Vibrations

Förutom mina lojala finländare som alltjämt bor kvar och kommer ner och äter frukost varje morgon så var det fullständig stiltje. På hotellet. I restaurangen. Och i luften. Inte en vindpust. Hettan var olidlig, atmosfären vibrerade. Jag började bli desperat. När skulle turisterna komma egentligen. Svepte ännu en flaska vatten som tio minuter senare svettades ut och blötte ner morgonens andra tröja. Jag hade insett en sak. Ingen agent skulle förse mig med gäster så länge de hade vänner och släktingar på ön som också behövde folk till sina resorter. Precis som hemma är det så klart ett kontaktnät den viktigaste beståndsdelen i ett lyckat företagande.

Återigen, med tunga steg, traskade jag bort till Eat för goda råd, och planer på att erbjuda henne hundraprocentiga provisioner om hon bara kunde ge mig en endaste bokning. Om de bor hos mig så kanske de köper en dricka eller en baguette. Äter sin frukost här. Jag befann mig på ruinens brant kändes det som. Hittills hade jag tjänat mer pengar på att sälja mitt presskaffe än på att hyra ut rum.

Kaffepengar. I dess renaste form. Som sagt var.

Hon såg det på mig på långt håll och förklarade att hennes hjärta kändes som en sten när hon såg mig med den uppgivna blicken.

"Change the sign tirak.."
"What do you mean?"
"Don't put the price on it, people will just pass it and never come in and check the rooms."
"Hmm.."

Det här var två dygn sedan. Att mörkret skulle vända till ljus himmel på så kort tid kunde jag aldrig fantisera om.


Ingen succé...


Nice rooms with flooding discount! Succé?


Självklart succé!

Sista dygnet har varit helt otroligt. Folk har kommit på vespor och i tuktuk och frågat om priser på rummet. Så jag har visat och snackat och fyllt hotellet. 

Pom mi kwam suk mak mak!

Kaffet är poppis och baguetterna med creme cheese och pesto är i särklass den mest sålda. Ska passa på att tacka SJ som kom med den goda idén. Eller mig själv kanske. Jag köpte en sådan macka på tåget till Arlanda för en dryg månad sedan. Den var delikat och jag fick en idé. Kanske kunde jag sälja sådana i restaurangen på Nature. Jag tog en mobilbild för att inte glömma. 

 
SJ Original.               Thai copy.


Så just nu är det bara positiva vibrationer i luften. Det får bli ett besök på Cook Kai med goda vänner ikväll. Naturligtvis inkluderas Beer Chang i beställningen.




 

Phoenix Rising

Ännu en gång hade jag rest mig ur askan och skakat av mig motgångarna. Jag hade börjat le igen och kände att harmonin var tillbaka. Visst, Kojj var borta, men Sao är här och hjälper till med markservicen. Intresserat tittar hon hur jag gör i köket och gör sedan likadant. Hon växer med uppgiften. Idag pekade hon på omeletten och frågade "phasaa angrit?" ("Vad heter det på engelska?"), sedan på apelsinerna, "phasaa angrit?", "orange" svarade jag, sedan på tomaterna, "phasaa...?", "tomatoes". Jag frågade samma tillbaka, "Phasaa thai?" Som Robinson Crusoe och Fredag stod vi där i köket och lärde oss nya ord på ett främmande språk. Tiden stannade för en stund och jag fick en klump i magen. Tidigare hade Sao egentligen undvikit alla försök till konversation med mig. Kanske skulle det här kunna fungera ändå.

Men det skulle inte dröja länge innan nästa motgång stod för dörren och väntade på att få komma in och ge mig ny huvudvärk. Jag har ju inte hunnit berätta att taket i restaurangen läcker in när det regnar och det här är en grej som pågått i ett par veckor. Första budet var att det var mitt problem att fixa nytt, men med hjälp av min älskade Eat så skulle ändå Mard - tillika Eats äldre bror - som står som ägare på fastigheten också stå för kostnaden att byta ut all halm på yttertaket. Efter några dagar kom det ett par killar och började riva ner det gamla men konstaterade efter en stund att hela bambukonstruktionen var för gammal och vek. Det skulle inte hålla emot länge till helt enkelt. Att byta ut hela rubbet skulle ta ett par tre veckor minst, (thai time) och kosta 100 000 baht. Omöjligt att dra igång ett sånt projekt så nära högsäsongen. Plan B var att täcka över hela taket med plast, det skulle bara ta några timmar för montering efter att de fått fram en måttbeställd sydväst till hela restaurangen.

Jag var inte alls förtjust i den lösningen och förstod att hela naturekänslan skulle försvinna och att hela klabbet skulle se ut som ett cirkustält. Jag förstod också att vi inte kan ha en restaurang där det regnar på gästerna. Vi får köra en transparent plast så att man åtminstone kan se halmtaket. Detta förklarade jag för Kojj säkert tre gånger (som fortfarande var kvar då) så att hon kunde förklara det för alla inblandade. Jag utgick också från att alla skulle ha samma inställning som jag beträffande den punkten (Ibland är jag så naiv).

Så en morgon så kom det en pickup och slängde av en rulle pressening utanför restaurangen. En blå pressening. "Det där är nog ditt nya tak..." sa Matte till mig när jag kom ut från köket. "Nej, det där måste vara fel, det ska inte hit, jag har inte beställt någon blå pressening.." svarade jag, men visste redan att det var mitt nya tak jag stod och stirrade på. Jag kände hur elden inom mig accelererade och spred sig ut i varendaste del av mig. Matte noterade detta och manade "Lugn nu, luugn.."


Transparent? Same same but...

Jag gick runt och sparkade i gruset och svor högt. Hur ända in i helvete kan de skicka hit en blå pressening. Alla fattar väl att det kommer se ut som skit. Som ett jävla cirkustält. Cirkus Scott har kommit till Lanta. Grattis.

Modfälld traskade jag ännu en gång bort till Nee och Eat för rådgivning. Efter lite telefonerande så hade jag förstått att den transparenta plasten kostade fyra gånger så mycket som den blåa. Men visst, om jag betalade hälften, ca 20 000 baht ur egen ficka så kunde de få fram precis den jag ville ha. Jag tyckte inte att det var mitt uppdrag att få ett tätt tak. Jag äger inte hotellet. Jag hyr det. Jag kunde se på Eat hur hon också led på grund av allt som hänt. Hon är en klippa. Hon gör allt för att det ska bli så bra som möjligt.


Eat. The one and only. Simply the best!

Kontentan blev ändå att vi beslutade oss om den blå färgen. Jag sa att jag ändå slutat bry mig. Det är lika bra att få det gjort nu och gå vidare. Igen. Resa sig ur askan och ta nya tag. Förvånansvärt hur fort jag ändå släppte den stenen.


Cirkusen har kommit till stan...

Jag blev överraskad och glad att jag faktiskt fick sålt fyra frukost trots att cirkusarbetarna hade satt igång med taket. De älskar mitt kaffe mina kära gäster. Det gör mig så jäkla glad när jag ser att de kommer tillbaka. Den bekräftelsen alltså att jag gör något bra i köket. När jag ser att mina idéer funkar. Det uppskattas. Det är värt allt. Det väger tyngre än alla motgångar. Som när mina älskade finländare säger saker som "Frank, you should really put this on the menu!" när jag improviserat ihop lite pannkakor till dem, eller "This was the best baguette i ever had". Och som när mina första nattgäster från Danmark käkade frukost här. Den första jag gjorde och tog betalt för. De sa att det var den godaste frukost de ätit under hela semestern. Sånt gör mig rörd och berörd.


