Rapport från Lanta - Oktober

Tiden rusar iväg och det är bara två veckor kvar innan avfärd, och inte förrän idag fick jag iväg min visumansökan men det borde räcka. Eller förresten..nu när jag kollar är det ju tre veckor kvar, men sedan blir det att uppgradera sig till solsken och easy life igen. Inbillar jag mig i alla fall. Jag får se hur det känns att komma tillbaka. Vet ju inte ens om jag ska bo på Nature House överhuvudtaget. Att nedgradera sig från manager till gäst känns inte alls bra. Antagligen kommer jag ha synpunkter på allt möjligt. Kanske bäst att hålla sig undan.
 
 
Blogg.se har utrustats med ett Instagramverktyg förresten, vilket gör att man kan ladda upp bilder direkt utan att tanka upp dem via kabel in till en dator först. Det dåliga är att man inte kan ändra storlek på bilderna. Jag har provat att instagramma (dagens nya verb) några bilder från förra säsongen.
 
   
 
Lanta Nature House, Sirocco at Lebua i Bangkok, samt en spicy prawn salad. Recept!
 
Jag tänker naturligtvis mycket på Nature House nu, det var för precis ett år sedan som allting startade. Det var så jäkla skönt på ett sätt. Att ta morgonpromenaderna på stranden och hela spänningen inför säsongen. Jag hade klippt banden hemma och skulle driva ett litet hotell i Thailand och skulle inte komma hem förrän snön hade smält bort. Och hon på uppe på kullen också. Ja vad mer kunde jag önska mig. Allt var perfekt.
 
 
Några telefonsamtal till Lanta förtäljer följande. De flesta resorter verkar ha reparerat skadorna från tidvattenvågen i juni. Så även Nature Beach som öppnar om ett par veckor. Baren är uppbyggd igen och Rambo (med son) är tillbaka efter en säsong på Paragon. Jag fick erbjudande om att arrendera baren men det tackade jag nej till. Jag vill ju ha hotell hellre. Och då helst Nature House, men jag ska kolla upp ett annat på Klong Nin som jag fått nys om.
 
     
Hittade förresten bilder från när tidvattenvågen slår in mot Why Not Bar. Kantiang Bay.
 
Nancy kör ju egen business med sin syster på Klong Hin den här säsongen. De öppnade restaurangen för någon vecka sedan och har haft några faranger där redan. Jag ska återkomma med nya bilder därifrån bara jag är på plats. Tycker att det är kul att de tog namnet jag föreslog, Roi Reng Restaurang, vilket fritt översatt betyder ungefär jättebra restaurang på sydthai. Åk dit och käka "Nancy special lunch same same she made on Nature House last season for her boss" så kommer ni inte bli besvikna. Och Nancy blir glad. Presskaffe har hon också.
 
  
Visa större karta
 
 
För övrigt så har brobygget mellan Lanta Noi och Yai stått stilla ett par månader. Det lät ut som om pengarna var slut när jag pratade med Nee häromdagen. Jag frågade henne om "the big bosses who handle the cash went to karaoke and spent all the money there..." så hade hon bara skrattat och svarade "Yes, something like that..."
 
  Äh, nu skiter vi i det här...
 
 
Gillar den här videon nedan. Precis så där ska man säga upp sig. Lite mer utstuderat än den där gula post-it-lappen som jag skrev ner min uppsägning på och klistrade fast på chefens kaffemugg för några år sedan.
 
En till som skiter i det...
 
 
 
Och nedanför ännu en till som sket i det för länge sedan.
 
Den här dagen var jag oerhört lycklig. Hade dock inget med uppsägningen att göra.
På ödsliga Lanta Noi. 3 mars 2011.
 
Wan nee pom mi kwam suk mak mak. 
 

Bortglömda filmklipp

Råkade hitta en bortglömd mapp med massa menlösa filmklipp från säsongen. Tänkte att jag kunde ta och posta dem här. Jag klippte ihop några lite snabbt och tankade upp dem. De innehåller absolut ingenting av värde och är egentligen rätt trista att titta på.
 
Utsikten från mitt rum, med alla sina morgonljud. Dagens första böneutrop från minareten hörs i bakgrunden. Lyssnar man noga så hör man även hur vågorna rullar in. Förstora fönstret och skruva upp volymen.
 
 
 Typisk regnsäsong. (Manu Chao - Rainin' in Paradize)
 
 
 Så här såg det ut när vi fick sky loungen på plats. (The Who - Teenage Wasteland)
 
Saxat från inlägget Nature Starts 2011-10-19 ...
(...Mitt nya favorittillhåll är toppstugan uppe på tekterassen. Jag fick idén direkt när jag såg bambuhyddan som stod och skräpade mellan hotellet och köket. Problemet var bara hur man skulle lyfta upp den på taket. Behöver en kranbil. Känns dyrt. Hur göra? Vänta tills jag ser en blev svaret. Ett par dagar senare blev jag bönhörd. Fyra rökande thai låg och slappade på en orange kranbil inne på Nature Beach. De verkade ha slutat för dagen och jag började vifta med armarna och peka bort mot Nature House och förklarade mitt önskemål. Jag erbjöd dem 500 baht för att lyfta upp hyddan på takterrassen och det blev respons direkt. En halvtimme senare var den på plats. Jag har några klipp på det, så om jag får tid ska jag göra en liten film och lägga upp. Nu har vi på Nature House klong nins enda “VIP sky lounge” som jag har valt att kalla den. Dagen efter drog jag lite el och satt in en myslampa under taket så nu kan man make romantic där!...)
 
Som sagt så blev det ju jäkligt mysigt där, och jag har många fina minnen från stunder i den hyddan. Den var så klart också väldigt populär och uppskattad av gästerna. Grejen med att bara ha endast en bambuhydda på taket, eller "sala" (ordagrant: paviljong) som det heter på thai, var att det blev lite mer privat och man kunde sitta där i fred.
 
 
Nancy visar hur man öppnar en cocosnöt. Tyvärr ramlade själva finalen bort.
 
 
En dag följde vi med och kollade på Rambos comeback. Gula shorts och lite lönnfett är hans kännetecken. Något skit med videokonverteraren har gjort att filmen är lite uppspeedad. Det var i alla fall en jämn match och först trodde vi att Rambo skulle vinna, men hans dåliga kondition fällde honom i de sista ronderna.
Trots att jag varit så många gånger i Thailand så var det här första gången jag såg muay thai i verkligheten.
 
 

Tror det blir fireshow resten av säsongen...
 
 
 

Thaimout

Ett samtal från resebyrån häromdagen.
 
"Hej, du bad ju mig kolla upp lite resor till vintern..."
"Hej, ja just ja, det hade jag faktiskt glömt av."
"Så nu har jag gjort en prelbokning här till dig!"
"Ok..Vart då?"
"Bangkok."
"Med vilka då?"
"Qatar"
"När då?"
"2:a november"
"Hur länge då?"
"Tre månader. Ombokningsbar"
"Hm."
"Ska'ru ha den? Yes or No?"
"Långt eller kort stopp i Doha?"
"Kort. Två timmar."
"Det här kom ju lite plötsligt. Kan jag få fundera ett tag?"
"Javisst, den hänger kvar några dagar."
(Paus på fyra sekunder.)
"...Okey. Sådär. Jag har tänkt klart."
"Vadå?"
"Jag tar den."
"Fint. Jag mailar dig biljetten i eftermiddag."
"Bra. Nu har du precis löst tre problem åt mig."
"Hur menar du? Vilka då?"
"November, december och januari."
 
The Big Mango.
 
Det är lika bra att jag lägger in flygtiderna här också. Och vilka suveräna tider dessutom. Inga onödiga övernattningar på Arlanda innan eller efter. Korta stopp i Doha, och perfekt med den bensträckaren där halvvägs eftersom jag hatar att sitta på flyget så där länge. Klockrena ankomsttider också.
Pris. 7200:- vilket som får anses som ett fynd för ett av världens bästa bolag som nu ska premiärflygas för min del. Hittade samma biljett på nätet för en femhundring billigare, men då utan ombokningsmöjligheten.
 
Qatar Airways.
Fredag 2 Nov. Arlanda - Doha. Kl. 15.15 - 23.15.
Doha - Bangkok. Kl. 01.20 - 11.35 (Lör 3 Nov)
 
Preliminär hemresa.
5 Feb 2013. Bangkok - Doha. Kl. 20.50 - 00.05
Doha - Arlanda. Kl. 01.45 - 06.35 (6 Feb)
 

Önskedröm.
 
 
Nu börjar i-landsproblemet med att hitta ett coolt hotell i Bangkok. Har haft sikte på Sofitel So som jag mer än gärna hade testat, men det kostar för mycket alltså. De kör tema på de fem elementen och rummen i jordelementet ser asballa ut. Kolla in den här bilden nedan. Hur läckert som helst.
Men nej, det får nog bli något billigare, dock ingen masonitlåda på Khao San.
 
 
Apropå hotell. Fick en länk skickad till mig häromdagen av min hotelltestarkollega som hittat "mitt" hotell (Nature House) på Agoda. Jag noterar att de tar ca 2500 baht redan i början av november. Ett pris som jag med nöd och näppe kunde klämma ur under mellandagarna. Dessutom så ser det ut som om det skulle vara halva priset (ett högre överstruket pris bredvid). Lägg på skatten på "originalpriset" och man hamnar på över 5000 baht för en natt. Alltså skulle det kosta lika mycket som ett lyxhotell i Bangkok. Helt orimligt.
 
 
Nej, 800 Baht hade varit rimligare. Jag vet, för jag har facit från förra säsongen. Mina trogna finländare hade t.o.m frukost i det priset i slutet på oktober. Mitt råd är alltid att förhandla på plats. Vidare ser jag att de presenterar två olika rumstyper med två olika priser. Verkligen konstigt eftersom alla rum är exakt lika. En till sak också. Alla bilderna där är mina. Det stör mig lite att Agoda inte bryr sig det minsta om copyright. But hey, we are in Thailand after all..
Fast egentligen är jag bara sur över att det inte är jag som driver Nature House i år.
 
