Den gamle och havet

"Can you drink?" Frågan är öppen och undrande, om jag tillfrisknat så pass att vi kan dela några öl.
"Can you drink?" Min fråga är retorisk och ifrågasättande, eftersom det är han som kör.
 
Det är min nya svåger som ställt frågan. Nu är det inte så att vi på något sätt saknar nyktra alternativ i bilen. Både Hjärter dam och ingenjörens blivande fru har båda körkort, men det är som om det är helt irrelevant i det här fallet.
Vi har tidigare på dagen blivit hämtade i Bangkoks utkanter, på det enorma köpcentret Mega Bangna, där även IKEA (inlägg -12) ligger och där jag som stolt kulturbärare av det svenska exportundret köpt knäckebröd, blåbärssylt och pepparkakor som gåva till dem. Även när vi skulle hem till bynhade vi blivit hämtade i Bangkok och det känns som om jag blivit uppgraderad till någon slags thailändsk gräddfil där jag hela tiden blir skjutsad, bjuden och omhändertagen.
 
Tada Park, ett gated community med omkring 300 hus innanför murarna. Thailändsk övre medelklass. Jag studsar på summan när Hjärter dam berättar vilken månadslön hennes bror har. Jag räknar om och jämför med svenska löner. Det blir astronomiska skillnader när man väger in den minimala inkomstskatten och hur billigt man kan leva i Thailand. Inkomstklyftorna är enorma och Thailand är på intet sätt något jämlikt samhälle. Alla har sin plats på samhällsstegen och man skulle faktiskt kunna rangordna varenda thailändare utifrån titel, utbildning, förmögenhet, inkomst, familj, och inte minst kön och ålder där gammal man är äldst. Utifrån detta är det också lättare att förstå vem som också kör bilen en kväll som denna.
 
 
 
Det är kvällens middag som är målet och restaurangen ligger ett par mil från deras hus. En trafikerad korsning någonstans utanför Rayong, långt från turiststråken och som enda farang på stället får jag mångas blickar på mig. Maten är som vanligt utsökt när man får den thailändska gräddfilen till de rätta ställena. Det är jämförelsevis billigt och vi frossar och beställer in mer mat än vi orkar äta upp. Vi sköljer ned med stora Leo och innan vi sätter oss i bilen igen så räknar jag flaskorna på bordet. Det blir ungefär fyra vanliga starköl var, vilket här betraktas som en lugn och nykter kväll och inga problem att köra alltså. Det konstiga är att jag inte ens ifrågasätter det nu, men Hjärter dam läser av mitt kroppsspråk och påminner mig om att i Sverige är det fortfarande tillåtet att snacka i mobilen medan man kör över någon stackare på ett övergångsställe och fortsätter vidare ner i diket, så länge man bara är nykter under själva mejandet.
 
Deras hus i Tada Park är modernt och bara tre år gammalt och skulle vid en första anblick kunna vara en svensk bostad. Men den tydligaste skillnaden är dock köket vilket är alldeles för litet i proportion till resten av husytan, men förklaringen är enkel. Man äter oftast ute på restaurang, även frukost, och bara när man inte orkar åka iväg så lagar man mat hemma. Alltså raka motsatsen till svenska vanor där man beställer pizza när man inte orkar laga mat hemma. Thailändska kylskåp används oftast till att hålla läsken kall, och i frysen har man isbitar till läsken och knappast flera liter lingon eller någon älgstek som legat tre år för länge.
Den största konsumenten av gåvorna från Ikea blir som väntat jag själv, men knäckebrödet är redan efter en dag mjukt och motbjudande pga luftfuktigheten, trots att jag förvarat det i kylen. Pepparkakorna funkar dock bättre som mjukvara.
 
Hela hennes familj är oerhört generös och mina förutfattade meningar om att alla thailändare är gnidna och själviska omkullkastas gång på gång. Som häromdagen efter vi ätit frukost ute och inför ett besök till ett tempel i närheten så svängde vi in till en matgrossist där Hjärter dam och hennes bror köpte massa varor för att skänka till de fattiga barnen uppe i Isanprovinsen . Eller som när vi var på marknaden och det satt en hemlös äldre man utan skor i närheten av våran bil. Innan vi åkte vidare på våran roadtrip så gick ingenjören iväg och köpte lite mat till honom och hjärter dam gick också till bilen och hämtade en stor flaska vatten och gav honom även påsen med mandariner som vi precis köpt. 
 
 
 
 
Eftersom de gör allt för att jag ska känna mig som en kung så tyckte de att vi skulle dra till havet - eftersom jag gillar havet - även om det skulle ta över två timmar i anspråk att komma fram. Faktum är att vi inte haft blå himmel eller knappt sett solen sedan vi landade i Thailand för snart tre veckor sedan. Till slut kom vi fram till Mae Phim Beach som ligger en bit öster om Ko Samet och jag kände hur havet sög tag i mig och gjorde mig frisk. Det var helt perfekta förhållanden enligt mig. Fläktande vindar och en sådan där disig himmel som skyddar från solens starkaste strålar. Efter ännu ett matfrossande som jag omöjligt fick betala, och en stor Chang så kastade jag av mig shorts och t-shirt och sprang ut och kastade mig i vågorna. Så oerhört befriande efter två veckors trafikkaos och regntunga skyar i Bangkok. Havet som helande kraft. Man blir aldrig för gammal för att uppskatta det. Medan de andra satt kvar under parasollerna med sina  smarta telefoner så njöt jag för mig själv där vågorna bröts. En stunds filosoferande och egentid. Det är fortfarande lågsäsong och nästan inget folk på stranden. Jag såg bara en till farang där, som antagligen var fastboende efterom han hade hunden med sig. Mae Phim har annars blivit ett tillhåll för svenskar som köper hus i Thailand på äldre dagar, och stranden är lång och perfekt för promenader.
 
 
Ta mig till havet och gör mig till kung...
 
 
 
 
 
Dödssynden frosseri är något jag är en stor anhängare av i Thailands aldrig sinande utbud av god mat. Tyvärr så har jag tappat karaktären vad gäller motionen vilket gör att jag mer och mer börjar känna mig som ett riktigt gödsvin, men det är för jävla varmt för att ut och powerwalka här. Kanske någon kan skicka hit ett par dojor i storlek 43.
 
 
"Kan man få lite bacon till frukost älskling?"
 
 
 
 
 

Resident Visa - Uppehållstillstånd

Efter en timme och tjugosex minuter kommer hon ut från förhörsrum nummer fyra. Jag försöker utläsa signaler från hennes ansiktsuttryck. Hon är en av fyra thailändskor som fått tid för intervju på ambassaden den här morgonen. Jag är den ende partnern på plats och jag sitter ensam på den hårda träbänken och räknar minuterna. De andra har redan kommit ut från sina respektive förhörsrum, men Hjärter dam dröjer sig kvar och jag börjar bli orolig att det krånglar. Jag vet att jag fyllde i några uppgifter fel i min webintervju angående hennes syskons födelsedatum men har inte vågat säga något till henne om det. Ja, ni anar inte vilken kartläggning det är av familjen inför en ansökan. Jag skulle fylla i födelsedata, adresser, civilstånd, tidigare namn, antal barn, vilken nivå de uppnåt i Candy Crush Saga, samt hur ofta de går på toaletten osv på samtliga familjemedlemmar, även om det inte har ett skvatt att göra med saken.
Jag får en klump i magen och vill gå på toaletten, men vågar inte lämna väntrummet. Jag har lovat att jag ska sitta utanför som ett moraliskt stöd under hela intervjun. Eftersom jag hela tiden sitter och hostar så kommer hon märka direkt om jag lämnar. Jag vet att samtidigt sitter hon där inne och försöker komma ihåg hur man uttalar min lillasysters efternamn, min gymnasieskola samt alla platser som vi besökt i Sverige under hennes besöksvisum. Bakom glasväggen till de tre betjäningsluckorna sitter ambassadfolk med allvarliga miner och arbetar, och jag misstänker att de tycker att de är skitballa som jobbar där med sina höga löner som de kan spendera på någon av Bangkoks alla Hi-So-ställen för att imponera på vännerna. Tankarna får fritt spelrum när mobilen måste vara avstängd. Jag nynnade på Clandestino och inbillade mig att jag kunde texten.
 
 
 
 
 
När hon äntligen kommer ut frågar jag varför det tog så lång tid, alla andra var ju klara för länge sedan. Men Hjärter dam hade tur som fick en thailändsk förhörsledare, en mycket trevlig kvinna, och de hade suttit och snackat om översvämningarna i Sa Kaeo och om hur fint det var i Sverige. Det hade mera känts som ett avslappnat samtal än om ett hårdnackat förhör om hennes syften i Sverige. De andra tjejerna hade haft thaitalande svenskar med högljudda röster som hörts från rummen intill. Men nu var det bara att vänta på ett beslut alltså och kvinnan som intervjuade henne trodde att hon skulle ha det inom ett par veckor. En stund efteråt när vi lämnat ambassadbyggnaden var det som om luften gick ur fullständigt. Nu kunde vi inte göra något mer än bara vänta. Alla förberedelser som vi hållit på med ända sedan i somras då första kontakten med thaikonsult togs och fram tills nu med alla vändor fram och tillbaka i Bangkok mellan olika myndigheter var nu äntligen över. Vi gick till Stable Lodge och käkade danska smörrebröd och pad thai och jag tyckte nog att jag var frisk nog att dra en dubbel pint med Chang. Resten av kvällen höll vi oss på hotellrummet och jag låg i sängen och skrev förra inlägget Hem till byn. Efter att jag postat det kollade jag mailen en sista gång innan jag släckte lampan. Hjärter dam hade redan somnat bredvid mig.
 
