Sathorn Road - Chong Nonsi

Sathorn Road har egentligen aldrig lockat mig, men för några år sedan tog jag ändå nästan hela promenaden från Lumphini ner till Saphan Taksin (eller egentligen via Convent Road ner från Sala Daeng efter jag provat på en äkta flygsimulator, Flight Experience) och insåg att det trots allt finns några trevliga vattenhål här.
Sathorn är finansdistrikt med en del ambassader, men också massor av hotell, men knappt något gatuliv och väldigt ont om street food.
 
 
Maha Nakhon, nu Thailands högsta byggnad, samt W Bangkok på Sathorn Road.
 
 
Trots den vetskapen har jag ändå bokat hotell här på de senaste resorna. Både Eastin Grand och Mode Sathorn som ligger på var sin sida om BTS Surasak, ett område som för övrigt lämnar en hel del att önska. Blue Elephant ligger dock där som en egen pärla. Ska också tillägga att Eastin Grand är ett av de över 30 hotell jag provat i Bangkok som lämnat bäst eftersmak.
Det var inte förrän vi flyttade upp till billigare FuramaXclusive i närheten av BTS Chong Nonsi som jag insåg att kvarteren där var riktigt mysiga och området dit kontorsråttorna letar sig ut för att äta. Vid lunchtid kryllar det av folk inne i gränderna vid soi 8.
 
 
 
Här inne på Sathorn Soi 8 finns både klassisk gatumat som nudlar, som tam och kycklingspett, samt nyöppnade trendiga caféer. Här hittade jag själv ett favoritvattenhål som heter Dexter. Det finns även ett kluster med prisvärda hotell längre upp i gränderna i närheten av Furama och BTS Chong Nonsi. I samma trånga kvarter upp mot Silom är det marknad varje morgon och nästan helt omöjligt att ta sig fram med resesulkyn.
 
 
Bangkok street food. Tv. Chili med nudelsoppa. Th. Nudelsoppa med chili.
 
 
Dexter Café & Bar som jag hittade av en slump gillade jag skarpt och det verkar flera andra också göra. När jag kollar på Tripadvisor ser jag att de ligger på 8:e plats av över 9000 restauranger i Bangkok. Stället är delägt av en dansk, och personalen är trevliga och duktiga på engelska. Här hänger faranger och hipster-thai.
 
Dexter Café & Bar. Hippt i Mangon.
 
För den som gillar kaffe kan ta en kopp från Java, eller vart som helst ifrån. Dexter har en diger kaffemeny och inte bara de där trendiga pys- och skumvarianterna som man får på Starbucks. Som dalmas känner man sig nästan lite fånig när man bara vill ha hederligt svart bryggkaffe. Frukost och dagens lunch (178++) kan man också beställa här, samt sötsliskiga bakverk. Allt är på topp här. Service, maten, upplägget och atmosfären. Dessutom prisvärt för konceptet, men allt är ju relativt i ett äktenskap med Änglarnas stad.
 
 
 
 
 
Ett annat mysigt café som Junior verkade gilla heter I Am Coffee och låg precis utanför Furama. Jag såg det av en slump när Hjärter Dam åter tog sikte på nudelsoppan på andra sidan vägen och jag själv försökte hitta skugga åt mig och monstret i sulkyn. För nuvarande på 1:a plats av 454 caféer i Bangkok. Inrett med tegel och chica retromöbler.
 
 
 
Går man vidare i riktning mot Lumphini Park så finns ett flertal intressanta lyxhotell som Sofitel SO, The Sukhothai, Metropolitan by COMO med flera, men mest känt är nog det väldiga Banyan Tree med sin takbar Vertigo/Moon som kanske är en av Bangkoks topp-3 takbarer. (De andra är Sirocco och Red Sky)
 
 
Vertigo, Banyan Tree
 
 
Men det finns ett annat hotell med intressant historia också som heter Chaydon Sathorn. Idag ett ganska oansenligt dussinhotell kanske, men var en gång Bangkoks första lyxhotell och hette på den tiden King's Hotel. Det öppnade 1959 och erbjöd redan då AC, rinnande varm- och kallvatten, radio och TV. Efter Vietnamkrigets slut och jänkarnas tillbakadragande så sjangserade hotellet, men har idag renoverats och hittas på bokningsidorna för cirka en tusenbathing.
 
 
Kungligt hotell. Se fler bilder här http://www.oldbangkok.com/hotel-images3/pages/kings.htm
 
 
Jag gjorde ett besök här under min första Sathorn-promenad och bad om att få kolla in rummen då jag låtsades vara intresserad av att checka in på hotellet, men egentligern ville jag bara känna av historiens vingslag. Inte mycket av den anrika historien fanns kvar, även om det var lite retrokänsla kvar i väggar och vissa möbler. Jag blev nyfiken på det här hotellet efter att jag av oklar anledning snubblat in på den här sidan och läst...
 
http://carl-jacobson.blogspot.se/2009/01/durian-eller-en-krlek-fr-livet.html
 
 
Från östra änden av Sathorn tar man smidigt tunnelbanan MRT till tågstationen Hua Lamphong eller upp till Asok/Sukhumvit och trevligaste shoppingcentret Terminal 21. I västra änden vid Saphan Taksin tar man med fördel flodbåten Chao Phraya Express upp mot Chinatown och Banglampoo (Khao San Road) där båten stannar precis utanför Navalai River Resort. Kostar bara några baht och man slipper trafiken. Fläktar skönt också.
 
 
Intressantast just nu på Sathorn är naturligtvis 314 meter höga Maha Nakhon (översta bilden) som efter fem års byggande öppnar i september -16. The penthouse, alltså toppvåningen såldes för 120 miljoner SEK!
Även hotellet till höger i bild, W Bangkok står högt på min önskelista att prova. Tycker man ändå att Sathorn Road verkar värdelöst så är det aldrig långt till Silom Road som är betydligt promenadvänligare och löper parallellt hela vägen.
 
Eller förresten. Det finns ju en till byggnad även om den inte ligger direkt på Sathorn Road, The Sathorn Unique Tower, som tornar upp sig där den ligger spöklikt övergiven sedan finanskollapsen -97, men det får bli i ett annat inlägg. Måste ta mig in först...
 
Kolla in den här videon (som inte gick att bädda in).
Forgotten Luxury - A Look Inside Sathorn Unique Tower
 
 
 

Med barnvagn i Bangkok

...Eller snarare en resesulky, men barnvagn passade bättre i rubriken. Nu är det inte första gången Junior är med till den Stora Mangon, men förra gången var han bara fem månader och då bar vi honom i selen och hade en betydligt enklare tillvaro. Den här gången fick vi uppleva en stad som knappast är anpassad för hjulförsedda attiraljer. Än mindre för rörelsehindrade.
 
 
Egen sittplatsbiljett på BTS...
 
 
Oftast finns det åtminstone en rulltrappa på BTS (Skytrain), men den går bara uppåt. Nedåt är det alltid vanlig trappa och då får man bära. Noterade dock att MRT (tunnelbanan) verkar ha haft den goda smaken att ha rulltrappa i båda riktningarna. Dessutom brukar det finnas hiss också. Som tur är så är ekipaget sulky med eller utan Junior inte tyngre än att det har gått bra ändå att bära i trapporna. Det är snarare det lilla monstrets rörlighet och otålighet som har satt tålamodet på prov den här resan.
 
 
 
Här BTS Phaya Thai t.v, och BTS Surasak t.h
 
 
På en del ställen finns lyckligtvis dessa Skywalks så man kommer upp från trafiken och kan ta sig fram smidigt och säkert. Trottoarerna i Bangkok är som de flesta känner till belamrade av försäljare, matstånd, motorcyklar, träd och allt annat som hindrar vanligt folk att ta sig en promenad längs stadens gator.
 
 
 
Här en skywalk mellan BTS Sala Daeng och MRT Silom. Hiss finns.
 
 
En morgon tog jag en promenad med Junior runt kvarteret där vårat hotell Mode Sathorn ligger. Det var som väntat en hinderbana där det ibland var helt omöjligt att ta sig fram.
 
 
 
Varför står det en restaurang på trottoaren..?
 
 
Jag har egentligen aldrig sett en thailändare med barnvagn, varken i Bangkok eller på Lanta. Jag har sett att det finns att köpa, men thaiarna tar ju över huvud taget inte någon finpromenad bara för sakens skull. Alla åker motorcykel, och då gärna med ungen framför sig hållandes i styret. Ser man andra sulkys så är det garanterat minst en farang som är förälder. 
 
 
BTS Siam
 
 
En annan sak som är bättre med MRT är att spåren är avskärmade från perrongen (finns på vissa BTS-perronger också), något som är nog så viktigt med tanke på säkerheten. Junior var knappast nöjd med att bara sitta still i sulkyn och softa. För mycket spring i benen gjorde att man hela tiden måste vara alert. Han började ju gå bara några veckor innan avresan och jag var inte alls förberedd på vilken diametral skillnad det skulle bli att hålla honom under uppsikt. Gäller även inne på hotellrummet. Jag får väl äta upp nu att jag hela första året sagt att det varit så lätt att ta hand om honom, men sedan vi kom hit så har hjärnan hållt på att koka över. Nu är jag bara lugn när han sover.
 
 
En kväll i tunnelbanan...
 
 
Ett ytterligare hjälpmedel vi tog med oss är en sele (jag vill inte använda ordet koppel, det känns för brutalt), för att kunna hålla mer koll på de plötsliga språngmarscherna när han vägrar sitta i vagnen. Särskilt inne på shoppinggalleriorna.
 
 
 
Fan vilka konstiga glassbilar de har i det här landet...
 
 
Ja nu har vi tre dagar kvar i den stora mangon med det lilla monstret. Det blir mycket tid på hotellrummet för att smälta alla mentala intryck. Det märks att det ibland bara blir för mycket för Junior och han när som helst kan ruttna och blir tvärgrinig. Han kan ju heller inte sitta still särskilt länge om vi ska äta, så det har blivit mycket take away till rummet istället. Att åka till Chinatown och käka Thailands godaste grillade räkor är förstås inte att tänka på. Frukosten har vi också börjat äta i skift så att man åtminstone får några minuter i lugn och ro. Här på Mode Sathorn finns heller inga barnstolar, något de i alla fall hade på Sukosol.
 
 
"Ibland när jag tröttnar lägger jag mig bara ner på golvet och rullar runt lite..."
 
 
  
 
 

Jetlag deluxe

Första dygnet i Bangkok. Nog för att Hjärter Dam är morgonpigg och brukar kliva upp i svinottan, men den här gången skulle det gå överstyr. Junior hade börjat hänga med ögonlocken och jag förstod att det skulle bli tidig kväll för honom.
 
 
På spaning efter den tuk tuk som flytt...
 
 
Efter att vi checkat in på hotellet och fått duscha och vila lite så gjorde sig hungern påmind i skymningen. Fru Bladh som nu åter var på hemmaplan och suktade efter Bangkoks gatumat kastade sig ner på soien för att införskaffa lite nödproviant innan det var dags för den egentliga middagen. Hon shoppade mat med ögat så klart och fick hjälp av hotellpersonalen att bära upp alla matpåsar på rummet. Om det är någonting som gör en thailändare glad så är det god och billig gatumat. Frossandet kunde börja. Tyvärr så hade 7/11 säljstopp på Chang.
 
 
Thai take away på riktigt...
 
 
Ungefär precis när solen gått ner så gick också mina reskamrater ner för räkning och däckade på sängen. På tok för tidigt för att rätta till dygnet. Jag gick själv ner på gatan för att inmundiga en kall Chang för att försöka få den där rätta thaikänslan. Google hade talat om för mig att det skulle finnas trevliga streetfood stalls där i gränden bredvid hotellet. Det fanns det inte, så jag slank in på 7/11 och köpte en flaska där eftersom eftermiddagen hade gått över i kväll och handelsembargot för alkohol nu var upphävt för den här dagen. Mindre nogräknade butiker säljer förstås öl dygnet runt. Satte mig ute i hotellets lummiga rökhörna där även hotellets minitempel placerats, och tömde resans första Chang där. Thaikänslan uteblev. Kände reströttheten komma över mig. Gick upp och lade mig. Klockan var bara åtta.
 