 
Däremot ska jag faktiskt lägga lite energi på att hjälpa Nancy med hennes nya verksamhet. Restaurangen på Klong Hin. Jag är så jäkla glad och stolt över henne, att hon försöker med egen business i år istället för att vara underbetald anställd åt någon annan. Det är hon för bra för! Ska göra lite mer reklam åt henne längre fram. Jag kan i alla fall säga att jag har aldrig ätit så god thaimat som den hon gjorde förra säsongen. Fasen vad bortskämd jag var där och då!
 
Nancy och en halvfigur från Hälsingland.
 

Sug och knapra på ett fiskhuvud. Same same kräfta but different.
 

Till vä. bläckfisk garlic/pepper och koriander. Mitten. Nancys starkaste red curry chicken.
Till höger. "Pla too" som är friterad småfisk. Hur gott som helst och jag åt nog den så gott
som varje dag hela säsongen. Tröttnade aldrig.
 

 
 

Story about June

Det här är historien om June, som egentligen heter något annat.

 

Första gången jag såg henne var på torsdagsmarknaden på Klong Khong. Det plötsliga skyfallet hade fått folk att rusa in under taken för att ta skydd och hon stod bara någon meter ifrån mig. Hon såg inte ut som någon vanlig tjej från Lanta. Mer utmärkande, och jag misstänkte att hon kom utifrån. Dessutom var hon buddhist. Våra blickar möttes för en sekund och vi nickade i samförstånd åt regnet som öste ner. Det här var i oktober och det var inte alls ovanligt med häftiga skurar. Vi hade precis öppnat hotellet och hoppades på att de första gästerna snart skulle komma.

 



Efter en liten stund lättade regnet något och jag skyndade mig tillbaka till Nature House med apelsinerna jag köpt på marknaden. Jag hade haft en idé om att vi skulle servera färskpressad juice på frukosten, vilket också blev väldigt uppskattat skulle det visa sig.

 

Eftersom det var så lite turister på Lanta i början på säsongen så åkte jag ibland upp till piren i Saladan för att ragga gäster när båtarna från Phi Phi och Krabi anlände. En dag när jag stod där  och väntade på en gäst som förbokat, så såg jag att tjejen från marknaden också var där. Hon hade en bunt broschyrer i handen men avståndet var för långt för att jag skulle kunna se vad det handlade om. Jag smög lite närmare. Båten från Krabi angjorde piren och det samlades mer folk.

 

Jag stod kanske tio meter ifrån henne och hon hade inte sett mig ännu. Jag studerade henne. Hon var fin. Rena drag, höga kindben. Snygg hållning, men ändå diskret. Det var något intressant med henne. Men samtidigt. Det var något som inte stämde. Hur som helst. Min nyfikenhet var väckt.

 

Hon tittade upp åt mitt håll och såg mig. Log och nickade igenkännande. En strid ström av ryggsäckar passerade mellan oss. Jag såg inte till min gäst ännu.

 

 

Jag trängde mig fram och ställde mig bredvid henne. Sa hej och frågade vad för broschyrer hon delade ut. It’s for my job. Svarade hon. Jag kollade och insåg att jag kände till stället mycket väl även om jag aldrig varit där. Jag frågade om jag kunde lämna mina broschyrer för Nature House där, eftersom jag förstod att det var ett ställe som det cirkulerade mycket folk på.

 

Vi stod och småpratade en stund medan jag spanade efter min gäst. Han skulle vara lätt att känna igen. 1,90 lång och över hundra kilo muskler. Jag mindes honom från säsongen innan då vi bott på Nature Beach samtidigt även om vi aldrig pratade med varann då. Han skulle stanna hela säsongen på Lanta och skulle också bli en av mina bästa vänner där. Steffe, som han hette, dök upp och jag sa hej då till June.

 

När vi kommit till Nature House och Steffe fått nyckeln till sitt rum så nämnde han att han kände igen tjejen jag pratat med.

 

“Jag såg att du stod och pratade med June på piren.”

“Öh, jaa, känner du henne?”

“Ja lite, du vet var hon jobbar va?”

“Ja jag såg det idag, på Phrae Ae, hon delade ut broschyrer.”

“Ok, jag brukade åka dit ett par gånger i veckan förra säsongen. Det är en fin tjej”

“Ja. Men visst är det något som är speciellt med henne?”

“Vad menar du?”

“Jag är inte helt säker på att det är en helt vanlig tjej.”

“Jo men det tror jag nog. Verkar vara hur go som helst.”

“Ja, vad vet jag? Jag har ju bara sett henne två gånger, det är nog som det ska.”

 

Steffe checkade in och bodde några dagar på Nature House innan han hyrde en egen lägenhet uppe på Long Beach, men han kom ofta och hälsade på oss nere på Klong Nin. Vi pratade ibland om June huruvida det egentligen låg till med allting. Oftast såg jag henne på piren och ibland utanför hennes jobb, och jag växlade nästan alltid några ord med henne. Jag hade bestämt mig för att fråga henne men visste inte hur jag skulle kunna göra det på ett snyggt sätt. Om jag hade fel så skulle jag väl få en smäll på käften eftersom det skulle kunna tolkas som en förolämpning.

 

En dag när jag var på piren så kom båten från Krabi senare än vanligt. Jag hade missat Nancys lunch så jag bestämde mig för att äta på restaurangen At Pier medan jag väntade på min gäster. Jag såg att June var där också så jag frågade om hon hade lust att hålla mig sällskap vid bordet. Det här var ju min chans insåg jag.

 

Jag beställde en röd curry och formulerade frågan i huvudet under tiden.

 

“June..I want to ask you something.”

“Yes, what?”

“Hm…“

Jag gjorde en konstpaus innan jag fortsatte. “..Is it really one hundred percent with everything?”

“What do you mean?”

“You know what I mean June.”

“…Well”

Nu var det hon som gjorde en konstpaus. “..Inside of me is one hundred percent, and outside is almost hundred percent…”

“Almost…ok, I think I understand.”

 

Jag lät den här nya informationen sjunka in en stund. Jag hade alltså haft rätt i mina misstankar.

 

How long you know? How can you see? Frågade hon.

“I could not see June. But hear. It was something with your voice!”

 

Och visst. Hon betedde sig som en vanlig tjej. Ingenting i vare sig hennes utseende eller sätt att röra sig var så där överdrivet som man sett på andra likasinnade. Hon hade inte mycket gemensamt med freak showen på Soi Bangla. Hon smälte in i mängden, förutom det faktum att hon var buddhist bland muslimerna på Lanta som gjorde att man la märke till henne. Det var bara det. Rösten. Men den var inte heller mer avvikande än att jag lika gärna skulle kunna låta det passera.

 

“Not even thai people can see..” som hon uttryckte det.

 

 

Precis som i inlägget The Girl Next Door  så tänkte jag på det gamla Twin Peaks-citatet:

Nothing is what it seems to be.

 

Förresten, påminde inte hela grejen lite grann om filmen The Crying Game?

 

 
Trailern till filmen, och soundtracket som nådde Billboards 15:e plats.                              
             

 

Men så började hon berätta sin historia. Redan som ung tonåring hade hon gillat att prova sin mammas kläder. I smyg förstås. Men en dag blev hon så klart påkommen och fick ohyggligt mycket stryk av sin besvikna mor. Nu hade det ju gått flera år sedan den händelsen och June hade både blivit förlåten och bästa vän med sin mamma igen. Hon hade hur som helst varit helt på det klara med vad hon ville, att förvandlas till en riktig kvinna, och hade börjat äta hormoner redan som femtonåring. Det var också det som största delen av hennes inkomst gick till, det var dyrt, men hon vägrade ta några genvägar för att tjäna pengar.

 

Helt plötsligt slutar hon berätta,och tittar upp på mig, frågar om jag vill se en bild från när hon var yngre, innan förvandlingen. Sure säger jag. Hon letar en stund i plånboken och sträcker sedan fram ett litet skolfoto. Jag blev helt förbluffad och kunde inte tro att det var samma person på bilden som nu satt framför mig. På fotot, en femtonårig grabb med osäker blick. Framför mig, en ung kvinna med en helt annan utstrålning. Att det var samma person var fullständigt ofattbart.

 

June fortsatte sin berättelse. Jag satt tyst. Det var historier om märkliga relationer hon haft och hur snabbt hon lärt sig engelska efter hon flyttat till Lanta och börjat prata med turister. Jag hade frågat om hur en datingprocess går till, eftersom man  förr eller senare kommer till en punkt då hemligheten obönhörligen kommer att avslöjas. Eftersom hon visste att hon riskerade att bli misshandlad så lät hon det aldrig gå så långt som till sovrummet innan hon berättade hur det egentligen låg till. Det här var ju så klart också den stora sorgen i Junes liv, eftersom de flesta killar helt enkelt lämnade henne på stående fot när den brutala sanningen uppdagades. Jag tyckte synd om henne, även om jag naturligtvis förstår varje killes reaktion och som sticker därifrån.

 

Hennes absolut högsta önskan var således en operation. Det var bara det som fattades, liksom pengarna. Cirka 300 000 Baht skulle det kosta att vända ut och in på grejerna. Pengar som hon aldrig skulle kunna spara ihop till med en vanlig anställning. Hon berättade om en väninna som hade gjort ett könsbyte något år tidigare och June hade tyckt att resultatet hade varit helt enastående. Eller som hon uttryckte det…“It was a damn good looking pussy!” .

 

 

Samtalet fortsatte ett tag till och det var nog den märkligaste pratstund jag haft. Ändå hade jag inte frågat det som de flesta undrar som varit i Thailand ett tag, och jag har själv fått frågan flera gånger av mina gäster på Nature House. -Hur kan det finnas så många just i Thailand? -Varför är det så vanligt just här? Jag har fortfarande inget svar på den frågan.

 

Hon berättade att i december så skulle det vara en skönhetstävling på Marlin Rock Pub som hon tänkte ställa upp i om hon vågade. Hon hade aldrig gjort det förr och var oerhört nervös, men man kunde vinna en liten slant om man hamnade på prispallen. Tyvärr så hade det kommit många tävlande från fastlandet och June hade slutat femma om jag inte minns fel. Det skulle dock hållas en till tävling senare på säsongen som hon eventuellt skulle försöka ta sin revansch i.

