000 000 Baht, ja tio miljoner alltså, i skadestånd till offrets familj. Föraren som tydligen är chaufför på en resort på norra Klong Dao har väl kanske ett par tre hundra Baht i dagslön, får nog svårt att skrapa ihop slantarna.
 
 
 

Reclaim the island

Hade ett par stories jag tänkte berätta men jag är inte i det skrivmoodet just nu så det blir en liten mellanmjölksrapport om sakernas tillstånd istället.
 
 
 
 
 
Efter mina två första veckor nere på Kantiang Bay var det dags att röra på sig kände jag. Det är fint där nere och jag trivdes bra men det ligger lite för långt bort. Efter att ha kollat runt på lite boende på Klong Nin och insett att resorterna tar omotiverat höga priser nu när peak season drar igång så sökte jag mig lite mer norrut ändå. Lanta Thip House som blev mitt nya boende för den närmsta tiden ligger upp mot Klong Khong hyr ut månadsvis för 12 000 baht. Ja, jag bestämde mig för att stanna på Lanta ett tag till alltså. Fina rum med AC, balkong, varmvatten, WiFi, TV, kylskåp osv.
 
 
 
 
Senaste veckan har jag ägnat mig åt lite vanliga turistgrejer istället. Det har varit lite ovant att tänka bort jobbrutinerna från förra säsongen men nu börjar jag komma in i lunket igen. Jag har spenderat en hel del tid med markismontören och kaffeflickan som har inkvarterat sig på Nature Beach ett par veckor. Vi har varit till vattenfallet och cruisat runt på moppen och besökt trevliga restauranger. Jag har varit till Nancys restaurang så gott som varje dag och har även beställt tröjor med tryck till dem. Har man varit länge i Thailand så glömmer man bort att bada, hur konstigt det än kan låta, men det har jag också gjort. Badat alltså. Inte glömt. Nya ord på thai har jag också snappat upp och det ger mig alltid en kick när jag inser att jag kan formulera nya meningar, men det är så frustrerande när man ändå kör fast hela tiden eftersom längre konversationer är alltför komplicerade.
 
 
 
 
 
Igår var det Loy Krathong-festival i Old Town med allt vad det innebär med marknad och sedvanlig beauty contest. Vi tog mopparna dit och kollade in läget. Eftersom det är en buddhistisk högtid så flödade det med Chang och buckets med Sang Som. Vi provianterade och satte oss framför scenen. Alla resorter som vill kan skicka dit sin snyggaste anställda, men hon måste vara ogift och buddhist. Det var lite oklart om hur själva röstningsförfarandet gick till och vi fick ingen kläm på vem som egentligen vann. Men upplägget var ungefär som med Luciakandidaterna hemma i masriket. Same same "jag vill jobba med media och ha fred på jorden" but different. Ja ni fattar.
 
 
Miss Lanta
 
 
Middagen intog vi på lämpligt nog på Beautiful Restaurant som jag anser är bästa restaurangen (med Cee Side) i Old Town. Tyvärr får man alltid vänta för länge på maten där, men man blir aldrig besviken. Efteråt gick vi ut på piren och sjösatte våra kratonger som vi köpt av mussepersonalen på Nature. De hade haft lite pysselstuga på dagen och tjänade nu några baht på att sälja egentillverkade kratonger. Och visst är det gulligt att religionen inte spelar någon roll så länge man kan tjäna en slant. Alla är vi slavar under den största guden Mammon. Money number one. Det där lät kanske lite sarkastiskt eller cyniskt, men jag tycker faktiskt att det är ganske befriande att de inte gör någon större grej av att de har olika tro. Hemma är det så jäkla infekterat.
 
 
 
Kratonger på vattnet och lanternor i luften
 
 
Man önskar sig saker och skickar iväg det dåliga i livet med kratongerna. Jag gjorde mitt bästa för att bli av med mina så kallade spöken. Hittills hade det faktiskt gått ganska bra. Det var nog rätt beslut att komma tillbaka till Lanta även om det sved i början. Senaste veckan har gått bättre och jag har inte haft något större intresse i att söka upp henne på kullen utan har låtit det vara bara. Jag har i och för sig undvikit "våra" restauranger, Diamond Cliff och Noon Sunset. Undantaget är dock Cook Kai, där jag förresten fick ett jäkla fint mottagande när jag kom tillbaka. Jag har sett hennes bil ett par gånger och jag förstår att det bara är en tidsfråga innan vi ses någonstans. Ön är liten. Det får bli när det blir. Men idag när jag var och handlade frukt igen hos min gamla favorit (som inte kan engelska men känner hennes familj) nedanför kullen så fick jag en massa ingående frågor om hur länge jag skulle stanna och var jag bodde osv. Hon luskade förstod jag men jag hade helt plötsligt glömt massa ord på thai och förstod nog inte riktigt frågorna. Äum. Lite nöjd åkte jag därifrån med en liten personlig seger inom mig.
 
 
 
Another day in paradise..?
 
 
Förresten. Igår så skedde det en dödsolycka i trafiken igen. Det var ju inte länge sedan som lärarinnan på Svenska Skolan blev ihjälkörd här på Lanta och igår så var det alltså dags igen. Ett ungt engelskt par på moppe blev påkörda av en bil uppe på Long Beach, precis utanför svenskägda Papillon. Det small rejält och tjejen dog tydligen omedelbart. Läs i Carolines blogg om det inträffade.

Enkelbiljett till Paradiset

I inlägget  Rapport från Lanta... skrev jag några rader om att skita i allt och dra, men glömde att nämna en herre som faktiskt gjorde det.

 

Hur många har inte drömt om, eller i alla fall pratat om att säga upp sig från sitt pissiga jobb, sälja allt man äger och har och bara dra ifrån det eviga mörkret hemma i Sverige, med endast en enkelbiljett och tandborsten i bakfickan. Nästan ingen gör verklighet av sina tankar.

 

 
 

Det var en sen kväll på Nature House. Jag tror det var i februari eller mars. Jag satt och pratade med andra gäster när en farang med en thaitjej på moppen svänger upp och parkerar på gruset framför receptionsdisken. Han såg helt klart svensk ut och ville nog köpa snus hann jag tänka innan han började prata med mig.