 
 
 
Vaknade av att Hjärter Dam var uppe och skramlade i mörkret. Jag kisade ut mot panoramafönstret där Baiyoke Tower tornade upp sig i den svarta natten. Thailands stolthet och högsta byggnad fram tills i år.
Ligger kvar och hör vattenkokaren börjar bubbla. Jaha, redan dags att gå upp och dricka kaffe. Snart gryning alltså. Jag frågar vad klockan är. Vi har bara min mobil som ligger på laddning på skrivbordet. "Vet inte, men det är nog snart morgon" får jag till svar. Hjärter Dam blickar ut från fönstret och ner på vägen. Hon verkar förvånad att trafiken redan startat. Jag smyger också upp och famlar efter mobilen i mörkret. Tänder displayen och tittar på klockan. Den visar 21.47. "Men vad fan, klockan är ju inte ens tio på kvällen och du ska kliva upp och koka kaffe för att det är ju ändå snart morgon!" Nu vaknar Junior också och börjar skratta. Lampor tänds och snart är alla klarvakna igen. Hjärter Dam ger fan i kaffet men äter en som tam som blivit över. Jag känner själv hur det kurrar och beställer upp en Chicken burger med koriander på room service, och det lilla monstret hjälper mig med några pommes frites. Vi slocknar vid midnatt och vaknar inte igen förrän solen bländar oss genom fönstret. En ny dag skulle gry i den stora Mangon och vi skulle snart förstå hur bökigt det är att ta sig fram med en sulky i staden. Mer om det senare.
 
 
En dag senare vaknade vi den riktiga gryningen...
 
 
I morgon drar vi vidare till Hjärter Dams hemby No Mac Fly och blir där en hel vecka. Om jag får lappsjuka kanske jag drar själv till beachen, eller till Angkor Wat i Kambodja. Förhoppningsvis får jag en lina som funkar, annars blir det internetfritt en vecka. Kan eventuellt vara nyttigt, men jag är tveksam. Hur som helst är vi tillbaka i Bangkok den 3:e december och då ska vi bo på Mode Sathorn i fyra nätter. Då blir det att kolla upp lite yogaklasser och fixa nytt pass för Hjärter Dam. Sedan får vi se vad som händer.
 
 

Topplista Bangkok Hotell

Här har jag sammanställt mina rätt så godtyckliga topplistor på hittills 36 testade hotell i Bangkok.
Helt enkelt en superguide för dig som ska boka hotell i den stora Mangon, och lite roligare än Tripadvisor. Billiga hostel och skräphotell för under 1000 thb har inte recenserats.
Totalbetyget kan vara lite missvisande då rankingen kanske inte återspeglar mina personliga favorithotell, men också hotell där en kategori ger bottenbetyg men för övrigt är bra (ofta är det obefintlig utsikt som drar ner betyget). Ytterligare en aspekt som påverkar betyget är beroende på vilken rumstyp som bokats, dvs. ett premiumrum på ett 4-stjärnigt hotell kan automatiskt ge högre slutbetyg än ett standardrum på ett bätte/dyrare hotell (t.ex. Mode Sathorn har fått högre ranking än grannen Eastin Grand, men jag skulle ändå föredra det senare som jag anser vara ett bättre alternativ). Om betygskategorierna Pool och Service funnits med så hade listan sett lite annorlunda ut ska också tilläggas. (t.ex. så hade Radisson halkat ner då poolen gett lägre totalbetyg).
Längre ner på sidan finns dock Topp-5-listor utifrån ett gäng olika kategorier.
 
The Dome. Sirocco Bar, Lebua at State Tower.
 
 
Totalbetyget är ett snitt utifrån kategorierna Rum, Sängar, Frukost, Läge och Utsikt. 
(Länkarna öppnas i nya flikar)
 
Anantara Siam 5,0
 
Lebua at State Tower 4,8 
 
Radisson Blu Plaza 4,7
 
The Sukhothai 4,6
Hansar Bangkok 4,6
Okura Prestige 4,6
 
Hotel Muse 4,5
Sofitel Bangkok Sukhumvit 4,5
 
AVANI Riverside 4,4
Millennium Hilton Bangkok 4,4
Renaissance Bangkok Ratchaprasong Hotel 4,4
Mode Sathorn Hotel 4,4
 
 
Aloft Bangkok 4,2
 
The Continent 4,0
Centara Grand at Central World 4,0
Landmark Bangkok 4,0
VIE Hotel 4,0
S31 Sukhumvit Hotel 4,0
Eastin Grand Hotel 4,0
 
Baiyoke Sky Hotel 3,8
 
Courtyard by Marriot Bangkok 3,6
The Sukosol 3,6
Urbana Langsuan 3,6
Adelphi Suites 3,6
 
Four Points by Sheraton 3,4
Salil Hotel Sukhumvit Soi 11  3,4
 
Grande Centre Point Terminal 21  3,2
FuramaXclusive Sathorn 3,2
 
Navalai River Resort 3,0
The Fusion Suites 3,0
 
S15 Sukhumvit Hotel 2,8
Dream Bangkok 2,8
Salil Hotel Sukhumvit Soi 8  2,8
 
Salil Hotel Sukhumvit Soi Thonglor 2,6
 
Le Fenix 2,4
Bangkok Hiptique 2,4
 
 
Topp-5 Kategorier
 
Rum (komfort, känsla)
 
1. Hansar Bangkok
2. The Sukhothai
3. Anantara Siam
4. Hotel Muse
5. Lebua at State Tower, S31 Sukhumvit Hotel (duplex suite), The Fusion Suites (deluxe), Radisson Blu Plaza
 
 
Sängar
 
1. Hotel Muse
2. Okura Prestige
3. The Continent
4. Mode Sathorn
5. Millennium Hilton, Aloft Bangkok, Dream Bangkok, The Sukhothai, Anantara Siam
 
 
Frukost
 
1. Millennium Hilton Bangkok
2. The Sukhothai
3. Anantara Siam
4. Lebua at State Tower
5. Hansar Bangkok, Okura Prestige, VIE Hotel, Radisson Blu Plaza
 
 
Läge (Närhet till BTS, MRT, shopping, restauranger)
 
1. Grande Centre Point Terminal 21
2. Sofitel Sukhumvit
3. The Landmark
4. Radisson Blu Plaza
5. Centara Grand at Central World, Adelphi Suites, Salil 11, Courtyard by Marriot, Renaissance Bangkok Ratchaprasong Hotel, Anantara Siam
 
 
Utsikt
 
1. Millennium Hilton Bangkok
2. Lebua at State Tower
3. AVANI Riverside
4. Baiyoke Sky Hotel
5. Okura Prestige, Grande Centre Point Terminal 21, Radisson Blu Plaza
 
Takbar
 
1. Lebua at State Tower (Sirocco)
2. Centara Grand at Central World (Red Sky)
3. Banyan Tree (Vertigo). (endast baren provad)
4. Millennium Hilton Bangkok (360 Rooftop Bar)
5. Hotel Muse (Speakeasy), Le Fenix (The Nest), AVANI Riverside (Attitude), Radisson Blu Plaza (Brewski), Sofitel Sukhumvit (L'appart)
 
 
Poolområde
 
1. Centara Grand at Central World
2. AVANI Riverside
3. The Sukhothai
4. Grande Centre Point Terminal 21
5. Eastin Grand Hotel, Mode Sathorn, Anantara Siam
 
 
Service
 
1. Renaissance Bangkok Ratchaprasong Hotel
2. Hansar Bangkok
3. Eastin Grand Hotel
4. The Sukhothai
5. Okura Prestige, VIE Hotel, Anantara Siam, Radisson Blu Plaza, Sofitel Sukhumvit
 
 
Atmosfär
 
1. Hotel Muse
2. The Sukhothai
3. Anantara Siam
4. Hansar Bangkok
5. Aloft Bangkok, The Continent, The Fusion Suites, Radisson Blu Plaza, Sofitel Sukhumvit
 
 
Hotell med balkong
 
1. Lebua at State Tower
2. Navalai River Resort
3. Urbana Langsuan
4. Salil Hotel Sukhumvit Soi Thonglor
5. FuramaXclusive Sathorn
 
 
Mina personliga favoriter (utan inbördes ordning)
 
Hansar Bangkok
The Sukhothai
Eastin Grand
Millennium Hilton
Aloft Bangkok
 
 
 
 
Listan uppdateras löpande när nya hotell testas.
 
Kommande: Shangri-La (Nov -18), Banyan Tree (Dec -18).
 
 
 
 
 
 
 

Chocolate Ville Bangkok

Chocolate Ville är en väldigt speciell restaurang ett par mil nordöst om centrala Bangkok. Eller att kalla det restaurang är väl en underdrift, det är mera en temapark liknande en fantasiby tagen ur en sagobok. Det är inget ställe man bara råkar hitta av en slump eftersom det ligger långt från centrum, och inte ens taxichaufförerna verkar känna till det. Vi fick ringa upp restaurangen och ge telefon till chaffisen så att de fick förklara vägen.
 
 
 
 
Chocolate Ville är alltså en gigantisk utomhusrestaurang och det är svårt att begripa hur de kan hinna med alla beställningar. Jag kan bara fantisera om vilket kaos det måste vara inne i köket. När vi kom var vi nästan ensamma där och när första Changen ändå dröjde så blev jag mer än lovligt orolig för hur det skulle gå med maten. Oron skulle visa sig vara obefogad och när personalen väl fått upp ångan gick allt som smort. Till hjälp för att påkalla uppmärksamheten hade man en liten Press for Service-beeper på bordet, något jag bara sett i Japan tidigare.
 
 
 
 
Ursäkta, kan vi få lite mera Chang till bord 216...Khap.
 
 
Restaurangen har egen vinbodega med kunnig personal där man kan gå in och köpa det vin man vill dricka till maten. Så det gjorde vi förstås. Det är byggnaden med röd neonskylt till vänster i bild.
 
 
 
På området finns även delishop och andra butiker, samt ett utsiktstorn där man kan klättra upp och kolla. Vi strosade runt där ett tag i skymningen och när mörkret fallit var restaurangen fullsatt, men inte en enda farang förutom oss kunde vi se. Genomgående thailändska (eller åtminstone asiatiska) gäster verkar vara de enda som känner till det här stället. Jag hittade dock ett litet spår efter en annan svensk här när jag vände upp och ner på en plåtkruka.
 
 
Ingvar Kamprad was here...
 

 
 
 
 
Maten var bra, vi smörjde våra krås med både grillad oxfilé, thailändskt och...pizza.
 
 
 
 
En av ytterst få gånger jag druckit rödvin i Thailand, och det finns tre orsaker till det.
1. Det är alltid för varmt i tropikerna. (Kall Chang passar alltså bättre.)
2. Det matchar dåligt med stark mat. (Kall Chang passar alltså bättre.)
3. Det finns ändå aldrig något utbud. (Kall Chang passar alltså bättre.)
 
Men här köpte vi ändå en flaska rött i den trevliga bodegan, och till och med Hjärter Dam sippade i sig några klunkar och blev lite fnittrig i den sena timmen innan det var dags att bege sig tillbaka till Bangkok och Salil Hotel som vi för tillfället bodde på.
 
 
 
 
Smart nog så hade vi sagt till taxin att vänta på oss utanför så att vi inte skulle bli utan skjuts och behöva gå tillbaka, eller stjäla den här fina brandbilen för den delen.
 
Property of Chocolate Ville. "Har'u O'boy i slangen..?"
 
 
 
 
 

25 x Restauranger i Bangkok

Här har ni den ultimata restaurangguiden för att hitta kulinariska läckerheter i Bangkok. Helt utan kronologisk ordning ska dock tilläggas.
 
 
San Sab
 
Ligger i Terminal 21 på San Francisco floor. Bra thaimat med stort utbud av olika slags som tam bland annat och en perfekt green papya salad. Smarriga smoothies också. Hit kommer vi vid varje besök i Bangkok. BTS Asok
 
 
 
 
Hyde & Seek
 
Lite undangömt ställe där Hi-So-studenter verkar hänga. Här har jag fått bästa hamburgaren i Bangkok, och då har jag provat en hel del kan jag säga. Väldigt nära BTS Ploen Chit på Soi Suam Ruedi
 
 
 
 
Cabbage & Condoms
 
Ett rätt så känt ställe som inte lever upp till sitt rykte. Ja inte matmässigt alltså. Men deras affärsidé är väl ädel, även om de verkar ha tagit på sig en för stor kondom...jag menar kostym vad gäller kvaliteten på maten. Ligger på Suk. Soi 12. BTS Asok är närmast.
 
Dress code - Condoms...
 