 

 

Allt det där hände alltså i början på säsongen och jag såg knappt till June på några månader efter den där gången på piren. Jag slutade helt enkelt åka dit eftersom vi ändå hade fullt på hotellet när högsäsongen dragit igång på allvar, men ibland så såg jag henne utanför hennes jobb på Prae Ae om jag hade vägarna förbi. Jag brukade tuta och vinka men det dröjde ända till efter Songkran i april innan jag faktiskt pratade någon längre stund med henne. Jag hade frågat hur det gick med allt.

 

“I’m dating a Swedish guy right now!”

“Ah, really! Congratulation!

“He stay only two Weeks. We’ll having dinner tonight”

“Yea, ok. Does he know about your secret?”

“Yes, and he doesn’t mind!”

“Really?”

 

För mig personligen var det här lite svårt att förstå, men å andra sidan har jag hört så många konstiga historier i Thailand att ingenting förvånar mig längre. Jag önskade henne lycka till med allt innan jag åkte därifrån, men kom på mig att fråga en sak till innan jag gasade iväg.

 

“By the way, how did it go in the last beauty contest?”

“I won!”

 

 

-----

 


Crash Test Dummies

Ofta så bekymrar sig thailandsresenärerna för brännmaneter, ormar, hajar och denguemyggor andra "farliga" djur, men glömmer den största faran, nämligen trafiken och då mc-olyckor i synnerhet. På Lanta såg jag, eller hörde talas om olyckor nästan varje dag. Här kommer lite trevliga bilder.


Så här såg mina skotska gäster ut efter en mc-olycka i låg fart.
Höftbenet kom fram i dagen här.


Det gör ont att ta emot sig med händerna och armbågarna. Och magen. Och bröstvårtan.
Förresten så hade han förlorat båda stortånaglarna också, eftersom fötterna är helt oskyddade när man drar runt på hojen iförd endast flip flop.


Den skotska flickvännen som suttit på bönpallen fick också lite stryk när hon slog i asfalten.
Även hon hade avskrap på stortårna.

De skulle egentligen checka ut dagen efter olyckan men blev tvungna pga smärtorna att stanna kvar en natt extra på Nature House innan de fick lov att ta nattbussen upp till Bangkok för vidare flyg hem till Skottland.
Kuriosa: Det var förresten samma par som missade evakueringen av Klong Nin under tsunamivarningen.



Den här grabben träffade jag hos frisören. Han hade också bara åkt lite moppe.
Detta skruvstäd som höll allt på plats skulle sitta kvar i minst tre månader.
-Hur gammal var'u sar'u?



Denna kille bodde på Nature Beach och var också omplåstrad från topp till tå.



Jag hade nio unga gäster från Singapore som absolut skulle hyra moppe. Jag såg direkt att de inte hade någon vana och gick resolut ut i gatan och avrådde dem från att ens försöka åka vidare. "I fear accident" uttryckte jag och Nancy unisont när vi tittade på deras tafatta försök att komma iväg på hojarna.
"It's better to try here in Thailand. We can't do it in Singapore. We have so wicked laws there you know..." 

Senare på dagen fick jag hjälpa till att plåstra om tre stycken av dem. Inga större grejer. Det vanliga med tåskrap och blödande knäskålar. De hade gjort det klassiska misstaget som ovana gör med de helautomatiska hojarna. De håller in handbromsen samtidigt som de gasar mer och mer. Ingenting händer först, bara att varvtalet går upp. Sedan kommer de på att släppa bromsen, vilket alltid görs för fort och resulterar i att hojen stegrar upp sig på bakhjulet, sticker iväg några meter och sedan välter ner över vederbörande. Det här fenomenet beskrev jag tidigare i det här inlägget. Single Ladies.




Här är jag med Nancy hos privatläkaren Dr Salarin någon dag efter hennes olycka. Vid själva olyckstillfället så dök det upp något slags Rescue Team som envisades med att köra henne till det statliga och nergångna Lanta Hospital. Jag försökte förgäves få dem att köra till Dr Salarin eller Siam International Clinic som både är närmare och bättre. En av våra gäster tillika sjuksyster, Karen från Idaho, följde med i rent studiesyfte och hjälpte även till med den efterföljande vården av Nancys fot som aldrig ville läka i det tropiska klimatet.

 
Till vänster ser vi foten 2 dagar efter olyckan, och till höger 43 dagar senare.



Även Ammy krockade på grusvägen nedanför hennes resort. Jag är helt övertygad om att Blackberryn har haft en huvudroll vid olyckstillfället, men det skulle hon så klart aldrig erkänna för mig. Jag har noterat att alltför många thai sitter och messar med sina telefoner medan de kör.



"Hur vare härå?"
De fyra franska damerna som hade hyrt bil tog bara en kvart på sig innan de krockat in i en stillastående minibuss. Naturligtvis på det vanliga stället strax efter 90-kurvan på krönet vid nya Mong Bar på väg mot Klong Nin Village. Följande dygn blev ett efterspel med åtskilliga timmar på polisstationen. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om den upplevelsen. Ett spel för gallerierna där allt till slut bara handlar om pengar. Inget om rätt eller fel. Money number one. Glöm aldrig det.


Lustigt nog så står den handmålade varningsskylten endast någon meter från olycksplatsen. Som vanligt en skön felstavning också. Dangerous Coner. Slow Please. 
Kuriosa. Buss nummer 9 kom tillbaka från verkstaden tydligen eftersom jag själv åkte med den till Krabi Airport tre månader senare.



Här har vi ett akut fall av blodförgiftning. Jag ska berätta mer om det i annat inlägg som kommer innehålla droger, svampar, metadon, objudna gäster, överfall, hallucinationer, tablettmissbruk, fallolyckor, tårar, svek, pengar och slutligen även ett dödsfall.



Pling plong-taxi..


Okej då, här har vi ett dokumenterat fall av denguefeber,
och vi hade även en gäst som fick tyfoid, men de här två
exemplen är undantagen också.

Kom ihåg att försäkringar sällan finns och att det alltid är farangen som får ta fram plånboken om det ska betalas, och det ska det alltid, även om det inte är farangens fel. Nu ska inte jag sitta och baka moralkakor om hur man ska bete sig i trafiken, jag kör själv alltid utan hjälm och lite för fort ibland kanske. Jag har dock ett mc-körkort och är van att köra. Men jag måste ändå påpeka att alltför många gröngölingar kommer till Thailand på semester och inbillar sig helt plötsligt att de kan köra motorcykel fast de alfrig gjort det förr. De åker på fyllan i mörker utan några skydd, glömmer vänstertrafiken osv. Ja, ni fattar. I fear accident...




The Girl Next Door

Grannflickan. Ja så skulle jag kunna kalla henne. Hon bodde i mitt staff house tillsammans med sin flickvän och båda jobbade i kaffebaren på grannresorten. Aom var en försynt och lite blyg tjej, men väldigt artig. Varje morgon som hon gick förbi hälsade hon alltid med en wai. Helt enkelt en svärmorsdröm i vit klänning med röda prickar.



Många gånger i Thailand har jag stannat upp och tänkt på det gamla Twin Peaks-citatet "Nothing is what it seems to be". Fritt översatt "Fan, det är aldrig som man tror i det här landet" och jag har en handfull historier på det temat.

En morgon kom en gäst och berättade att han hörde skrik och gråt från mitt staff house, så jag gick dit för att kolla läget. Jag stod utanför och ropade på thai "Wa pruu, tam arai?" men då tystnade de genast. Jag såg inte till tjejerna något mer den dagen och jag utgår från att de skämdes lite grann och höll sig undan.

Dagen efter kom Aom och frågade om hon fick låna telefon och beställa en biljett med minibussen till Krabi. Hon hade bestämt sig för att sluta i kaffebaren och lämna Lanta för åka hem till föräldrarna. Jag noterade att hon var lite svullen på kinden och hon såg att jag såg, men jag sa ingenting. Hon log lite besvärat och slog undan blicken.

Aom var inte speciellt bra på engelska så ibland övade jag själv på thai med henne eftersom jag då inte kunde ta genvägar på engelska. Det var också ett bra sätt att bryta isen med henne eftersom hon var så försiktig i hela sin framtoning. Jag och Nancy satt och småpratade med henne medan hon väntade på minibussen. Det var en bra tjej och jag tyckte att det var synd att hon skulle lämna oss.

Hennes tjej Lég som fortfarande var kvar i kaffebaren och var betydligt frispråkigare och dessutom en hejare på engelska berättade senare att de hade haft ett svartsjukegräl den där morgonen efter att en annan tjej ringt och gjort anspråk på henne. Hon hade även ett rivmärke i ansiktet. Det rådde inget tvivel om att en cat fight ägt rum. Detta skulle även visa sig vara upptakten till ett triangeldrama som skulle fortgå under hela säsongen.

Den som är vaken på natten i Siams land får se många intressanta saker.



En tid senare på högsäsongen kom Lég till mig och ville boka ett rum för Aom som skulle komma tillbaka till Lanta och hälsa på ett par dagar. Jag blev lite fundersam och förklarade att det var fullbokat på hotellet och att Aom nog ändå inte skulle kunna betala 1200 baht per natt som det vid tillfället kostade, men att jag kunde fixa billigare uppe hos Ammy som hade rum från 500 baht. Men nej då, pengarna var inget problem och Aom skulle tydligen kunna betala upp till 1500 för ett rum, men skulle absolut bo på Nature House eller Nature Beach så att det var gångavstånd.

Nu blev jag riktigt konfunderad. Jag visste ju ungefär vad de hade för lön i kaffebaren och nu var de helt plötsligt beredda att lägga en halv månadslön på att hyra ett hotellrum ett par nätter.

"It's to expensive for you." förklarade jag så milt jag kunde.
"No, she can pay sam pan for two nights." Tre tusen alltså.
"That's much money Lég. Why don't you stay in the staff house?"
"It's to small. She bring a friend also."
"Where does the money come from?" undrade jag nyfiket. (Som om jag hade med det att göra.)
"She won the lottery."

De fick hur som helst ett fint rum på Nature Beach med havsutsikt och alla tre tjejerna verkade ha kul tillsammans under de två dagarna de bodde där. Samtidigt så grymtades det inne i köket där en annan tjej inte alls uppskattade att Aom var tillbaka på sitt lilla gästspel.