 

“Hej. Jag vet mycket väl vem du är. Jag har både sett i tidningen hemma och så har vi gemensamma bekanta också, även om du nog inte vet vem jag är.” började han.

“Åh fan. Är du moring alltså?”replikerade jag.

 

Anders som han hette satte sig ner och började berätta sin historia. Han hade sålt av allt hemma och sagt upp sig från en av Moras största arbetsgivare. Kranfabriken ute i Östnor. Inte undra på att vi hade gemensamma bekanta. Alla moringar känner folk som jobbar där. Men nu var det färdigjobbat alltså. Ett fullt bankkonto och en enkelbiljett till Ko Lanta var vad som återstod.


“Men du har väl kvar en fäbodstuga i alla fall?” försökte jag.

“Nä…Sålt rubbet.”


Bränt alla skepp alltså. Ingen backup eller plan B. Ganska vågat tyckte jag nog. Total frihet och beundransvärt på ett sätt. Många skulle nog säga dumdristigt. Själv visste jag inte på vilket ben jag skulle stå. Någonting dök upp och vi var tvungna att avsluta, men jag lovade att söka upp honom vid tillfälle på Lanta Palace där han skulle hålla till framöver. Jag ville gärna höra mer om immigrantens framtidsplaner.

 

Välkänd logga...

 

Säsongen rullade på och inte förrän i april när Lanta började avfolkas och tivolit tystnat så tog jag moppen upp till Lanta Palace för att se hur det gick för Anders. Han hade ännu inte kommit på vad han skulle pyssla med, men jag föreslog att ta en thaikurs på språkskolan upp på Long Beach. Ska man bo och verka i Thailand så hjälper det till att kunna språket lite. Om inte annat en lämplig sysselsättning under lågsäsongen som annars kan vara mördande tråkig här. Det mesta är stängt och folk sitter bara och glor på regnet i flera månader.

Oavsett så tar pengarna slut en vacker dag och man kan inte leva på luft. Inte ens i paradiset. Man måste ha en försörjning.


Det sista jag såg av honom förra säsongen var faktiskt under tsunamivarningen uppe på kullen hos Ammy där det samlats massa folk pga. evakueringen av Klong Nin. Men det var så rörigt där, och i mitt huvud, så det blev aldrig tid att prata vidare med honom då.

 

 
När jag nu återkom till Lanta så var det med stor nyfikenhet jag sökte upp Anders igen. Jag hade i och för sig  hört ett rykte om någon resort och ville kolla upp hur det låg till med allt. Efter ett par försök så hittade jag honom på Lanta Palace där hans sambo jobbar. Och visst stämde det till viss mån. Han har nu arrenderat baren på nya resorten mittemot Cook Kai, alltså samma resort som jag hade hört talas om och skrivit om tidigare. Redan i slutet på förra säsongen hörde jag ryktet om att ägarna ville sälja eller arrendera ut stället, innan det ens hade blivit färdigbyggt.
 
 
 

Peace & Paradise Resort kommer stället att heta, och när jag åkte dit och studerade närmare fick jag bara positiva vibbar. Det ligger förresten bara ett stenkast från Nature. Även om det fortfarande är en byggarbetsplats så tror jag att det kommer att gå bra för Anders. Baren vetter fint mot stranden och är omgärdat av rummen som ligger i en halvcirkel runtom. Och när jag fick höra priset på arrendet så tyckte jag att det lät som ett riktigt klipp. Så pass att även om de ekonomiska överraskningarna - som säkert som amen i kyrkan kommer att dyka upp - blir lika höga som själva arrendet så finns det ingen anledning att sätta sig ner på stranden och börja grina.


Ekonomiska smällar råkar alla ut för. Jag har inte hört talas om en endaste farang som kommer hit till Thailand och sökt lyckan som inte fått en massa oväntade kostnader. Jag är inget undantag, jag fick också min beskärda del, även om jag kom lindrigt undan med facit i hand. Kan läsas i de här inläggen från oktober förra året.

 

 

Jag ser fram emot att sätta mig på den nya baren på Peace & Paradise och ta en kall Chang och se solen sänka sig i det Andamanska havet. Jag tror det kommer bli jäkligt mysigt där bara bygget är klart. Jag hoppas nu bara att byggherren inte kommer att besudla resorten med de där vita kalla lågenergilamporna, utan hellre väljer de gula som ger ett betydligt behagligare sken. 

 

 
 

Att jag här väljer en version med Boney M har en speciell orsak. Varje dag under hela förra säsongen så spelades Boney M på repeat om och om igen inne på Miami Massage som var min närmaste granne på Nature House. Vid ytterst få tillfällen så varvades musiken med lite sådan där thailändsk pling-plong uppe från Isaanprovinsen. Men så fort jag hör Boney M nu så får jag starka men positiva flashbacks från förra säsongen. Mae som drev massagen och minimarten var en färgstark personlighet och jag har en massa anekdoter därifrån som jag tänkt sätta ihop i ett inlägg. Det kommer nog längre fram.

 

Glöm nu inte att besöka Peace & Paradise om ni kommer till Ko Lanta i vinter.


The swedish are coming

Egentligen finns väl inga större nyheter att rapportera hem om. Har varit på Lanta en vecka nu och försökt komma till sans med allt. När jag skrev de två senaste inläggen så var ju alla depåer nere på noll, men nu har jag rättat till mig någorlunda och börjar komma i fas igen. Det har varit ett par mentala djupdykningar men jag orkar inte älta den skiten något mer just nu. Jag gillar min bungalow på Marine Park View stenhårt och jag tycker att det var rätt beslut att flytta ner till Kantiang bay för att samla tankarna. Jag har trots detta varit upp till Nature Beach och hälsat på varje dag. På Nature House har jag dock inte satt min fot.
 
 

Det dåliga med Kantiang Bay förutom det långa avståndet är det dåliga utbudet på restauranger. Maten här på resorten är ingen höjdare, förutom frukosten då som är helt ok och ingår i priset. Inget knussel där heller om man vill ha något extra på tallriken. Kan ni slänga på lite grönsaker? No problem! De flesta i personalen är dock från Kambodja och kan varken engelska eller thai, vilket kan komplicera en enkel beställning men nu efter en vecka så sitter det, de vet vad jag vill ha. Har köpt en liten vattenkokare också, så nu har jag mitt eget presskaffe och slipper alltså kaffeblasket de annars serverar överallt.