1 nytt meddelande: Avs: Thaikonsult. Ämne: uppehållstillstånd.
 
"...Hej Frank. 
Din frus uppehållstillstånd är klart. 
Nu ska hon kontakta ambassaden så hon får veta när hon kan hämta sitt UT-kort. 
Mvh
Roffe på Thaikonsult..."
 
Jag läser mailet flera gånger. Sedan inser jag att beslutet redan är fattat. Hjärter Dam har fått sitt uppehållstillstånd. Kunde det verkligen stämma? Jag tittar på henne och undrar om jag ska väcka henne. Klart som fan att jag ska väcka henne. "Honey, wake up, it's approved! you have your visa now! They have decided already!" Hon är redan långt borta i dimmorna och mumlar bara "Mai khao jai, mai khao jai" (förstår inte). När hon väl vaknat ber hon mig att maila tillbaka och fråga om det verkligen redan är klart. Efter bara några minuter får jag svar igen. Japp, beslutet taget idag, nu är det bara att vänta på UT-kortet. (Ska passa på här att skicka en eloge till thaikonsult som har varit så behjälpliga med allting och alltid svarat snabbt på de simplaste frågor.)
 
Next stop Sweden...
 
 
Planetens bästa band. Manu Chao - Clandestino
 
(Mer känd för hiten Bongo Bong http://www.youtube.com/watch?v=BCoP7G2K7Hc )
 
 
 

Hem till byn

Jag ligger och vrider mig i sängen som knarrar vid minsta rörelse. Sömnlös igen. Regnet vräker ned utanför fönstret och har gjort så ända sedan vi kom fram. Eller det är snarare en fönsterlucka, själva glaset saknas och jag har bara myggnätet mellan mig och regnet ett par meter bort. Grodornas till synes outtröttliga kakafoni är det enda som kan tävla med smattret från regndropparna. Djungelns ljud. Den totala kontrasten mot ljudbilden i Bangkok. Huset är stort men väggarna tunna. Jag vill inte väcka hennes familj som ligger och sover, förutom föräldrarna så bor där även hennes syster med sina två bedårande barn. Men sängen är obekväm och madrassen så tunn att min höft ligger och nöter mot ett stålrör i sängbotten. Jag har dessutom börjat känna mig sjuk efter att jag suttit i draget från AC:n, både på hotellet och i bilen. Det gör ont när jag sväljer och jag är törstig men vi har glömt att ta med vatten upp. Regnet fullkomligt rasar ned från himlen och gör inte minsta ansats att göra uppehåll. Det går mot gryning innan kroppen ger upp och sömnen segrar.
 
 
 
 
Vi har kommit till hennes hemby  som ligger några mil nordöst om Sa Kaeo. Även om Hjärter dam satt uppe länge kvällen innan och pratade med sina föräldrar så har hon ändå vaknat före mig och är borta när jag vaknar. Jag ligger och lyssnar på skramlet från nedervåningen och lätta fotsteg i trätrappan utanför. Hennes systerdotter Chompoo som är nio år kommer med kaffe. Ett försiktigt "Excuse me" innan hon gläntar på dörren. De skämmer bort mig, gör allt för att jag ska trivas. Det är inga problem, jag känner mig välkommen och uppskattar deras gästfrihet. Hennes mamma har varit orolig att jag inte skulle kunna bo där, men jag bedyrar att det är hur lugnt som helst. Herregud, jag kan bo under ett träd om det är så, vilket jag förresten gjorde en gång utanför Paris i min forna ungdom när jag tågluffade utan slantar. Jag köpte dock en extra bäddmadrass till sängen när vi nästa dag åkte in till stan.
 
 
Mama, I am home..
 
 
Hade jag inte vetat bättre kanske jag hade blivit överraskad av hur spartanskt de ändå bor, men thailändarna har andra prioriteringar än vi svenskar med mottot "mitt hem är min borg". Medan vi lägger ned enorma pengar på vårat boende och kanske 150 000 på ett nytt badrum så har de istället en bil i miljonklassen i garaget, men duschar fortfarande bara med att skopa kallvatten över sig. Att duscha kallt förresten gjorde så klart att min annalkande förkylning tog extra fart. Ett besök på apoteket där jag nämnde "lite ont i halsen" resulterade i tre olika förpackningar med antibiotika på disken. Jag orkade inte dra hela biten med överdrivet användade av dessa produkter kommer på sikt att göra att mänskligheten kommer bli resistenta, utan tog bara ett paket Strepsils och tackade för mig. I fortsättningen började min nya svärmor koka upp vatten i en stor kastrull som jag kunde blanda ut med kallvattnet i duschbaljan. Snacka om femstjärnig service.
 
 

Risfält och riskokare..
 
Senare på dagen kom även Hjärter dams bror med blivande fru och det planerades grillfest senare på kvällen. Himlen sprack upp och vi tog den nya Isuzu-pickisen för att åka ut och kolla på ägorna. Jag satt på flaket och kände att nu kommer sjukan som ett brev på posten. Vi kollade in risfälten och tapiokaodlingarna. Tapioka som är det nya guldet i Thailand. En universalrot som man kan utvinna massa produkter från, bl.a. gasen som Bangkoks alla taxibilar drivs på. Det var en mäkta stolt svärfar som visade upp sina domäner. Hjärter dams föräldrar hade kämpat hårt i livet för att bygga upp verksamheten. När hon var liten hade pappan köpt en traktor som han hyrt ut till de andra bönderna i byn, vilket hade varit en lysande investering. Som alltid i Thailand när någon har ett vinnande koncept så kopieras idén. Det slutade med att alla i byn köpte traktorer men ingen längre behövde hyra in dem, vilket gjorde att alla förlorade på det.  
 
 
 
 
Något som många undrat över är det här med hemgiften, sin sod som det heter på thai. Alltså hur mycket man ska betala till familjen när man äktar dottern. Summan bestäms oftast av föräldrarna och om man inte vill framstå som en komplett idiot och snålast på planeten så betalar man bara. Det är konstigt men jag själv har knappt funderat alls på det, jag har hela tiden haft en känsla av att det kommer lösa sig på bästa sätt. Detta trots att jag hört skräckexempel på miljonbelopp. Detta var också vad de suttit och pratat om första kvällen när jag gått och lagt mig. Som den svärmorsdröm jag är så hade hennes föräldrar sagt att de faktiskt inte ville att jag skulle betala någon hemgift, för de ville inte framstå som giriga. De klarade sig gott ändå. Hjärter dam ville ändå visa sin respekt för föräldrararna och göra en transaktion till dem från sitt eget konto och således betala hemgiften själv. Jag tyckte att det kändes fel och att jag bara skulle slippa undan, som om jag inte respekterade dem. Vi kom överens om att betala hälften var och egentligen så är det en struntsumma i sammanhanget med tanke på hur mycket vi har betalat för allt annat hittills med flygresor, bröllopet i Sverige, hotellnätter osv. I slutändan så står man ju ändå bara där och tittar på när pengarna rinner ner i slukhålet. Jag är glad så länge jag har mat på bordet.
 
Och mat på bordet blev det. Eller snarare på golvet, på sedvanligt thailändskt manér. Och snacka om lokalproducerat. Man ringer till slaktaren och säger att man vill ha en anka t.ex. och då går han ut på baksidan och greppar tag i närmsta fågel och hugger huvudet av den medan man hänger kvar i luren bara för att försäkra kunden om att det är färskt kött man får. Det grillades bläckfisk och spjäll och annt gott också. Jag började känna mig rejält matt men drack ändå några öl med syskonen. Ja till och med Hjärter dam blev lite berusad och det är första gången jag sett den sidan av henne. Finbesök av självaste amphoe fick vi också, men det är en annan historia. Hela valkampanjen med amphoe i Sa Kaeo är en historia där verkligheten överträffar dikten. Här snackar vi skottlossning och omvänd nepotism. Jag borde skriva ett inlägg om bara det.
 
 
 
 
Mitt immunförsvar åkte ner på rött och jag höll samtliga familjemedlemmar vakna under följande natt med mitt snörvlande och hostande. Jag kände mig skitfånig och nästa dag så bad jag de andra om ursäkt, ändå så kunde jag inte hålla mig still resten av dagen för återhämtning. Det hade slutat regna och ingen svalkande vind. Vi tog en tur på moppen för att bryta av ledan en stund. Familjens hund vars namn jag fritt översätter till Pulver var en riktigt cool hund med bra balanssinne. Han hoppade bara upp på moppen och lade framtassarna på styret och tyckte att det var hur naturligt som helst och skulle bums med på en tur. Vi stannade bl.a. till vid ett märkligt fält fullt med vita buddhastatyer i långa rader.
 