Säsongen rullade på och det var ganska lugnt ett tag. I alla fall på ytan, men på nätterna så rörde sig skuggorna i mörkret. De visste sällan att de var iakttagna. Mopeder som startades. Sjalar som slets av. Läppar som möttes.
Insyn bakom kulisserna för en farang som tidigare inbillat sig att han hade koll på läget.

Så i slutet på högsäsongen så började Aom dyka upp allt oftare på Nature och hon förklarade att hon var tillbaka på Lanta och numera jobbade med att massera på ett ställe i närheten av Saladan. Jag sa pliktskyldigt men också ärligt att jag skulle titta in någon gång på en massage och försökte också memorera namnet på stället, vilket var en omöjlighet och jag tänkte inte mer på det heller. Bästa massagen fick man ändå på Dreamy Spa ursäktade jag min egen glömska med. Jag tänkte inte mer på saken.


En sen kväll i mars när jag varit på Lanta Seafood på avslutningsmiddag med vänner hemifrån så puttrade jag så sakteliga hemöver mot Klong Nin. Jag åkte och funderade på vad Nancy egentligen menat med sista hon sagt när jag pratat med henne någon timme tidigare. Vi hade haft fullbokat länge och jag sa att så fort vi fick ett ledigt rum så ville jag att hon skulle bo där. Allt för att påskynda läkningen av hennes fot, i ett svalt torrt rum med AC en hel natt skulle nog göra susen. Jag hade provat några timmar mitt på dagen med att låta henne vila inne på mitt rum och den förändringen var häpnadsväckande. Den här dagen hade vi alltså ett rum ledigt och hon gick med på att bo där om hon kunde ta med sig sin son. Självklart sa jag. Mai pruu.

Ändå hade hon ångrat sig av någon anledning och valt att stanna hemma. Orsakerna lät mest som svepskäl som jag så klart inte trodde på, och jag sa vänligt men bestämt att det är viktigt att hennes fot läker så fort som möjligt och jag i det närmaste beordrade henne gå och lägga sig på Nature House. Hon hade gått med på det men så ringde hon upp mig efter några minuter och frågade när jag skulle vara tillbaka.

"Don't come home yet. We cannot go there same time. I call you again when I'm in bungalow"

Vad fan skulle det betyda? Jag hade mina aningar. Jag visste ju hur saker och ting låg till.
Jag hade så klart helt fel skulle det visa sig. "Nothing is what it..."


Plötsligt så tycker jag mig höra att någon ropar mitt namn. Jag var osäker men vände moppen och åkte tillbaka en bit. Visst var det någon där som jag kände igen men inte kunde placera först. Vart var jag egentligen? Någonstans på den långa rakan mellan Saladan och Klong Dao. Så kom jag på det. Det var ju för fan Aom som satt där. Iförd en tight svart kort dress med djup urringning. I en bambuhydda med blinkade julgransbelysning. I sällskap med tre fyra andra tjejer. Nu småkaxigt flirtandes och en helt annan approach än det jag sett nere på Klong Nin. Blygheten var som bortblåst. Hon kändes inte som "the girl next door" längre.   

"Nothing is what it seems to be.."

Jag stängde av moppen och lutade mig fram över styret och försökte ta in det jag såg. Det rådde i alla fall inget tvivel om vilken verksamhet det handlade om. Hon verkade inte skämmas över att jag avslöjat hennes hemlighet. Visste Lég om det här? Jo, hon hade ju skjutsat hit henne ett flertal gånger. Brydde hon sig inte? Förresten, Aom spelade ju i andra ligan. Hon gillade ju inte ens killar. Money number one?

"You can pick anyone!" förklarade hon på ett självklart sätt. Hon verkade bättre på engelska än jag mindes.
"You can take me or she or she or..." Hon pekade runt i luften som en dirigent.

Tankarna snurrade. Vart var tjejen i vit klänning med röda prickar? Här i en helt annan skepnad, flirtandes med manliga faranger fast hon föredrog tjejer. Hon själv buddhist, men ihop med en muslimsk pojkflicka, en så kallad tomboy, som rökte och struntade i både luvan och Koranens påbud, en pojkflicka som samtidigt dubbelspelade med en hyfsat rättrogen muslimsk tjej i köket som verkade känna till allt men ändå accepterade sakernas tillstånd.

Tjejerna skrattade. "Bombom, only pan ha baht.." Lika mycket som de spenderade för en hotellnatt alltså.

Telefonen ringde i fickan. Det var Nancy som sa att kusten var klar. Jag ursäktade mig för tjejerna och sa att jag måste åka hem till hotellet. Jag var väldigt nyfiken på att höra vad det handlade om, att jag inte fick komma tillbaka före henne. Ja, vad handlade allt om egentligen? Det hon berättade för mig dagen efter är egentligen värt ett helt eget inlägg.

Senare samma dag träffade jag Lég nere på stranden. Hon sa att hon hört att jag stannat och pratat med Aom kvällen innan. Det stämmer sa jag. Hon frågade lite ängsligt om jag varit med henne.
"Don't worry my friend" förklarade jag lugnt. Jag hade det bästa uppe på kullen redan.
"Why not? You should." Hon försökte se cool ut när hon sa det men jag läste ansiktsuttrycket och hennes ögon sa något helt annat. Typ "Det är bra för då får hon pengar som hon kan spendera på oss, men egentligen blir jag jäkligt sårad av att tänka på att hon är med andra." Kanske hon dämpar sin egen ångest genom att själv ha en affär vid sidan om? Många frågor dyker upp hos en farang medan thai verkar ta mycket i livet med en axelryckning. Ofta har jag fått höra följande mening.

"Don't think too much. Just enjoy"



The Last Supper

Så var sagan på Lanta slut. Eller inte riktigt förresten . Jag har massa historier på lager som jag ska skriva ner och posta framöver. Sedan ska jag ju inte åka hem till Sverige riktigt än. Först ska jag ha lite semester. Någonstans. Har inte riktigt bestämt mig var. Antagligen inte sol och bad i alla fall. Jag flyger till Bangkok imorgon. Där ska jag ta och fundera i några dagar.

Jag hade ju sagt till mig själv att OM jag gick break-even så skulle jag ta en rejäl fest, vilket jag också gjorde redan i februari. Jag hade även lovat mig själv ett riktigt fint hotell i Bangkok om jag skulle gå så pass mycket plus att jag inte behövde bry mig om hur mycket det kostade. Efter att ha klickat runt ett tag så bestämde jag mig till slut för Lebua at State Tower, som också stoltserar med Bangkoks mest kända sky bar, Sirocco.


Sirocco, inget för höjdrädda.

Tänkte även ett tag att jag skulle boka Plaza Athénée efter att jag läst deras hotellbeskrivning.


After Ski efter en dag i backarna? I Bangkok?



Sista solnedgången på Lanta?

Sista veckan på Nature House har jag ägnat mig åt att kränga grejerna. Hojen sålde jag ju för 25000, alldeles för billigt egentligen men skönt att jag fick iväg den så smidigt. Nancy fick helt utan kostnad ta tvättmaskin, kylskåp, ugn och en massa andra prylar. Hennes svåger fick alla verktyg och redskap som tack för de gånger han hjälpt mig med reparationer på hotellet. Sao fick också grejer när hon slutade. Möblerna och resten av bottenskrapet sålde jag tillbaka till gamnästet för 20000. Så klart försökte de trixa men jag var stenhård på den punkten. Det var bara att betala, annars skulle andra intressenter få ta grejerna.

Jag hade även lovat Nancy alla inkomster från rummen för resten av tiden hon är kvar här. Om nu någon vilsen turist mot förmodan skulle dyka upp här nu i slutet på säsongen. Så idag när vi höll på att lasta på hennes prylar på pickupen så kom det en italiensk walk-in som ville kolla på rummen. Jag nickade åt Nancy att nu var det upp till henne att göra affärer. Italienskan bokade in sig fem nätter och jag såg hur det lyste i Nancys ögon när gästen skrev in sig, och det gjorde fan verkligen min dag idag måste jag säga.


Like.

Den sista middagen innan avresa, brukar alltid förtäras nere på Nature Beach, men inte den här gången.
I kväll har jag istället varit med Nancys familj på hennes systers Nabs restaurang nere på Klong Hin. Det blev grillade räkor, snapper och morning glory och annat gott. Faktum är att de andra inte ens vet att jag åker imorgon. Om de frågar så har jag bara åkt på visarun ett par dagar och är snart tillbaka. Om de förstår att jag faktiskt inte kommer tillbaka något mer den här säsongen så kommer gamarna slita hotellet och min vapendragare i stycken. Så länge farangen är kvar så råder lugnet. I alla fall på ytan.



Nu kanske det låter värre än det är, men det är ingen fara, jag vill bara att det ska vara lugnt här sista veckan efter att jag åkt härifrån. Jag kommer att ringa ägarna och tacka för den här säsongen, och att jag fått möjligheten att göra det här. Lite besviken på hur vissa saker har hanterats bara. Jag har fått se mycket skit bakom kulisserna, som girighet och avundsjuka, men jag kommer i alla fall att göra rätt för mig och föra över pengar för sista elräkningen och vad som nu ska betalas.
Det har som sagt varit den bästa tiden i mitt liv, och när jag gick ut i morse och skrev på skylten för sista gången så ska jag erkänna att jag blev lite blöt i ögat.






Nu undrar kanske vissa som har följt mig på bloggen vad som hände med hon där uppe på kullen. Jag har eventuellt en liten story där också, men jag håller på den ett par dagar.


Next coming up: The Big Mango. (..but smells like a durian..)


Nature House: Season II

Det kom för sent. Samtalet. Det hade gått för lång tid och jag var redan mentalt inställd på att det inte skulle bli något mer. Dessutom så hade jag redan börjat kränga grejerna. Jag hade ju blivit mest fundersam över helomvändningen från deras sida. Knappast glatt överraskad. Jag hade svarat dem att jag inte kunde ta ett beslut om en fortsättning så snabbt över telefon. Att jag var tvungen att tänka på saken. Men jag hade redan bestämt mig för att säga nej. Antagligen kommer jag ångra mig gruvligt när nästa mörkersäsong närmar sig.