 
 
 
iberry
 
Vi provade först restaurangen i Thong Lo och senare även den på Central World (våning 6). Här har jag fått mitt livs godaste Spicy salmon salad. Laxen lika god på båda ställena, och inspirerade till den thaimat som vi oftast gör här hemma när det ska bjudas både till fest och vardag. Recept här
 
 
 
 
 
 
Wine Connection
 
Välbesökt ställe av Hi-So thai och expats, åtminstone det i Rain Hill mellan BTS Phromphong och Thong Lo, vilket är en av 23 restauranger med farangkäk i Bangkok: Har även provat den i Mega Bangna där också Ikea ligger. De har olika koncept på olika ställen. Följ länken för mer info. Som namnet säger så finns här ett stort utbud av vin att köpa över disk.
 
 
 
 
T & K Seafood
 
Mitt favoritställe i Bangkok och den restaurang jag besökt flest gånger i den stora Mangon. Seafood på gatan i Chinatown. Grillade räkor, ångkokta musslor med thaibasilika och väldigt mycket atmosfär. Öppnar i skymningen, stänger i vargtimmen. Räkna med kö om du kommer vid åtta-niodraget. Har skrivit mer om det här: Chinatown och här: Chinatown II
 
 
 
 
 
Lek and Rut Seafood
 
Ligger precis bredvid T & K i Chinatown och erbjuder lika goda räkor. För övrigt lite mindre meny, men samma atmosfär. Ofta fullsatt också även om kön inte är lika lång. Annars samma upplägg med rangliga aluminiumbord och plastpallar. Stora varma Chang som kyls med ishinkar. Närmsta MRT är Hua Lamphong som ligger knappt en km från de båda restaurangerna.
 
 
 
 
 
Shabushi
 
Rullbandsfondue. Typ. Plus en buffé med sushi och andra godsaker. Plocka tallrikar med kött och grönsaker och släng ner i din egen gryta. Betala ca 350 baht och ät så mycket du orkar. Bästa finns på våning 6 i Central World.
 
 
 
 
 
Sukishi
 
Lite Korea style med egen kolgrill på bordet, samt en fläkt som alltid skymmer sikten för sällskapet mittemot. Man beställer in små fat med kött och grönsaker som man själv grillar. Massor med goda smoothies också. En kedja som finns i de flesta köpcentrum.
 
 
 

 
Crepes & Co
 
Finns bland annat på Lang Suan Road nära Hotel Muse. Som namnet säger serveras crepes och annat gott i mycket trivsamma lokaler med soffgrupper och öppet kök. Perfekt för frukost också om man inte vill äta dyr bufféfrukost på hotellet.
 
 
 
 
 
Suikin
 
Japansk mat på riktigt. Alltså så där att en Svenne Banan som gillar japansk mat börjar ifrågasätta sig själv efter ett dylikt påstående. Högt rankad på Tripadvisor och orsaken att vi hamnade där. Kan läsas i det här inlägget. Gifta på låtsas. Ligger lite undangömt vid Wireless Road. BTS Ploen Chit
 
 
 
 
Fuji
 
Prisvärd kedja med sushi och annat japanskt. Antagligen bästa/enklaste alternativet för turisten som är ute efter den typen av mat i Bangkok. Finns på flera ställen men jag gillar bäst den i Terminal 21. BTS Asok
 
 
 
 
Isan & Grill
 
Som namnet antyder. Isankäk och grillat. Trevlig restaurang på våning 6 i Central World. Både vanliga bord och dynor på golvet med låga bord på japanskt manér. Har provat två gånger. Ena gången blev det jackpot med suverän som tam mm. Andra gången medelmåttigt.
 
 
 
 
Stable Lodge
 
Danskt hak med hotell och restaurang. Antagligen Bangkoks bästa skandinaviska alternativ. Här serveras smörrebröd och ett underbart smörgåsbord med sill och annat gott på helgerna. Mysig restaurang med korsvirkesatmosfär. Serveringen utomhus är också trevlig och gör sällskap med poolen. Snus kan man också köpa här. Ligger en bit ner på Suk. Soi 8. BTS Nana
 
 
 
 
Suk 11
 
Väldigt charmig och mysig restaurang (egentligen ett hostel) som ligger inbäddad i stora växter inne i hästskon på Soi 11. Bra thaimat. Både vanliga bord och låga med dynor på golvet. Gör sig bäst på kvällen. BTS Nana
 
 
 
 
MK Restaurant
 
En kedja med massor av restauranger. Här får man en enormt god anka i olika varianter, men också annat gott som man kokar i en funduegryta på bordet. Snabb service och hög klass på maten. Håll utkik efter MK Gold som har större utbud. Den bästa enligt mig finns på våning 6 i Central World.
 
 
 
 
AKA
 
Som en buffé fast omvänt. Man får en meny där man kryssar i vad man vill ha, sedan kommer fat med mat in som staplas på varandra för att få plats på det lilla bordet. Sedan grillar man själv i den takt man vill. Kött, fisk, grönsaker, you name it. Ligger på våning 7 i Central World.
 
 
 
 
Kum Poon
 
En annan mysig restaurang med mycket atmosfär, dekorerad med bambu och växter. Rejäl portion med som tam och en delikat spicy salad. Ligger bredvid AKA på våning 7 i Central World
 
 
 
 
 
Som Tam Nua
 
Genuin thailändsk mat, och då som tam (papaya salad) i synnerhet. Finns i massa olika varianter. Väligt populärt bland thaiarna själva vilket är ett gott betyg. Finns en bra i Siam Center, och en till på Siam Square.
 
 
 
 
Limoncello
 
Om man nu skulle känna för en hederlig pizza, eller annat italienskt så tycker jag att Limoncello är ett bra val. Det finns flera restauranger men vi har varit på Soi 11 några gånger och där har pizzan varit en höjdare. Ligger bredvid Grand President Hotel en bit upp på "Elvan". BTS Nana
 
 
 
 
The Oyster Bar / The Seafood Bar
 
Gillar man skaldjur i allmänhet och ostron i synnerhet och har en trevlig plånbok är det hit man ska gå. I skrivande stund så verkar det som The Seafood Bar har upphört (det var den jag provade), men The Oyster Bar som ligger en bit söder om turiststråken har fortfarande öppet. Se karta.
 
 
 
 
 
 
Iron Fairies
 
Väldigt speciell restaurang (eller vad man ska kalla det) i Thong Lo som jag specifikt skrivit om här: Iron Fairies
Ligger långt upp på Suk. Soi 55. BTS Thong Lo och sedan promenad eller MC-taxi.
 
 
 
 
V8 Diner
 
En annan American diner-inspirerad restaurang som jag skrivit om här. V8 Diner
 
 
 
 
Monsoon
 
Jag ska börja avsluta den här restaurangguiden med ett litet otippat ställe. Monsoon är en restaurang som egentligen tillhör hotellet Adelphi Suites som vi bodde på för ett par år sedan. Här kan man beställa en alldeles gudomlig Grilled Steak Salad som bara den är värd resan till Bangkok.
 
 
 
 
 
New Cowboy Bar & Restaurant
 
Så till sist och kanske minst, om man nu skulle få för sig att längta efter lite hederlig svensk korv stroganoff och Kopparbergs Cider så kan man faktiskt hitta det på den här syltan som ligger en bra bit ner på Suk. Soi 22. Bastupanel, bås och gammal inrökt sliten atmosfär med patina, och jag hade aldrig hittat hit om inte spritimportören hade visat vägen. Stroggen var helt ok också kan jag säga.
 
 
 
 
 
 
 Har ni fler tips på bra restauranger i den stora Mangon får ni gärna kommentera..
 
 

Tandläkare i Bangkok

Om man mår fan i käften kan man gå till en måå faan (läkare tand, alltså tandläkare..) i Bangkok, eller vart som helst i Thailand för den delen. Det är betydligt billigare än i Sverige och kvaliteten är inte ett dugg sämre så länge man går till rätt ställen. Oftast privatkliniker. Jag har kollat in tre ställen i Bangkok och ett på Ko Lanta.

 

 
 
 
Dental Spa. Har på något sätt förenat ytterligheterna tandvård och Spa. Fin lobby med vattenfall och annan rekvisita som höjer priset på behandlingarna. Proffsig personal. Ligger på Sukhumvit Soi 19. BTS Asok. Den här kollade jag in för fyra år sedan och fick en gratis undersökning efter jag viftat med ett falskt journalistleg från Khao San Road. En lagning skulle kosta 1500 Baht, men gaddarna var alla hela så det behövdes inte.
 
 
 
 
Betty Smile Dental Center. Det här stället hittade vi på Svenne banan-shoppingcentret MBK. BTS National Stadium. Beläget på 6:e våningen om jag inte missminner mig. Jag var själv lite skeptisk till det här stället men Hjärter Dam tvekade inte en sekund och fick en tid direkt. Kom ut en stund senare berikad med en amalgamfyllning och 800 Baht fattigare, och frågade om inte jag också skulle ta en behandling. Amalgam tänkte jag och sa att det slutade vi nog med i Sverige för många år sedan, och att jag ville nog ta mig en funderare först.
 
 
 
 
 
Faktum var att jag faktiskt behövde laga ett hål och hade för avsikt att göra det i Bangkok. Av en slump hade jag fått en kallelse till Folktandvården dagen innan vår avresa så jag hade fått reda på vad som behövde göras. Borttagning av tandsten och fixa ett hål.
 
Jag hade samma morgon googlat tandläkare i Bangkok och visste att det fanns ett par stycken som verkade mer trovärdiga alldeles bredvid MBK, på Siam Square-sidan. Vi gick dit och bokade en tid. Fick komma redan nästa dag.
 
 
Siam Family Dental Clinic. (BTS National Stadium el. BTS Siam) Det här stället gav ett mycket proffsigare intryck än det på MBK kan jag säga. Engelska kunde de också, och hade farangkunder varje dag. Jag berättade för tandläkaren att jag precis gjort en undersökning i Sverige men bad henne göra en också för att se om de var av samma uppfattning. Det var de. Allt var klart på mindre än en timme. Tandsten 950 Baht och hålet kostade lika mycket, 950 Baht. Amalgam var det inte ens snack om så det behöver man inte vara orolig över. Lobbyn ligger på markplan och har sköna soffor man kan sitta och hänga i. Kliniken ligger någon våning upp och såg stor ut, så det verkar som de har stor kapacitet. Det här stället rekommenderas. Karta och hemsida bifogas.
 
Edit: Har sedan inlägget postades besökt det här stället två gånger till. Senast i Juli -16. Då kostade en lagning 1500 THB. Tid kan man få samma eller nästa dag. Såg också att nålen på kartan varit felplacerad, men är nu ändrad.
 
 
 
 
 
 
 
På Ko Lanta finns ju också privatkliniken Lanta Dente där jag provat på att bleka tänderna. Det kan man läsa om i det här inlägget "...Jag vaknade till av att någon smekte något sött och lent på mina läppar. Hade jag slumrat till här av alla ställen? Verkligen otippat. Jag öppnade ögonen försiktigt och tittade upp i tre thailändska leenden. Så nära..."  forts. Love me Tender..
 
 
 
 

Gräddfil till Bangkok

Jag vänder mig om och tittar uppgivet på Hjärter Dam. Svetten pärlar sig i hennes panna och på överläppen. Junior börjar bli otålig. Jag svär och undrar vad jag gör för fel. Jag har fäst den där bilbarnsstolen så många gånger förr men får fan inte till det nu. Bältet kommer fel hela tiden. Räcker inte till. Den vänlige chauffören gör tafatta försök att hjälpa till, men det gör mig bara mer irriterad. Jag har betalat extra för en limousinetaxi för att vi ska få en säker körning från Suvarnabhumi Airport till Eastin Grand Hotel i Bangkok, men nu har jag en fullständig blackout och kan inte ens fästa stolen. Jag har inte sovit en blund sedan vi lämnade Mora dagen innan och kan inte tänka klart. Jetlag. Törstig. Svettig. Safety first tänker jag och gör ett nytt försök. Ger upp och känner att de första hatmailen från Sveriges överbeskyddande lattemaffia redan är på gång.

 

 

 

 

Trafiken är ovanligt lugn den här kvällen och chauffören tar det försiktigt. Junior sitter i mitt knä - precis som jag själv gjorde i min pappas knä under bilfärderna på 70-talet - och tittar fascinerat  ut på de blinkande neonljusen när vi närmar oss The Big Mango som Bangkok ibland kallas.