 

(En stor del av arbetskraftinvandringen i Thailand kommer annars från Burma. Tyvärr ofta utan arbetstillstånd och många lever under slavliknande förhållanden. Jag undrar om t.ex. Khao Lak hade klarat en närmare granskning. Återuppbyggnaden av hotellen efter tsunamin 2004 stod nog illegalt invandrade burmeser för. Om jag inte minns fel så var det burmeser som byggde de lyxiga husen framför Nature House.)

 

Så vad har jag då gjort den gångna veckan förutom att föröka rätta till magen? Åkt moppe. Jag har varit runt på hela ön, från norr till söder på båda sidor. Hälsat på de flesta jag känner. Hängt med Nettan och Malin och även tagit med dem till Nancy’s restaurang Roy Rang Restaurant ett par gånger. Har funderat över min fortsatta vistelse på Lanta också. Should I stay or should I go? Har lyssnat runt lite på boende men mycket är bokat och få verkar villiga att ge någon rabatt för long stay. Men jag förstår, peak season närmar sig och alla får fullt ändå. På bara den här veckan har jag märkt en stadig ökning. Även om jag bara hört svenska en endaste gång på Kantiang Bay så väller nu svenskarna in i norr på Klong Dao och Long Beach. 

 

Klockren analys av Simpsons.
 

För övrigt så tror jag bloggen slog rekord i besöksstatisktik den gångna veckan. Tyvärr så kan man bara kolla nittio dagar bakåt så jag är inte helt säker. Men jag minns att för något år sedan så hade jag ett par tusen sidvisningar på en endaste dag men då hade jag bl.a. skrivit några rader om en svensk fotbollslandskamp och antar att folk googlat info om matchen och råkat ramlat in på sidan. Ibland länkar jag bloggen för att känna av läget lite och märker att man får mest respons när man skriver rakt från hjärtat. Att  skriva om att “stranden var oootroligt fin…“ osv. det vet ju alla redan och väcker inget intresse. Men jag förundras ändå alltid över att folk orkar läsa smörjan. Jag undrar ofta vilka de är. I första hand skriver jag för min egen skull för att minnas och för att jag gillar själva skrivandet som sysselsättning. Därför blir det ganska långa inlägg ibland. Typ varje gång.

 

(Den mesta responsen kommer via privata mail och meddelanden på fejan och få verkar orka ta sig förbi robotspam-spärren i kommentarsfunktionen på själva bloggen. Tyvärr verkar den inte gå att ta bort och jag tycker själv att den är hur jobbig som helst när man vill kommentera någon annans sida.)

 

 

 

Nästa inlägg ska handla om en ny bar på Klong Nin som nu är under en masjävels arrende…


Det Krackelerade Paradiset

(forts. från förra inlägget.)

 

“..Men är det inte du som är…Nature House?” frågade hon. 

“VA? Jo, men hur kan du veta det?” Jag vände mig om och tittade storögt på kvinnan i baksätet.

“Wow Katrin, vi har en kändis i bilen!” sa Lisa till sin väninna.

 

Jag växte flera decimeter av vetskapen att någon utifrån som jag aldrig träffat och inte heller hade varit min gäst ändå kopplade ihop mitt namn och ursprung med hotellet på Lanta. Det kändes som om jag var någon. Det gjorde hela min dag och mitt dåliga humör var helt bortblåst. Det där var precis vad jag behövde. Vi pratade på om allt möjligt och vi närmade oss snabbt första färjan till Lanta. Den positiva känslan tynade sakta bort inom mig och oron över framkomsten började bubbla igen. Jag var dock tacksam över sällskapet som kvinnorna bjudit på. De spred en positiv energi.

 

På första färjan klev vi ur och stod och pratade tillsammans, men efter en stund så var jag tvungen att gå ifrån och rensa skallen lite. Jag klev under bommen och ställde mig längst fram på landgångspråmen. Tog några bilder och såg Lanta Noi komma allt närmare. (när jag kollade på bilderna efteråt inser jag hur ofokuserad jag varit eftersom jag missat det uppenbara. Bilen som stod framför oss på färjan känner jag igen mycket mycket väl men har ändå inte noterat där och då)

 

 

Alltid förr när man närmat sig Lanta har det varit en underbar känsla. Den här gången var det annorlunda. Det låg så mycket och vibrerade i luften. Jag avskyr den där sentimentaliteten hos mig själv. Att man bums ska klamra sig fast vid gamla goda minnen och lyckostunder. Ett patetiskt halmstrå som man vägrar släppa taget om. Förnekelse av det man inte vill se. Men så inser man att livet är hårt och brutalt och det tar inte hänsyn till några känslor. Kvällen var fin och det knöt sig i bröstet på mig. Jag stod kvar på pråmen under resten av överfarten. Jag visste att jag var tvungen att mangla den här skiten en gång till innan jag kunde bli fri.

 

Jag gick tillbaka och satt mig i bilen. Efter ett tag var vi på Lanta. Under sen skymning passerade vi Saladan, Klong Dao, Long Beach och vidare ner mot Klong Nin. De trevliga kvinnorna som skulle bo på Miami hade fått en kortversion av mitt tidigare liv på ön och märkte så klart av min obalans. En av dem lade en hand på min axel och sade lugnt att allt kommer att bli bra. När vi närmade oss och jag såg Nature House hade det hunnit bli mörkt och det är svårt att beskriva vad jag kände när vi passerade.

Den första jag såg när klev ur taxin på Nature Beach var min lilla ögonsten Alina och jag sprang direkt fram och lyfte upp henne och snurrade henne i luften och pussade på henne. O papa frang maa leao.

 

 
 

Efter att ha fått ett rum för första natten så blev det en runda för att säga hej till alla jag kände. Mae på Miami Massage bredvid Nature House gav mig en lång kram och sa att det inte alls var samma sak i år när inte jag drev hotellet. Hälsningsfraserna var över och jag gick till Nature House. Aom var inte där som tur var, så jag kunde gå runt i lugn och ro och känna in stället och jag fick bara positiva vibbar. De hade gjort så fint där med växter och allt. Ett nytt tak över restaurangen hade de fixat, och även tolatten. Det var faktiskt mysigare nu än när jag hade det. Men helt torrlagt eftersom det nu var mussedrivet, så vare sig  Chang eller Singha fanns att uppbringa. Men jag ville bo där, det kändes helt rätt. Jag träffade en tjej från Schweiz som berättade att det var halvfullt och hon betalade endast 700 baht per natt. Jag skulle gå dit och prata med Aom nästa morgon och höra vilken deal jag skulle kunna få. Jag hade bestämt mig. Nature House skulle bli mitt hem den närmsta tiden. Kanske resten av året.