Det är som hon sa min vapendragare, att jag inte vet vem jag kan lita på. Om de redan har ändrat sig två gånger så kan de ändra sig igen. Jag hade ju förresten redan lovat bort moppen till Bee's kollega, jag skulle aldrig kunna bryta ett sådant löfte. Samma sak med tvättmaskinen och kylskåpet och några andra saker som jag lovat efterskänka till Nancy och Sao. Jag skulle aldrig ha hjärta att behålla de sakerna. Om jag nu skulle fortsätta driva Nature House nästa år så hade jag varit tvungen att börja om på nytt igen. Köpa allt en gång till.

Det där är alltså ett par veckor sedan som jag fick telefonsamtalet och jag ville ändå känna in ett tag om jag själv skulle ändra mig och kanske ändå köra en säsong till. Men det definitiva kom till mig för två dagar sedan när jag låg uppe på rummet och hörde någon prata ute på min takterass. När jag gick ut kollade vad som stod på hittade jag ägaren för granntomten där och som dessutom hade en arkitekt i släptåg med sig.
Jag frågade vad de gjorde och de svarade att de inspekterade utsikten och tomten och planerade för den nya resorten de tänkte bygga där. De skulle visst starta redan i lågsäsongen.

Poletten trillade ner. Var det därför gamnästet hade gjort en helomvändning? De hade fått nys om den planerade byggnationen? Ena dagen ville de ha ett pris på inventarierna, nästa dag erbjöd de en fortsättning på kontraktet.
En byggarbetsplats som granne är det sista man vill ha som hotellägare, och gäster som klagar är den sämsta marknadsföring man kan ha.


Snart en byggarbetsplats nära dig...



I övrigt...


...så har jag sålt den sista Changen nu. Systemet med "self service" har varit väldigt uppskattat, och har så vitt jag vet bara missbrukats av singaporianerna som bodde här för ett tag sedan. De plockade på sig åtskilliga flaskor Singha utan att skriva upp på listan. Det var väl lika bra det, eftersom ändå knappt ingen ville dricka Singhan. De sista flaskorna gick jag in med till massagen bredvid och bytte ut mot Chang, och vips så försvann de också.



...så kom ju firandet av Songkran av sig lite grann med tanke på tsunamivarningen. De flesta drog från ön och de som skulle komma kom inte. Sedan är ju Songkran snarare en buddhistisk högtid och därmed lockar det inte fram glädjeyran hos mussarna på ön. Det hindrade mig dock inte från att beväpna min personal med ett par rediga vattenpistoler.



...så har Sao jobbat sin sista dag idag. Tre rum checkade ut så nu har vi bara en kiwi-familj kvar på hotellet. "Beua" tyckte Sao och sa att hon kunde sluta lika gärna. "Ok" sa jag och skickade hem henne med slutlön och några goodiebags med lite prylar från hotellet. Tycker förresten att hon ser stenhård ut på den här bilden med tuff attityd och vattenpickan hängandes på axeln.











Happy Songkran (2)555

Idag startar SONGKRAN. Det är alltså det Thailändska nyåret! Det kommer att bli fest i dagarna tre och ingen kommer undan vattenkanonerna.


Nancy taking care of the business...

I väntan på en tsunami

En del av mig ville verkligen se vågen komma. Och jag förstod att jag inte var ensam där uppe på kullen med de tankarna. Det rådde knappast någon panik uppe på Halabala. Snarare en slags förväntan om att vi alla snart skulle få se en storslagen teater.



Folk satt och spelade yatzy eller minglade runt med en öl i handen. Öl som Ammy och hennes kompis passade på att ta hundra baht för, eftersom alla affärer och restauranger nu var stängda pga evakueringen. Samma del av mig beundrar sådant företagande. När man ser möjligheterna.
Alla satt och småpratade, tittade ut mot det stora havet, kastade blickar mot TV:n som rapporterade om jordbävningen och den annalkande tsunamin.



Förra inlägget avslutades ju precis innan allt drog igång igår. Någonting var på gång förstod jag. Jag hade gått ner från rummet till receptionen och ut på vägen. Nancy stod i telefonen och verkade upprörd över något.
Bilar kom körandes i full fart med varningsblinkers ivrigt tutande för att röja väg. Andra pickuper stannade för att plocka upp folk på flaket. Eat passerade mig i sin svarta chevrolet. Hennes blick var panikartad. Hennes fot i botten. Förresten, alla jag tittade på hade samma...skräck i blicken. Vad fan är det som händer tänkte jag.

Vänder upp mot Nancy igen som är på väg ner mot mig, samtidigt ringer mobilen i fickan. Ser att det är Ammy. "TSUNAMI IS COMING P'FRANK, YOU MUST COME UP HERE!" Jag möter Nancys blick och när hon får ögonkontakt så säger hon samma sak. "Tsunami is coming soon, we must leave! You tell the guest, reu reu!"

Tre rum uthyrda. Lätt match. En ryss, ett ungt par från Skottland (som prutat på rummet), samt två medelålders kvinnor från Tjeckien.  Först ryssen som jag verkligen fick förklara för flera gånger vad som var på gång innan han trodde mig. Sedan upp och knacka på dörren till skottarna som inte verkade vara på rummet för tillfället. Konstigt eftersom jag såg deras flipflop utanför dörren och även deras moppe stod parkerad. Sprang ner igen och mötte tjeckiska damerna som kom upp från stranden med panik i blicken. Jag sa åt dem att ta värdesakerna med sig och ta första bästa tuktuk eller bil upp på någon höjd. Jag hade ju sett hur bilarna plockade upp folk efter vägen. Jag skulle senare på kvällen bli varse att det var inte riktigt korrekt av mig i egenskap av manager för hotellet. Jag sprang upp ännu en gång till skottarna och knackade på deras dörr. Ingen reaktion.

Nancy hade jag skickat iväg för att möta upp sin familj nere på Klong Hin. Jag packade ihop mina egna värdesaker och låste alla dörrar på Nature House medan jag väntade på ryssen som verkade ta en evighet på sig. När han var klar så tog vi mopparna upp mot Klong Toab. Polisen hade satt upp vägspärrar uppe i korsningen och frågade vart alla som kom från Klong Nin var på väg. Halabala Resort skrek jag åt honom i farten och han backade och släppte förbi oss. De utan bestämd destination blev skickade åt andra hållet upp till Khao Jai Restaurant.



Uppe på Halabala hade det börjat samlas allt mer folk, och jag smet istället ut och satt mig på Ammys balkong där jag hade första parkett ut mot havet. Reaktionerna på facebook lät inte vänta på sig. Jag blev kontaktad av både Sveriges Radio och SVT som ville komma i kontakt med folk på plats. Jag tyckte att det var lite onödigt så länge det faktiskt inte hade hänt något. Någon hade ropat på vargen, men inte hade vi sett någon varg ännu.
Alla väntade på den stora vågen som skulle komma om någon timme, om tjugo minuter, alldeles strax, den hade ju nyss slagit in mot Phuket sa ryktena. Skulle inte havet dra sig tillbaka snart?



Efter ett tag blev det mörkt och vi såg inte längre horisonten. Folk verkade besvikna. Jag förstår att detta kan låta helt horribelt med tanke på vad som hände 2004, och naturligtvis så önskar ju ingen en repris på den katastrofen, men ändå så var det som om folk kände sig blåsta på konfekten.

Mitt i det här spektaklet så satt jag med mina tankar på hur jordbävningen utanför Sumatras kust hade fört oss samman igen. Jag hade varit mer eller mindre inställd på att vi inte skulle ses något mer innan jag åker hem. Att det kanske blev bäst så. Inte riva upp såren igen. Men nu hade hon ringt upp mig och varit orolig och ville att jag skulle komma. Så klart hade jag åkt dit. Träffade hennes mamma igen också som var på besök. Vi kramades förstås och hade hon fått bestämma hade jag varit måg för längesen. Brorsdottern var där också med nya hundvalpen "Lucky".
Jag tänkte också på Nancy. Hur våran relation utvecklats under den tiden vi jobbat ihop. Jag ringde upp henne, och anade jag inte en viss underton av missnöje att jag befann mig uppe på kullen igen?
Jag tänkte också på det där telefonsamtalet häromdagen. Hur skulle jag egentligen förhålla mig till det? Jag tog upp det med Ammy och efter att hon funderat ett tag så sa hon "No, they kihok you". Jag tror det också. De bluffar. Men hur ska man kunna veta i landet där ingenting verkar vara på riktigt, förrän efter det har hänt? Inte ens då ibland.

Ungefär som i den där pjäsen I väntan på Godot...

Nyfikenheten och hungern fick mig att ta moppen ner mot Klong Nin för att kolla läget. Allt var nersläckt, alla var borta. Rena rama spökstaden. Som Pripjat ungefär. Den känslan fick jag. Eller som Stephen King's klassiska bok "Pestens Tid". Några koner på vägen bara som markerade att det var "Hit men inte längre". Det var lätt att runda dem och komma in på själva strandvägen som löper bort mot Nature House. Jag vände halvvägs och letade mig upp mot 7/11 på Klong Toab. Stängt så klart men bredvid så fann jag en ensam entreprenör som sålde pannkakor. Vilken hjälte, det gäller att se möjligheterna. Jag var enda kunden dock. Knappt någon annan hade vågat sig ner till huvudvägen.



Efter ett tag så blåste de faran över. Det var ett jäkla liv i den där tsunamiskrämman och den fick fick många faranger att springa uppåt höjderna igen, innan de förstod att det betydde grönt ljus. Alltså ingen tsunami.



Rent affärsmässigt så visar sig detta nog vara dödsstöten för säsongen. Jag skrev ju i förra inlägget att vi var fullbokade inför Songkran som drar igång imorgon. Tyvärr så avbokades fyra av mina rum idag pga tsunamivarningen. Det spelade ingen roll att både jag och Nancy förklarade att det inte var någon fara längre. Ingenting har hänt. Det är bara att komma hit och fira precis som ni planerat. Men thailändarna som bokat upp rummen vågade inte komma hit nu. Samma sak hade hänt på Nature Beach enligt Nee. Jag var precis ner till Nancy och frågade vad hon tyckte om allt. "Beua" var hennes enkla men tydliga svar. Nu var hon beredd att stänga, struntade i pengarna. Sitta i trettiofemgradig värme hela dagarna och vänta på att något ska ske är inte kul för någon. Ok, igår skedde det ju något trots allt. Eller inte.


"Sawadee khap, jag skulle vilja avboka fyra rum,
vi drar till Bangkok och firar
Songkran istället..."