 
 
 
Efter fyra nätter i byn som uttalas typ No Mc Fly så var det dags att bege sig tillbaka till "The Big Mango" för ett besök på ambassaden där Hjärter Dam skulle göra sin intervju. Det sista steget i processen för att få ett uppehållstillstånd i Sverige. Vi checkade in på Adelphi Suites som ligger på soi 8 och bara runt hörnet från ambassaden. Från bussen såg vi spåren av senaste dygnens skyfall och det var översvämningar överallt.
 
 
 
Eftersom jag plöjde Ozzys självbiografi "Jag är Ozzy" medan jag låg och flämtade på övervåningen, och Hjärter Dam nu äntligen kommit hem till kära mor, så kan ju ingen video passa bättre än den här. Jag kan för övrigt rekommendera boken, den är bitvis tragisk men innehåller mycket humor också.
 
 
Ozzy Osbourne - Mama, I'm Coming Home...
 
 
 
 
 
 
Bonusbild på Pulver & Poeten
Jag kommer också snart hem mamma....
 
 

Gifta på låtsas

“Vill du heta Miss eller Mrs nu när du gift dig?” frågar uniformen mittemot oss.

“Mrs..” svarar hjärter dam.

 

Vi sitter i ett kontorslandskap hos amphoe i Bang Rak för att även registrera vårat äktenskap i Thailand. Vad var det för en fråga undrade jag. Heter man inte alltid Mrs efter man gift sig. Men tydligen så har det förekommit protester mot att män alltid tituleras Mr oavsett om man är gift eller inte, så varför ska det vara skillnad för kvinnor. Förslaget gick igenom för något år sedan. Det som hände sedan var att ladyboysen också började protestera, fast för att få byta från Mr till Miss. Eller Mrs för den delen. Oklart om det gått igenom ännu.

 

Och jag undrar om det inte var det som höll på att hända ett annat par som var där samtidigt som oss. Förutom oss så var där kanske fem sex andra mixade par, alltså farang/thai som skulle skriva på giftaspapprena. Två av paren såg misstänkt likt ut att innehålla brudar som kanske egentligen var av annat kön, varav en av de giftaslystna brudgummarna inte alls verkade vara medveten om att han nu stod i begrepp att gifta sig med en tjej som förmodligen var en kille. Men vi hade nog med vårat. Processen gick segt. Vi hade hållit på hela veckan med papper som skulle översättas, stämplas och kopieras. Nästan allting hos olika myndigheter på olika platser i Bangkok. Det var knappast en romantisk tillställning även om vi hade klätt upp oss lite dagen till ära. En kölapp och vänta på din tur. Varsågod nästa. Vi hade heller inget vittne med oss, men det kunde uniformerna bistå med om man bara skänkte ett litet bidrag till ett tempelbygge i närheten. Ett thailändskt bröllop är just bara en ceremoni och man är bara gift på låtsas tills äktenskapet är registrerat hos amphoe.

 

 

 

Vi hade planerat att åka upp till takbaren Vertigo på Banyan Tree och ta en drink för att fira och sedan vidare till T&K Seafood i Chinatown för att käka middag, men när vi äntligen var klara var vi så trötta att vi bara tog en enkel anka på gatan och sedan upp till hotellet och powernappade istället. Dagen hade varit lång och hjärter dam hade klivit upp klockan sex på morgonen för att ta sig ända upp till Government Building i Chang Wattana för att få papper stämplade och jag själv hade packat och checkat ut oss från Muse Hotel och flyttat in till grannhotellet Urbana Langsuan. Vi hade tänkt stanna en natt till på Muse men de höjde priset femtio procent och det var det knappast värt. Recension på Muse Hotel kommer snart, med både ris och ros.

 

Medan hjärter dam låg i soffan och tupplurade så kollade jag upp Tripadvisor på närbelägna restauranger eftersom jag ändå tyckte att vi skulle ut och käka middag på något schysst ställe innan det blev för sent. Jag hittade Suikin Japanese Restaurant och tänkte att det skulle bli skitbra eftersom de bara hade fått toppbetyg. Jag väckte Mrs hjärter dam bredvid mig och sa att det var dags att få i oss lite riktigt käk. Vi hoppade i tofflorna och tog en promenad upp till Suikin och insåg att det var verkligen ett riktigt japanställe med bara japanska gäster där. Inga thai och än mindre några faranger. Vi fick ögonen på oss men det är oklart om mitt sällskap uppfattade det eftersom hon skippat linserna den här kvällen., vilket jag lite senare skulle bli varse.

 

 

Menyn kom in och jag fattade direkt att det här var ett ställe i den högre prisklassen och vi hade svårt att känna igen rätterna även om det fanns en del bilder. Jag fick friheten att välja och föreslog ett set med lite olika smårätter som vi kunde dela på. Hjärter dam samtyckte och hade inga åsikter om den hisnande prislappen så den tog vi. Den väna servitrisen påpekade försynt att det nog bara var mat för en person i det setet, men jag tyckte att det såg tillräckligt ut på bilden och priset var redan mer än tillräckligt, och sa att vi kan beställa in mer senare. Först kom det in ett fat med något som vi listade ut var den helt onödiga rätten tofu, i fyra olika varianter. Den som smakade bäst påminde om en hårtuss som legat till sig fyra dagar i gammalt diskvatten. Vi åt några tofumolekyler var medan vi väntade på resten av maten. Några bitar sashami snyggt upplagda och två friterade grönsaksbitar av okänd modell, samt en rå räka. Det såg gott ut men jag tyckte att det växte i munnen. Därtill en helt ok misusoppa men knappast mat för en arbetarmage från Dalarna. Den väna servitrisen såg hur mitt sällskap plågades och kom på eget bevåg in med en skål nudlar med någon slags soja som var oätbar.

 

Vi bestämde oss för att ta in notan och skojade om att istället gå på Mc Donalds för att intaga föda. Det är nu det prekära i situationen börjar. Hjärter dam gissar att notan ska gå på 300 baht, vilket torde vara rimligt med tanke på hur lite mat vi fick och att det egentligen bara var för en person, samt med vetskapen om hur billigt man kan äta i Bangkok. Jag tittar på henne och överlägger ett par sekunder med mig själv huruvida hon skojar eller om hon aldrig såg priset bredvid bilden i menyn. Den väna servitrisen kommer in med notan som jag genast rycker åt mig. Den ligger på dryga 2200 baht och jag har bara stora sedlar och plockar på ett patetiskt och fumligt sätt fram tre tusenlappar utan att hjärter dam ska se det. Det misslyckas så klart och jag känner mig fånig som dragit dit henne och undrar varför jag ens försöker dölja det. Hon spärrar upp ögonen och frågar vad jag håller på med. Hon tror att jag fått fullständigt hjärnsläpp och inte inser att jag ger servitrisen tre tusen istället för de förmodade tre hundra. Jag flackar med blicken och försöker rädda situationen och min stolthet, och känner mig ännu fånigare med tanke på att jag vet att hon hade varit nöjd med en som tam på gatan för 30 baht. Ja, de yviga gesterna har aldrig imponerat på henne, och jag har heller aldrig försökt att imponera på henne, men har kanske ett annat matintresse och provar gärna speciella restauranger och är beredd att betala för det om det är så. Men priset i menyn hade hon aldrig sett eftersom hon inte satt i linserna.

 

Vi lämnade restaurangen och efter hundra meter började vi skratta hejdlöst åt situationen. Eftersom vi fortfarande var lite småhungriga så letade vi rätt på en annan enklare restaurang längs med Langsuan som fortfarande var öppen och tog en pad thai och en paneng curry och där notan slutade på en mer rimlig nivå. I rättvisans namn ska val tilläggas att det inte var något fel på maten på Suikin, men den passade kanske inte våra gommar. Pärlor för svin helt enkelt.

 

Men nu är vi alltså även officiellt gifta i Thailand också. Antagligen håller vi en mindre ceremoni den 3:e november.

 

Mätt högstadiepoet..
 

 

 


Guardian Angel

Förstasidesstoff i de thailändska nyhetsmedierna handlar idag återigen om planet från Thai Airways som kanade av landningsbanan på Suvarnabhumi förra veckan och det påstådda andeväsen/spöke eller snarare skyddsängel som såg till att ingen skadades allvarligt. Hon fanns dock inte med på passagerarlistan och ingen vet vem hon var.
 
 
Passagerare vittnade om en kvinna klädd i tradionella thailändska kläder som hjälpte till att evakuera planet, och räddningspersonalen på marken noterade störningar i radiotrafiken när samma kvinna hasade in och ut på deras kontor. Till och med Bangkok Post tar upp nyheten. Här är länken för mer information.
 
http://www.bangkokpost.com/breakingnews/369447/spirits-leave-mark-on-airport
 
 
 
I Thailand är tron på spöken, andar och andra väsen blodigt allvar och under morgonen har hjärter dam suttit och läst thailändska nyheter med gåshud krypande på hela kroppen. Många av thailändarna som jag känner har berättat om egna möten med spöken och andar i olika sitautioner. De små andehusen som man ser överallt i Thailand har inget med buddhismen att göra, utan just med olika andar som man ska tillfredsställa på olika sätt.
 