 

När jag släckte lampan vid midnatt i rum V1, vilket jävla skitrum förresten, så slocknade jag omedelbart. Jag var helt matt efter dagens alla intryck. Näringsbrist hann jag tänka. Magen ville inte bli bättre.

 

Jag vaknar. Det är mörkt. Tittar på klockan och inser att jag bara sovit i fyra timmar. Det är omöjligt att somna om igen. Jag lyssnar på vågornas lugnande ljud som bara avbryts av AC:n som slår på och av med jämna mellanrum. Klockan fem drar minareten igång. Jag hade alltid gillat att lyssna på det avlägsna ljudet från böneuroparen. Jag gick ut på takterrassen i mörkret och såg att det var stjärnklart. Det var ljummet i luften. Tillsammans med palmernas vajande och vågornas brus så utgjorde det en perfekt bild av paradiset. En illusion så klart. Ytan hade krackelerat. Det skulle också bli bekräftat några timmar senare. Jag gick och lade mig igen. Låg och stirrade i taket fram till gryningen klockan sex då jag gick ner på stranden. Bara jag och hundarna var vakna.

 

 

Jag gick upp till tsunamitornet och vände och kollade in resorternas renoveringar efter tidvattenvågen i juni och försökte komma på var de begravt valhajen som strandade för någon månad sedan. När jag kom tillbaka efter någon timme hade Nature börjat vakna till liv. Jag lånade en moppe av Nee och drog till korsningen och köpte kyckling och sticky rice. Först stannade jag utanför Nature House där jag såg Aom ute vid vägen. Jag hälsade och berömde henne för att hon gjort så fint med allting och sade att jag nog ville bo där några veckor, kanske ett par månader. “Mai roo” (vet inte) svarade hon med sitt inställsamma leende. Vadå mai roo tänkte jag. Jag bad henne tänka på det en stund, om ett pris och så medan jag stack iväg och köpte frukost. Hon tyckte att jag kunde köpa frukost av henne lika gärna och jag sa att det hinner jag nog med flera gånger framöver. Hon log falskt. Jag blev illa till mods och åkte vidare.

 

Intog frukosten på Nature Beach och lade upp min taktik inför förhandlingarna med Aom. Under tiden studerade jag förändringarna i och runt restaurangen efter vågen. Jag tyckte inte att det hade blivit till det bättre. Golvet var nu en gjuten betongsula och tygerna i taket var borta. Inte så mysigt kanske. Jag hade en massa synpunkter på de senaste årens ingrepp, men hade egentligen ingenting med det att göra, så jag höll tyst. Däremot var jag imponerad av hur de fått till det i restaurangen på Nature House. Jag gick dit full av positiv energi, och det var ju kul så länge det varade.

 

Det tog inte många minuter. Det skar sig ganska direkt med Aom, som alltså är ingift fru nummer två till ägaren. Jag sa att jag ville ha ett pris för en månad, men att jag kanske stannade upp till två om vi kom överens. Hon log sitt falska leende och började blippa på miniräknaren och höll upp. Jag förklarade på ett trevligt sätt att det där inte var något reducerat pris för en long-term-staying. Hon var snabb att påminna mig om förra säsongen när hennes familj skulle komma och bo ett par nätter. Jag förklarade att hon faktiskt hade fått thaipriset av Nancy och att de var fyra stycken i rummet och bara stannat två nätter. Dessutom hade de ställt sig och eldat på loftgången så det gick inte att jämföra.

 

Jag sträckte ut en hand och förklarade vidare att jag kunde hjälpa henne att tjäna pengar. Att jag kunde ta dit alla mina gäster från förra året som ringt och mailat mig om var de ska bo i år,. Jag hade mandat att styra folk både hit och dit. Om jag sade åt dem att bo på Nature House så skulle de göra det. Jag kunde lika gärna rekommendera Nature Beach eller Paragon , eller varför inte svenskägda Papillon uppe på Long Beach också för den delen. Norska långliggarna kommer spendera upp till 100 000 jävla baht här om jag bara säger åt dem att bo här. “If you scratch my back…” Förstår du inte sambandet mellan orsak och verkan? Om du ger mig en bra deal så kommer du tjäna in pengarna flera gånger om. Jag hade redan börjat tröttna. Hon blippade fram nya siffror och skulle visa hur mycket hon var tvungen att betala banken varje månad. Den varianten kände jag igen sedan förr. Du, jag kan räkna till en jävla miljard på thai, så du behöver inte visa med miniräknaren om hur många nollor det handlar om och jag tycker inte ett dugg synd om dig kan jag tala om. Naturligtvis var jag lugn och sansad på ytan här. Jai yen vs. Jai ron.

 

Det gäller att inte brusa upp och förlora ansikte och respekt och allt det där. Jag gjorde mitt bästa. Vidare förklarade hon att hon snart skulle höja till 2000 baht för rummen. Men kära lilla vän tänkte jag, och sa att det kan du nog inte göra, du har ju bara tre rum uthyrda nu för 700 baht, och en gäst är på väg att checka ut. “I have many travel agency”. Ja men så bra då. Hon höll på att tricksa hur länge som helst och skulle ringa ägaren och jag skulle komma tillbaka i eftermiddag för att få ett pris. Jag talade om för henne att om hon ville bli en duktig affärskvinna så kunde hon inte hålla på så här och tala om för eventuella gäster att de kunde komma tillbaka senare, för då hade de redan hunnit checka in någon annanstans. Någonstans här så dog hela tanken om Nature House och jag ville inte längre bo där, än mindre hjälpa henne med några gäster. Det illa dolda falska leendet från henne stod mig ända upp i halsen. Jag gick irriterad därifrån.