Undrar ni vad som hände med skottarna som bodde här på Nature House? Ja, de hade legat på rummet med hörlurar och lyssnat på musik under uppståndelsen. Inte hört ett smack. När de gick ut och skulle käka vid sjutiden så var allt kolsvart och inte en käft fanns kvar på Klong Nin.




Sunday roast

Jag har nu bestämt mig för att boka om biljetten hem. Jag tog beslutet häromkvällen, i söndags närmare bestämt, när jag satt på White Rock och tuggade i mig en brittisk "sunday roast menu" och fick en smakbit av västerlandet. Sedan om den måltiden får mig att åka hem tidigare eller senare får ni gissa själva.


Brittisk mat och fotboll. Lika kul som det låter?

Jag har hängt allt oftare på White Rock på sistone. Det har blivit lite som en samlingspunkt för de faranger som fortfarande är kvar på Klong Nin. De har ett bra koncept på menyn och man får alltid stora och välsmakande portioner. Deras "full rack of ribs" är redan en klassiker efter bara en säsong.

För varje dag som går nu i april så blir det allt lugnare och turisterna försvinner sakta men säkert. Jag har dock fullbokat över Songkran vilket gläder mig. Varje bokning vi får nu känns som en ren bonus då jag har utgått från att april skulle bli en minusmånad. Dagarna är ganska sega och långsamma nu för både mig och Nancy och Sao. Jag frågade dem igår om de tyckte att vi skulle stänga igen hotellet, men de vill ju precis som jag krama ur det sista av säsongen. Samtidigt, så fort jag åker härifrån så måste jag börja betala boende för mig, samt börja äta frukost och lunch på restaurang. Jag har varit enormt bortskämd här med Nancy som lagat så god mat varje dag.

Jag är väldigt kluven inför stängningen, när den än nu blir. Som jag sagt så ser jag fram emot det, men vet också att jag kommer sakna livet här redan efter några dagar. Det har varit mitt livs bästa tid, även om det kanske har låtit lite negativt i de senaste två inläggen.

Vänta lite, det är ett jäkla liv utanför nu, måste gå ner och se, verkar vara något allvarligt.. jag postar det här inlägget nu och återkommer senare..

(EDIT: Det var gårdagens tsunamivarning. Jag skriver ett till inlägg snart)

Gamarna

Jag hade knappt hunnit lägga ut krokarna om att jag tänkte kränga min Honda Dream innan jag lämnade Lanta. Det blev som en väckarklocka för gamarna som förstått att det snart skulle finnas mer godsaker att plocka ur nästet.



De började kretsa runt huset, och särskilt då köket, men gjorde bara utfall när alfahannen inte var närvarande. Men jag var lugn, jag litade på min allierade, och attackerna var väntade. Jag log i mjugg från mitt gömställe.

Jag hade betalat drygt 40000 baht för hojen och slumpade nu iväg den för 25000 illbahtingar. Ser ut som ny, inga olyckor och endast 300 mil. Jag fick genast respons från Pimalai, en kompis till Bee som ringde och ville ha den osedd. Inget tjafs om priset, bara bekräftade att han tog den. Samma kväll kom det en indisk skräddare och också ville ha den. Tyvärr sa jag, någon har redan ringt och bekräftat att han köper hojen av mig. Det ville indiern inte lyssna på utan ville titta i gröna boken och börja diskutera priset. "Discount? Men varför ska jag ge dig rabatt på priset om någon redan har bekräftat köpet och dessutom inte tjafsat om köpesumman?"

För övrigt så uppvisade han helt fel attityd gentemot mig och jag läste av honom direkt att han ansåg att jag var en dum farang som han lätt skulle kunna lura av hojen. Jag gav hellre bort den till Sao än att sälja till denne herre.

Gamarna tog tillfället i akt och var in i köket och nafsade efter hårdvalutan. Kylskåp, tvättmaskin, vattenkokare, ugnen mm. Helst ville de nog ha allt gratis. Att jag bara skulle lämna grejerna bakom mig när jag lämnade hotellet. Min personal höll masken och sa att de inte hade en aning om vad jag skulle göra med allt.
En dag ringde de till och med från självaste gamnästet och ville ha ett pris på på både motorcykel och prylarna i köket. Jag svarade att tyvärr så var både hojen och tvättmaskin, ja nästan allting, sålt redan. Det ville de inte lyssna på utan bad mig bara räkna ihop ett pris på allting.
Tänk om de bara visste.

Dagen efter så ringde telefonen en gång till och den informationen som framfördes då gjorde mig väldigt fundersam. Det var på eftermiddagen och jag låg och slumrade uppe i 201:an, mitt gamla favoritrum som jag nu flyttat tillbaka till. Sedan jag stängde frukosten förra veckan så har jag ramlat in i en riktig komaperiod och jag kan ligga i timmar och vila på dagarna, och samtidigt hålla mig undan den trettiofemgradiga värmen.
Men nu gick jag ner till Nancy som låg och vilade i en sala. Det var ändå fullbokat. Hur vi nu kan ha fullbokat i april. Hon såg direkt att det var någonting. Vi känner varann väl nu. Läser varann som en öppen bok. Tillsammans tio timmar om dagen i ett halvår. Sådant sätter sina spår.
Jag berättade om telefonsamtalet.

"Why? Why they say like that..?
"I have no idea. I don't understand anything now.."
"So..how you do..?"
"I have to think. I'll take a swim."
"Pbai loie"


Give me a break

Läser mitt senaste inlägg och inser att det gått eoner av tid och händelser sedan dess. Hur allt ska kunna sammanfattas i ett inlägg nu är mig en gåta. Jag får ta de viktigaste bitarna.

Break-even.

Det tog mig exakt fyra månader att gå break-even på arrendet. 20 oktober öppnade vi hotellet och den 20:e februari hade jag hyrt ut rum för samma summa. Det kändes som en stor revansch på alla skeptiker, både thai och svennar som skrattat åt mig innan säsongen drog igång. "Du får aldrig tillbaka pengarna dumma farang.."
Jag skulle minsann visa dem.

Jag hade lovat mig själv en stor fest OM jag skulle gå break-even innan säsongen tog slut. Sagt och gjort med Sang Som & Cola. Natten slutade sent med Lám och Maurice och några till på Marlin Rock Pub. För övrigt en av få kvällar som jag egentligen varit uppe sent eftersom jag varje morgon går upp och öppnar hotellet klockan sju.

Sedan har jag så klart haft andra kostnader som löner, elräkning, internet och telefon, rengörningsprodukter, reparationer med mera. Men alla de bitarna har jag finansierat med intäkterna från frukostserveringen, tvättservice, provision på biljetter, snus och lite ölförsäljning. Trots att jag inte har någon bar här på Nature House så har jag ändå krängt cirka 800 flaskor öl. Mestadels Chang så klart. Mars ej inräknat.




Breakdown.

Ungefär samtidigt som det stod klart för vissa att "farangen" fått tillbaka pengarna för insatsen så förstod jag att allt inte stod rätt till inför kommande år. Jag fick höra på omvägar att jag eventuellt inte skulle få fortsätta arrendera. När jag konfronterade berörda parter så var det ingen som ville ta diskussionen med mig, utan de ringde till Nancy och bad henne bekräfta det för mig. Väldigt låg nivå enligt mig. När jag frågade om orsakerna så fick jag de märkligaste förklaringarna. Oberoende källor på ön har berättat för mig att det så klart handlar om det jag själv misstänkte. Så när jag, Nancy och Sao insåg att det inte skulle bli en fortsättning så blev vi alla tre väldigt besvikna. Vi har haft en fantastisk säsong tillsammans. Både Nancy och Sao har sagt att de bara vill jobba här om jag är kvar som deras "boss". Vi har fått en så positiv respons av alla gäster som bott här och många har sagt att de kommer tillbaka nästa år igen. Men bara om vi är kvar här.

Insikten om att inte få driva Nature House nästa år har varit ett hårt slag för mig. Men jag ska resa på mig igen.





Break up.

Nu har jag suttit och funderat en stund om jag ska skriva om hon däruppe uppe på kullen. Alltid lika svårt. Jag tror jag hoppar över det. Hur många gånger har hon inte brutit upp och kommit tillbaka den här säsongen det vet jag inte. Alltid har jag stått med öppna armar och tagit emot henne. Trogen som en hund. Aldrig sneglat åt någon annan.
Så, ett till uppbrott för ett par veckor sedan, men senaste dagarna har jag ändå bott uppe på hennes resort när vi haft överbokat på Nature House. En följetong som nu pågått i över femton månader. Jag skulle kunna skriva en bok.




Need a break.

Jag längtar verkligen inte hem men jag ser ändå fram emot att stänga hotellet. Det kommer antagligen ske efter Songkran, det thailändska nyåret i mitten på April. Jag är i stort behov av ledighet nu efter att ha jobbat precis varje dag i snart ett halvår. De korta avbrotten för visaruns till Malaysia har knappast inneburit någon vila, utan snarare ett oavbrutet flängande i olika transportmedel. Funderar på att boka om min biljett hem den 2:a maj till början på juni och bara glassa runt i några veckor. Spänna upp hängmattan och ligga och läsa böcker. En hängmatta som legat orörd sedan oktober. Kanske sovmorgon. Eller kanske dricka mig berusad. Varför inte båda?




Breakfast.

Antagligen stänger jag frukostserveringen redan i månadsskiftet, dvs redan om ett par dagar. Jag är dock lite kluven till detta, alla inkomster är ju välkomna. Det är bara det att jag är så otroligt trött på att stå och pressa apelsiner varje dag. Hittills har det väl blivit ca ett halvt ton apelsiner. Det är tidsödande och vinsten står inte i proportion till utfört arbete. Mer en service till gästerna och det har varit uppskattat kan jag säga. Nancy sa till mig tidigare idag att vi är den enda resorten som serverar färskpressad juice till frukosten. Precis, sa jag till henne, vi är de enda som gör det och därför kommer de till oss. Samma med kaffet, vi är de enda som serverar riktigt kaffe, inte något blaskigt pulverkaffe. Därför kommer de till oss. Vi har sålt presskaffe för över 60000 Baht. Utöver själva frukostmenyn där kaffet ingår. Mars ej inräknat. De som hånskrattade i början på säsongen har nu satt morgonkaffet i vrångstrupen.