 

Flygresan som jag hade bävat inför gick ändå rätt bra. Vi fick guldplatserna längst fram och Junior sov i omgångar i våran famn mellan Arlanda och Doha. Korgen på väggen var inte intresserad av att ligga i.

 

 

 

 

Andra flyget till Bangkok var vakentid i dygnsrytmen. Planet var långt ifrån fullbokat och vi fick vi tre stolar för oss själva längst fram. Tre andra spädbarn var också med och samtliga hade plats längst fram. De låg och sussade så sött i sina korgar, men inte junior som lånade ut sin till Svampbob Fyrkant och var själv framme hos flygvärdinnorna och drog sina bästa partytricks.

 

 

 

Pärlor för svin...

 

 

Det är ju första gången jag reser med barn och det har varit en helt ny upplevelse. Junior drar till sig uppmärksamhet hela tiden och de barnälskande thailändarna blir helt galna när de ser honom. Ja det började redan i Doha förresten. Här i Thailand så väcker en så kallad ha sip/ha sip (50/50) eller louk krung (halvt barn) extra stor uppmärksamhet. Mixen thai och farang får ju ett speciellt exotiskt utseende och ofta får de jobb som skådisar och fotomodeller. Men först ska han lära sig hugga ved tycker jag.

 

 

Överallt i Bangkok så har folk spruckit upp i stora leenden när de sett honom. På flygplatsen, hotellet, varuhusen, och på himmelståget har det bildats cirklar runt honom och alla ska klämma och känna på honom. Oh narak na' (Oh så gullig) hela tiden, och det är nästan så att till och med jag har blivit generad trots att jag gillar uppståndelsen och är stoltaste pappan i mannaminne.

 

 

Uppmärksamhet på Dohas nya flygplats...
 

 

En till sak förresten. När man kommer med barn så får man gräddfilen genom flygplatsköerna. I Doha när vi ställde oss i den extremt långsamtflytande kön till säkerhetskontrollen så tog det bara någon minut innan en uniform började vifta med en käpp lite längre bort. Jag tittade upp från min telefon och såg att han pekade på mig. You, you and you sa han och pekade på oss och öppnade avspärrningarna. En annan resenär trodde det gällde honom också men blev abrupt avvisad med käppen och inskickad i snigelkön igen.

 

 

 

 

Samma sak på Suvarnabhumi. Hela den trögflytande massan vid passkontrollen där gled vi lättsamt förbi och hänvisade till ett bås utan kö.

 

 

Det var så skönt att äntligen ha kommit fram och att Junior tyckte det var intressant att resa. Vi var helt slutkörda klockan 21 lokal tid och alla slocknade nästan direkt, även om den lille dreglande klumpen trixade lite och hellre ville räkna bilar nere på Sathorn Road, och jag själv mentalmonterade den där jävla bilbarnstolen hur många gånger som helst innan jag också försvann bort i Bangkokdimman...

 

 

Eastin Grand Hotel. A room with a view...
  

 


Trafiksylt i Mangon

Tillbaka i den stora Mangon. Vi sitter fast i trafiken. Igen. Målet med taxiresan är Skatteverket i Bangkok. Anledningen att trafiken står stilla är faktiskt en direkt följd av orsaken till att vi är på väg dit vi är på väg. Redan mindfucked? Låt mig förklara. Att trafiksituationen i Bangkok är ett svårlöst problem har länge varit känt, och det blev knappast bättre när regeringen för några år sedan införde en subvention på 100 000 baht "för att stimulera handeln" för nybilsköpare i Thailand. Som ett slags BIL-avdrag. Personligen tror jag att de som klubbade igenom beslutet sitter med välfyllda fickor med korrupta stålar från bilbranchen. Möjligt att jag har fel om mutorna, men hur som helst, Hjärter Dam hängde på detta och köpte sig en sprillans Toyota för ett par år sedan, men ännu inte fått tillbaka pengarna, och nu skulle hon dit och "reda ut situationen" så att säga.

 

 

Hur ska man egentligen tyda klistermärket på rutan?
 
  

Så om trafiken var en trög massa förut så står den nästan helt still nu eftersom det i en smäll kom ut hundratusentals nya bilar till på vägarna. Hur många av dessa förare som dessutom har körkort är okänt. Minns förresten när Bee köpte sin Mazda i Krabi Town och bilförsäljaren frågade henne om hon visste hur man körde, och hon svarade "jodå, jag har sett några klipp på YouTube, så det är nog ingen fara.."

 

 

 Ibland äter jag farangmat i Thailand, och ibland äter jag thaimat i Sverige...
 

 

Nu satt vi där i alla fall. I ett rum med papperstravar på golv och på skrivbord. Lysrören i taket surrade. Sinnebilden av thailändsk byråkrati. Att kvarnarna skulle kunna mala fram hundra tusen baht inom en överskådlig framtid tedde sig omöjligt vid en första anblick. Det drog ut på tiden. Jag somnade. På en stol med huvudet i bordet medan mitt sällskap fyllde i dokument på dokument. Jag var matt efter dagens resa från Krabi, och magen var i uppror efter en alltför överdriven smörrebrödsfrossa på Café Europa i Krabi Town dagen innan. Jag hade helst stannat på rummet på Renassiance Ratchaprasong (hotellet med namnet som ingen kan uttala, än mindre visste var det låg, eftersom ingen kan uttala det, med mindre att man har franska som modersmål. Recension kommer) men hade lojalt följt med den havande eftersom hon var rädd för att svimma i värmen. En uppgift som jag alltså istället åtog mig att utföra. Fransmän förresten, jag minns nu med fasa förra årets farsartade flygning mellan Bangkok och Krabi.

 

 

Rånnechååns..?
 
 

När allt var klart så lovade de att pengarna skulle vara Hjärter Dam tillhanda om ett par månader, vilket gjorde henne på ett fantastiskt bra humör eftersom hon insåg att en lite längre mammaledighet nu eventuellt skulle vara möjlig på varmare breddgrader. Jag tror det när jag ser det, både tänkte jag och sade. Pengarna på kontot alltså. Men föräldraledig på Lanta? Knappast. Jag ska förresten sammanfatta de sista dagarna på ön i nästa inlägg. Det fick ett lite irriterat avslut när jag insåg att en i personalen på en viss restaurang skvallrat och dragit rena osanningar för Hjärter Dam om mina tidigare förehavanden på ön.

 

 

A restaurant with a view.
 
  

Visst ja. Det blev till slut en tredje plats i Travel Blog Awards i Asienkategorin för högstadiepoeten från Masriket. Det var snubblande nära en silverplats då endast sju röster saknades, men jag är nog lite mallig ändå, även om jag samtidigt blir lite obekväm när folk säger att de läser bloggen. Det känns som om skrivandet bara är något slags "guilty pleasure" för mig, något som ingen borde veta om, eller i alla fall inte prata om. Låter ju som en paradox med tanke på att jag länkar bloggen i tid och otid. Vem vill vara tvåa förresten? "Second place is the first loser..."

 

Taste like bronze...
 

 


Instant Karma

(Fortsättning från förra inlägget.)
 
Det är inte pengarna det sitter i, det är principen. Att som farang bli betraktad som en måltavla, och det var det som jag hade invändningar mot och påpekade när vi nu hamnade i den dyrare turistbåten på Chao Praya River och inte i den billigare båten som normala thailändare använder sig av. Naturligtvis blir jag pikad för detta (pga språkliga missförstånd där hon tror att det är just priset det handlar om) och upplyst om att jag kan ju ta en simtur om jag vill ha det gratis, och att det är nog tjugo år sedan det bara kostade 15 baht att ta flodbåten. 40 baht är ett helt rimligt pris. Jag säger inget men är helt övertygad om att vi blev slussade till den dyrare båten just för att jag är farang, och det är just det som stör mig men knappast värt att diskutera vidare. Det positiva är att turistbåten gör färre stopp och att det just inte är så mycket folk på den. Det allra sämsta dock är att det sitter en thaigubbe med en halvtrasig megafon och skriker ut information på taskig engelska om sevärdheterna vi passerar. Det skär i öronen och vi är trots allt rörande överens om att vi lätt hade betalat gubben 500 baht om han bara kunde slänga megafonen i floden och hålla sig lugn resten av färden upp till Tha Phra Athit. 
 
 
"On you lef han sai we hav Wat Arun, tempe of the dawn..."
 
När vi kommer fram till bryggan som är belägen precis bredvid Navalai som jag bodde på förra året så kan man studera tidtabell och prislista. Jag konstaterar nöjt för mig själv att jag hade haft rätt angående prisbilden.
Vi tar genvägen upp till Soi Rambuttri och vidare upp till stimmiga Khao San Road. Trots att det är tidig oktober så är det knappast lågsäsong här i Sydostasiens backpackermetropol. Det kryllar av farang kinok iklädda batikbrallor och Changlinne/alt. annat ölmärke. (Eftersom det i backpackerkretsar anses creddigare att ha rest i de fattigare grannländerna så är man extra cool om man har ett linne med Beer Lao/Angkor/Saigon istället för Chang eller Singha. Nu för tiden kan man dock köpa alla linnen på Khao San och behöver således inte lämna Thailands trygga famn.) Den största skillnaden mot förr är att Lonely Planet är utbytt mot en facebookuppdatering på den smarta telefonen.
 
 
 
 
 
Vi kollar på brända DVD-kopior men köper inget, kollar på folk och hur de beter sig och gissar hur många gånger de varit i Thailandet. Förstagångarna är alltid roligast att studera. Vi tar en fotmassage vid Susie Walkstreet och jag måste koncentrera mig som fan för att inte rycka undan fötterna, men jag är så jävla kittlig och det är knappast någon njutning för mig. Efteråt så är fötterna alldeles hala av oljan och jag har svårt att gå på ett normalt och snyggt sätt.
 
Vi beslutar oss för att ta en taxi tillbaka till Thong Lo. På taxameter föreslår jag självklart eftersom det alltid blir billigast. Jag hoppar in i baksätet och ger instruktioner till chaffisen om läget. Hjärter dam står med ena foten inne bilen när chaffisen säger något på thai om 50 baht extra pga. trafikstockningen. Glöm det säger jag och förvandlas till farangen utan förståelse för kulturen. I de här situationerna brukar jag alltid kliva ur taxin om chaffisen fortsätter försöka trixa, särskilt här i blåsningarnas epicentrum. En kort diskussuíon på thai mellan de två och irritation uppstår. Hon frågar om jag vill sitta kvar eller byta bil. Med händelsen på båten i mitt goda minne och som den pacifist jag är så säger jag att det är lugnt och att vi tar den här bilen. Jag tänker absolut inte bråka om 50 baht. Eftersom Hjärter dam besitter hela spektrat mellan att agera Moder Theresa för de utsatta i samhället till att mer än gärna trycka ner den röda knappen för att starta ett kärnvapenkrig om fel person kommer i vägen, så kan det ibland bli svårt att läsa av situationen. Vi glider sakta iväg i taxin och mina känsliga tentakler säger mig att ett missförstånd mellan oss nyss ägt rum. En lång tystnad uppstår. Jag tittar ut genom sidorutan och försöker analysera situationen. Bangkoks typiska stadsbild flimrar förbi. Seven elevenbutiker, ombyggda mopedgatukök med torkad bläckfisk och ännu fler taxibilar.
 
 
 
 
Vi sitter snart fast i trafiken och förslaget om att i stället ta oss till närmsta BTS kommer upp. Hon tar upp det med chaffisen och jag lägger mig i och frågar om inte MRT Hualampong ligger närmare. I min inre karta gör den det åtminstone. Morrandet från min vänstra sida låter mig förstå att det här är en diskussion mellan de två infödda och inget för en farang. Hon är ett lejon född i tigerns år, jag en fredlig jungfru född i den meningslösa råttans år och har inget att komma med. Jag hade fullständigt misstolkat situationen skulle det visa sig senare men det visste jag inte ännu. Till slut når vi fram till BTS Ratchaweti. Taxametern står på 63 baht och jag slänger åt honom en hundring och säger att det är jämna pengar. Då börjar han trixa och vill ha sina femtio extra. Eftersom vi inte ens är halvvägs till Thong Lo så går Hjärter dam i taket. Hon leverar några väl valda ord och kastar åt honom 40 baht till. Det positiva med det här är att jag förstår att jag på en sekund har vunnit över henne till mig igen. Vi kliver ur taxin och jag tar ett par bilder på regskylten för att skrämma upp honom. Bangkoks taxichaffisar är livrädda för att bli rapporterade, men jag vet inte vilka följder det blir. Han ser helt paralyserad ut och vill lämna tillbaka pengarna, men det är för sent. Hon bryr sig inte om att alla taxichaffisar har vapen i sina bilar utan ber mig ta ett par bilder till när vi tar rulltrappan upp. Det här ska minsann rapporteras.
 