 
Nyheten fick mig inte helt osökt att komma tänka på den här gamla klassikern från 80-talet.
 
Masquerade - Guardian Angel
 

Pop-up Ass

En pryl som antagligen aldrig kommer sälja i Europa är push-up, eller pop-up, fast för röven i det här fallet. Asiatiska tjejerna har väl aldrig gjort sig kända som speciellt bredrövade, och det är något som verkar göra dem bedrövade. Men hav förtröstan, för här finns lösningen. Jeans med ilägg för skumgummikuddar, och vips så får man stuss på studs. Notera demoexemplaren där iläggspåsarna är fastsydda i jeansen. Som ett par hederliga svenska cykelbyxor när jag tänker efter, fast med kuddarna lite felmonterade. 
Nu var inte det här någon nyhet för mig, jag visste om att det fanns redan tidigare. Jag känner en som hade pop-up-röv-ilägg i bröllopsklänningen och som tycker att ett "Vilken stor röv du har älskling"! är en av de finaste komplimanger man överhuvudtaget kan få levererat av sin make.
 
 
 
I övrigt så bjöd andra dagen i änglarnas stad på en hel del regn och ägnades åt att stångas med olika myndigheter. Dokument som ska översättas inför registreringen av äktenskapet här, och stämplar från ambassaden och avgifter som ska betalas. Förresten så fick jag en flashback när vi kom till svenska ambassaden. Jag hade inte en tanke på att de fortfarande låg på samma ställe, men när vi kom in där så poff så for jag nitton år tillbaka i tiden. Den gången som ett ynkligt blåbär i Thailand, ensam och utan slantar efter att bankomaten käkat upp mitt visakort och brorsan kvar i Krabi. Jag tror att jag har berättat om den episoden tidigare i bloggen, men hittar det inte nu. Jag minns mycket väl den där trädörren in till båset där man kunde ringa gratis till SOS International i Köpenhamn. Den gången var det svettigt att befinna sig i österlandet helt renskrapad på deg, och ingen hjälp fick jag heller förresten efter en miss från Folksam som skrivit fel datum på min reseförsäkring. Den gången kom hjälpen från oväntat håll..
 
Medan vi väntade på att ambassaden skulle öppna igen efter lunch så gled vi ner på Nickermann's och beställde ett par nya skräddarsydda skjortor. Så smidigt att gå tillbaks till samma ställe varje gång så man slipper där tugget från nepaleserna. Jag kan verkligen rekommendera Nickermann's om man vill ha något uppsytt. Det ligger i bottenvåningen på Landmark Hotel som jag skrivit om här. Landmark
 
Sedan vidare med himmelståget ut mot Central Bangna där vi skulle träffa hjärter dams brorsa, alltså min nya svåger. Tyvärr så fastnade han i en trafikstockning och missade hela mötet. Helt normalt i den psykotiska Bangkoktrafiken. Vi ägnade oss istället helhjärtat åt ytterligare en matfrossa på Sukishi så att vi knappt kunde gå därifrån. Bangkok är världens bästa matstad. Det är nog bara Tokyo som kan vara med och tävla där.
Middagen intogs på välrenommerade Hyde & Seek som ligger några kvarter bort från Hansar. Där åt jag mitt livs godaste burgare. Där förstod de att medium rare ska vara medium rare och inte welldone.
 
Frossa på Sukishi och Hyde & Seek.
 
Väl tillbaka på hotellet så blev det dags att slänga sig i poolen en sväng i skymningen. Vi var i princip helt ensamma där och hjärter dam ägnade sig åt lite yogaövningar i plurret. Jag brukar nästan aldrig använda poolen om det finns på hotellet men här har vi badat varje dag faktiskt och man kan simma längder då den är nästan 25 meter. En fullständig recension om Hansar kommer inom kort hoppas jag. I morgon flyttar vi till Muse Hotel.
 
 

The smell of airport

  I love the smell of airport in the morning..
 
Instagram: frassemas
 
Det tråkiga är att jag inte längre kan förnimma doften av den fantastiska känslan av att vara på en flygplats längre. Möjligtvis ett lyxproblem men jag saknar den där resnerven som förr i tiden alltid infann sig i avgångshallen på Terminal 5. Euforin av att ge sig iväg på ännu ett äventyr, alla nya platser man skulle besöka. Belöningen av att ha jobbat och sparat pengar och äntligen kunnat köpa en flygbiljett med något obskyrt öststatsbolag. Där flygresan i sig var ett självändamål.
Nu är det annorlunda. Man bävar för flygresan och hoppas bara att den ska gå så smärtfritt som möjligt och att man ska komma fram någon gång. Inte ens att landa på Suvarnabhumi slog an någon speciell ton. Business as usual liksom. Känslan ljusår från 90-talet då man landade på slitna Don Muang och tog sig in till Khao San Road och tog in på något sjaskigt guest house. Nu för tiden är det en taxi in till Sukhumvit och bättre standard på boendet.
 
 
Flyga med Qatar är ändå det bästa bolaget anser jag och välkomnar stoppet i Doha. Första flighten gick som en dans och planet var bara halvfullt. Jag och hjärter dam kunde bre ut oss på tre säten var. Andra flighten var värre. Fullsatt och jag blev inklämd i mitten av en stor amerikan. Ett missförstånd under seatingen gjorde att jag missade min plats vid gången så ryggen och träsmaken drev mig till vansinne. Men fram kom vi till slut och det som slog mig när vi kom till Bangkok denna morgon var att det var samma temperatur här som det var när vi lämnade Masriket något dygn tidigare. Same same alltså.
 
Efter att vi checkat in på Hansar och slängt in väskorna kunde inte hjärter dam hålla sig längre. Hon hade suktat efter riktig som tam (papaya sallad) hela sista veckan hemma, så trots tröttheten och jetlagen tog vi himmelståget till Terminal 21 och restaurangen San Sab som vi redan provat en gång i januari. Hon beställde en som tam med tio chili och jag lade till några andra smarriga rätter så matfrossandet kunde starta.
 
 
 
Finally a real som tam...
 
Efter att vi syndat klart drog vi tillbaka till hotellet och tog en tupplur för att ladda infär nästa matseans. Egentligen ville vi till favvohaket i Chinatown men det ligger för långt bort så vi tog istället en promenad till Central World och startade en ny frossa på rullbandsfonduestället Shabushi där små fat med råa matbitar åker förbi, och man tar således vad man gillar och kastar ner i grytan framför sig. Här finns även sushi och annat gott. Priset är ca 300 baht för obegränsat frossande. Fantastiskt och förödande för en gourmand som mig. Vi rullade hemåt igen och snappade åt oss en gatu-som tam på vägen, men hjärter dam var för mätt och ångrade sig och gav bort den till p-vakten på Hansar. Sedan somnade vi sött i de sköna sängarna, ackompanjerat av åsksmällarna och det tropiska regnet.
 
 
To be countinued...
 
 
 
 
 
 
 

30 grader i september

Jag hade rubriken klar för mig redan för någon vecka sedan, och syftar så klart på att vi kommer att befinna oss i Thailandet från elfte september. Föga anade jag då att det skulle lika gärna kunna stämma in på Sverige den här helgen som bjudit på skön brittsommarvärme. TV-serien med liknande namn har jag däremot helt missat.
 
Skrivtarmen har gjort sig påmind senaste tiden och jag känner att det är dags för högstadiepoeten att ta till pennan, jag menar tangentbordet igen. Ett halvår med hjärter dam i Sverige har flugit fram och på väldigt länge så har tiden på hemmaplan inte känts som bara en transportsträcka fram till nästa resa. En helt annan ro i vardagen har infunnit sig och även hon har funnit sig väl tillrätta i det svenska samhället. Det har varit förvånansvärt få kulturkrockar och allt har gått mycket smidigare än vad jag någonsin hade vågat hoppats på.
 
 
 
 
En vända upp till Horrmundsjön igen på sensommaren påminde mig om när jag satt i stugan i februari och precis hade bokat hennes biljett till Sverige. Då var det full vinter och tankarna snurrade om hennes ankomst till Sverige.  Det inlägget kan läsas här, Sagan om ringen. Jag tog en bild på samma ställe och funderade på hur saker och ting kan ändras totalt av små små slumpartade händelser som leder fram till nya riktningar i livet.
 
Efter att hennes förlängningsansökan blivit godkänd av Migrationsverket så fick hon således stanna tre månader till i Sverige, alltså till september, så beslutade jag snabbt att åka tillbaka till Thailand tillsammans med henne trots att det är högsäsong för firman hemma då. En öppen ettårsbiljett med Qatar för drygt 6000 var inte att tveka på. September är även månaden med mest nederbörd i Thailand så jag antar att Bangkok kommar att välkomna oss med tropiska oväder. Jag har så klart mitt självutnämnda och viktiga uppdrag som hotelltestare att ta hand om, så två trevliga hotell har jag bokat in. Vi börjar på Hansar Bangkok Hotel i tre nätter, och sedan såg jag idag att spännande Hotel Muse Bangkok hade nedsatt pris så jag slog till direkt. Recensioner kommer så klart senare.
 