 

Så nu var det väl bara att göra en deal med Nature Beach istället. Jag uttryckte mina önskemål för Nee om en B-bungalow med AC och ny säng. Tyvärr så var det mycket bokat och jag skulle vara tvungen att flytta runt lite i så fall. Hm, ok, lite jobbigt, men vilket pris är det som gäller om jag stannar året ut frågade jag. Att flytta ett par gånger är ju inga problem, bara det inte blir för ofta. Men så kom det där oerhört uttröttande “I have to ask my sister” Jag orkade inte höra den där meningen en gång till. Men älskade Nee, du har jobbat här varje dag från morgon till kväll i hela ditt liv, du behöver inte fråga din storasyster om vilket pris jag, “din bror”, ska betala. Förresten ska jag hälsa från skånepågen att det sista han vill höra när han kommer i januari är just den meningen.  Då väljer han Riviera istället. Skicka inte gästerna mellan er. Ge dem ett pris bara.

 

Jag kände hur jag ruttnade på hela grejen. Jag blev rastlös ville komma ifrån en stund. Jag behövde träffa Nancy och lånade Nee’s moppe igen och drog söderut. Jag kom ner till Klong Hin blev alldeles varm när jag såg henne och trots att hon är muslim och thailändare och vi befann oss i restaurangen så lät hon mig krama henne en lång stund. Det var stort. Hon tittade på mig pillemariskt med blossande kinder och tryckte in en sked i sidan på mig, “I have not missed you..” sade hon så tillgjort hon kunde. Jag log.

 

 
 

Nancy hade blivit min absolut bäste vän på ön och efter att vi suttit och pratat en stund så levererade hon den brutala sanningen för mig. Jag är ändå glad att det var just hon som gjorde det. Jag hade haft det på känn och antog att det bara skulle vara en tidsfråga innan jag fick det bekräftat. Nancy hade ju suttit på första parkett och sett min relation med flickan på kullen. Men för bara en vecka sedan så hade hon sett hur min kulla passerat förbi restaurangen på moppen med en annan farang. Det var precis just det jag hade varit rädd för. Jag hade inte ens varit ett dygn på Lanta och redan så var alla sår upprivna, eller snarare uppkörda med ett slåtteraggregat  och hjärtat låg utspritt i små pölar på golvet. Klockan var bara tio på morgonen och livsandarna hade redan lämnat mig. Men det var väl därför jag hade kommit hit eller? Att få ett avslut. Jag ville inte lappa ihop något, bara bli fri ifrån förtrollningen. Men nu visste jag inte ens om jag ville vara kvar på ön.  If she wanna go, let her go. Mai pen rai. Don’t think too much. Tam sabai. Nancy tog lätt på saken och tyckte att det inte var något att hänga upp sig på. Jag gillade faktiskt att hon tog så lätt på det. Det verkade sunt och jag visste att hon hade rätt.

 

 

Jag åkte vidare söderut mot Kantiang Bay och en tanke slog mig när jag såg skylten upp mot Marine Park View Resort. En gång hade Lám introducerat mig för bossen där och jag hade sedan varit dit ett par gånger till med kompisar. Resorten bjuder på en makalös utsikt över stranden, och restaurangen och några av bungarna hänger på klippkanterna. De kände faktiskt igen mig och när jag frågade om priser på bungalow så var det inget tjafs över huvud taget. De kapade priset med cirka hälften och jag fick frukost inkluderat. Det var trots allt lite mer än jag tänkt mig från början, men efter att vi gått och tittat på rummet så var det inget snack om saken. En riktig killer view och jag bestämde mig att ge det ett par veckor, då skulle jag hinna samla tankarna och bestämma hur jag skulle göra i fortsättningen.

 

 

Jag var tillbaka på Nature Beach strax före tolv. Packade ihop mina saker och checkade ut. Visst kändes det lite konstigt att dra från Nature. Jag hade aldrig bott någon annanstans och Nee frågade vart jag skulle. Till Kantiang Bay svarade jag. Hon kunde inte tro att det var sant och blev riktigt lång i ansiktet. Men jag var helt ärlig med henne och sa precis hur jag kände med allting. Hon var märkbart berörd av situationen. Ett sting av dåligt samvete for igenom mig , men det var för mycket som spökade där nu, jag kunde inte stanna och när jag väl checkat in på Marine Park View och kommit till ro lite grann så kändes det så jäkla rätt. Magen var fortfarande i uppror och trots att jag var trött så hyrde jag ändå en moppe och for hela långa vägen upp till Saladan för att handla lite riktigt kaffe, växla pengar och för att klippa mig. När jag satt mig i frisörstolen och såg min egen spegelbild fick jag en chock. Jag var blek och hålögd, jag såg riktigt sjuk ut. Sista dygnet hade tagit hårt på mig och jag ville bara hem och lägga mig. Jag blåste förbi Klong Nin och Nature fast jag lovat att stanna, men tog ändå ett stopp hos Nancy en stund innan jag for vidare till mitt nya hem på Kantiang Bay där jag höll mig resten av kvällen. Jag trivdes och saknade faktiskt inte Nature det minsta.

 

 

Så hade ännu en dag i paradiset passerat...

 


Voulez-vous voler avec moi

"People everywhere.

A sense of expectation hanging in the air..."

 

Egentligen har jag lust att skriva en lång hatmonolog nu bara. Det började redan med fransmännen på planet mot Krabi. Eller egentligen ännu tidigare. Det var redan fjärde dagen med magsjuka och tionde med sömnrubbningar. Jag hade vätskebrist och blodsockerfall. Sprängande huvudvärk och en jävligt kort stubin. Det behövdes inte mycket. Sedan undermedvetet säkert också en oro över att komma tillbaks till Lanta. Det ouppklarade med hon uppe på kullen och så klart återseendet med mitt kära Nature House.

 

Now everyone can fly - even the french - because we speak french.

 

Säkert en tredjedel av passagerarna var fransoser i 60-årsåldern. Blandat kvinnor och män. Vad stod på? Hade de tänkt kolonisera Indokina igen? De flesta verkade tro att de såg hälften så gamla ut och betedde sig lika flamsigt som ett gäng högstadieelever på skolresa. Jag blev genast irriterad. Som vanligt gick jag på planet som en av de sista passagerarna för att slippa den tråkiga väntan till take-off. När jag ska lägga upp handbagaget på hyllan så ser jag att en stor jävla hatt ligger där, typ en sådan där som Silvia hade på sig på 80-talet eller när det nu var. Jag såg mig omkring. Alla andra hyllor var överfulla. Fick man ta hur mycket grodlår som helst med sig som handbagage funderade jag för mig själv.