När vi kommit tillbaka till Salil Hotel på Thong Lo och snackat igenom situationen så förstod jag missförståndet. Hon ville absolut byta bil redan vid Khao San Road eftersom hon såg direkt att det var en chaffis som ville blåsa oss, och jag ville inte bråka om femtio baht och tyckte att vi kunde ta den bilen vilket vi också gjorde.
 
Hungern förde oss ut på Soi Thong Lo och vi hittade fram till en trevlig restaurang som hette iberry. Vi beställde och fick fantastiskt god mat, särskilt en spicy salmon salad som fick mig att till och med skriva ett omdöme på Tripadvisor. Hjärter dam frågade mig om jag förstod varför vi fick så bra mat. Tja, antagligen för att kocken gillar sitt jobb och befann sig i ett schysst flow just ikväll försökte jag. Nä, för att hon redan raderat bilderna i kameran så klart. Hon ville inte bråka med taxichaffisen längre och således förstört bevismaterialet. Buddha pays back directly. Instant Karma!
 
 
Spicy karma salad...
 
 
 
 
 
 

Bangkok Split Vision

Första gången det egentligen slog mig var när vi bodde på det nyöppnade The Continent. Det var våran femte dag tillsammans IRL och vi hade kommit till Bangkok efter våran första date på Ko Larn. Hjärter Dam hade suttit länge länge på soffan vid panoramafönstret i vårat rum på trettionde våningen och bara tittat på trafiken som sakta flöt fram nere på Asoke/Sukhumvit intersection. Hon hade vänt sig om och berättat att det var första gången i hennes liv som hon faktiskt befunnit sig i centrala Bangkok efter mörkrets inbrott. Hur kunde det vara möjligt tänkte jag, men i takt med att vi lärde känna varandra bättre och hon berättade mer om sitt liv så förstod jag att Bangkok kan vara två olika städer beroende på om man är turist eller thailändare. Det skulle komma fler exempel.
 
 
 
 
Efter tiden på Ramkhamhaeng Univerity och diverse anställningar hade hon hamnat ute i Samut Prakan där hon köpt radhuset och också hade sin firma. In till centrala Bangkok åkte man endast motvilligt för eventuella kundbesök. Jag konstaterade att vi hade helt olika uppfattning om den stora Mangon, och även Thailand i övrigt. Jag har alltid tyckt att Bangkok varit en trygg stad och aldrig upplevt en hotfull stämning oavsett plats eller tid på dygnet, till skillnad mot Manila, Mexiko City eller Dar es Salaam. Hon däremot ansåg att Bangkok var en farlig stad, särskilt efter mörkrets inbrott. För att inte tala om trafiken.
 
Jag har rest mycket och anser mig vara street smart, eller ha street instict som är ett bättre ord, och har koll på fällor och var man ska vara på sin vakt för blåsningar. I egenskap av farang får man alltid vara beredd för att bli tagen för någon man kan slå mynt av, särskilt i turistområden, och då i synnerhet vid tuk tuk- eller taxiresor. Jag ska återkomma om just det lite senare.
 
 
 
 
Hjärter dam skulle heller inte vara så korkad så hon korsade trafikerade Sukhumvit till fots på gatunivå, utan tar alltid en gångbro eller en taxi som får svänga runt i en U-sväng. Jag däremot inbillar mig att jag har koll på läget och knallar rätt ut i vägen mellan Soi 8 och 11 till exempel. Att ta omvägen över BTS Nana känns inte aktuellt. Apropå Soi 11 så flyttade vi ju dit till Salil Hotel efter vistelsen på The Continent, och denna populära turistgata med massor av hotell och restauranger hade hon heller aldrig sett. Samma med Khao San Road som hon hade hört talas om flera gånger men inte besökt själv. Hennes vänner hade varit dit vid något tillfälle och bevittnat att det kryllade av farang kinok där, och aldrig mera återvänt. Uttrycket farang kinok skulle enklast kunna översättas till engelskans white trash eller fritt översatt till svenska svenne banan/farang utan koll på thailändsk klädkod iförda flipflop, changlinne, snäckhalsband, otvättat hår samt ett för övrigt ovårdat yttre med inbillningen att de är ett med naturen och det leende thailändska folket. (något de inte är). Jag bestämde att vi så klart skulle göra ett studiebesök till denna freak show, och mina gamla domäner, även om det nu tog ända till den här senaste trippen innan vi faktiskt åkte dit. Och därifrån. I en taxi. En taxi som betraktade mig som ett lätt offer eftersom vi befann oss vid Khao San Road, ett område där 99 procent av taxikunderna är faranger och många kanske gör sitt livs första taxiresa i Thailand där. Jag har så klart mitt sätt att hantera en sådan situation, och Hjärter dam har sitt sätt, och det är just här det blir extra tydligt hur olika vi beter oss, och det ska jag ta upp i nästa inlägg.
 
 

 
Andra transportsätt som jag trodde att alla luttrade Bangkokbor använde sig av är MC-taxin som smidigt tar sig fram mellan bilarna i den ständiga trafikstockningen. Jag har förstått att inte alla tycker att det är ett lämpligt färdsätt. I inlägget Bangkok MC-taxi kan man se en inspelning jag gjort från bönpallen. Ännu ett transportsätt för att undvika trafiken och smogen för en stund är flodbåten Chao Phraya River Express som jag ofta använder mig av, men Hjärter dam aldrig använt sig av, och detta var också inledningen till missförståndet med taxiresan från Khao San Road eftersom vi bara någon timme innan använt oss av just flodbåten för att ta oss dit. Vi hade hoppat på båten nere vid Saphan Taksin, ett annat ställe med stor genomströmning av turister och lätta måltavlor. Det hade blivit ännu tydligare hur olika vi egentligen såg på Bangkok.
 
 
 
 
Fortsättning följer...
 
Vadå split vision..? 

Gifta på låtsas

“Vill du heta Miss eller Mrs nu när du gift dig?” frågar uniformen mittemot oss.

“Mrs..” svarar hjärter dam.

 

Vi sitter i ett kontorslandskap hos amphoe i Bang Rak för att även registrera vårat äktenskap i Thailand. Vad var det för en fråga undrade jag. Heter man inte alltid Mrs efter man gift sig. Men tydligen så har det förekommit protester mot att män alltid tituleras Mr oavsett om man är gift eller inte, så varför ska det vara skillnad för kvinnor. Förslaget gick igenom för något år sedan. Det som hände sedan var att ladyboysen också började protestera, fast för att få byta från Mr till Miss. Eller Mrs för den delen. Oklart om det gått igenom ännu.

 

Och jag undrar om det inte var det som höll på att hända ett annat par som var där samtidigt som oss. Förutom oss så var där kanske fem sex andra mixade par, alltså farang/thai som skulle skriva på giftaspapprena. Två av paren såg misstänkt likt ut att innehålla brudar som kanske egentligen var av annat kön, varav en av de giftaslystna brudgummarna inte alls verkade vara medveten om att han nu stod i begrepp att gifta sig med en tjej som förmodligen var en kille. Men vi hade nog med vårat. Processen gick segt. Vi hade hållit på hela veckan med papper som skulle översättas, stämplas och kopieras. Nästan allting hos olika myndigheter på olika platser i Bangkok. Det var knappast en romantisk tillställning även om vi hade klätt upp oss lite dagen till ära. En kölapp och vänta på din tur. Varsågod nästa. Vi hade heller inget vittne med oss, men det kunde uniformerna bistå med om man bara skänkte ett litet bidrag till ett tempelbygge i närheten. Ett thailändskt bröllop är just bara en ceremoni och man är bara gift på låtsas tills äktenskapet är registrerat hos amphoe.

 

 

 

Vi hade planerat att åka upp till takbaren Vertigo på Banyan Tree och ta en drink för att fira och sedan vidare till T&K Seafood i Chinatown för att käka middag, men när vi äntligen var klara var vi så trötta att vi bara tog en enkel anka på gatan och sedan upp till hotellet och powernappade istället. Dagen hade varit lång och hjärter dam hade klivit upp klockan sex på morgonen för att ta sig ända upp till Government Building i Chang Wattana för att få papper stämplade och jag själv hade packat och checkat ut oss från Muse Hotel och flyttat in till grannhotellet Urbana Langsuan. Vi hade tänkt stanna en natt till på Muse men de höjde priset femtio procent och det var det knappast värt. Recension på Muse Hotel kommer snart, med både ris och ros.

 

Medan hjärter dam låg i soffan och tupplurade så kollade jag upp Tripadvisor på närbelägna restauranger eftersom jag ändå tyckte att vi skulle ut och käka middag på något schysst ställe innan det blev för sent. Jag hittade Suikin Japanese Restaurant och tänkte att det skulle bli skitbra eftersom de bara hade fått toppbetyg. Jag väckte Mrs hjärter dam bredvid mig och sa att det var dags att få i oss lite riktigt käk. Vi hoppade i tofflorna och tog en promenad upp till Suikin och insåg att det var verkligen ett riktigt japanställe med bara japanska gäster där. Inga thai och än mindre några faranger. Vi fick ögonen på oss men det är oklart om mitt sällskap uppfattade det eftersom hon skippat linserna den här kvällen., vilket jag lite senare skulle bli varse.

 

 

Menyn kom in och jag fattade direkt att det här var ett ställe i den högre prisklassen och vi hade svårt att känna igen rätterna även om det fanns en del bilder. Jag fick friheten att välja och föreslog ett set med lite olika smårätter som vi kunde dela på. Hjärter dam samtyckte och hade inga åsikter om den hisnande prislappen så den tog vi. Den väna servitrisen påpekade försynt att det nog bara var mat för en person i det setet, men jag tyckte att det såg tillräckligt ut på bilden och priset var redan mer än tillräckligt, och sa att vi kan beställa in mer senare. Först kom det in ett fat med något som vi listade ut var den helt onödiga rätten tofu, i fyra olika varianter. Den som smakade bäst påminde om en hårtuss som legat till sig fyra dagar i gammalt diskvatten. Vi åt några tofumolekyler var medan vi väntade på resten av maten. Några bitar sashami snyggt upplagda och två friterade grönsaksbitar av okänd modell, samt en rå räka. Det såg gott ut men jag tyckte att det växte i munnen. Därtill en helt ok misusoppa men knappast mat för en arbetarmage från Dalarna. Den väna servitrisen såg hur mitt sällskap plågades och kom på eget bevåg in med en skål nudlar med någon slags soja som var oätbar.

 

Vi bestämde oss för att ta in notan och skojade om att istället gå på Mc Donalds för att intaga föda. Det är nu det prekära i situationen börjar. Hjärter dam gissar att notan ska gå på 300 baht, vilket torde vara rimligt med tanke på hur lite mat vi fick och att det egentligen bara var för en person, samt med vetskapen om hur billigt man kan äta i Bangkok. Jag tittar på henne och överlägger ett par sekunder med mig själv huruvida hon skojar eller om hon aldrig såg priset bredvid bilden i menyn. Den väna servitrisen kommer in med notan som jag genast rycker åt mig. Den ligger på dryga 2200 baht och jag har bara stora sedlar och plockar på ett patetiskt och fumligt sätt fram tre tusenlappar utan att hjärter dam ska se det. Det misslyckas så klart och jag känner mig fånig som dragit dit henne och undrar varför jag ens försöker dölja det. Hon spärrar upp ögonen och frågar vad jag håller på med. Hon tror att jag fått fullständigt hjärnsläpp och inte inser att jag ger servitrisen tre tusen istället för de förmodade tre hundra. Jag flackar med blicken och försöker rädda situationen och min stolthet, och känner mig ännu fånigare med tanke på att jag vet att hon hade varit nöjd med en som tam på gatan för 30 baht. Ja, de yviga gesterna har aldrig imponerat på henne, och jag har heller aldrig försökt att imponera på henne, men har kanske ett annat matintresse och provar gärna speciella restauranger och är beredd att betala för det om det är så. Men priset i menyn hade hon aldrig sett eftersom hon inte satt i linserna.