Nature Breakfast. Amazingly good!

Eller som igår när jag gjorde en baguette med creme cheese och pesto, och en med rökt lax till Kurt och Gunilla. De blev så nöjda att de ställde sig upp och sjöng en sång om att det var det bästa de fått. Eller som när Kurt sa att han inte är ett dugg oroad över min framtid här. "Frank, du har en unik förmåga att socialisera med gästerna här, jag såg bara hur du hanterade de där engelskorna som gick förbi. Nu sitter de i din restaurang och beställer shake"


Laxsmörgås. Fick gästerna att börja sjunga!

Eller som när 70-årige sjömannen Reine med sina enorma nävar tar mig i handen och trycker till och med kisande blick väser med sin tequilastämma "Frank...du är väldigt speciell...du kommer att lyckas här...det vet du va?"

Eller bara en sådan simpel sak som att ta vespan och cruisa söderut på Lanta i den heta eftermiddgssolen som sänker sig sakta ner mot horisonten.

Det är värt allt. Precis allt. Hur skulle jag någonsin vilja byta ut allt detta.


Another point of View!


Eat hade ändå gett mig den möjligheten. Det var förra veckan när den ekonomiska biten hade känts alltför betungande. Hon hade pratat med Mards fru, som är den som egentligen bestämmer över Nature House.

"Papa, if you wanna stop, we can stop. You have all your money back. Take holiday as before.."
"It's impossible Eat. I don't wanna stop. I want to do this. I can't stop. My family is coming. I can't go back now."
"Are you sure tirak?"
"Don't worry honey. I will rise again. I always do. Like that bird you know.."
"No, what bird?"
"...Never mind."
...
"Oh, tirak, look the sunset, very beautiful today!"
"Yes..it's amazing."




On my own

“Big problem for you now… I’m sorry but…“


Jag hade egentligen fått vibbarna redan när vi i Krabi och shoppade den där fredagen. Det var något med henne som inte stämde. Var hon obekväm med situationen? Kanske. Andra gången var det ju när frågan om att servera fläsk kom upp (läs förra inlägget). Hon hade tagit så lätt på att helt enkelt sluta och lämna sin anställning till förmån för en buddhist. Det var hennes eget förslag. Jag hade bara viftat undan det struntpratet och sagt att jag absolut ville ha just henne där eftersom hon kan hela hotellet utantill. Att ha fläsk på menyn var ingen nödvändighet förklarade jag pedagogiskt.

“Do you want to work here? Hade jag frågat med ett försiktigt leende.
“It’s up to you..”
“No, I did not ask that, I asked you if you want to work here or not.” Raka besked på svenskt vis.
“If you serve pork, no problem, I can go, mai pen rai..”
“No, don’t worry. We will not serve pork. You are important here, bacon is not..”

Det som förvånade mig mest var att hon inte verkade bry sig om hade ett jobb eller inte. Jag fick mig en tankeställare. Särskilt med tanke på vad Bee hade sagt till mig förra veckan med anledning av Kojjs förmåner. Bättre lön än snittet och ledigt varje lördag. Grannresorten ger ledigt en, kanske två dagar per månad. Nu ville alla jobba åt mig hade Bee förklarat.

Tredje gången var i förrgår när jag bara helt löst hade vädrat lite tankar om att det var onödigt att ha två stycken anställda när vi knappt hade några gäster. Att en hade räckt innan säsongen drog igång på allvar. Då hade hon helt sonika föreslagit att Sao, städerskan alltså, kunde göra alla sysslor och att hon själv kunde nog hitta ett annat jobb. Hon behagar skämta tänkte jag tyst för mig själv och förklarade för Kojj att det är ju en omöjlighet. Sao kan inte ett endaste ord engelska och inte speciellt skicklig i köket heller. Ska man arbeta med faranger eller ha med turister att göra så måste man kunna kommunicera lite på engelska.

“I need you here you know, chai mai?”
“Sao can stay, she has the son to take care of, she need the money more than me. I’m alone, I can go anywhere..”

Kunde hon verkligen vara så godhjärtad och osjälvisk?

Jag förklarade att ingen skulle behöva sluta, det var bara lite tankar som flög ur mig. Turisterna kommer nog snart, då blir det fullt upp för alla tre. Båda två är viktiga. Båda gör ett bra jobb.



Ska man få något gjort så får man göra det själv...

Så igår förmiddags så kom beskedet. Hennes mamma var sjuk upp i Krabi och hon var tvungen att åka dit och ta hand om henne. Sa hon. Men hon kunde jobba veckan ut men sedan var hon nog tvungen att sluta. Svepskäl, jag vet när en osanning levereras. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag gick i cirklar runt pelarna och sedan tog jag vespan de femtio meterna bort till Eat. Vi pratade en timme om hur vi skulle göra med allt, sedan var jag tvungen att gå ner i till havet och skingra tankarna. Låg på rygg och flöt och kände hur solen brände mig i ansiktet. Jag var ensam i vattnet på hela klong nin-stranden. Vart fan är alla turister?

Jag blåste ur luften ur lungorna och sjönk till botten. Vad skulle jag göra utan Kojj? Allt går åt helvete. Den ekonomiska smällen som uppdagades för några dagar sedan var ingenting jämfört med det här kändes det som. Money comes, money goes. Mai pen rai. Men funkar inte hotellet är det allvarligt.

Syrebristen tvingade upp mig till ytan igen. En sak hann jag besluta. Om hon nu inte ville jobba kvar så kunde hon lika gärna gå på dagen. Finns ingen anledning att betala lön när det ändå inte finns något att göra. Jag var grymt besviken och villrådig. Kojj skämdes kunde jag se. Jag frågade hur hon ville göra.

“Do you wanna go right now or do you stay the day?”
“I can stay the day”

Men inga hard feelings, vi skojade lite och hon fick pengarna för den tiden hon jobbat och jag tackade för allt hon hjälpt till med.

Sedan kom mina älskade finländare och frågade om jag kunde göra pannkakor till dem till middag. Det är värt en egen historia. Det får bli nästa inlägg.

I morse sålde jag åtta frukost. Rekord. Jag fixade allt själv. Själv är bäste dräng..?

Om jag anställer en buddhist så småningom kan jag ju göra “Spicy falukorv salad” trots allt.

I morgon ska jag hämta ut min nya motorbike, en Honda Dream 110 cc. Det gäller att hålla drömmen vid liv…Ok mai?



 

Nature starts

“…Kan du klippa av det här snöret?…”
“…Absolut, jag ska bara ta vespan upp till Saladan och köpa en sax först, vi ses om en timme…”.

Ungefär så har det varit. Hela tiden. Det finns så mycket jag vill och kan göra, men känner mig helt bakbunden utan mina verktyg och alla andra saker man är van vid att runt sig hemma. Känslan av vara kapabel till att göra lika mycket som en med tvångströja på sig.

Utan bil blir det ännu krångligare. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna köra så mycket konstiga och skrymmande saker på vespan, men nöden är uppfinningens moder.