 

En äldre dam som satt på sätet precis nedanför 80-talshatten tittade på mig som om att jag bara skulle våga nudda hennes kära huvudbonad så hade jag en och annan verbal lavett att invänta. Jag tittade på henne som om att den jävla hatten kan du sätta på huvudet istället. Jag föste hatten åt sidan och kastade nonchalant upp min väska och gav henne en blick som sa att den matchen vann jag va? Lavetten uteblev.

 

Efter en stund började franska höras i högtalarsystemet. Va fan nu tänkte jag. Det brukar vara på thai och engelska om det nu ska sägas något överhuvudtaget. Jag buffade på min strame stolsgranne och frågade vad de babblade om. På franska svarade han något om säkerheten förstod jag. “About safety?”. “ui, ui, ui!” svarade han. WHAT? PÅ FRANSKA??? Tänkte jag högt. Varför kan inte ni lära er engelska som alla andra? Så jävla ball är väl ändå inte trikoloren? Det är ju inte direkt så att de sitter i det gamla Indokina och nynnar på Marseljäsen direkt. Men OK. Om de nu för en gång skull  tar den här genomgången på franska så vore det väl passande om ni tog och lyssnade lite uppmärksamt istället för att ha något slags improviserat pyjamasparty här?

 

En äldre man ett par meter framför mig var så himla märkvärdig. Han skulle stå upp hela tiden fast bälteslampan lyste och verkade så himla intresserad av vad som pågick längre bak i planet. När de söta thailändska flygvärdinnorna gick förbi honom så undslapp han sig gärna några sötsliskiga franska komplimanger. Men de söta thailändska flygvärdinnorna förstod inte franska. När de kom med drickavagnen så stod han kvar tills en av dem råkade backa in i honom så att han fick en ursäkt att lägga armen om henne och haspla ur sig något fånigt och när han tiggde om ett leende från henne så log hon bara överseende. Han vacklade och flyttade över blicken till thailändskan på andra sidan vagnen för att vinna sympati, men hon log bara besvärat. Mannen satte sig ner. De söta thailändskorna passerade honom och parkerade vagnen någon halvmeter framför så att mannen nu kunde sitta en stund och stirra rakt in i röven på tjejen med det besvärade leendet. Han verkade nöjd och inte längre ett dugg intresserad av vad som pågick längre bak i planet. Så länge hon stod kvar där med rumpan i den tighta röda kjolen och serverade dricka så vände sig fransosen inte om en endaste gång.

 

Nöjd var även min buttre stolsgranne som mutat in hela armstödet och vägrade ge med sig en millimeter. Jag brydde mig inte. Min huvudvärk bultade men jag var glad så länge magen höll sig lugn under flygningen. En av de franska högstadiepensionärerna som kom ut från toaletten viftade teatraliskt med handen inför hela planet för att visa att där inne luktade det  minsann inte vårviol längre. Han fick inga applåder. Kanske visste hans landsmän hur gamla utskitna sniglar luktade. Jag ville bara komma fram till Krabi. Det lallande franska kuddkriget fortsatte under hela resan och de pratade för högt och ropade till varandra över stolsraderna. Jag led med de diskreta asiaterna som såg alldeles förskräckta ut. Inför landning lugnade snigelätarna ned sig lite dock, men tror ni inte på fan att en gammal jävla gubbe som bara var helt jävla tvungen att knäppa av sig bältet och resa på sig och öppna bagagehyllan nästan direkt efter att landningshjulen slagit i backen. Jag tror inte ens att vi hade börjat taxa av än. Nu såg precis alla förskräckta ut. Inte bara asiaterna. Kanske var de förvånade att gubben kunde resa på sig alls med tanke på hans höga ålder. Han såg ut att vara gammal nog för att ha varit med och stridit i opiumkrigen ta mig fan. Någon slet ned honom i sätet igen. Luckan lämnades dock öppen och vid planets sista inbromsning ramlade det ned en jacka över huvudet på honom. Han verkade tycka att det var någon annans fel. Jag tyckte att det var rätt åt honom.

 

När vi kommit av och stod och väntade på bagaget och jag trodde att franska revolutionen var över så tog det ny fart när nästan alla, precis som vanligt, körde sina bagagevagnar ända fram till bandet så att det blev helt omöjligt att både se och hämta sin väska. Jag tänkte att om någon fransman bara kliver in aldrig så lite framför mig och skymmer sikten det minsta så ska han minsann få smaka på att få hälsenorna påkörda av en irriterad svensk med för lågt blodsocker. Jag sa till mig själv att andas.

 

Väl ute och med fransmännen bakom mig så hade jag tänkt pruta på en taxi för en snabb färd mot Lanta. Hade det inte varit för magen så hade jag nog tagit delad minivan. Som vanligt så försökte de inne i terminalen sälja dyra taxibiljetter men jag visste av erfarenhet att bättre pris får man utanför vilket jag också sa till dem. “Mai dai, mai dai”. Jorå, det går visst sa jag och kastade in så många ord på thai jag kunde så att de skulle förstå att jag inte var någon lättlurad novis. Tjejerna bakom disken tittade på mig trött och verkade tänka, jaja, låt honom prova då. När jag kom ut i hettan och såg chaffisarna så frågade de bara efter “ticket, ticket”. Jag sa att nu struntar vi i det där med ticket och drar till Lanta istället. "Mai dai, mai dai", sa de bara och drog fingret över halsen som om de skulle få halsen avskuren om de gick emot de nya reglerna. Ja, vad sägs om att ta hjälp av en giljotin? Jag har ett helt gäng här som vet hur den fungerar. Jag blev skitsur och fick gå in i terminalen igen med svansen mellan benen.

 

Tjejerna bakom taxidisken njöt av prestigesegern kunde jag se. Framför mig hör jag hur en kvinna på engelska beställer en taxi till Ko Lanta, Klong Nin Beach. Jag såg min chans och efter att jag konstaterat att hon inte bröt på franska så ursäktade jag mig och frågade hur många de var och om jag kunde åka med om jag betalade hälften. Det gick bra och tjejerna med de nöjda leendena bakom taxidisken såg nu istället irriterade ut. Jag blev genast på bättre humör.