Många har frågat vad vi ska syssla med medan vi väntar på att hjärter dams uppehållstillstånd blir klart. Ja det har varit många bud fram och tillbaka. Enligt Migrationsverkets hemsida så kan det ta mellan sju och tolv månader och det var efter den informationen vi började planera business i Thailand. Jag ringde mina kontakter på Lanta och faktiskt så hade Nature House sänkt garden och var villiga till ett nytt arrende på tre år. Jag blev eld och lågor och vi var så nära så nära att slå till. Efter flera samtal och sömnlösa nätter så sa jag bara mitt i natten till hjärter dam att vi skiter i det. "We cancel Nature House, chai mai?", "Yea".
Så var det avgort och inte mer med det. Det kändes bara inte rätt att göra det. Vi pratade även med La Monaco men det var redan bortlovat. Vi lade hela grejen på is ett tag. Sedan började jag kolla runt på nätet om det verkligen kunde ta så lång tid att få uppehållstillståndet beviljat och såg faktiskt att det kunde gå betydligt fortare. Några hade fått klart på någon månad eller två. Så med all den nya informationen så ställdes allt i en helt ny dager och vi bestämde att strunta i allt vad business heter den här säsongen. Nu ska vi istället ta det lugnt och resa runt i Thailand och se vad som händer. Drar det ut på tiden så åker jag hem och jobbar igen senare i höst eller vinter och åker tillbaka igen. Men det blir minst ett par månader där för min del.
 
 
Vi har förresten thaifierat vardagsrummet hemma med att göra en maffig buddhavägg. En cool fototapet med en bild från Ayttahya och träpaneler med LED-belysning bakom blev jäkligt häftigt. Så nu sista natten hemma i Masriket och nästa rapport levereras från Änglarnas stad.
 
Jag har även uppgraderat bloggen till PRO vilket innebär att adressen nu är smidigare http://tastelikechicken.se/ samt att jag kan se sökord och länder och annat smått och gott. Kul att se att jag har träffar från både Japan och USA bl.a. Statistiken visar också att läsarna inte har svikit mig trots att det är länge sedan jag postade något inlägg.
 
 

De andras blickar

Jag betraktar betraktaren. Jag har ett par ostörda sekunder på mig innan hennes blick möter min. För oftast är det en hon som låter blicken glida över till mig. Men först efter att mitt sällskap blivit synat uppifrån och ner. Männen bryr sig sällan om att ens besvära sig med att flytta blicken från henne till mig. Vi har inte ens gått halva gågatan och jag har redan slutat räkna hur många som följer samma mönster.
 
Det är lördag och svensk högsommar. Klockan är bara strax över tio men det är redan fullt med folk på stan. Turister och sommarlediga morabor. Jag vet redan när vi parkerar hur det kommer att bli.
Innan vi åker hemifrån så frågor hon om hon inte ska ta jeansen ändå. Jag tittar på termometern. Den visar redan på 27 grader. Det kommer bli för varmt och jag säger att hon visst kan ta klänningen, för nu är det svensk sommar och ingen kommer ha långbyxor på sig. Hennes fråga är ändå befogad. Hon har redan märkt av folks dömande blickar. Att vara asiatisk tjej i landsortsidyllen är inte alltid en dans på rosor, särskilt inte om det är sommar och man sätter på sig en tunn klänning och tar en promenad på stan för lite inköp. En landsortsidyll där långt hår och läppstift hör till ovanligheterna och väcker uppmärksamhet.
 
Ibland vet inte trångsyntheten eller fördomarna några gränser. Vissa försöker inte ens dölja sitt förakt. En del av mig vill rusa fram och köra armbågen i den femtioåriga kärringens ansikte och krossa det, eller åtminstone skrika till henne att det är inte alls som hon tror. Att min underbara älskade inte kommer från någon bar, att hon inte ens gillar alkohol och att hon har eget företag och antagligen högre utbildning än de flesta fördomsfulla människor på den här gatan. Jag gör naturligtvis inget av detta, utan bemöter dem endast med en menande blick, typ "Vad glor ni på? Har ni problem kan ni komma hit och berätta."
Kan man förresten klandra dem? Media gör sitt bästa för att förmedla en snedvriden bild av kvinnor från Thailand. En freakshow som visas på bästa sändningstid. Finns väl ingen vits med att visa en vanlig arbetande medelklassthai. Klart man vet var de där kommer ifrån. Eller?
 
Egentligen bryr jag mig inte. Jag kunde inte vara stoltare. Folk får gärna glo. Jag vet vem jag är och jag vet var min fru kommer ifrån. Det finns inget att skämmas över. För mig är det en stor  ära och ynnest att få gå bredvid henne en lördag på stan i landsortsidyllen. Jag har aldrig mått bättre i hela mitt liv och det är det enda som räknas.
 
 
 
 
 
 
 
Dream on white boy
Dream on black girl
Then wake up to a brand new day...

Beautiful in white

Ko Lanta. Julafton 2012.

 

”…Att det skulle bli mitt livs julklapp hade jag ingen aning om när jag vaknade i mitt rum på Ko Lanta på julaftons morgon. Jag gick ner i restaurangen på Nature Beach för att få internetkontakt. Jag står still mitt bland alla frukostgäster medan jag väntar på eventuella julhälsningar hemifrån. Det dyker upp en liten pratbubbla på skärmen och jag drar nyfiket fingret över symbolen för att öppna meddelandet. ”Par Hana sent you a message” Mitt hjärta slår frivolter. Jag visste direkt vem hon var. Med darrande händer läser jag koncentrerat meddelandet från henne. Jag svarar och ser mig själv hoppa jämfota där i restaurangen. De andra gästerna kollar säkert på mig och undrar vad jag håller på med. Jag bryr mig inte. Klockan är inte ens åtta, men denna julafton kunde inte få en bättre start.

Om jag har Skype?! Of course, moment. Jag rusar upp på rummet och hämtar laptopen och sedan vidare till mitt gamla Nature House, jag har inte varit där på länge, men de har bättre uppkoppling och färre nyfikna. Mitt hjärta bankar medan jag väntar på att videon ska laddas. Så sitter hon plötsligt där framför mig och ler, och jag ler, och fjärilarna slåss om utrymmet i min mage. Konversationen är lättsam och enkel och det är bara datorns batteritid som tvingar oss att avsluta samtalet. När jag går tillbaka till rummet bränner solen i ansiktet. Jag är high on life. Känslan tar aldrig fel.

Jag förstod att något stort var på väg att hända…”

 

Skype session...
 

 

Bangkok. 18 Jan 2013.

 

”…Vi sitter i taxin på väg till färjan som ska ta oss till Ko Larn. Det är bara någon timme efter vi sammanstrålat på Suvarnabhumi Airport. Pierre ringer från Bangkok och frågar hur det går. Jag tittar på flickan bredvid mig och svarar att det går alldeles utmärkt. Det är omtumlande men allt känns fullständigt naturligt. Som om allt det här var uträknat från början, som att det var meningen.

I backspegeln dinglar Buddhasymboler och skyddande talismaner. Hastighetsmätaren visar 120 km/h och termometern på plus 35. Ingen har bälte på sig. Thai style. Trots luftkonditioneringen bränner solen genom rutan på min sida, och jag får en naturlig orsak att flytta mig närmare henne. Hon lutar huvudet mot min axel. I ena örat har hon en hörlur med musik. Jag frågar vad hon lyssnar på. Hon sätter luren i mitt öra och frågar om jag känner igen låten. Det gör jag inte. En slags kärleksballad är allt jag hör. Den heter ”Beautiful in white” förklarar hon och säger att den ska spelas på hennes bröllop om hon gifter sig någon gång. Gulligt tänker jag och lägger titeln på minnet…”

 

 

 
Wedding nerves...                 
 

 

Mora. 18 maj 2013 

 

Så idag några månader senare så spelades hennes låt i kyrkan. Som en överraskning. Bruden har inte haft vetskap om programmet i kyrkan, utan brudgummen har bara sagt att förutom själva vigselakten så ska det vara ett par psalmer och att någon ska sjunga en sång kanske.

 

 
 
 
 

Diplomatdottern på Bangkok Hilton

Enligt thailändska justitiedepartementet har 281 fångar avrättats med kulspruta sedan 1935.
Inte förrän 2003 så blev man lite humanare och övergick till giftinjektioner. Synen på narkotikasmuggling är allvarlig och dödsstraffet har ett brett stöd bland den thailändska befolkningen. Idag räcker det med endast 3 gram för att man enligt paragraf 66 ska kunna dömas till döden för smuggling.
 
 
Utlänningar brukar bli förskonade från en avrättning och straffet omvandlas istället till livstid, eller tidsbestämt om man har tur.
 