En dag vi faktiskt hade bil.

Hade jag vetat innan hur mycket som skulle behöva inhandlas för att sparka igång hotellet så hade jag kanske dragit mig ur. Visst fanns det massa saker där redan, precis som utlovats. Det var bara det att allting var trasigt. Allt som inte tas om hand när säsongen är slut förgörs av saltet som driver in från havet. Och av monsunstormarna. Havet tar med sig allt som lämnas på stranden. Vinden sliter sönder skyltar. Solen bleker och bränner sönder. Saltet äter sakta men säkert upp allt som ligger för nära stranden. Ståltråd och häftklammer från förra året har pulveriserats mellan mina fingrar.

Som om harmageddon dragit fram och bara lämnat några få överlevare kvar över lågsäsongen. Resorterna överges annars som Klondyke när siste turisten med sitt guld lämnat ön. Sedan byggs allt upp igen den här tiden. Det ligger en spänning i luften. Det renoveras överallt och alla inväntar invasionen. En invasion som verkar dröja i år. På piren slåss trettio rumsraggare om tjugo turister som anländer med båten från Phi Phi. Jag åkte upp dit idag för att känna av läget, men kom för sent så jag missade ankomsten.

Jag berättade detta för Nee och Lám senare idag på Nature och de avrådde mig bestämt från att vara där uppe och ragga gäster. En farang har annars en enorm fördel när det gäller den här verksamheten. På gott och ont. Anledningen är att en farang litar mer på en farang (läs vit västerlänning) än på en thai. Detta är en grov generalisering så klart. Särskilt förstagångsresenärerna i Asien, de kan vara livrädda för att anlända till en kaj med väntande och påstridiga rumsraggare. Nu är det ju ganska lugnt på Lanta vad gäller den saken. Men det här vet thaiarna och tittar inte med blida ögon på en farang som skuttar runt och babblar med alla nyanlända vandrande plånböcker. Man kan helt enkelt åka på stryk om man inte sköter sig. Om man är diskret så kan man dock göra det ibland. Att åka till piren alltså, inte att åka på stryk.

Faktum kvarstår. Jag har ett hotell att fylla. Rummen är redo och klara för uthyrning. Frukost finns att beställa från imorgon. Restaurangen är så gott som klar också.
“Here I am now, entertain me…”

Nature Beach öppnar den 20:e och Eat åker sin första vända med Phi Phi-båten. Jag överlämnar med varm hand uppdraget till henne att ragga hit lite gäster. Under tiden tar jag vespan och köper några saker till. Efter frukosten brukar jag börja dagen med att åka till bankomaten och ta ut en ansenlig summa pengar. De är allt som oftast slut innan solnedgången. Hittills har jag bara spenderat och inte en endaste liten baht har jag fått tillbaka ännu. Så där är det för alla på försäsongen förklarade Lám för mig idag. Alla som satsar pengar är oroliga för hur affärerna ska gå. Sedan i april är alla glada igen.


Hello again Mr...

Det konstiga är att jag egentligen inte varit speciellt irriterad över alla oväntade kostnader. Jag var förberedd på det, men inte att det var så mycket som det redan blivit. Ungefär som att det bara är att gilla läget. Jag vill ju göra det här och har inte en endaste gång betvivlat beslutet att åka hit. Och jag ska absolut inte klaga, jag känner mig priviligerad och jag har dessutom fått massor av hjälp den gångna veckan. Av Bee, Dow, Eat, Nee, Chet, Matte, Rambo med sin styvson, Madd, Kojj m.f. En eloge till dem. Jag kan också jogga på stranden, äta frukost med havet som utsikt, eller det räcker med att sätta sig upp i sängen för att kunna se havet, se magnifika solnedgångar , äta god och billig mat. För att inte tala om vad jag slipper hemma i Svedala med allt som är där med årstiden som närmar sig med kyla och mörker och handling på Ica.

Det är så mycket som hänt senaste veckan att jag har svårt att sortera allt. Varje dag bombarderas jag av nya intryck och händelser. Som alla nya ställen jag besökt på Lanta t.ex. Förr har det handlat om olika restauranger och några marknader. Den här veckan har jag lärt mig var järnhandeln, vattenfabriken, gasolförsäljaren, möbeltillverkaren, elektronikaffären, köksaffären, IT-butiken och några till inrättningar befinner sig. Jag har socialiserat med andra faranger med verksamheter här, lärt mig namnet på ännu fler thailändare här på Klong Nin. Övat på språket, knutit kontakter, mailat med leverantörer i Bangkok, varit trädgårdsmästare, elektriker, reparatör och entreprenör.


Water guy

Som om inte detta var nog så har all annan energi gått åt till att fundera uti hon där uppe på kullen på Klong Toab. Egentligen har jag inte varit ett dugg bekymrad över verksamheten på Nature i jämförelse. Det är nog som tandläkaren i Bangkok sa där jag låg ner i stolen med strålkastaren felriktad mot ögonen. Hon hade lutat sig över mig och viskat bakom munskyddet “.. but in the nights when the demons are coming to you…”

Och i natt var det dags igen. Trots helt slutkörd av dagens aktiviteter så vaknade jag klockan ett och låg och vred mig till efter fem. Då hade jag legat och lyssnat på tuppen ett bra tag som gjorde sitt bästa för att hålla mig vaken till soluppgången. Jag kämpade emot och visste att det skulle vara kört om jag inte somnade innan det blev ljust i rummet.

Ny dag gryr.

Vaknade av alarmet klockan åtta. Rambo och hans “son” skulle hjälpa mig att få upp de nya tygerna i taket i restaurangen. Men först skulle da ha frukost, vilket betyder att jag ska ge dem hundra baht och låna ut moppen så att de kan åka till marknaden och köpa kyckling och sticky rice. Så är det med min anställda personal också. Varje dag ska de ha femtio baht var för att åka och köpa currykyckling i en liten plastpåse. Rambo är dock generös av sig, han har nästan ingenting och begär så lite, men hjälper mer än gärna till om man frågar. När jobbet var utfört så gav jag grabben (som jag glömt namnet på redan) ett par hundra baht i betalning och stökade vidare själv. Rambo och grabben knatade iväg och Kojj sa till mig att titta på bordet. Där låg pengarna. Jag ropade till Rambo och frågade varför de inte tog emot dem. “You are my friend, I help you for free..” svarade han. Motsatsen är annars standard. Alla ska ha sin del, sin procent, “what’s for me?” är en vanligt förekommande fråga.



Mitt nya favorittillhåll är toppstugan uppe på tekterassen. Jag fick idén direkt när jag såg bambuhyddan som stod och skräpade mellan hotellet och köket. Problemet var bara hur man skulle lyfta upp den på taket. Behöver en kranbil. Känns dyrt. Hur göra? Vänta tills jag ser en blev svaret. Ett par dagar senare blev jag bönhörd. Fyra rökande thai låg och slappade på en orange kranbil inne på Nature Beach. De verkade ha slutat för dagen och jag började vifta med armarna och peka bort mot Nature House och förklarade mitt önskemål. Jag erbjöd dem 500 baht för att lyfta upp hyddan på takterrassen och det blev respons direkt. En halvtimme senare var den på plats. Jag har några klipp på det, så om jag får tid ska jag göra en liten film och lägga upp. Nu har vi på Nature House klong nins enda “VIP sky lounge” som jag har valt att kalla den. Dagen efter drog jag lite el och satt in en myslampa under taket så nu kan man make romantic där!