 

På väg ut mot taxin konverserade vi lite på engelska och efter en stund frågade jag var de kom ifrån. From Sweden. Ok, då kan vi prata på modersmålet med varann då, sa jag när vi satte oss i bilen. Jag fram och de två svenska kvinnorna i baksätet. Jag kände direkt sympati med dem. “Jo vi är två riktiga stockholmare ser’u. Var kommer du ifrån då?” Jag svarade, och då, efter några sekunder, jag såg att hon tänkte, sa hon något som fick hela min dag att lyfta till oanade höjder. Jag höll på att spricka av mallighet. Men det tar vi i nästa inlägg.

 

 

Det var med blandade känslor vi nu närmade oss Ko Lanta.

 


Thailand Insomnia

Som vanligt när man får mer att skriva om så har man mindre av tiden att göra det på, men jag ska försöka summera upp första veckan lite kort här.
Lämnade ett novembermörkt Sverige för att spendera drygt tre månader i Thailandet.

 

  

Dag 1.
Måste börja med att säga att Qatar Airways är det bästa flygbolag jag åkt med. Rymligt med benutrymme och särskilt andra flyget från Doha till Bangkok var riktigt bra. God mat och bra underhållning i skärmarna. Serviceinriktad personal som till och med kostade på sig att skämta lite.

 

     

 

Trots att jag för en gångs skull lyckades sova lite på planet så var det viloläge som gällde när jag kom fram till hotellet Four Points by Sheraton på Suk soi 15. Nära Dream där jag bodde först när jag landade för drygt ett år sedan. Recension kommer senare. Gick ut och tog en lunch på ankstället på hörnet mot Sukan. Tog inte långa stunden innan jag såg ett par svenskar som inte alls fattat grejen med att befinna sig i en stad inte är samma sak som att befinna sig på stranden. Iförda badshorts och bar överkropp så hade de ingen aning om deras regelbrott och brist på respekt. Jag hörde hur thaiarna pratade och pekade på dem. Mitt på Sukhumvit utan kläder. Hur tänker man?

 

Four Point by Sheraton, ankrestaurangen och de nakna svennarna i hörnet Suk/Soi 15.

 

Dag 2.

Efter en lång och utdragen frulle kollade jag in hotellet en sväng och gick sedan till Nickermann's och beställde en skjorta. Så smidigt när de har måtten redan, men efter en kontrollmätning så hade jag blivit slimmare och de ville ta in skjortan en tum i midjan. Tack för det Endomondo. En promenad därifrån ner mot soi 16 där The Seafoodbar tydligen ska ligga. Syftet var att säga hej till Lasda från Kambodja (story kommer) som jag inte sett på fem år. Hon var inte där så jag vände upp mot Terminal 21 istället. Sedan upp på AmBar för en eftermiddagsdrink och reka läget på Lanta. Samtal med Nancy, Eat och Nee. Sedan var jag bara tvungen att ta en taxi till Chinatown för deras räkor med seafood sauce. T & K var knökfullt så jag tog sällskap med två trevliga polacker på Lek & Rut istället. Sköljdes ned med stora Chang så klart. Fullständigt jetlaggad kraschade jag en stund senare på hotellet.

 

  

Frulle på Sheraton, The Seafoodbar, poolen på takbaren AmBar samt Lek & Rut i Chinatown.

 

Dag 3.

Sov över frukosten och gick till Stable Lodge istället. Egentligen hade jag tänkt bo kvar en natt på Sheraton men de höjde priset så jag flyttade in bredvid på S15 som hade kampanj på söndagar och måndagar. Magen och sömnen var i fullständig obalans så dagen blev ganska lugn. En kortis in på V8 Diner bara. Egentligen skulle jag träffa spritimportören men det blev inställt pga en olycka i Hua Hin. Lika bra det, somnade som en stock redan vid elva.

 

 Lobbyn på S15.

 

Dag 4.

Vaknade av att telefonen ringde klockan tio. Det var importören som satt nere i lobbyn och väntade. Personalen höll på att plocka ihop frukostbuffén men jag ryckte åt mig lite godsaker från faten och begärde in lite kaffe och fick importörens sällskap vid bordet. Eftersom jag redan innan hade bokat in mig på Navalai River Resort så blev det att packa ihop igen och checka ut. Medan vi satt där i lobbyn på S15 och babblade så pågick det någon TV-inspelning med ett par ladyboys samtidigt alldeles bredvid oss. Ja så kan det vara i Thailandet.

 

Sen frukost på S15, samt en slags kille i lobbyn.
 

Taxi upp till Banglampoo för att checka in på Navalai som ligger vid floden, nära Khao San Road. Jag hade funderat på det här hotellet ett tag och bestämde mig för att passa på att testa det nu ett par nätter. Tanken var att jag skulle ha nära till Hualampong, tågstationen, eftersom jag hade tänkt ta tåget ner mot Krabi, och det faktum att Riza som jag skulle träffa bodde i Dusit som ligger i närheten. Navalai ligger förresten bara ett stenkast från Peachy Guesthouse, råtthålet som både Karolina och Sandra bodde på innan de åkte i fängelse för heroinsmuggling. Jag var dit och frågade vad ett rum kostade nu, och det billigaste fläktrummet med delad toa gick lös på endast 160 baht. Ett klipp för den som reser på stram budget. Kvällen avslutades på Navalais uteservering tillsammans med den excentriske Riza.

 

     

2 x Peachy Guesthouse, samt 3 x Restaurangen på Navalai River Resort.

 

Dag 5.

Tvättdag och en vända till ett spa på Soi Rambuttri. Lunchen intogs på ett ställe jag aldrig hade hittat om inte jag blivit tipsad på eatingthaifood som är en kanonsida om man vill ha tips på matställen. Stället utan namn såg ut som en lagerlokal och maten som om man skulle bli magsjuk av den, men det gick bra.