1994 - samma år som jag och min bror besökte Thailand första gången - så tog Karolina Johnsson, den så kallade Diplomatdottern, med sig en väska innehållande nästan 7 kilo heroin genom tullen på Don Muang Airport. Hon blev gripen och först dömd till 30 års fängelse, men åklagaren tyckte att det var för milt straff och domen överklagades och straffet höjdes till 50 år. Domen justerades senare ned till 43 år bakom lås och bom. Karolina var 29 år gammal när hon greps.
 
 
Karolina blev sedermera överflyttad till Hinseberg i Sverige efter fyra år på Lard Yao som kvinnoavdelningen på Klong Prem Prison heter, Hon anlitade Peter Althin som advokat, som redan hade hjälpt en annan svensk som greps i Bangkok 1990 (200 g heroin som gav 25 års fängelse). Svensken hade efter överflyttningen till Sverige bara suttit ett år på svenskt fängelse innan han blev frisläppt. Detta retade upp thailändska myndigheter som ansåg att Sverige inte hållit det bilaterala avtalet och förklarade att det skulle kunna bli problem i framtiden för gripna svenskar inför eventuella överflyttningar.
 
 
Men nu satt alltså Karolina på Hinseberg och försökte få klarhet i hur många år med svensk strafflagstiftning hon egentligen skulle bli kvar i fängelset. Nytillträdde justiteministern Thomas Bodström jobbade för hennes sak och flög till Thailand för att träffa berörda myndigheter. Det är dock endast den thailändske Kungen som kan bevilja nåd och Sverige var rädda för att stöta sig med thailändarna.
 
De fick trots allt till ett nytt avtal om strafflindring, men det gällde endast framtida fångar och hjälpte alltså inte Karolina i det här fallet. Thailand ansåg att hon skulle sitta tiden ut, men sådana långa straff har vi inte ens i svensk lagstiftning. Sverige gick emot och släppte ut Karolina 2006. Hon satt alltså totalt 12 år i fängelse. Det verkar inte som om det blev speciellt uppskattat borta i Thailand.
 
Nu på fredag, 2 november (2012) ska mordmisstänkte svenskarna Ljung och Söderlund upp i rätten på Phuket. De har suttit häktade i över ett år. Vi får se om domstolen hänvisar till de gamla fallen och stramar åt dessa stackars pojkar.
 
 Saxat ur Café.  
 
Jag gjorde ju en sökning på fejan och insåg att jag hade en gemensam vän med Karolina. Först var jag tvungen att göra en bildgoogling för att bekräfta att det faktiskt var samma person. Tyckte att det var otroligt, men Sverige är litet och ibland känns det som om man har en koppling till alla svenskar.
 
Jag har tidigare haft funderingar på att besöka det beryktade fängelset i Bangkok, men fegat ur av olika anledningar. Det är ju bra om man har någan att besöka också, eftersom man inte bara kan åka dit och spatsera runt hur som helst.
 
 
Efter att jag läst ut boken häromdagen så funderade jag på att skriva till Karolina och fråga om någon av hennes vänner sitter kvar på Lard Yao och vill ha besök. Jag var osäker på om hon ville bli påmind om den där tiden och tvekade ett tag, men mailade henne ändå (med motiveringen för mig själv att om man klarar alla dessa år i fängelse så kan ett litet mail inte göra någon skada). Döm om min förvåning när hon svarar mig redan nästa dag. Hon tyckte att det var  jättesnällt att göra ett besök även om de flesta av hennes vänner var ute nu. Men hon tipsade om Svenska Kyrkan i Bangkok som har all info som behövs för ett besök.
 
 
I boken nämner Karolina en engelsk tjej som heter Sandra Gregory. De kände varandra ytligt eftersom de bott på samma ställe i Bangkok, Peachy Guesthouse som är ett riktigt råtthål. Det ligger på Phra Arthit Road, mellan floden och Soi Rambuttri. Hon också åkte fast för heroinsmuggling året innan, 1993. Även hon har skrivit en bok som jag hade hört talas om tidigare, "Glöm att ni har en dotter". Jag var så klart tvungen att låna den också. Det lustiga är att de nämner varandra i böckerna och det är väl inte i så värst positiva ordalag. De träffades ju igen på Lard Yao när Karolina greps. Läs båda böckerna. De är väldigt..öh ursäkta uttrycket, fängslande.
 
 
Sandra Gregorys biografi var nog strået vassare, hon beskriver livet och de omänskliga vedermödorna på fängelset mer målande. Det som slår mig i båda böckerna är att trots misären på Lard Yao så längtar både Karolina och Sandra tillbaka dit efter några år av terror på sina hemländers fängelser. Sandras beskrivning av åren på Durham är totalt sinnessjuka. Det är en intressant studie i fångvård och jag kan konstatera att någon rättssäkerhet verkar inte finnas i vare sig Thailand, England eller Sverige.
 
Att få sin dom fastställd kan dröja lång tid och Sandra Gregory fick vänta i tre år. Tänk att gå tre år i ovisshet och inte veta hur långt straff man ska få. Blir det 10 år eller blir det 50 år? När jag läste den sidan i boken så slog det mig att datumet för hennes dom kändes bekant. Ibland har jag ett skrämmande bra minne för datum och namn på platser och jag tänkte att vi nog hade varit i Bangkok på precis den dagen.
 
 
 
Jag gick ut i förrådet och hittade min almanacka från resan -96. Och visst fan. Jag tycker tanken är svindlande. Där sitter hon och blir dömd till döden samtidigt som vi sitter på Khao San Road, inte långt från hennes guesthouse, och dricker Carlsberg och tycker att livet leker. Man får sig en tankeställare. Thailand kan vara både paradiset och helvetet. Sandra var en vanlig backpacker precis som oss, och hon var så nära, så nära att klara sig. Men så gick allt åt helvete och hon förlorade sina bästa år. Personligen kan jag inte förstå att man ens överväger att försöka smuggla narkotika. 
 
Jag får väl återkomma med ett inlägg om jag gör ett besök på Klong Prem Prison. a.k.a. Bangkok Hilton. Men det skrämmer mig lite efter allt man läst nu om vad som sker bakom fängelsemuren.
 
En händelse som Gregory beskriver i boken handlar om en kvinna som dog i Aids och Tbc. Ingen ville röra liket som började svälla upp i den 40-gradiga värmen. Efter fyra dagar exploderade kroppen och resterna rann ner genom golvet till nedervåningen. Stanken var fruktansvärd. Till och med likhämtarna vände i grinden och fick komma tillbaka iförda specialdräkter och dra ihop vad som fanns kvar med gummiskrapor.
 
Land of Smiles, eller hur?
 
Kolla in filmen här nedan. En liten dokumentär om Sandras öde. Minns att serien gått på Discovery Channel förr.
 

Veckan i Instagram

Veckan som gick. Visat i bilder. Och nu endast en sista vecka kvar på hemmaplan innan det är dags att dra sig mot värmen igen.
 
Visumet beviljat. Double Entry. Gick bra utan att ha den andra inresan dokumenterad. Istället skrev jag en sånt där snyggt formellt brev på engelska. Ett så kallat Visa Explanation Letter. De som är insatta vet att man kan bli nekad visum om man inte har alla in- och utresor dokumenterade, och ringer man till konsulatet i Sveriges framstjärt så säger de att de kräver kopior på resedokumenten.
 
Så igår kom första snön inblåsandes precis som jag beställt thaikäk. Tyckte det blev en bra bild som förmedlar den isande kalla årstiden som är på ingång nu, och samtidigt skylten som enda färgklick som gör sitt bästa för att hålla den så kallade "drömmen om Thailand" vid liv. Poetiskt va, eller snarare patetiskt kanske.
 
Den här bilden är tagen uppe på Rostbergets topp väster om Mora, bara tre dagar innan bilden ovanför. Trots att jag haft fäbodstugan i Rostberg i tio år så har jag bara klättrat upp på själva toppen två gånger. Första gången var för drygt ett år sedan strax innan min säsong på Lanta började. Så klar och frisk luft som det är här uppe, och den otroliga tystnaden här uppe en kylslagen och vindstilla höstdag som denna är oslagbar. Där kan Thailand aldrig tävla med Sverige.
 
Är inne i svenskar-som-sitter-i-fängelse-utomlands-träsket och klämde den här biografin om den så kallade Diplomatdottern som blev dömd till typ 50 år på "Bangkok Hilton" för heroinsmuggling. Ska återkomma i ett senare inlägg om hela grejen. Har nu börjat på Glöm att ni har en dotter som är skriven av Sandra Gregory, som samtidigt som "Diplomatdottern" Karolina Johnsson satt på Lard Yao, som kvinnofängelset egentligen heter.
Det absurda är att jag hittar gemensamma vänner på fejan. Ja så liten är världen.
 
Här ett självporträtt taget i en tuk tuk i Phnom Penh på väg ut mot The Killing Fields.
Hittade bilden i en bortslarvad Kambodjamapp.
 