Idag när jag och Matte var uppe i Saladan med hans pickis för ännu en shoppingrunda så ringde Eat och undrade var jag befann mig. Hon ställde frågan på ett sådant sätt att jag förstod att nu var det något problem på gång. Hon bad mig ringa henne så fort jag var tillbaka för det något hon ville prata med mig om. “It’s something problem with your restaurant..” Hon ville inte säga på telefon vad det handlade om, och jag fick direkt en klump i magen som växte för varje minut. Jag förstod att det var förknippat med en stor kostnad. Eller misstänkte starkt det i alla fall. Det är väl någon dyr jävla licens som ska betalas eller något i den stilen som ingen berättat om tidigare funderade jag för mig själv. Jag sa åt Matte och vända bilen och åka tillbaka direkt. Nu hade jag asbsolut inte ro att handla något mer.

Det förvånade mig att det inte handlade om några direkta kostnader, problemet var av religionstekniska själ. Min personal hade synpunkter på mina idéer om att servera fläsk i restaurangen. Jag förstod redan tidigare att det kanske inte skulle falla i god jord, så jag hade frågat om det var ok om jag tillagade själv och förvarade i speciella lådor och använde egna knivar och skärbrädor till de rätterna. Det var ok hade de sagt men nu ändrat sig och bad Eat att medla. De gjorde en stor grej av det och var rädd att jag skulle bli arg och opponera mig och hävda min bestämmanderätt i egenskap av “manager”, men jag var ju bara lättad att det inte handlade om massa nya kostnader. Jag sa till dem att slappna av och förklarade att min personal var mycket viktigare än ett paket bacon. Däremot är väl det inte att räkna med någon “Spicy falukorv salad” i restaurangen i vinter.

Fortsättning följer


Beached





"...Trust me
It's Paradise
This is where the hungry come to feed
For mine is a generation that circles the globe
in search of something we haven't tried before
so never refuse an invitation
never resist the unfamiliar
never fail to be polite
and never outstay your welcome

just keep your mind open and
suck in the experience
and if it hurts
you know what... it's probably worth it

you hope, and you dream
but you never believe that
something is going to happen for you
not like it does in the movies
and when it actually does
you expect it to feel different
more visirale
more real
i was waiting for it to hit me

i still believe in paradise
but now at least i know it's not some place you can look for
cause it's not where you go
it's how you feel for a moment in your life
and if you find that moment it lasts forever..."


Lanta Nature House. Sunset from the sky lounge.


Sweet Dreams are made...

“Sweet dreams are made of this
Who am I to disagree
Travel the world and seven seas
Everybody is looking for something…”


Sista natten i Bangkok. Jag postade förra inlägget och låg och vred mig återigen till tretiden innan jag somnade. Bara för att bli väckt en timme senare av att någon knackade på dörren. Kan inte vara min dörr tänkte jag och vände på mig. Nya knackningar. Va fan. En minut senare så ringer telefon.

“Halloo!” sa jag.
“Room service, you have order fried rice curry..”
“What? NO. I’m sleeping!”
“This is room 1411?”
“Yes..”
“You have order fried rice curry…”
“No, I’m sleeping I told you!”
“Ok, I’m sorry sir”
“Yes, me too, good night”


Lyckades ändå somna om och även komma upp i tid till frukostbuffén på coola S31 som hotellet heter. Det är ritat av en designer som också äger hotellet. Kolla in hemsidan eller bildgoogla. Måste säga att det är det coolaste hotell jag bott på. Jag var helt säker på att jag blivit uppgraderad till någon slags svit när jag kom in i rummet. Jag bara satt ner väskorna på golvet och tänkte, what, två våningar! Vid närmare efterforskning visade sig att det var ett vanligt standardrum. Jo tack. Sängen var så stor att jag låg på tvären och sov, bara för att jag kunde.

Egentligen skulle jag ha skrivit mer om Bangkok, men det har redan hunnit blekna i sinnet och har hamnat i skuggan av nya upplevelser här på Lanta. Men kortfattat så kan jag säga att man hinner inte så mycket som man tror från början. Trafiken kändes mer intensiv och jag har egentligen bara rört mig runt Sukhumvit, förutom en sväng till Chinatown. Transporterna tar tid och det tog över en timme att ta sig med taxi från Chinatown till Suk soi 15 där mitt första hotell “Dream Bangkok” låg. Fredagkvällen tänkte jag besöka Khao San Road via Chinatown med hjälp av tunnelbanan, men det var sådan kö ner till rulltrappan vis Asok så jag bestämde mig för att kolla in Soi 11 istället, och jag kan säga att det var jäkligt mysigt inne i “hästskon”, eller här kallas det väl för “sub soi”. Där ligger bland annat mysiga Cheap Charlie som ska föreställa en slags klassisk inrättning. Käkade mexikanskt på Charlie Brown och konstaterade att det är bättre att göra det i Mexiko. Men helt ok med miljön, stämningen och öppet wifi.


Suckarnas gränd


På dagen hann jag även med att hämta ett par skjortor som jag beställt på “Nickermann’s Tailor”. De hade kvar mina måttuppgifter från januari så det var enkelt att bara gå dit och säga till att jag ville ha två skjortor, men kortärmat den här gången. Nickermann’s är bra. De har inga inkastare utan jobbar endast på ett bra rykte. Massa visitkort från ambassaden, Saab, Eriksson osv hänger på väggen där. Och nu pryder även mitt kort väggen där!


Hänger på Nickermann's


Ja nu blev det ju lite skrivet om Bangkok ändå.



Dagen efter så var det dags att lämna ett regnigt Bangkok. Körde på taxameter till Suvarnabhumi och notan slutade på endast 267 Baht, vilket som får anses vara rekord. Dricks tillkom.

Med dunjacka på AirAsia till Krabi.


"What? Did you say Krabi? I'm going to Krabsjynoski in Siberia!"
"Yea, that's why everybody wear shorts except for you..."


Landade i Krabi på eftermiddagen och jag blev bekväm och tog en taxi istället för minibussen. Jag hade mycket packning och ville komma fram innan det blev mörkt. Prutade snabbt ner 2500 Baht till 1800, vilket som får anses vara det korrekta lågsäsongspriset. Passade även på att göra upp en affärsdeal med honom innan jag äntligen klev ur bilen på Nature, strax efter mörkrets inbrott. Skymningen inmundigades på bilfärjan mellan öarna.




Eftar att ha fått hotellets nycklar av Rák och Malee gick jag upp på mitt nya rum (läs bostad) och slängde av mig all packning. Jag stoppade i nyckeln i hållaren så att strömmen gick igång. AC:n surrade igång och spred en angenäm freondoft i rummet. Det kändes så jäkla bra och rätt allting. Ingen oro.

Öppnade dörren till balkongen och gick ut. Jag stirrade ut mot det mörka havet. Blundade för att skärpa sinnena ännu mer. Lyssnade på vågorna som rullade in och bröt mot strandlinjen. Kände doften av hav. Salt.
Harmoni.