 

Tog flodbåten hela vägen ner till Saphan Taksin, sedan BTS upp till Nickermann's för att hämta skjortan. Efter det gjorde jag ett nytt försök på The Seafoodbar för att säga hej till Lasda och för att prova lite av deras skaldjur. Gillar man ostron så är det verkligen stället att besöka. Glöm inte plånboken, det är ett Hi-So-ställe. Det var kul att träffa henne och höra hennes story. Blev bjuden på Beer Saigon också.

 

Ett par timmar senare tackade jag för mig och drog upp till Banglampoo igen, men taxin stannade på fel sida av Khao San Road så det blev att kryssa sig fram genom galenskapen som utspelar sig där på kvällarna. Där sprang jag på ett par trevliga ryssar alldeles bredvid småkrypsförsäljaren. De var nybörjare kunde jag se och jag skulle så klart visa mig på styva linan och utmanade dem på lite skorpionätning. Jag hade heller aldrig provat förr men eftersom jag var lite salongsberusad så kastade jag världsvant in några silkesmaskar i käften som om det vore jordnötter. Det smakade uppblötta kalaspuffar. Skorpionerna smakade inte så mycket men hade konsistensen av lite brända popcorn.

 

 

Navalai, No Name Restaurant, BTS Ploenchit, The Seafoodbar och skorpionsnacks.

 

Dag 6.

Vaknade i svinottan vid fyradraget och det var helt omöjligt att somna om. Låg och vred mig och väntade på att frukosten skulle öppna. En fin morgon vid Chao Phraya River som senare förvandlades till ett ihållande monsunregn. När jag kryssade fram i regnet på Soi Rambuttri för att hämta tvätten ser jag helt plötsligt att Rong sitter där. Förr jobbade han i baren på Nature Beach men nu guidar han turistgrupper runt om i Thailand och tjänar storkovan. Planen var ju att jag skulle dra till Lanta den här dagen, men istället checkade jag in på mitt favvohotell Aloft igen. Egentligen så borde jag pliktskyldigt prova ett nytt hotell men det struntade jag alltså i. Dessutom så hörde jag att Bombardiermannen var på ingång och också skulle bo på Aloft.

 

Det här med fängelsebesöket drog ut på tiden och jag har haft för dålig framförhållning där, men har fått tag i en kontaktperson som arbetar genom svenska kyrkan. Men jag får nog skjuta upp det till nästa vända hit till den stora Mangon. För övrigt så kan man lyssna här på intressanta P3-Dokumentären om Diplomatdottern, programmet sändes 4 november.

 

Th. Phra Arthit, En skön felstavning.."big botton up..", Rong, utsikten från Aloft.

 

Dag 7.

Efter en frukost på Old Beer House gick jag till Nickermann's för att ändra lite på skjortan. Sedan ner till Soi Convent vid Sala Daeng där jag bokade en timme i flygsimulatorn, Bangkok Flight Experience inför morgondagen. En stadig promenad ner mot Sathorn för att kolla in klassiska Kings Hotel som det hette då det öppnade 1959 och var Bangkoks lyxigaste hotell. Idag heter det Chaydon och ligger i skuggan av det väldiga Banyan Tree. Jag fick en liten rundvandring och jag tyckte att hotellet var riktigt slitet och det fanns inga vibbar av gammal lyx och flärd. Fortsatte ner hela Sathorn Road till floden där jag tog båten till Chinatown där jag tog en tur genom skabbiga Little India och slutligen tillbaka till Yaowarat och veckans godaste middag på T & K. Grillade räkor, musslor och tom yam, och någon Chang. MRT till Asoke och promenad upp till Aloft på soi 11 gjorde en dagstotal på 1,3 mil i sandaler. Allt enligt Endomondo.

 

   

1. Banyan Tree med Chaydon i förgrunden. 2. Kaklad korridor på Chaydon. 3. Nya komplexet The River South Tower som med sina 266 meter är idag bangkoks nästhögsta byggnad. 4. Millenium Hilton. 5. Sunkig klong i Little India.

 

Dag 8.

Startade dagen med ett danskt smörgåsbord på Stable Lodge på Soi 8. Ska medge att det inte var lika efterlängtat och prisvärt som förra gången efter sju månader med thaimat på Lanta. Men man står sig hela dagen. Konstaterade på resebyrån att biljetter med medgörliga priser ut ur stan var slutsålda. Hade planer på att ta nattåget till Trang och sedan båtturen över till Old Town på Lanta. Hm, jag hade redan varit kvar i stan för länge kändes det som.

 

BTS till Sala Deang för flygsimulatorn. En timmes flygtur med inspelad på DVD gick på över 7000 Baht. Mycket pengar, men det var kul att prova. Interiören är en Boeing 737 och man kunde välja på flygplatser i hela världen. Jag valde coola St Marteen först och sedan att starta från Chek Lap Kok i Hongkong och att landa på gamla klassiska nedlagda Kai Tak. Man fick två starter och landningar på varje flygplats. Hongkong var ju kul eftersom jag landat på båda i verkligheten. Man kunde välja dag- eller nattflygning och olika typer av väder. Jag var inte sen att haka på. "Give me a real thunderstorm when I'm landing on Kai Tak. Let the god damn Sandy hit me!"  När vi gick in för landning kände jag igen massa landmärken i Hong Kong och satt och pekade ut byggnader  för min co-pilot.

 

 

   

Det finns förresten hur mycket coola videor som helst på YouTube. Särskilt landningen på St Marteen.

 

Sent på kvällen efter att jag legat och hållit mig i magen flera timmar gick jag trots allt ut en sväng på på soi 11 och kollade in lördagen i Bangkan. Oskar, Apoteka, Q-Bar för att sedan ta mig in på nya nattklubben Levels som ligger på 6:e våningen här på Aloft. Där träffade jag Bombardiermannen från Västerås och en österrikisk kollega till honom. Tyvärr fastnade importören i Ankeborg, annars hade han också anslutit sig. Tog ett par drinkar med dem också medan vi studerade klientelet på denna nya trendiga bangkokianska nattklubb. Även svenske vakten Chris jobbade i dörren. Det var väl lite lustigt att träffa honom igen. Det var han som blev mest glad över pepparkakorna från Ikea den gången när jag var här i april.

 

Dag 9.

Orolig mage igen och inne på hotellet hela dagen. Men det var ju bra, nu fick jag tid att skriva lite.

Alltjämt kvar in The Big Mango alltså. Over and out.

 

 

 

 

 


RSS 2.0