En favoritbild på söta Dow. Hon är ingift och arbetar på Nature Beach. En riktig linslus är hon och vill alltid att man ska fota henne. Suay mai, suay mai? (typ, Snygg eller?) frågar hon alltid och vill genast titta på bilden i displayen. Just här blev hon lite blyg eftersom hon höll på att arrangera om slöjan och inte var helt bekväm med kameran i det läget. Trots det så flinade hon upp sig mot linsen. Ögonen säger allt. Bilden är några år gammal och jag har instagrammat den i efterhand. Nuförtiden är det inte alltid lika noga med slöjan.
 
Med Ammy på favoritstället Noon Viewpoint på Alla Hjärtans Dag. För övrigt ännu en linslus.
 
Takbaren AmBar på Four Points By Sheraton i Bangkok där jag bokat rum när jag landar nästa vecka. En recension på hotellet kommer naturligtvis senare. Ser fram emot att ta en drink med spritimportören här nästa helg.
 
Fantomengrottan utanför Lanta där skattkistan från förra säsongen ligger nergrävd. Ska bara hitta kartan nu.
 
För övrigt så har firman gått på halvfart sista veckan och med morgonens besked så blev nästa veckas båda uppdrag uppskjutet, vilket betyder inställt för mig eftersom jag ska åka snart. Lite snopet, så med facit i hand så hade jag lika gärna kunna åka idag, och hunnit med ett mingel på en inflyttningsfest i Bangkok i morgon. Det hade ju varit skitcoolt inbillar jag mig... 
Det har trots allt blivit ett par coola motivtapeter uppsatta nu. Min marknadsföring verkar ge frukt.
 
 
 
Men det blir skönt att bara softa nästa vecka. Läsa, skriva och packa i lugn och ro. Det viktigaste har jag tagit fram redan. Som synes..
 
Whats wrong with this picture...?
 
 
Avslutar med ett kort klipp med den obeskrivliga tystnaden från Rostberget.
Vindstilla och alla insekter hade gått och lagt sig.
The Sound of Silence. Sweden-Thailand 1-0.

Bortglömda filmklipp 2

Efter ytterligare utgrävningar i de bortglömda mapparna kom det fram ännu fler filmer. Den här gången färdiga och vissa med musik. Tidigare ouppladdat material.
 
Från Thailand, Vietnam, Filippinerna och Malaysia. 
 
 
Här har vi Dow som gör pannkakor! Mellan Nature Beach och Nature House på Klong Nin Beach.
Ko Lanta 2008. Musik med Jack Johnson - Making Banana Pancake.
 
 
Den här är från en shooting range utanför Saigon 2008. Ett tämligen lätt sätt att bränna iväg sina Dong-slantar. Här skjuter vi på vanliga måltavlor, till skillnad mot i Kamdodja där man har möjlighet att skjuta ihjäl kor med raketgevär och handgranater. Det beskrev jag lite lätt i det här inlägget. Cambodia part 3
 
 
Visa större karta
 
 
 
Den här tuppfäktningen bevittnade jag i Coron på den avlägsna ön Busuanga i Filippinerna 2008. Naturligtvis synd om djuren men ägarna behandlade sina tuppar med största omsorg innan och efter matcherna.
Bettingen, eller vadslagningen heter det väl, förstod jag mig aldrig på och satsade inga pengar. 
 

Visa större karta
 
 
En dag så hyrde vi en båt med tillhörande kapten. Vi hamnade ännu längre ut i den filippinska arkipelagen när vi var på jakt efter några kalla öl och landsteg på den här ön. Byborna var nog inte så vana vid västerlänningar och de gjorda stora ögon när vi klev iland. Mitt i byn fanns trots allt en basketplan och vi efterlyste en boll och frågade om de hade lust att spela en match. Sagt och gjort. Hela byn samlades för att bevittna detta.
Förresten, jag har ju skrivit och postat massa bilder om det i det här gamla inlägget på Resdagboken.
En ö utan namn. Filippinerna 2008.
 
 
Det här är en liten video som är inspelad i Little India på Penang i Malysia 2007. Efter att ha blivit övertalad att agera tomte på Nature Beach så var jag först tvungen att göra en visarun från Thailand. Jag drog till Georgetown på Penang och sträckte ut tiden till fyra dagar. En matmässig höjdare men knappast ett ställe att dra till för att hänga på beachen. Bilder och text i det här inlägget.
 
 

Visa större karta
 
Galleri.
     
 

Rapport från Lanta - Oktober

Tiden rusar iväg och det är bara två veckor kvar innan avfärd, och inte förrän idag fick jag iväg min visumansökan men det borde räcka. Eller förresten..nu när jag kollar är det ju tre veckor kvar, men sedan blir det att uppgradera sig till solsken och easy life igen. Inbillar jag mig i alla fall. Jag får se hur det känns att komma tillbaka. Vet ju inte ens om jag ska bo på Nature House överhuvudtaget. Att nedgradera sig från manager till gäst känns inte alls bra. Antagligen kommer jag ha synpunkter på allt möjligt. Kanske bäst att hålla sig undan.
 
 
Blogg.se har utrustats med ett Instagramverktyg förresten, vilket gör att man kan ladda upp bilder direkt utan att tanka upp dem via kabel in till en dator först. Det dåliga är att man inte kan ändra storlek på bilderna. Jag har provat att instagramma (dagens nya verb) några bilder från förra säsongen.
 
   
 
Lanta Nature House, Sirocco at Lebua i Bangkok, samt en spicy prawn salad. Recept!
 
Jag tänker naturligtvis mycket på Nature House nu, det var för precis ett år sedan som allting startade. Det var så jäkla skönt på ett sätt. Att ta morgonpromenaderna på stranden och hela spänningen inför säsongen. Jag hade klippt banden hemma och skulle driva ett litet hotell i Thailand och skulle inte komma hem förrän snön hade smält bort. Och hon på uppe på kullen också. Ja vad mer kunde jag önska mig. Allt var perfekt.
 
 
Några telefonsamtal till Lanta förtäljer följande. De flesta resorter verkar ha reparerat skadorna från tidvattenvågen i juni. Så även Nature Beach som öppnar om ett par veckor. Baren är uppbyggd igen och Rambo (med son) är tillbaka efter en säsong på Paragon. Jag fick erbjudande om att arrendera baren men det tackade jag nej till. Jag vill ju ha hotell hellre. Och då helst Nature House, men jag ska kolla upp ett annat på Klong Nin som jag fått nys om.
 
     
Hittade förresten bilder från när tidvattenvågen slår in mot Why Not Bar. Kantiang Bay.
 
Nancy kör ju egen business med sin syster på Klong Hin den här säsongen. De öppnade restaurangen för någon vecka sedan och har haft några faranger där redan. Jag ska återkomma med nya bilder därifrån bara jag är på plats. Tycker att det är kul att de tog namnet jag föreslog, Roi Reng Restaurang, vilket fritt översatt betyder ungefär jättebra restaurang på sydthai. Åk dit och käka "Nancy special lunch same same she made on Nature House last season for her boss" så kommer ni inte bli besvikna. Och Nancy blir glad. Presskaffe har hon också.
 
  
Visa större karta
 
 
För övrigt så har brobygget mellan Lanta Noi och Yai stått stilla ett par månader. Det lät ut som om pengarna var slut när jag pratade med Nee häromdagen. Jag frågade henne om "the big bosses who handle the cash went to karaoke and spent all the money there..." så hade hon bara skrattat och svarade "Yes, something like that..."
 
  Äh, nu skiter vi i det här...
 
 
Gillar den här videon nedan. Precis så där ska man säga upp sig. Lite mer utstuderat än den där gula post-it-lappen som jag skrev ner min uppsägning på och klistrade fast på chefens kaffemugg för några år sedan.
 
En till som skiter i det...
 
 
 
Och nedanför ännu en till som sket i det för länge sedan.
 
Den här dagen var jag oerhört lycklig. Hade dock inget med uppsägningen att göra.
På ödsliga Lanta Noi. 3 mars 2011.
 
Wan nee pom mi kwam suk mak mak. 
 

Hotellbluffen

Jag får en massa nyhetsbrev från websidor som jag har haft att göra med i form av olika bokningar. Nu så här i bokningstider inför kommande resa så började jag studera och jämföra hotellbokarsidorna. De stora giganterna Agoda, Hotels och Booking, men även Supersavertravel, och det var i morse som det kom ett mail från just dem som fick mig att reagera.
 
Alla bokningssidor, eller hotellen själva, verkar köra med sina tricks för att locka kunder. Jag har länge stört mig på Agoda som alltid visar sina priser exlusive skatt, och det fattar ju vem som helst att enda anledningen är att det ska se ut som om de är billigast. Det här var också något jag påtalade för Agodas representanter i vintras när de kom till mig på Nature House för att värva hotellet till sin sida. De hade så klart jättebra förklaringar till att inte sätta ut slutpriset förrän i slutet på bokningen. Det blev inget kontrakt med dem då. Jag hade haft fullbokat länge, dessutom så hade jag hotellet på Booking redan.
 