Jag stod där en stund och tänkte på året som gått hittills. 2011. Jag visste det. Jag hade sagt det redan i mellandagarna. Det kommer att bli ett speciellt år.



Jag gick in och kastade mig i duschen. Sedan ner på Cook Kai för att konsumera säsongens första Spicy Beef Salad. Den fick med beröm godkänt. Personalen hälsade glatt på mig när jag kom. Två Chang senare gick jag upp på rummet för att packa upp allt. Tyvärr visade det sig att jag tagit med fel nyckel, och resten av alla nycklarna låg ju inne på rummet. Jag ringde till Eat som skickade upp sina käre make, tillika polis. Med deras gulliga ungar i släptåg. Afin gjorde en high five, medan Alina gömde sig blygt bakom Chet. Hon har frågat efter mig hela året och nu vågade hon knappt titta på mig. Jag böjde mig ner och lyfte upp henne och efter en stund så bara vägrade hon släppa taget om mig.






Chet hade varken huvudnyckel eller dyrk eller ens en revolver att skjuta sönder låset med. Han plockade istället fram en hårnål som han lånat från Eat som han böjde och grejade med och stoppade in i låset. Snart fixat tänkte jag, gullade med hans dotter och frågade om han gjort det där många gånger, att dyrka upp med hårnål.

“No, never, this is first time!” svarade konstapeln. “But I have seen many times on television!”

What, tänkte jag och sköt den vänlige konstapeln åt sidan. “Let me try!” sa jag och plockade fram ett kreditkort. “I have also seen many times on television!”

Jag öppnade låset på en sekund och konstaterade samtidigt att det första jag ska göra när affärerna öppnar är att köpa nya bättre lås och nycklar och skifta på alla rummen. Visste ni förresten att de skiftar låsen i dörrarna VARJE år. Inte bara på Nature utan på andra resorter också. Saltet som driver in från havet ödelägger allt. Det ärgar och rostar. Det blir ingenting kvar.

Till slut så fick jag min skönhetssömn. Somnade in till ljudet från vågorna. Jag drömde en massa sött den natten. Drömmar jag mindes på morgonen men nu glömt igen. Det var längesedan. Tuppen väckte mig en stund i ottan men lät mig somna om igen.


Frukost på Amantra


Efter frukosten mötte jag upp städerskan som genast satte igång att få klart de andra rummen. Underbart snälla Bee som jag träffade senare på dagen erbjöd sig utan kostnad att hjälpa till att städa köket och alla andra utrymmen. Till hjälp tog hon med sig störtsköna Dow som behövde en extraslant. Och jag måste säga att jag blem grymt imponerad av hur ambitiösa de var. Inget mjäkande som en bortskämd curlad svensk tonårsfjolla som vill ha allt, men inte beredd att lyfta ett finger själv, för att faktiskt få det.

Bee och Dow tömde hela köket på precis allt. Rubbet. Ut med båda kylskåpen. Till slut så var det bara fasta inredningen kvar. Sedan handskrubbade de varje kvadratcentimeter i hela köket och fortsatte sedan ut till receptionen. Jag fixade dricka och proviant och glada hurrarop.


Dow och Bee i skurartagen

Eftersom jag själv egentligen inte får utföra sysslor som en thai kan göra, ja alltså arbeta, så gjorde jag istället det jag är bra på. Temat på det här inlägget är ju drömmar, så jag begav mig till Dreamy Spa som ligger upp vid Long Beach. Först så fick de vaxa bort luddet på ryggen, fåfängt kanske, det bryr jag mig inte om, det är känslan jag är ute efter. Inte när det sker, men efteråt. Sedan tog jag en klippning där också som hon var duktig på att utföra. Och ta betalt för. Jag tänkte att nu fick det allt räcka för en stund. Jag betalade för mig och fick tips om ett matställe i närheten. Krua Kritsana som var gott och billigt. Pad thai för 50 illbattingar. Efteråt gick jag tillbaka till Dreamy Spa och fick en massage också. Måste säga att det var klasskillnad på den massagen och de man brukar få på stränderna. Betalar lätt lite mer för den igen än lägger mig på en sandig sarong för en pajasmassage.



Dreamy Spa


Idag har jag känt av havstemperaturen också. Den var som vanligt, men vågorna var stora och härliga. Skaffat mig en raggarbränna under moppeturerna och även varitr och kollat om jag ska köpa en egen. Ca 40000 baht för en manuellt växlad. Kan bli ett köp kanske. Antagligen så blir det att åka en sväng med Eat upp till Krabi i övermorgon för att shoppa prylar till hotellet. Allt är ju trasigt. En vattenkokare har jag köpt idag i alla fall.


Klong Nin, pre season


Så tidigare ikväll så ringde Ammy och ville träffas och käka middag. Vi möttes upp på Richeys som jag inte provat tidigare. Vi delade på en stor typ snapper med lime och chili och vitlök, och ett par Chang och Singha i sedvanlig ordning.
Havet rullade in.


Middag på Richey's

I natt kommer jag att drömma sött igen.



Airport Insomnia

"Det känns ingenting", blev svaret på frågan.

Nu blev det så där igen. När man har som mest att skriva om så har man ingen tid att göra det. Ska försöka sammanfatta de senaste dygnen lite kortfattat, vilket nog blir svårt.


Dags att dra till sydliga breddgrader...

Efter avskedskalaset dagen innan avfärd så blev det inte mycket sömn under sista natten hemma. Upp och packa och städa det sista till hyresgästerna. Sova fick jag göra på tåget trodde jag, men icke. Käkade en burgare på Sky City innan jag checkade in på Jumbo Stay för min absolut sista natt i Sverige på väldigt länge.



Utmattad så släckte jag lampan redan före klockan tio. Låg och vred mig till efter ett och vaknade igen vid fem. Klarvaken. Åtminstone i ögonen.



Nu skulle jag iaf kunna sova på flyget. Det som flög alltså. Trodde jag. På flyget Arlanda - Istanbul satt jag bredvid Filip Hammars dubbelgångare som satt och babblade hela vägen så där fick jag inte chans att blunda ens.
Vilken tur att vi hade ett nattflyg till Bangkok tänkte jag för mig själv där jag satt och sippade på en Efes på Istanbuls flygplats.

Trots två flaskor rött flygplansvin och thailändska insomningstabletter efter middagen så var det helt kört att få påhälsning av John Blund. Ingen ro att titta på film heller, jag startade tre stycken och tappade koncentrationen redan innan förtexterna rullat klart. Boken jag köpte på Arlanda läste jag två sidor i innan jag lade ifrån mig den. Hade tankat hem massa sommarpratare till ipoden varav jag lyssnade endast några minuter på av Cecilia Uddén. Funkade inte ens att somna eller vara vaken till Sophie Zelmanis sköna stämma heller. Satt och räknade ner timmarna. Nio plågsamma och rastlösa timmar som dessutom bjöd på föraning att en magkörare var på gång.



Jag så antagligen ut som ett lik när jag kom till passkontrollen i Bangkok, och jag längtade så efter att bara få krashlanda i hotellsängen. Visst, jag skulle missa en hel dag, men jag var tvungen att gå och lägga mig när jag kom fram på förmiddagen. Även magen höll mig inne. Och vaken. Och så har det fortsatt även om det har blivit bättre. Idag sov jag över frukosten helt plötsligt. Vaknar alltid i ottan annars.