No brakes.

Ungefär fem minuter innan det hände fick jag en stark förnimmelse. Jag såg det framför mig och kände omedelbart att vi måste vända. Sedan skakade jag av mig det och körde om dem istället.
Hur jäkla korkad får man vara egentligen?

Nu är det tre veckor sedan det hände. Vi, dvs säga jag och min personal, alltså Nancy och Sao, var på väg till Saladan för att äta en trevlig lunch. Ett välkommet avbrott för alla tre. Det var fullbokat och vi var klara med dagens måsten. I vanliga fall så äter vi alltid annars här på Nature House. Fattas bara, Nancy lagar den bästa thaimat jag någonsin ätit. Men det visade sig vara fel dag att ut och åka. Någonstans efter Klong Khong så hände det som jag befarat hela säsongen. En motorcykelolycka där min personal är inblandad. Nu satt båda på samma hoj och låg ca 50 meter bakom mig. Jag hörde plötsligt en krasch och jag förstod. Jag vände mig om och såg Nancy och Sao liggandes orörliga på vägen. Delar från hojen låg utspridda och en svart pickup som stannat mitt på vägen. Hjärtat stannade och sedan gick allt i slow motion. Jag vände och körde tillbaka och sprang fram till dem. Det är den där blicken jag aldrig glömmer. Ögonen på någon som är i chock. Båda två. Sao utan hjälm, såg ändå ut att klarat sig bättre. Nancy satt fast med foten under hojen som jag försiktigt flyttade på. Röster i slow motion runt mig. Foten såg riktigt illa ut. Jag tog av henne hjälmen och lyfte upp henne, bar henne till sidan av vägen. Vädjade till henne och kände att jag själv höll på att bryta ihop. Min älskade Nancy som stått mig så nära genom hela säsongen. Efteråt så mindes hon ingenting av det som hänt på olycksplatsen. Nu är hon tillbaka men haltar omkring och får hjälpa till med enklare sysslor. Igår gjorde hon världens godaste spicy prawn salad.




Break on Through.



"...I found an island in your arms
Country in your eyes
Arms that chain us
Eyes that lie
Break on through to the other side..."


Morning break.

Fortfarande dagens höjdpunkt.



Halvtid

Redan halvvägs genom säsongen. Vart tar tiden vägen? En månad sedan jag uppdaterade bloggen. Finns ingen tid att skriva, eller är jag kanske för lat bara när jag har tid över?

Min nya vardag här är bättre än min vardag där hemma, eller borta i Sverige. Jag ägnar allt mindre tid åt att fundera vad som händer där. Läser aldrig svenska tidningarnas nätupplagor. Det är bara här och nu som gäller.

Jag får ofta frågan om jag ska köra fler säsonger här på Lanta, och jag har alltid svarat samma, "Fråga mig i slutet på april igen". Men senaste två veckorna har det svängt. Jag har svårt att se mig själv hemma i det eviga mörkret nästa år. Jag måste fortsätta här. Funderar även på stanna och plugga thai under lågsäsongen. Vi får se hur allt utvecklar sig.



Hotellet går bra nu, vi har haft så gott som fullt sedan början på december och lyckades peaka priserna till 2500 baht under julveckan, men nu när jullovet är över så planar vi ut och ligger på 1500 baht.
Våran frukost med riktigt kaffe och färskpressade apelsinjuice är riktigt uppskattad och gästerna säger ofta att det är den bästa frukosten de fått i Thailand. Baguetten med salami och brie är också storsäljare här.



Största förändringen på Nature House för tillfället är att vi rivit restaurangen. Hela konstruktionen höll på att rasa ihop som ett korthus. Bambun var tunn som papper på vissa ställen och alltihopa lutade oroväckande mycket.
"Vi väntar till lågsäsongen" tyckte ansvarige thailändaren. "Vi väntar till efter lunch" tyckte ansvarige masen. Efter tre dagar var allt rivet och bortforslat. Bäst av allt är att den blå presseningen är borta ur min åsyn.
Min nya tillfällige idé , som eventuellt blir permanent, är att ställa dit några bambuhyddor, lika som vi har uppe på takterassen.




High Season - Pics

Efter senaste inlägget så small det till på Nature House och jag har knappt haft tid att skriva en rad. Varje dag har varit full med nya intryck och jag skulle kunna fylla bloggen med text varje dag. Istället för att försöka skriva ikapp så slänger jag in lite bilder.


High Season is here. Chet har fullt upp!


Underbara Nancy - Bästa kocken på Lanta jobbar på Nature House!
Gillar Sverige gör hon också!


Chillar på Dao Resturant på södra Kantiang Bay!


Frukosthandling med vespan. Ett par kilo tomater,
apelsiner, gurkor och ett par dussin ägg på styret!


Fyra nyanser av brunt eller vitt. Den ena säljer bra
till faranger, den andra till thailändare.
Gräset är alltid grönare någon annanstans.


Ett besök på templet i Old Town...


Fick besök av Kamala-kullan. De tog med sig delikata
krabbor från Phuket som de glatt bjöd på. Eftersom det var
Thailändske Kungens födelsedag och alkoholförbud rådde
så var vi tvungna att diskret dricka Changen ur kaffemuggar.


Lanta Diver förser exilsvenskar med riktigt lösgodis!
Värt varenda baht efter ett par månader i Siams land.


Nature Beach, 3:e advent


Oktober var minus. December raka motsatsen!
Payback time! Neung Sán Baht!


Mitt tillfälliga boende på Nature Beach när vi hade
överfullt på Nature House och jag var tvungen att flytta ut.


Thaibasco - The thai alternative!


Visarun till Kuala Lumpur.
Skulle bli minisemester. Blev bara flängande.


"OK! Who is smoking cigar in the aircraft?"


Brie & Salami - Storsäljare på Lanta Nature House


Skymning på bilfärjan mellan fastlandet och Lanta Noi


Ko Ha från djungeln på södra Lanta.


Morsan kom på besök. Henne tog jag med till Dreamy Spa.


Kompisar kom på besök. Dem tog jag med till Marlin Rock Pub.


To be continued...











En helt vanlig dag

Det är många som undrat hur en helt vanlig dag ser ut för mig.



Jag vaknar av mig själv i vargtimmen när det fortfarande är mörkt ute. Sedan går jag upp och kastar en näve grus på tupparna för att väcka dem, som hämnd för alla gånger de väckt mig i ottan genom alla resor i tropikerna.

Går runt och låser upp dörrar och öppnar för frukost vid sjutiden. Brukar vara lugnt fram till åtta så innan dess har jag hunnit dricka kaffe och käkat också. Dagens bästa stund för övrigt, och det är fortfarande skönt och svalt ute innan solen stigit alltför högt och börjar bränna.



Det är liksom bara hönsen och jag som är vakna, och sedan när koffeinet gjort sitt så matar jag tupparna med ris för att bli kompis med dem igen. Ibland lyssnar jag på Sveriges Radio direkt genom mobilen och extrahögtalare.



Antalet frukostgäster kan verkligen variera från dag till dag. Kan pendla mellan 1 och 15 gäster. Beror lite på väder (walk-in) och nationalitet (hotellgäster). Skandinaver och tyskar äter som regel alltid frukost, medan sydeuropéer kanske tar en kaffe eller inget alls.



Är det lugnt så hinner jag kanske sticka iväg och köpa en säck is, eller mera frukt och grönt, eller en påse ägg som man får balansera på moppestyret. Saker som tidigare varit helt otänkbart gör man nu som vardaglig syssla.
Framåt tolvtiden har de flesta som vill äta ätit. Är det stressigt så är Sao med i köket och hjälper till med det mesta. Ja i alla fall ända tills jag råkade säga till Nancy (på thai) att jag hade fläsk i kylen, då blev Sao skitsur och vägrade diska och hjälpa till under någon vecka. Sedan jag förklarat att jag numera bara hade kycklingskinka så var allt frid och fröjd igen.


Nancy & Jr

Sedan Nancy började hjälpa mig så har jag också fått tid att åka upp till piren och fiska faranger. Båtarna från Phi Phi och Krabi kommer ungefär samtidigt runt ett- tvåtiden. Detta är dock ett uppdrag som jag är lite kluven till. Jag gillar verkligen att komma ifrån hotellet en stund som omväxling och vetskapen att Nancy håller ställningarna under tiden gör att jag också kan slappna av under tiden när jag är borta.


Rumsraggare och taxichaffisar. Ett nödvändigt ont på Lanta?

Den negativa sidan är ju att det är så förbannat otacksamt att stå där och fråga om folk behöver rum. Alla beter sig som om de inte behöver boende och transport, fast alla vet att det är ju precis det de behöver. Lanta är för stort för att börja knata med bagaget och tro att man ska ha boende inom promenadavstånd. Farhågorna om att thaiarna skulle "boxing you" kom snart på skam. Nee hade ju avrått mig från att åka till piren just på grund av risken att bli misshandlad där. Eat hade ju snarare uppmanat mig att åka dit. Så det gjorde jag.

Efter att ha socialiserat med thaiarna och slängt mig med lite fraser och erbjudit alla provisioner om de skickar folk till mig så var jag snart accepterad där. Förresten så är jag ganska diskret och håller mig i bakgrunden och siktar in mig på någon enstaka farang som ser penningstark ut. Det får räcka. Har istället ägnat lång tid till att bara sitta hos Choke och Oui på resebyrån @pier som ligger precis vid piren och erbjudit dem rejäla provisioner för att skicka folk till Nature House i första hand. Sedan kan man ta en lunch där och beskåda spektaklet på avstånd istället.


@Pier at Pier

På vägen hem stannar jag på Lanta Mart och handlar importerade specialprodukter om det behövs. Om inte så tar jag gärna omvägen över Old Town, ett ställe som jag gillar mer och mer. Passar alltid på att äta på mitt favoritställe där och kan sitta hur länge som helst och bara chilla och insupa atmosfären. Så lugnt och så långt från kommersen på nordvästra sidan av Lanta.


Old Town


Självporträtt på Cee Side, Old Town


Old style bathroom in Old Town

Tillbaka på Klong Nin och Nature House så brukar det mesta stå still under de hetaste eftermiddagstimmarna. Då kan jag gå ner till havet och bada en stund. Så det gör jag allt som oftast.