 

Vi lämnade restaurangen och efter hundra meter började vi skratta hejdlöst åt situationen. Eftersom vi fortfarande var lite småhungriga så letade vi rätt på en annan enklare restaurang längs med Langsuan som fortfarande var öppen och tog en pad thai och en paneng curry och där notan slutade på en mer rimlig nivå. I rättvisans namn ska val tilläggas att det inte var något fel på maten på Suikin, men den passade kanske inte våra gommar. Pärlor för svin helt enkelt.

 

Men nu är vi alltså även officiellt gifta i Thailand också. Antagligen håller vi en mindre ceremoni den 3:e november.

 

Mätt högstadiepoet..
 

 

 


Pop-up Ass

En pryl som antagligen aldrig kommer sälja i Europa är push-up, eller pop-up, fast för röven i det här fallet. Asiatiska tjejerna har väl aldrig gjort sig kända som speciellt bredrövade, och det är något som verkar göra dem bedrövade. Men hav förtröstan, för här finns lösningen. Jeans med ilägg för skumgummikuddar, och vips så får man stuss på studs. Notera demoexemplaren där iläggspåsarna är fastsydda i jeansen. Som ett par hederliga svenska cykelbyxor när jag tänker efter, fast med kuddarna lite felmonterade. 
Nu var inte det här någon nyhet för mig, jag visste om att det fanns redan tidigare. Jag känner en som hade pop-up-röv-ilägg i bröllopsklänningen och som tycker att ett "Vilken stor röv du har älskling"! är en av de finaste komplimanger man överhuvudtaget kan få levererat av sin make.
 
 
 
I övrigt så bjöd andra dagen i änglarnas stad på en hel del regn och ägnades åt att stångas med olika myndigheter. Dokument som ska översättas inför registreringen av äktenskapet här, och stämplar från ambassaden och avgifter som ska betalas. Förresten så fick jag en flashback när vi kom till svenska ambassaden. Jag hade inte en tanke på att de fortfarande låg på samma ställe, men när vi kom in där så poff så for jag nitton år tillbaka i tiden. Den gången som ett ynkligt blåbär i Thailand, ensam och utan slantar efter att bankomaten käkat upp mitt visakort och brorsan kvar i Krabi. Jag tror att jag har berättat om den episoden tidigare i bloggen, men hittar det inte nu. Jag minns mycket väl den där trädörren in till båset där man kunde ringa gratis till SOS International i Köpenhamn. Den gången var det svettigt att befinna sig i österlandet helt renskrapad på deg, och ingen hjälp fick jag heller förresten efter en miss från Folksam som skrivit fel datum på min reseförsäkring. Den gången kom hjälpen från oväntat håll..
 
Medan vi väntade på att ambassaden skulle öppna igen efter lunch så gled vi ner på Nickermann's och beställde ett par nya skräddarsydda skjortor. Så smidigt att gå tillbaks till samma ställe varje gång så man slipper där tugget från nepaleserna. Jag kan verkligen rekommendera Nickermann's om man vill ha något uppsytt. Det ligger i bottenvåningen på Landmark Hotel som jag skrivit om här. Landmark
 
Sedan vidare med himmelståget ut mot Central Bangna där vi skulle träffa hjärter dams brorsa, alltså min nya svåger. Tyvärr så fastnade han i en trafikstockning och missade hela mötet. Helt normalt i den psykotiska Bangkoktrafiken. Vi ägnade oss istället helhjärtat åt ytterligare en matfrossa på Sukishi så att vi knappt kunde gå därifrån. Bangkok är världens bästa matstad. Det är nog bara Tokyo som kan vara med och tävla där.
Middagen intogs på välrenommerade Hyde & Seek som ligger några kvarter bort från Hansar. Där åt jag mitt livs godaste burgare. Där förstod de att medium rare ska vara medium rare och inte welldone.
 
Frossa på Sukishi och Hyde & Seek.
 
Väl tillbaka på hotellet så blev det dags att slänga sig i poolen en sväng i skymningen. Vi var i princip helt ensamma där och hjärter dam ägnade sig åt lite yogaövningar i plurret. Jag brukar nästan aldrig använda poolen om det finns på hotellet men här har vi badat varje dag faktiskt och man kan simma längder då den är nästan 25 meter. En fullständig recension om Hansar kommer inom kort hoppas jag. I morgon flyttar vi till Muse Hotel.
 
 

The smell of airport

  I love the smell of airport in the morning..
 
Instagram: frassemas
 
Det tråkiga är att jag inte längre kan förnimma doften av den fantastiska känslan av att vara på en flygplats längre. Möjligtvis ett lyxproblem men jag saknar den där resnerven som förr i tiden alltid infann sig i avgångshallen på Terminal 5. Euforin av att ge sig iväg på ännu ett äventyr, alla nya platser man skulle besöka. Belöningen av att ha jobbat och sparat pengar och äntligen kunnat köpa en flygbiljett med något obskyrt öststatsbolag. Där flygresan i sig var ett självändamål.
Nu är det annorlunda. Man bävar för flygresan och hoppas bara att den ska gå så smärtfritt som möjligt och att man ska komma fram någon gång. Inte ens att landa på Suvarnabhumi slog an någon speciell ton. Business as usual liksom. Känslan ljusår från 90-talet då man landade på slitna Don Muang och tog sig in till Khao San Road och tog in på något sjaskigt guest house. Nu för tiden är det en taxi in till Sukhumvit och bättre standard på boendet.
 
 
Flyga med Qatar är ändå det bästa bolaget anser jag och välkomnar stoppet i Doha. Första flighten gick som en dans och planet var bara halvfullt. Jag och hjärter dam kunde bre ut oss på tre säten var. Andra flighten var värre. Fullsatt och jag blev inklämd i mitten av en stor amerikan. Ett missförstånd under seatingen gjorde att jag missade min plats vid gången så ryggen och träsmaken drev mig till vansinne. Men fram kom vi till slut och det som slog mig när vi kom till Bangkok denna morgon var att det var samma temperatur här som det var när vi lämnade Masriket något dygn tidigare. Same same alltså.
 
Efter att vi checkat in på Hansar och slängt in väskorna kunde inte hjärter dam hålla sig längre. Hon hade suktat efter riktig som tam (papaya sallad) hela sista veckan hemma, så trots tröttheten och jetlagen tog vi himmelståget till Terminal 21 och restaurangen San Sab som vi redan provat en gång i januari. Hon beställde en som tam med tio chili och jag lade till några andra smarriga rätter så matfrossandet kunde starta.
 
 
 
Finally a real som tam...
 
Efter att vi syndat klart drog vi tillbaka till hotellet och tog en tupplur för att ladda infär nästa matseans. Egentligen ville vi till favvohaket i Chinatown men det ligger för långt bort så vi tog istället en promenad till Central World och startade en ny frossa på rullbandsfonduestället Shabushi där små fat med råa matbitar åker förbi, och man tar således vad man gillar och kastar ner i grytan framför sig. Här finns även sushi och annat gott. Priset är ca 300 baht för obegränsat frossande. Fantastiskt och förödande för en gourmand som mig. Vi rullade hemåt igen och snappade åt oss en gatu-som tam på vägen, men hjärter dam var för mätt och ångrade sig och gav bort den till p-vakten på Hansar. Sedan somnade vi sött i de sköna sängarna, ackompanjerat av åsksmällarna och det tropiska regnet.
 
 
To be countinued...
 
 
 
 
 
 
 

I en annan del av Paradiset

Vi sitter på båten från Ko Larn. Det fläktar från havet. Hon slumrar mot min axel. Fyra underbara dagar har flugit förbi. Det råder harmoni inom mig och jag förundras över hur fort livet kan vända ibland. Hur gick det till egentligen? Det här inlägget skrivs från ett rum på The Fusion Suites i Bangkok tre veckor efter det förra inlägget som postades på Ko Lipe. Så mycket har hänt. Jag måste nog backa bandet lite.

 

 
 

Jag läser i förra inlägget att jag lika gärna kunde skippa att komma tillbaka till Lanta, men jag åkte tillbaka så klart för att träffa några av mina bästa vänner, skånepågen och baristan, och senare även min hotelltestarkollega med sin pooldyrkande fru. Jag är glad att jag åkte tillbaka. Det blev den bästa tiden på Lanta den här säsongen. Solen sken oavbrutet i två veckor och vi spenderade dagarna runt Gröndahls Bar som har blivit en ny liten pärla på Klong Nin. Skrivandet har också därför blivit lite lidande. Det finns så klart några stories att berätta från sista tiden Lanta men det får bli en annan gång. Jag hade dock ett uppdrag kvar att utföra där. Jag hade ett armband kvar som flickan på kullen hade glömt på mitt rum förra säsongen. Jag ville lämna tillbaka det. Visst, jag hade bara kunnat slänga det, eller ge det till någon på gatan, men jag är inte sådan. Någonstans tror jag på karma. Det tillhörde henne, och det skulle också bli en sista symbolisk handling för att få ett avslut. Två timmar innan våran skjuts till Krabi skulle gå så hade jag fortfarande armbandet i ryggsäcken. Jag åkte förbi Cook Kai och såg hennes kompis sitta därinne. Jag skyndade till Nature och slet upp armbandet ur ytterfacket och sprang tillbaka. Jag släppte ned det i hennes hand och bad henne hälsa så gott och önska lycka till med allt i framtiden. Så var det gjort. Jag var äntligen klar. Fri. När vi lämnade Lanta i skymningen gjorde jag det med ett leende på läpparna. Jag tänkte på hur det hade känts när jag närmade mig Lanta två månader tidigare. Nu väntade nya äventyr och världen var upp och ner.

Kontakten med hon i Bangkok hade intensifierats sedan julafton och dagarna på Lipe.

 

 
 

Tillsammans med pågen och baristan tog jag flyget till Bangkok. Hon skulle möta mig där på flygplatsen. Jag var förvånansvärt lugn trots omständigheterna. Vi hade först pratat om en lunch men jag hade sagt ja direkt, utan betänketid, när hon föreslagit att vi skulle ta en långweekend på Ko Larn istället. Ibland vet man bara. Jag hade aldrig gjort något liknande. Inte hon heller. Hon berättade senare att hon bara ville rusa ut från ankomsthallen och ta en taxi hem och gömma sig under täcket. Men det var innan hon såg mig komma gåendes där. Hon är glad att hon vågade stanna. Jag med. Hon var så blyg först och vågade inte titta på mig, trots att vi hade haft daglig kontakt sedan julafton. Jag ropade på pågen och baristan som stod en bit bort. Jag presenterade henne för mina vänner innan vi vinkade av dem. De tog en taxi in till Bangkok medan jag och Hjärter Dam tog en egen bil mot Pattaya där färjan till Ko Larn utgick ifrån.

 

 

 

Jag har trots mina femtontal resor till Thailand aldrig satt min fot i det beryktade träsket Pattaya och jag var lite skeptisk till vilket klientel som skulle befinna sig på närliggande Ko Larn. Mina fördomar sa att det skulle vimla av äldre korpulenta män med hyrdamer där, men döm om min förvåning. Under fyra dagar såg jag bara ett enda mixat par där. Själva byn på Ko Larn var riktigt mysig med smala gränder och med en arkitektur helt olik öarna i söder. Stränderna var egentligen fina och vattnet klart. Problemet var bara att det kryllade av folk och man såg knappt stranden för alla solstolar som stod i flera rader och dikt an mot varann. Parasollerna bildade ett heltäckande tak och lade hela stranden i skugga. Dagturisterna från Pattaya anlände i båtlass efter båtlass med ryssar och åter ryssar och så några asiater förstås. Koreaner, japaner och nyrika kineser. Folkslag som är vana vid extrema folksamlingar och inte alls verkade notera att det var trångt på stranden. Speedboats, jet-skis, longtails överallt i vattnet. Inte en lugn stund. Ingenting påminde om lugnet på Lanta och jag hade i vanliga fall aldrig besökt en ö som Ko Larn. Men det spelade ingen roll, vi befann oss i våran egen romantiska bubbla, och ungefär en timme före solnedgången så försvann allt folk som genom ett trollslag och vi var nästan ensamma på stranden. På kvällarna såg jag inga faranger över huvud taget utan bara helgledig thailändsk medelklass och som precis som vi valt att bo kvar på ön. En sak som Ko Larn var överlägset Lanta på var maten. På varje ställe vi åt på så var det genomgående hög klass. Inga turistanpassande mesiga menyer utan kryddor, nä, här var det riktigt bra seafood, och thaimaten var så som jag önskade att den var överallt.