En naturlig förklaring är ju så klart att jag skulle vara spänd inför allt som kommer ske på Lanta i vinter. Inte bara med Nature kanske. Men jag har känt mig helt lugn, jag har inte haft resfeber, inte vasrit hispig eller orolig egentligen, ingen separationsångest. Ganska mentalt förberedd vill jag påstå.

Det var också det jag svarade när morsan frågade mig "Hur känns det?", när vi stod på tågstationen. "Det känns ingenting" hade jag svarat helt ärligt. Är jag helt känslokall kan man ju undra. Eller är jag bara blasé. En resa som vilken annan som helst. Avtrubbad? Knappast. Jag har med spänning sett fram emot det här. Ändå så var som vilken höstdag som helst när det väl var dags.

På Arlanda skulle jag väl få någon form av känsla, en "travel spirit" med pulsökning som alltid kommer i Terminal 5. Men Nä.
Stog där och nynnade på den refrängen på "Palace & Main" med KENT.

 "..Jag står på en flygplats och väntar på känslan.."


Same same but different...


Jag besökte Dental Spa i Bangkok härom dagen för en undersökning. Mer om det senare, men tandläkaren sa något. Hon frågade om jag gnisslade tänder på nätterna, om jag grubblade eller hade oro i kroppen.
"Nä det tror jag inte" sa jag, "jag är helt lugn faktiskt".
Så då svarade hon så här med ett märkligt leende.
"Yes, in the daytime maybe, when you are awake. But in the nights when the demons are coming to you. You worry very much. Maybe about a girl you care very much. Or something else. Try not to feel so much Mr ..."




Jag Drar

Det ringde en reporter från Hälsingland och frågade om han fick göra ett reportage om mig när han kommer till Ko Lanta i vinter. Tanken är att sälja in det till lokalpressen här i Siljansbygden. Ett win win-upplägg. Han får cash, jag får reklam, och dalfolket får något att läsa om. En snabb fråga om varför jag åker dit fick mig att svara som Stewie Griffin i Family Guy skulle ha gjort:

"Well, I like long walks on the beach and poking dead things with a stick!"


Where's my stick..?

Skämt åsido, men jag har fått många frågor och kommentarer när jag rört mig på bygden. De flesta är glada och positiva, men vanligaste är nog: "VA! Men vad ska du göra med firman då?!", eller: "VA! Har du sålt firmabilen? Men vad ska du ha när du kommer hem då?".

Har tyvärr också fått några få riktigt tråkiga kommentarer, och då alltid från folk som aldrig varit i Thailand men anser sig vara de största experterna på området. Ja ni fattar själva. Kombon missunsamma och fördomsfulla.

Jag brukar tänka på något bra som en gammal kollega i Norge brukade säga ibland. "Du vet att, när folk i din omgivning börjar ifrågasätta dina idéer och drömmar, det är då du vet att du verkligen är på rätt väg..."

Men det värmer ju med alla lyckönskningar, särskilt när det kommer från folk jag aldrig träffat. Som för ett par veckor sedan när jag fick ett mail från en kulla i exil på Phuket som räknat ut vad som är på gång på Lanta.

Extra kul när man får gamla hederliga lyckönskningar i fysisk form också!


Ännu en värmning och kanske en värvning...

En annan fråga jag fick var: "Men kommer du inte att längta hem tror du?" Måste säga att själva frågan är befogad, men jag har ju aldrig någonsin haft hemlängtan när jag rest, även om jag saknat vissa personer. Men aldrig så jag velat avbryta och åka hem tidigare, just bara för att få komma hem. Till vad? Ok, visst är det gött att få lägga sig i sin egen säng, men den står ju kvar.

Har hunnit med att bjuda på spicy salad också, den här gången med helstekt fläskfilé. Uppskattat som vanligt.
Nu kom jag på en sak jag saknade sist jag var borta ett halvår på resande fot, det var att få laga egen mat och slippa dessa menyer och notor. Men det blir ju inget problem nu eftersom vi har tillgång till köket på Nature House.


Spicy pork salad. Nästan lika god som Halabala's...

Har gjort ett litet reklamblad idag som jag bl.a varit nere på thaibutiken Ruan Thai och satt upp. Tänkte att där rör det sig mycket kullor och masar som ska köpa fisksås och som behöver boende på Ko Lanta i vinter.


Naturlig produktplacering i bloggen...

Har till och med lyckas packa det mesta nu tror jag...


Tre väskor är minst två för många.

...och prickat av nästan hela satlistan.


Bara listan är avklarad är jag redo att dra...


Skön video med Timbuktu. Jag Drar!





The Final Countdown

En vecka kvar till avfärd, den senaste small bara till och försvann, och nu är det bara den sista nedräkningen som återstår. Det mesta är nog i ordning nu inför resan, åtminstone vad gäller dokument som visum, biljetter, försäkringar osv. Packning och städa ur lägenheten till hyresgästerna är det som gäller nu, samt att göra och printa ut lite reklam för hotellet Lanta Nature House och placera ut på strategiska ställen.

Läste någonstans att gamle Thaksin kallades för fyrkantsnylle, och visst stämmer det att han ser lika fyrkantig ut som antihjälten Svampbob Fyrkant. Ännu roligare blir det om man tänker sig Thaksin uppspeedad på galendrogen YaBa. Då blir han ju verkligen Svampbob i egen hög person!

 +  =
Thaksin                             YaBa                                 Svampbob

Naturligtvis har jag en passande video till detta...


Och yaba räkna ner...

Chicken Race 2

Två veckor kvar och ännu en vecka som försvann ner i ett svart hål. Eller ett halvt liv. Om förra chicken racet var mer bildligt talat så var det senaste chicken racet mer bokstavligt talat. Jag börjar bli disträ känner jag. Det var i fredags på väg hem från jobbet som jag närmade mig en av dessa fartmidjor, där alla nu lärt sig att störst och först - åker igenom först. Chicken race i dess renaste form. Fick alltså möte med en stor lastbil och det var ingen tvekan vem som hade företräde. Ändå så bromsade jag inte in utan fortsatte mot midjan som om jag skulle hinna först igenom. Han också. Om han inte stannar så blir jag mosad tänkte jag medan jag ökade farten och smet igenom midjan. Min sidospegel strök nästan fronten på lastbilen när han ställde sig på bromsen så hela hytten gungade. Efter en halvminut så fick jag spaghettiben.

Inte utan att jag började nynna på Kiss' gamla klassiker "Detroit Rock City".

"Twelve o'clock, I gotta rock
Theres a truck ahead, lights starin' at my eyes
Oh my god, no time to turn
I got to laugh cause I know Im gonna die
Why..."

Måste nog bädda in låten. Här är den.


Sängvätare...?

(Fortfarande efter nästan ett helt liv är det en av världens bästa låtar och ska helst avlyssnas på en raspig LP-skiva för att uppnå den rätta känslan! På 70-talet när jag var en liten gosse skrämde de nästan pisset ur mig och jag vågade knappt titta på skivomslaget till "Destroyer" som min käre storebror hade i sin ägo, men senare skänkte till mig, tillsammans med fyra andra klassiska Kiss-plattor. Omslaget till "Love Gun" blev med åren synnerligen intressant att studera. Börjar slira iväg mot musikblogg detta.)