Havet

På kvällarna är det än så länge så lugnt att jag kan stänga receptionen om det inte är något speciellt på gång, som en beställning i restaurangen till exempel. Oftast så käkar jag middag nere på Nature Beach, ibland med Matte som också varit här sedan oktober, eller så provar vi någon ny restaurang på Klong Nin. Ibland drar jag iväg själv om jag vill rensa skallen på intryck. Eller så äter jag något från mitt eget kök, vilket är billigaste alternativet så klart. Men det är nog bara om jag fastnar i receptionen med trevliga och pratglada gäster.



Vid tiotiden brukar John Blund komma och slänga en näve grus i mina ögon och då är det bara att gå hem och lägga sig så att man orkar gå upp nästa morgon. Aldrig sovmorgon. Men jag har det bra här och hade inte velat byta med någonting. Jag lever min dröm mer eller mindre, men ser fram emot min visarun till Kuala Lumpur på torsdag och hem igen på fredag. En minisemester.

Och en sak till . Det kom förbi en liten fågel på motorcykel och kvittrade i mitt öra att någon var på väg till Lanta.


Night in Nature.. 


Lanta Nature House on Booking.com

Passar på här att göra lite reklam för Lanta Nature House.


Klicka här för att boka eller bara kolla lite grann på bilder...



Love me tender...

Jag vaknade till av att någon smekte något sött och lent på mina läppar. Hade jag slumrat till här av alla ställen? Verkligen otippat. Jag öppnade ögonen försiktigt och tittade upp i tre thailändska leenden. Så nära. De stod lutade över mig. Min blick mötte hon som var närmast, och sedan till de andra två. Alla ingav ett lugn. Vad var det med dessa exotiska ögon egentligen? "Don't worry Mr, we take care of you. Just relax." Och jag var avslappnad, alldeles lugn. Förtrollad. Jag hade bestämt mig för att prova det här.

Tidigare hade jag åkt förbi och sneglat på skyltfönstret. Många gånger. Vid två tillfällen hade jag till och med parkerat vespan utanför och gått fram, men sedan vänt i dörren. Inte skulle väl jag.
Men i mars när jag var här så träffade jag en kille som hade provat. Han sa att det var värt varenda krona. Eller baht. En ren njutning som han uttryckte det. Ett par timmar och tolv tusen baht skulle det kosta. Nästan tre tusen svenska. Äh, man lever bara en gång. Kan väl prova. Det var jag värd efter alla turer den senaste tiden. Dessutom var det lördag. Så är man väl direktör förresten. Det här var väl en sådan grej som direktörer gör.
Det var lätt att hitta orsaker.

Jag låste fast henne med blicken. Hon var så nära att jag hade svårt att fokusera först. Jag under. Hon över. Hennes ögon var så mörka att det var svårt att avgöra gränsen mellan iris och pupill. Hon mötte mig. Jag testade henne. Vem skulle slå undan blicken först. Hon vann. Så klart. Med den självsäkerheten som hon utstrålade. Jag flackade vidare med blicken och landade på en av de andra. Hon log belåtet. Hade sett spelet.

De var proffs och jag var knappast deras första kund. Jag valde att blunda igen. Bäst så. Han hade haft rätt. Detta var en ren njutning. De fortsatte med sin behandling och mina tankar flög iväg och gick igenom senaste tidens turbulenta svängningar. Jag tänkte på mordet som begicks på Lanta förra veckan. Hur det hade tystats ner. Ett beställningsjobb. 300 000 Baht. Så mycket var ett liv värt. Ingen turist fick veta. Men den vänlige konstapeln hade berättat för mig. Handlar alltid om skulder. Eller svartsjuka. Svartsjuka hade jag tänkt. Vad kostar ett mord på en farang hade jag frågat. Mycket mera, det skulle ju bli publicitet utomlands.

En av tjejerna hade en liten handduk som hon torkade mig i pannan med, med jämna mellanrum. Vilket omhändertagande. Jag ska nog besöka det här stället snart igen tänkte jag, men då ska jag ta en annan behandling. Hon som vann blickduellen log varmt mot mig och frågade om jag sov dåligt på nätterna. Vad? Varför frågade hon det. "You worry about something Mr?" Jag var med ens klarvaken. En till som påstod att jag gnisslade tänder. Vad skulle jag svara på det. "Mai pen rai..". Verkligheten hade hunnit ikapp mig igen.

Vi var klara. Jag reste på mig. Varför fanns det inte liknande servicenivå hemma för? Vad var hemma förresten? Jag hade knappt ägnat Sverige en tanke sedan jag lämnade Arlanda. "I'm never homesick" har jag hört mig själv säga genom åren.

Betalat hade jag gjort i förskott, så jag klev ut på gatan med mitt nya direktörsleende. Zoom hade de kallat det.Laser var ute. Nu var det blue ray som var det nya svarta. Eller det nya vita för all del. Måå faan är titeln på thai. Men inte mådde jag fan. Jag mådde nog ganska fint trots allt. Stunden med tjejerna hade gjort mig gott. Bekräftades också av spegeln som jag stod och höll upp framför mig.








Kan väl lägga in en bild också.


Thai måå faan - Swedish måå faan, 1 - 0
(Måå=läkare, Faan=tand)



Lifetime

Med svaret hängandes i luften så lämnade hon mig och Lanta nästa morgon. Tomheten gick inte att beskriva. Rastlös och fången på hotellet trampade jag runt i cirklar tills jag inte stod ut längre. Jag ringde in Bee för att hoppa in som standby för mig. Själv tog jag vespan och drog söderut mot Kantiang Bay. Parkerade på Noon viewpoint restaurant där jag hade tillbringat så många timmar med henne förr. Beställde in en laxmacka och en Chang och väntade in solnedgången.



Solen sjönk ner bakom Ko Ha , och mitt hjärta med den. Jag undrade om jag någonsin skulle få se henne igen.
En halvtimme senare satt jag nere på stranden på Kantiang Bay och tog in det sista av dagens ljus. Innan det blev helt mörkt hann jag se att någon skrivit LOVE i sanden med stora bokstäver. Då ringde telefon. Det var hon.



Sa att hon saknade mig och solnedgångarna på Lanta. Hon var ledsen och nedstämd. Ja vad skulle hon upp där och göra tänkte jag för mig själv. Men jag visste, eller förstod, att hon hade varit tvungen att lämna ön ett tag. Tills vissa saker hade lugnat ner sig. Hade jag någonsin varit så tålmodig. Antagligen inte, men jag har någonstans hela tiden trott på det. På oss.
Eller så är jag bara naiv igen.

"How long can you wait for me?" hade hon frågat redan i våras.
"A lifetime" hade jag svarat.
"What means lifetime?"
"It means all my life tirak. All my life. Khao jai mai?"

"Oh..honey, I love you so.."

Och jag hade menat det, precis som allt annat jag sagt till henne.
Tiden får utvisa vad som händer. Nu har det gått ett par dagar och en vecka. En livstid i sig.

The show must go on. Så jag åkte till marknaden och köpte några kilo apelsiner till och ställde mig i köket på Nature och pressade juice till frukosten. Jag visste att hon skulle komma tillbaka en dag.






Heartbreak Hotel 11/11/11

Jag cruisade ner från Long Beach mot Klong Nin i den heta eftermiddagssolen. Tankarna snurrade. Jag tänkte på hur fin hon hade varit i sin uniform och uppsatta hår. Hade hon menat allvar? Jag hade svårt att vänja mig vid tanken. Jag kisade mot solen och ökade farten.



Jag svängde in och parkerade vespan på allmänningen på Klong Nin. Mellan Nice Beach och Nick's Garden. Satte mig på en uppochnervänd longtail och tittade på vågorna. Och skymningen. Funderade. Luften gick ur mig.

"Flytta" ? Det var det hon sagt. Från Lanta till Khon Kaen. Det låg ju ända uppe i Isaan. Vad skulle hon där och göra? Föräldrarna skulle sälja resorten, de hade fått ett bud som de inte kunde motstå. Jag förstod. Stället hade potential. De hade drivit resorten sedan tsunamiåret. Det var dags att ta hem vinsten.
När åker du då, hade jag frågat. Om några dagar redan. Jag kunde inte ta in det. Så svårt att acceptera. Hon hade frågat om jag skulle sakna henne och bli ledsen. Måste ha varit årets understatement. Jag var golvad. Nere för räkning.

Vi skulle så klart hålla kontakten med telefon och internet. Kändes meningslöst. Jag levde ju bara när jag var nära henne. Att bara sitta nära henne laddade mina batterier och gav mig all energi jag någonsin skulle behöva.

De tre sista dagarna hade jag varit helt under isen och haft svårt att fokusera på hotellet. Sista dagen innan hennes avresa var det fullmåne och Loy Krathong-festival i Old Town. Massor av folk i rörelse och mycket att göra för alla. Vi bestämde att ses redan på morgonen vid halvtio på Nature och för första gången den här säsongen stängde jag restaurangen. Jag förklarade för Sao på thai att hon kunde göra kaffe om någon ville beställa men ingen mera mat serverades idag.

Jag noterade hur Sao dröjde kvar med blicken på Ammy som stod i restaurangen och väntade på mig. Jag vet, tänkte jag för mig själv, hon är det vackraste som gått omkring på den här planeten.



Vi gick spiraltrappan upp på takterassen och satt oss där i sky loungen ett tag. Silverhalsbandet med hjärtat glimmade till i solen. Jag hade köpt det hemma i Sverige redan i april. Hon hade fått det för ett par veckor sedan och jag blev glad att hon hade det på sig. Efter ett tag gick vi ner på Cook Kai och käkade tidig lunch. Satt där gott och väl ett par timmar och hann med att ta en Singha och en Chang också. Det var både vemod och skratt. Jag ville aldrig gå därifrån.

Och så sa jag det till henne igen. Samma sak som jaq sagt några dagar tidigare uppe på deras resort. Jag såg att hon blev rörd och inte visste vad hon skulle säga. Så jag frågade igen. Och igen. Hon skrattade och slog till mig på armen. "Farang baa!" Tokiga farang! Jag flinade bara tillbaka. "I'm not joking tirak. Think about it anyway!" .




Tidigare inlägg
RSS 2.0