 

 

Dagarna flög förbi alldeles för fort och det var snart dags att återvända till Bangkok. Hjärter Dam var tvungen att jobba ifatt lite efter långledigheten, men jag valde så klart att följa med till den stora staden för att kunna vara nära henne. Jag visste redan första dagen att jag ville vara i hennes närhet så mycket jag bara kunde. På Ko Larn hade vi suttit ihop dygnet runt. Hon gav mig ny energi till livet, och ju mer vi umgicks desto mer förstod jag hur bra det kunde vara, och hur destruktiv den förra relationen kunde vara emellanåt. Det var en ödets ironi hur vi hade träffats egentligen, flickan på kullen hade helt omedvetet fört mig samman med Hjärter Dam. Kanske allt hade en mening. Karma?

 

 

Det var snart dags att för mig att återvända till det tjugo grader kalla Sverige. Mitt slutdatum på semestern närmade sig oroande fort.

 

 


Iron Fairies

Ett av alla dessa märkliga ställen i Bangkok heter Iron Fairies. Jag hade fått tipset av Susanna och begav mig dit i den 40-gradiga Bangkokvärmen bara för att inse att de öppnade först på sena eftermiddagen. Jag gav det en ny chans någon dag senare, bara för att den här gången hitta en skylt utanför som förmedlade de små orden Dress Code. Jag ville helst inte upprepa fadäsen från Sirocco så jag tvekade någon sekund med handen på dörren. Skulle jag skita i det? Det verkade ju ändå mörkt och stängt.
 
 
Men jag behövde inte fundera länge där jag stod, för plötsligt så öppnades dörren inifrån och en mjuk stämma bad mig stiga på. Jag frågade om klädkoden och viftade lite med sandalerna men det var bara mai pen rai med den saken. Rätt så logiskt egentligen med tanke på att det var så pass mörkt där inne att ingen ändå skulle se om man hade några kläder på sig överhuvudtaget.
 
 
Det var ett konstigt ställe, någon slags blandning av Alice i Underlandet, pub, smedja, antikaffär och jazzklubb. Jag antar att man kunde köpa sig ett par Gremlins därinne, för så skumt var det.
Jag slog mig ner på en barstol, bredvid en hög med magiska glasburkar. Efter en liten stund så dök det upp en tjej med en meny och en ficklampa.
 
 
Beställde en burgare och en pint öl och tog en liten runda i den lilla lokalen medan jag väntade på att det skulle bli klart. En smal trappa ledde upp till övervåningen. Såg ut som tiden stått still i hundra år. Förutom personalen var jag själv i lokalen. Toaletten låg gömd under trappan och i ett gammalt slitet badkar hade de tänt värmeljus. Vilken patina säger jag!
 
 
Efter att de hade glömt av min beställning - hur det nu gick till - så fick jag ändå in maten till slut och jag gillade verkligen hur den presenterades. En stadig kniv nedstucken genom burgaren och brädan den serverades på. Under de här dagarna i Bangkok så blev det en fullständig hamburgerbonanza och annan farangmat, eftersom jag innan spenderat sju månader på Lanta med nästan bara thaimat. Och på Iron Fairies behövde man inte bli besviken. Gott importerat kött från Australien, men också en prislapp därefter.
 
 
Notan kom in i en liten patinerad trälåda, eller secret box som de kallade den och som var inbränt i locket. Jag döpte genast om den till Pandora's box när jag såg beloppet. 766 illbahtingar, men så är det också ett så kallat ++-ställe, det vill säga att det läggs på service charge på 10%, samt VAT (moms) på 7%.
 
 
 
Jag satt där ett bra tag och babblade med personalen och allteftersom så droppade det in mer och mer folk. Förutom ett äldre amerikanskt par så var det uteslutande hi-so thai som hittade hit. Det är just det som är grejen, Iron Fairies ligger en bra bit upp på Suk. Soi 55 (Thong Lo) och det känns inte som man bara råkar ramla förbi det här stället. Jag hade själv aldrig varit uppe i de här krokarna tidigare och har heller aldrig läst om det i någon guidebok. Absolut värt att ta sig hit.
 
 
Enklast tar man sig hit med BTS till Thong Lo och sedan en mc-taxi upp till soi 13 där Iron Fairies ligger mittemot. Jag kom på nu att jag inte hade några småsedlar på mig att betala mc-taxin, utan drog upp en tusing ur plånboken istället. Naturligtvis så hade han inte växel på den så jag teckande att jag skulle springa in på 7-eleven och växla, men han bara skakade på huvudet och såg skitsur ut och drog iväg på hojen. Det var nog första gången jag åkt gratis taxi i Bangkok.
Det är förresten en trevlig promenad annars nedför Soi 55 om inte solen gassar, och det ligger en hel del trendiga ställen efter den gatan. Det är cirka 1 km ner till Sukhumvit från Iron Fairies.
 
 

Visa större karta
 
Här en länk till snyggare bilder. asia-bars.com
 
 

Bangkok Chinatown part II

Jag hittade ännu fler bortglömda filmklipp från Thailand, mest från Lanta, men också Bangkok och då med Chinatown i synnerhet. Jag gjorde slag i saken och klippte ihop dem lite snabbt och tankade upp dem.
 
 
Eftermiddag på Ratchawong och Sampeng Lane, samt en kvällstur med MC-taxi från Yaowarat ut mot Charoen Krung. Fortsättningen på den galna MC-turen kan man se i klippet i det här inlägget: Bangkok MC-taxi
 
 
Yaowarat Road, the Golden Mile. Chinatowns pulsåder. Eller guldåder om man så vill.
 
 
 
 
Bustling Chinatown...
 

View T & K Seafood in a larger map
 
 
Har även fått lite bra länkar till matbloggar i Thailand. 
 
 
 
 
Här är förresten länken till första inlägget: Bangkok Chinatown
 
 
Ett spännande hotell i Chinatown som jag haft ögonen på länge heter Shanghai Mansion. Det ser verkligen hur läckert ut som helst. Inte så farligt dyrt heller, cirka 2000 Baht och de de har även tillägget -Best Value Hotel in Asia, i namnet, vilket förpliktigar. Kanske blir ett par provnätter i vinter.
 
 
 
Kastar in en video med diverse klipp från Bangkok.
Scener från Klong Saen Saep, Chinatown, Khao San Road, Chao Phraya, Soi Rambuttri.
 
 
 
Förresten. Kolla in den här intressanta sidan med handritade kartor över Bangkoks stadsdelar http://www.chiang-mai.org/map-of-bangkok.html Helt klart en kille med på tok för mycket tid och kreativitet.
 
Ritad i Kinastad?
 
 
 

Hotellbluffen

Jag får en massa nyhetsbrev från websidor som jag har haft att göra med i form av olika bokningar. Nu så här i bokningstider inför kommande resa så började jag studera och jämföra hotellbokarsidorna. De stora giganterna Agoda, Hotels och Booking, men även Supersavertravel, och det var i morse som det kom ett mail från just dem som fick mig att reagera.
 
Alla bokningssidor, eller hotellen själva, verkar köra med sina tricks för att locka kunder. Jag har länge stört mig på Agoda som alltid visar sina priser exlusive skatt, och det fattar ju vem som helst att enda anledningen är att det ska se ut som om de är billigast. Det här var också något jag påtalade för Agodas representanter i vintras när de kom till mig på Nature House för att värva hotellet till sin sida. De hade så klart jättebra förklaringar till att inte sätta ut slutpriset förrän i slutet på bokningen. Det blev inget kontrakt med dem då. Jag hade haft fullbokat länge, dessutom så hade jag hotellet på Booking redan.
 
Söker man på hotell i Bangkok på Hotels.com så hamnar alltid Lebua överst med sina stadiga 57% rabatt, och man tänker så klart wow det här måsta man boka medan kampanjen pågår. Men den tycks aldrig ta slut. Just nu kallas det "sommarrea". Läs recension. Samma sak för ett par år sedan när jag bokade Landmark då de hade en kampanj på 55%, också en kampanj som verkar pågå än idag.
 
 
Men nu var det alltså Supersavertravel den här gången. En sida som jag egentligen gillar och har bokat både flyg och hotell med tidigare. Det som fick mig att reagera var att de satt ut ett lockpris som såg riktigt bra ut. Dock så avslöjade det finstilta under att det trevliga priset handlade om per person. (Det handlade alltså inte om Per Persson, en kille här i byn..) Och det vet ju de flesta att man oftast betalar för rummet oavsett om man är en eller flera personer. (Hehe, kom precis på att rekordet i vintras på Nature House var att vi hade minst åtta! malaysier i ett och samma rum. Utanför dörren låg ett berg av skor.)
 
I mailet från Supersavertravel fanns ett antal utvalda hotell från Bangkok med. Bland annat Citrus Sukhumvit 22 som jag valde att kika närmare på. Wow, halva priset ungefär tänker man och klickar vidare. Endast 234 SEK för ett fyrstjärnigt hotell mitt på Sukhumvit. Låter ju nästan för bra för att vara sant.
 
Skärmdump från Supersavertravels annons.

Knappast "Supersaver" med falsk marknadsföring.
 
Defaultläget är ifyllt med 1 rum med 2 vuxna så det behöver man inte klicka i själv för att bara göra en sökning på tillgänglighet.
 
 
Wow, endast 245 SEK på valt datum. Sedan tittar man på den lilla svarta texten under och inser att det står pris/person och Totalpris 490 SEK?
Men eftersom man är så smart så ändrar man ju antal Vuxna till 1 pers. då man verkar betala priset per person och inte rum. Jaha, men du var de tydligen kvicka med att höja priset till 490 SEK/person. Jag testade så klart om de var konsekventa med priset 490 SEK för hela rummet och gjorde en provbokning med 3 pers, men då höjdes genast priset med 50% upp till 720 SEK.
 
 
 
Nu var jag så klart tvungen att jämföra Citrus 22 på de andra bokningssidorna och började med Hotels.com, och där låtsades de som att de hade kampanj med ungefär halva priset. Nedsatt från 905 SEK till 490 SEK!
Wow vilket klipp tänker man ju. Om man utgår från Hotels' utgångspris på 905 SEK och jämför lite snabbt med Supersavers' dito på 245 SEK så inbillar man sig att man fått en rabatt på 660 SEK, eller över 3000 THB!!  
 
  
 
 
Agoda kör på med sina tröttsamma exklusive-skatt-priser. På sidan där du ska knappa in ditt kreditkortsnummer så står det lite smått att skatten slås på, men du får räkna ut slutpriset själv.
 
     
 
 
Så man undrar ju vad det korrekta priset är. Jag kollade in vad deras egna hemsida hade att säga. Ett dubbelrum för en eller två personer lossnar på 2251 THB, omräknat blir det ca 480 SEK. Priset ökade till 695 SEK om man klickade i tre personer. De annonserar stolt en "Early Bird Promo" om man bokar i tid, men slumpmässiga provbokningar visar samma pris oavsett ankomstdatum.
 
     
 
Nu var det ju bara en ren slump att det blev just Citrus Sukhumvit 22 som jag jämförde, men jag kanske rent av ska bo där ett par dagar innan färden går vidare ner mot Ko Lanta, eftersom jag nu hunnit bygga en sådan fin relation med hotellet medan jag skrivit om det. Ser att det ligger inte långt ifrån coola S31 (läs recension) som jag bodde på för nästan precis ett år sedan. Betyder också att det är en liten promenad till BTS.
 
Om man t.ex. tittar på hotellet S31 på Booking så ser det ut som om de bara har ett fåtal rum kvar på valt datum. Ojdå, tänker man och skyndar sig att boka innan hotellet är fullbelagt. Det här är ju en sanning med modifikation då det kan finnas massor med lediga rum kvar. Att det står "Endast X antal rum kvar" betyder bara att hotellet i fråga har valt själva hur många rum de tilldelar respektive bokningssida. (På Nature House tilldelade jag endast 2-4 rum till Booking). (Ser förresten att det finns ett Nature House på Phuket också. Förväxla ej det förtappade stället med klenoden på Lanta!).
 
 
Däremot så ifrågasätter jag trovärdigheten i blänkaren "Detta hotell blir troligen slutsålt snart" som man t.ex. kan hitta i informationen om Thailands högsta hotell, Bayoke Sky. Ojdå, tänker man och skyndar sig att boka innan det blir fullt med faranger i de 660 rummen.
 