Var detta ett utslag av resfeber alltså? Åtminstone fick jag en liten flashback. Det var i alla fall precis som för precis ett halvt liv sedan då jag var nitton år och skulle ut och tågluffa i Europa. Dagen innan hade jag varit helt blockerad och höll på att köra över en tant som var ute och cyklade på riksvägen. Apatiska Fredrik som satt med i bilen pekade lite nonchalant och frågade helt lugnt om jag hade tänkt köra ihjäl den där stackars tanten. NEJ skrek jag och väjde undan.

Jag borde helt enkelt inte vistas utomhus då jag är en uppenbar trafikfara, utan stanna hemma och sova resten av september. Åh gissa vilken passande låt jag kom på nu. Ska bädda in den på slutet. Förresten så är det också ett tecken på att jag börjar stressa upp mig. Sömnen, eller snarare bristen på sömn. Trots att jag har fasta rutiner med jobbet och ett i det närmaste maniskt träningsschema och är helt slut på kvällarna så är sömnen helt rubbad och jag vaknar på helt fel tider.

Det där med sömnen avhjälps ju ganska enkelt annars med inte så nogräknade thailändska apotek där man köper tabletter i lösvikt över disk. Små gula valium som är ganska svaga egentligen kostar 10 Baht styck räcker för att komma ner i varv, men jag brukar egentligen bara ta dem på långflygningar till och från Asien. Åksjukepiller går också bra, de blir man lite sömnig av och räcker för att somna in.


Amazing Thailand - Always Amazes You!


Mojito blir man också sömnig av, om man dricker många.

Provade igår. Drack tre stycken med roliga grannen som våldgästade. Somnade fint. Vaknade ändå i vargtimmen och gick upp innan solen. Noterade höstens första frost på vindrutan. Nu börjas det med skrapning.

Snart är dock jobbuppdragen slut tack vare att jag sagt nej till massor av kunder på slutet. Blir nog fri i slutet på veckan. Ett litet uppdrag ville jag dock inte säga nej till, och det var att sätta upp en fototapet föreställande stora frihetssymbolen där borta i vilda västern. Tyckte att det passade bra av flera anledningar.


Statue of Liberty. Right up my alley.


Hm, jag stannar kvar lite på andra sidan pölen. Om inte hela den här Thailandsgrejen med Nature House hade dykt upp så hade jag tidigare planer på att möta upp min käre lillebror i typ Las Vegas och hängt på deras roadtrip en bit ner på deras färd mot New Orleans. Främst för att få uppleva Monument Valley som länge varit en dröm. Nu när jag såg deras kycklinggula racer! som de uppgraderat sig till i Los Angeles så blev jag ännu mera sugen på att dra över dit.

Nu kommer jag sy ihop det här inlägget på ett snyggt sätt.



Chicken racer? Made in Detroit Rock Car City?

På väg mot Super Dome i New Orleans...?




Wake me up when September ends and the saints are coming....



Chicken Race

Tre veckor kvar och det börjar kännas som ett chicken race mot tiden. Börjar stressa upp mig inför allt som ska göras. Ett fulltecknat A4 ligger och morrar åt mig på köksbordet. Har i alla fall äntligen skickat in visumansökan nu så en sten mindre att bära. Har nog tagit rekord i tidig packplanering då jag idag faktiskt stoppade ner hängmattan i stora ryggan. Det vanliga är att packningen blir gjord på natten innan avfärd. Och en packlista är det många år sedan jag slutade skriva. Det går mest på känsla, och inte så mycket tanke, som så mycket annat i livet. På gott och ont. Det där skulle jag kunna utveckla mera men släpper det tills vidare.


Det här var ju ett tuppenrace. Men vad kom först? Hönan eller...?


Det märks att hösten är här. På flera sätt. Regnet har öst ner på Lanta enligt en telefonrapport idag. Fattas bara, då september är Krabiregionens regnigaste månad. Dock verkar det ha varit upphåll en stund idag eftersom de har haft gemensam städdag på Klong Nin-stranden. Det spolas upp en hel del sopor på stränderna i Thailand under lågsäsongen och de måste städas innan turisterna kommer.


Klimatkarta från Travelfish


Det märks också på att folk som slitit i sitt anletes svett och jobbat under sommaren nu kvitterar ut sina slantar och ger sig ut på resa i världen. Som min bror till exempel som for till New York på självaste 11:e september, och för vidare roadtrip från San Fransisco till New Orleans. Han skriver om resan i sin nya blogg They see me rollin'


Höstäpple pallat av brorsan 9/11


En av mina bästa reskompisar, Pierre, stack till Indien förra veckan också. Han befinner sig nu i något som kallas för Rishikesh, som ligger norr om Dehli. Han skriver på resdagboken här. Spurs kallar han sig. Var det någon som sa Tottenham?


Bilden snodd av skånepågen. "Hänger du på den här bron ofta?"


Vagabond ramlade ner i postlådan idag också. För intresserade kan jag meddela att det bifogades en 16-sidig bilaga om Thailand. Bangkok, matlagning, shopping, öar, yoga, trekking osv. Det vanliga helt enkelt...



En snabb titt på sidan "Bra att veta" visar återigen den gamla inaktuella uppgiften om att det ska betalas 500 Baht i flygplatsskatt för alla internationella avgångar. Att en välrenommerad tidskrift som Vagabond inte snappat upp att den kontanta betalningen försvann redan 2007 och har sedan dess bakats in i biljettpriset.
Särskilt med tanke på att Thailand är ett av de länder som tidningen skriver allra oftast om.



Tycker att det är tråkigt att se hur Vagabond har chanserat den sista tiden. Jag har alltid hållit den för Sveriges absolut bästa resetidskrift. Prenumerant sedan -91 faktiskt. Bilagan känns som ett hafsverk som inte ens blivit korrekturläst. Det står inte ens Flygplatsskatt, utan Flyplansskatt. Möjligtvis menar de att man ska ha en plan att fly skatten om man har slut på illbahtingar...


Förresten, jag vet inte vad som hände efter förra inlägget, men då ökade besöksstatistiken med ca 2000%. Kan det vara för att jag skrev några rader om den enligt mig ointressanta svenska fotbollsmatchen...

Jumbo Stay

Tiden rusar iväg mot avresan och jag insåg att det var hög tid att boka transport till Arlanda. Eftersom flyget med Turkish går redan klockan 12.20 så vågar jag inte chansa på att ta första intercity-tåget som går från Masriket samma morgon. Det skulle bara ge mig två timmar på Arlanda. Tänk om det skulle ligga ett löv på spåret i Krylbo, eller en snöflinga kanske, ja då skulle SJ kanske ställa in hela avgången och ringa in bussar för att kringgå det förestående hotet om tågförseningar.


Cockpit-sviten. Blir din för ca tre lakan...

Bättre då att åka en dag tidigare. Sagt och gjort, nu blir det avresa den 2:a oktober, vilket också innefattar ännu en hotellbokning. En dyr historia om man väljer att bo på något hotell i närheten av Arlanda. Lite bökigt att åka till någon kompis inne i Stockholm också. Valde helt enkelt det coola "Jumbo Stay" på Arlanda. Gick lös på 775:- spänn (hade inte 747:- varit mer passande?) för ett eget rum. Sovsal finns också där som ett alternativ, men som bekant, jag är ingen trashpacker längre.