 
Apropå vilseleda kunden. Jag satt och kollade in Nature House på Agoda igen. Det är så många saker jag hakar upp mig på där. T.ex på den där lilla lila fliken på rummet de kallar för Superior står det Populärt val! Jag undrar vad det baserar sig på, eftersom hotellet är nytt på Agoda och faktiskt inte ens har öppnat än. Och jag undrar fortfarande över de två rumstyperna. Och prissättningen.
 
 
 
Eftersom jag kan Lanta Nature House som min egen bakficka och alltså känner till luddigheterna på bokningssidan så undrar man ju hur mycket man kan lita på informationen när man läser om andra hotell. Det luriga är ju att veta vad som skiljer de olika rumstyperna åt. Vissa hotell kan ju ha flera rum som verkar se likadana ut men som skiljer i pris. Nej, det slutar väl med att man bokar en masonitlåda på Khao San Road som på den gamla goda tiden, så man slipper köpa grisen i säcken.
 
Jag undrar också hur jag ens orkade skriva hela det här inlägget.
 

Får väl hoppas jag bokat hotell innan jag ser den här skylten nästa gång...
 
 

Thaimout

Ett samtal från resebyrån häromdagen.
 
"Hej, du bad ju mig kolla upp lite resor till vintern..."
"Hej, ja just ja, det hade jag faktiskt glömt av."
"Så nu har jag gjort en prelbokning här till dig!"
"Ok..Vart då?"
"Bangkok."
"Med vilka då?"
"Qatar"
"När då?"
"2:a november"
"Hur länge då?"
"Tre månader. Ombokningsbar"
"Hm."
"Ska'ru ha den? Yes or No?"
"Långt eller kort stopp i Doha?"
"Kort. Två timmar."
"Det här kom ju lite plötsligt. Kan jag få fundera ett tag?"
"Javisst, den hänger kvar några dagar."
(Paus på fyra sekunder.)
"...Okey. Sådär. Jag har tänkt klart."
"Vadå?"
"Jag tar den."
"Fint. Jag mailar dig biljetten i eftermiddag."
"Bra. Nu har du precis löst tre problem åt mig."
"Hur menar du? Vilka då?"
"November, december och januari."
 
The Big Mango.
 
Det är lika bra att jag lägger in flygtiderna här också. Och vilka suveräna tider dessutom. Inga onödiga övernattningar på Arlanda innan eller efter. Korta stopp i Doha, och perfekt med den bensträckaren där halvvägs eftersom jag hatar att sitta på flyget så där länge. Klockrena ankomsttider också.
Pris. 7200:- vilket som får anses som ett fynd för ett av världens bästa bolag som nu ska premiärflygas för min del. Hittade samma biljett på nätet för en femhundring billigare, men då utan ombokningsmöjligheten.
 
Qatar Airways.
Fredag 2 Nov. Arlanda - Doha. Kl. 15.15 - 23.15.
Doha - Bangkok. Kl. 01.20 - 11.35 (Lör 3 Nov)
 
Preliminär hemresa.
5 Feb 2013. Bangkok - Doha. Kl. 20.50 - 00.05
Doha - Arlanda. Kl. 01.45 - 06.35 (6 Feb)
 

Önskedröm.
 
 
Nu börjar i-landsproblemet med att hitta ett coolt hotell i Bangkok. Har haft sikte på Sofitel So som jag mer än gärna hade testat, men det kostar för mycket alltså. De kör tema på de fem elementen och rummen i jordelementet ser asballa ut. Kolla in den här bilden nedan. Hur läckert som helst.
Men nej, det får nog bli något billigare, dock ingen masonitlåda på Khao San.
 
 
Apropå hotell. Fick en länk skickad till mig häromdagen av min hotelltestarkollega som hittat "mitt" hotell (Nature House) på Agoda. Jag noterar att de tar ca 2500 baht redan i början av november. Ett pris som jag med nöd och näppe kunde klämma ur under mellandagarna. Dessutom så ser det ut som om det skulle vara halva priset (ett högre överstruket pris bredvid). Lägg på skatten på "originalpriset" och man hamnar på över 5000 baht för en natt. Alltså skulle det kosta lika mycket som ett lyxhotell i Bangkok. Helt orimligt.
 
 
Nej, 800 Baht hade varit rimligare. Jag vet, för jag har facit från förra säsongen. Mina trogna finländare hade t.o.m frukost i det priset i slutet på oktober. Mitt råd är alltid att förhandla på plats. Vidare ser jag att de presenterar två olika rumstyper med två olika priser. Verkligen konstigt eftersom alla rum är exakt lika. En till sak också. Alla bilderna där är mina. Det stör mig lite att Agoda inte bryr sig det minsta om copyright. But hey, we are in Thailand after all..
Fast egentligen är jag bara sur över att det inte är jag som driver Nature House i år.
 
 
Däremot ska jag faktiskt lägga lite energi på att hjälpa Nancy med hennes nya verksamhet. Restaurangen på Klong Hin. Jag är så jäkla glad och stolt över henne, att hon försöker med egen business i år istället för att vara underbetald anställd åt någon annan. Det är hon för bra för! Ska göra lite mer reklam åt henne längre fram. Jag kan i alla fall säga att jag har aldrig ätit så god thaimat som den hon gjorde förra säsongen. Fasen vad bortskämd jag var där och då!
 
Nancy och en halvfigur från Hälsingland.
 

Sug och knapra på ett fiskhuvud. Same same kräfta but different.
 

Till vä. bläckfisk garlic/pepper och koriander. Mitten. Nancys starkaste red curry chicken.
Till höger. "Pla too" som är friterad småfisk. Hur gott som helst och jag åt nog den så gott
som varje dag hela säsongen. Tröttnade aldrig.
 

 
 

Bangkok Nostalgia

Sitter på bussen på väg från Hua Hin. På väg mot Bangkok. Året är 1994. Min storebror är kvar i Krabi någonstans och Fredde lämnade vi i Singapore en månad tidigare. Nu var jag själv, på väg mot det mytomspunna Khao San Road som jag hade läst så mycket om, men aldrig sett några bilder på. På den tiden fanns inte internet, utan all information kom från Lonely Planet, eller "Gula Bibeln" som den kallades. Guideboken som också lärde mig engelska.
 
 
Kartan var bara en svartvitt skiss och jag vet inte hur många gånger jag hade studerat den. Väl framme i den stora staden slog jag följe med några andra resenärer som hade varit där tidigare. Vi kom in på Khao San Road via en gränd och det såg absolut inte ut som jag hade föreställt mig. För att visa mitt oberoende så checkade jag naturligtvis inte in på samma guest house som dem, fast det var precis det jag ville göra.
 
 
Lät mig således raggas upp av någon skum typ och följde med in på någon av de smala bakgatorna. Det kryllade av indier på det där stället och några andra vita såg jag inte till. Jag fick taskiga vibbar men spelade världsvan. Betalade rummet i förskott och tog den knarrande trappan upp till övervåningen. Rummet, eller masonitbåset, luktade mögel. Fläkten gick bara på lägsta hastigheten. Slängde ryggan på sängen och gick till toaletten som låg i korridoren. Det gick inte att spola och ringen var trasig. Vem fan kan bo på ett sånt här ställe? tänkte jag för mig själv och stod och funderade någon minut. Jag bestämde mig. Här stannar jag inte en minut till.
 
(Det var precis som inledningsscenen i Beach som kom några år senare. Jag sträckläste boken och såg så klart filmen när den kom. Kuriosa: Just scenen från guest houset är inspelad på On on Hotel i Phuket Town, ett ställe jag försökte boka rum på 2007 men som tyvärr var fullt.)
 
Tillbaka på Khao San Road så gick jag ändå in på samma guest house som jag sett att de andra checka in på. Chada Guest House alldeles i början på gatan. Det stod ju även omnämnt i gula bibeln, så det måste ju vara bra. Rummet, eller masonitbåset, kostade bara 60 baht och var inte mycket bredare än sängen, men det luktade i alla fall inte mögel och toaletten var helt ok. Vi bodde här även -96 och -97 också.
 
Chada Guest House, anno 1994.
 
Två dagar innan jag skulle åka hem till Sverige så hade jag slut på pengar och gick till en bankomat för att göra ett uttag. Apparaten krånglade och tog mitt kort. Stum stod jag där och insåg att jag var helt utan slantar. Det var söndag och banken var stängd. Inga resecheckar hade jag heller kvar. Vad fan skulle jag göra? Jag hade trots allt betalat för rummet och transporten till flygplatsen Don Muang. Jag behövde alltså pengar till mat och flygplatsskatten som då kostade 200 baht. I plånboken hade jag endast 30 baht. Det skulle räcka till en måltid. 
 
Vart fan låg svenska ambassaden? Jag var helt utlämnad. Vem skulle hjälpa mig?
 
Khao San Road -94.
 
På Chada berättade jag om mitt dilemma, och en svensk som var där råkade höra samtalet. Han skulle själv till ambassaden så jag slog följe med honom. Med Bangkoks lokalbussar tog vi oss dit och jag hade noll koll på var vi var någonstans. Än idag vet jag inte var ambassaden låg på den tiden. Jag fick låna telefon och ringde SOS International i Köpenhamn. De skulle kolla upp min försäkring och skicka ut en kille med ett nytt visa-kort redan samma dag. Jag var lättad när vi lämnade ambassaden och till slut kom tillbaka till Khao San Road.
 
Jag minns att Kurt Cobain hade dött bara någon månad tidigare och piratkopierade Best of Nirvana-kassetter fullkomligt exploderade marknaderna runt om i Thailand och på kvällarna var det enda musiken man hörde på Khao San Road. Jag hade läst om nyheten en morgon i Singapore efter att vi kommit med nattfärja från Indonesien. Jag hade köpt ett par kassetter på Phuket och lyssnade ständigt på Nirvana i min Walkman. Än idag när jag hör Nirvana så får jag flashbacks från den tiden.
 
 
När jag klev in på Chada Guest House så fick jag höra att försäkringsbolaget hade ringt och sökt mig. De hade sagt att jag inte hade någon gällande försäkring och kunde således inte hjälpa mig. Jag kunde inte tro det, jag visste att jag hade en som gällde i nittio dagar. Varför hade de sagt så?
 
Där stod jag alltså och kramade min sista 20-bahtsedel och undrade om jag skulle äta eller ringa tillbaka till Folksam och fråga vad som stod på. Jag måste ju äta insåg jag, så det gjorde jag. Först hade det känts plumpt att shoppingen fick utebli helt, men nu handlade det om överlevnad kändes det som. Skulle jag behöva tigga för att kunna betala flygplatsskatten? Hur många timmar bort var flygplansmaten? 30-40? Vad händer om jag dricker kranvatten? Vart var min bror när jag behövde honom som mest.
 
På kvällen gick jag runt på gatan, törstig och hungrig. Villrådig. Men så plötsligt så tycker jag mig se ett bekant ansikte i vimlet. Och visst fan var det Fredde som kom där gående. Efter vi lämnat honom i Singapore så hade han flugit till Filippinerna men inte gillat det och hade nu kommit till Thailand istället. Han bjöd på Chang och gav mig 500 baht. Det var helt otroligt och jag kände mig som en lottomiljonär fast det bara var 150 svenska kronor.
 
Hjälte -94...
 
På den tiden ringde man collect call hem till Sverige för att själv slippa betala samtalet. Jag ordnade så att min syster kom och hämtade mig på Arlanda. När jag klev ut i majluften den gången doftade Sverige ljuvligt. Det skulle bli en fantastisk sommar hemma och Sveriges hjältar tog hem bronset i fotbolls-VM.
 
 
Nutid. 2012.
Det är flera år sedan jag bodde på Khao San Road men brukar alltid ta en vända dit för att insupa atmosfären. När jag var där senast i april så blev jag nyfiken att studera Chada närmare. Jag gick in och bad att få titta på rummen. De var fullbokade men hade bilder och priser att visa. Stället hade genomgått en renovering och priserna hade ökat markant. Den mysiga serveringen med rangliga bord i markplanet var borta. Nu hade Subway tagit över och stod där och krängde baguetter i den svala luftkonditioneringen bakom stora glasväggar.
 
Vad hette Wi-Fi för 18 år sedan?
 
Får väl runda av det här inlägget med Nirvanas största hit.
 
Smells Like Thai Spirit...

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0