"Please remain seated until the seat belt sign has been turned off."

När detta hotell, eller hostel ska det nog kallas öppnade för ett par år sedan fick det stor internationell uppmärksamhet. Här en video.


Och jag som alltid har så svårt för att sova på flyget...


Måste slänga in några retrobilder också. Hade finbesök från Skåneland igår, lustiga Tobbe som jag lärde känna och reste med (tillsammans med de andra pågarna Pierre, HP (inte såsen) och Johan) i Filippinerna för tre år sedan. Han brukar checka in här på "Masen Mansion" (som min lägenhet numera kallas) när han är på genomresa. Jag bjöd naturligtvis på min paradrätt. Spicy beef salad och två mellanöl! Sedan skulle det kollas på fotboll tydligen. Efter en sömnig första halvlek utan mål så chattade jag med Thailand istället. Då passade Sverige på att sätta bollen fem gånger i San Marinos kasse. Vet inte vad Hamrén sa till dem för skumt i pausvilan.


Benparadrätt.


Skumt mellan-öl och halvlekar.


Heja/Hejdå Sverige.







3...is a magic number ♪♫♫♪

Efter att ha fyllt år i lördags (den 3:e September) och till slut äntligen köpt mig en smart phone så har det knappt varit tid till något annat än att leka med den och att ta emot gratulationer från världens alla hörn. Fick helt otroliga 200 mail under helgen. Från Sverige, Thailand, Vietnam, Kambodja, Australien, Norge, Danmark, England, Frankrike, USA, Österrike, och sist men inte minst, eller jo minst förresten, Skåneland! Sådant värmer.

 
Boostade mitt ego!


Thailändsk digital tårta från "duang jai"...

Att leka med nya telefonen och alla dess funktioner tar alltför mycket tid i anspråk. Appen "retro camera" gillar jag skarpt. Istället för att fylla i min visumansökan och skicka iväg den, så tar jag fåniga bilder på den. På visumansökan alltså. Det var ju förresten när jag skulle gå in på Expert och ta visumfotona som jag istället kom ut med nya telefonen i handen. För övrigt en HTC wildfire, något som jag blev totalsågad för av en kompis. "Du har köpt en tjejmodell" konstaterande han torrt. Dagen efter gjorde jag ett nytt försök och kom en stund senare ut från butiken med bilder på mig själv där jag liknar en helt vanlig heroinsmugglare så klart.


Oskarpa bilder gillas...

Så den 3:e Oktober är det alltså avfärd till Thailandet. Hemma igen 3:e Maj 2012 om inget drastiskt inträffar.
3:e November öppnar Ikea i Bangkok, även om det nu inte kommer påverka mig själv nämnvärt.
3:e December tillbaks i Thailand efter en tripp till Kuala Lumpur.
Om jag tänker tillbaka så var det den 3:e Januari i år en väldigt speciell dag då det hände mycket saker och var startskottet på något som jag skulle kunna skriva en hel bok om. Något som jag seriöst övervägde ett tag när allt var som mest turbulent. Hela vårvintern var en tid som både tog och gav energi. 3:e Februari var ett riktigt bottennapp, medan 3:e Mars nog toppade det mesta jag varit med om i livet. Det visade sig att det var rätt beslut att åka tillbaka en vända till, trots att det blev korsdrag i plånboken den månaden. Rollercoaster är bara förnamnet. 3:e Juli så kom ju erbjudandet från Eat, eller om det nu var den dagen jag sa ok till projektet. 3:e Januari nästa år så kommer syrran till Thailand också. Det är något hela tiden på det datumet verkar det som.

Nu ska jag försegla det här ämnet på något sätt.
Får bli med den här videon som jag fick skickad till mig i lördags av en gammal resekompis!


‎"It was the third of September, that day I'll always remember, yes, I will..."


Har dock inte 3 som mobiloperatör, även om rubriken syftar på det. Hänger kvar hos Televerket men undrar nu om det finns någon thailändsk operatör som erbjuder fri eller billig surf på simkortet. Jag är ju ändå tvungen att skaffa nytt nummer när jag kommer ner.


Slänger in några retrobilder till.


Sista dagen med praktiska men inte coola bussen.


Första dagen med coola men inte praktiska pickisen.


Dagens bonusbild!
"70-åringen som klev ut från garaget och försvann."

"Jag ska köpa vingar..virke..flygbiljett för pengarna..."

My papa was is a rollin' stone rock!


Cold feet

Förberedelserna för den tillfälliga emigrationen fortsätter och idag löste jag den största kostnaden jag har på hemmaplan genom att sälja firmabilen. Efter att ha pyntat av restvärdet på ett bräde så blev det i runda slängar 260'000 illbahtingar över. Det är lika mycket som bilen kostade i Kronor när den var ny. Så med den bilen såld och lägenheten uthyrd så har jag minimerat utgifterna.


None of my business anymore...

Bilden ovan är ju orsak nog att lämna fosterlandet över långa vargavintern!

Passade även på att göra ett uppehåll i pensionssparandet som var min tredje största utgift. Min bankman, (eller bankkvinna snarare) frågade mig om jag inte fått "kalla fötter" inför hela grejen att stanna borta så länge. Neej, det är ju det jag inte vill ha, jag vill ha varma fötter, därför hela grejen med att stanna borta så länge. Avskyr ju mest av allt kalla fötter, och att sätta mig i en kall bil. Det är mot alla mänskliga rättigheter anser jag.
Nej, i vinter blir det nog bara barfota i mina kurbitsmålade träskor. Det kommer bli stentufft på Lanta!

Fick dem 2002. Snart ingådda.


Clogs - Dalecarlia style! Träskor från Nusnäs! Sa jag att jag hatar foppatofflor? 
(Har Taste Like Chicken gått och blivit modeblogg?)

Det ska bli så skönt att slippa skrapa rutorna på den där bussen under kommande vinter. Och att slippa fundera på om materialet som kanske fryser sönder bak i skåpet. Och bara tanken på att tidigast i november 2012 så blir det dags att leta fram långkalsonger, mössa och vantar igen gör att detta känns extra bra!


Andra vändan med Engerix-B har blivit påfyllt också för ytterligare 450 spänn, och en försäkring har jag tecknat också för bortaperioden - hos Dalarnas - och den gick lös på ca 1200 spänn. Har förresten inte fått fakturan än. Kanske blev det gratis trots allt.

Visst fan. Lyckades få parkeringsböter300 riksdaler under tiden jag satt på banken och bröt mig och skrev på papprena om transsaktion och ägarbyte på bussen. Boten satt på rutan tio minuter efter tiden gått ut.
Kanske kan man hävda att nya ägaren ska betala böterna om nu bilen står i deras ägo...? Hehe

Visst fan 2. Fick ett mindre bra besked från Nancy förra veckan. Hon vågar inte jobba på Nature i vinter pga hennes ettårige son som det kan bli svårt att skaffa nanny åt vid eventuell sjukdom. Jag förstår problematiken och uppskattar att beskedet kom nu och inte senare. Det löser sig nog ändå.



Nancy 2... Skoklassiker från förr


"Who needs Crocs when you've got the Clogs?"

Nyare inlägg
RSS 2.0