Söker man på hotell i Bangkok på Hotels.com så hamnar alltid Lebua överst med sina stadiga 57% rabatt, och man tänker så klart wow det här måsta man boka medan kampanjen pågår. Men den tycks aldrig ta slut. Just nu kallas det "sommarrea". Läs recension. Samma sak för ett par år sedan när jag bokade Landmark då de hade en kampanj på 55%, också en kampanj som verkar pågå än idag.
 
 
Men nu var det alltså Supersavertravel den här gången. En sida som jag egentligen gillar och har bokat både flyg och hotell med tidigare. Det som fick mig att reagera var att de satt ut ett lockpris som såg riktigt bra ut. Dock så avslöjade det finstilta under att det trevliga priset handlade om per person. (Det handlade alltså inte om Per Persson, en kille här i byn..) Och det vet ju de flesta att man oftast betalar för rummet oavsett om man är en eller flera personer. (Hehe, kom precis på att rekordet i vintras på Nature House var att vi hade minst åtta! malaysier i ett och samma rum. Utanför dörren låg ett berg av skor.)
 
I mailet från Supersavertravel fanns ett antal utvalda hotell från Bangkok med. Bland annat Citrus Sukhumvit 22 som jag valde att kika närmare på. Wow, halva priset ungefär tänker man och klickar vidare. Endast 234 SEK för ett fyrstjärnigt hotell mitt på Sukhumvit. Låter ju nästan för bra för att vara sant.
 
Skärmdump från Supersavertravels annons.

Knappast "Supersaver" med falsk marknadsföring.
 
Defaultläget är ifyllt med 1 rum med 2 vuxna så det behöver man inte klicka i själv för att bara göra en sökning på tillgänglighet.
 
 
Wow, endast 245 SEK på valt datum. Sedan tittar man på den lilla svarta texten under och inser att det står pris/person och Totalpris 490 SEK?
Men eftersom man är så smart så ändrar man ju antal Vuxna till 1 pers. då man verkar betala priset per person och inte rum. Jaha, men du var de tydligen kvicka med att höja priset till 490 SEK/person. Jag testade så klart om de var konsekventa med priset 490 SEK för hela rummet och gjorde en provbokning med 3 pers, men då höjdes genast priset med 50% upp till 720 SEK.
 
 
 
Nu var jag så klart tvungen att jämföra Citrus 22 på de andra bokningssidorna och började med Hotels.com, och där låtsades de som att de hade kampanj med ungefär halva priset. Nedsatt från 905 SEK till 490 SEK!
Wow vilket klipp tänker man ju. Om man utgår från Hotels' utgångspris på 905 SEK och jämför lite snabbt med Supersavers' dito på 245 SEK så inbillar man sig att man fått en rabatt på 660 SEK, eller över 3000 THB!!  
 
  
 
 
Agoda kör på med sina tröttsamma exklusive-skatt-priser. På sidan där du ska knappa in ditt kreditkortsnummer så står det lite smått att skatten slås på, men du får räkna ut slutpriset själv.
 
     
 
 
Så man undrar ju vad det korrekta priset är. Jag kollade in vad deras egna hemsida hade att säga. Ett dubbelrum för en eller två personer lossnar på 2251 THB, omräknat blir det ca 480 SEK. Priset ökade till 695 SEK om man klickade i tre personer. De annonserar stolt en "Early Bird Promo" om man bokar i tid, men slumpmässiga provbokningar visar samma pris oavsett ankomstdatum.
 
     
 
Nu var det ju bara en ren slump att det blev just Citrus Sukhumvit 22 som jag jämförde, men jag kanske rent av ska bo där ett par dagar innan färden går vidare ner mot Ko Lanta, eftersom jag nu hunnit bygga en sådan fin relation med hotellet medan jag skrivit om det. Ser att det ligger inte långt ifrån coola S31 (läs recension) som jag bodde på för nästan precis ett år sedan. Betyder också att det är en liten promenad till BTS.
 
Om man t.ex. tittar på hotellet S31 på Booking så ser det ut som om de bara har ett fåtal rum kvar på valt datum. Ojdå, tänker man och skyndar sig att boka innan hotellet är fullbelagt. Det här är ju en sanning med modifikation då det kan finnas massor med lediga rum kvar. Att det står "Endast X antal rum kvar" betyder bara att hotellet i fråga har valt själva hur många rum de tilldelar respektive bokningssida. (På Nature House tilldelade jag endast 2-4 rum till Booking). (Ser förresten att det finns ett Nature House på Phuket också. Förväxla ej det förtappade stället med klenoden på Lanta!).
 
 
Däremot så ifrågasätter jag trovärdigheten i blänkaren "Detta hotell blir troligen slutsålt snart" som man t.ex. kan hitta i informationen om Thailands högsta hotell, Bayoke Sky. Ojdå, tänker man och skyndar sig att boka innan det blir fullt med faranger i de 660 rummen.
 
 
Apropå vilseleda kunden. Jag satt och kollade in Nature House på Agoda igen. Det är så många saker jag hakar upp mig på där. T.ex på den där lilla lila fliken på rummet de kallar för Superior står det Populärt val! Jag undrar vad det baserar sig på, eftersom hotellet är nytt på Agoda och faktiskt inte ens har öppnat än. Och jag undrar fortfarande över de två rumstyperna. Och prissättningen.
 
 
 
Eftersom jag kan Lanta Nature House som min egen bakficka och alltså känner till luddigheterna på bokningssidan så undrar man ju hur mycket man kan lita på informationen när man läser om andra hotell. Det luriga är ju att veta vad som skiljer de olika rumstyperna åt. Vissa hotell kan ju ha flera rum som verkar se likadana ut men som skiljer i pris. Nej, det slutar väl med att man bokar en masonitlåda på Khao San Road som på den gamla goda tiden, så man slipper köpa grisen i säcken.
 
Jag undrar också hur jag ens orkade skriva hela det här inlägget.
 

Får väl hoppas jag bokat hotell innan jag ser den här skylten nästa gång...
 
 

Thaimout

Ett samtal från resebyrån häromdagen.
 
"Hej, du bad ju mig kolla upp lite resor till vintern..."
"Hej, ja just ja, det hade jag faktiskt glömt av."
"Så nu har jag gjort en prelbokning här till dig!"
"Ok..Vart då?"
"Bangkok."
"Med vilka då?"
"Qatar"
"När då?"
"2:a november"
"Hur länge då?"
"Tre månader. Ombokningsbar"
"Hm."
"Ska'ru ha den? Yes or No?"
"Långt eller kort stopp i Doha?"
"Kort. Två timmar."
"Det här kom ju lite plötsligt. Kan jag få fundera ett tag?"
"Javisst, den hänger kvar några dagar."
(Paus på fyra sekunder.)
"...Okey. Sådär. Jag har tänkt klart."
"Vadå?"
"Jag tar den."
"Fint. Jag mailar dig biljetten i eftermiddag."
"Bra. Nu har du precis löst tre problem åt mig."
"Hur menar du? Vilka då?"
"November, december och januari."
 
The Big Mango.
 
Det är lika bra att jag lägger in flygtiderna här också. Och vilka suveräna tider dessutom. Inga onödiga övernattningar på Arlanda innan eller efter. Korta stopp i Doha, och perfekt med den bensträckaren där halvvägs eftersom jag hatar att sitta på flyget så där länge. Klockrena ankomsttider också.
Pris. 7200:- vilket som får anses som ett fynd för ett av världens bästa bolag som nu ska premiärflygas för min del. Hittade samma biljett på nätet för en femhundring billigare, men då utan ombokningsmöjligheten.
 
Qatar Airways.
Fredag 2 Nov. Arlanda - Doha. Kl. 15.15 - 23.15.
Doha - Bangkok. Kl. 01.20 - 11.35 (Lör 3 Nov)
 
Preliminär hemresa.
5 Feb 2013. Bangkok - Doha. Kl. 20.50 - 00.05
Doha - Arlanda. Kl. 01.45 - 06.35 (6 Feb)
 

Önskedröm.
 
 
Nu börjar i-landsproblemet med att hitta ett coolt hotell i Bangkok. Har haft sikte på Sofitel So som jag mer än gärna hade testat, men det kostar för mycket alltså. De kör tema på de fem elementen och rummen i jordelementet ser asballa ut. Kolla in den här bilden nedan. Hur läckert som helst.
Men nej, det får nog bli något billigare, dock ingen masonitlåda på Khao San.
 
 
Apropå hotell. Fick en länk skickad till mig häromdagen av min hotelltestarkollega som hittat "mitt" hotell (Nature House) på Agoda. Jag noterar att de tar ca 2500 baht redan i början av november. Ett pris som jag med nöd och näppe kunde klämma ur under mellandagarna. Dessutom så ser det ut som om det skulle vara halva priset (ett högre överstruket pris bredvid). Lägg på skatten på "originalpriset" och man hamnar på över 5000 baht för en natt. Alltså skulle det kosta lika mycket som ett lyxhotell i Bangkok. Helt orimligt.
 
 
Nej, 800 Baht hade varit rimligare. Jag vet, för jag har facit från förra säsongen. Mina trogna finländare hade t.o.m frukost i det priset i slutet på oktober. Mitt råd är alltid att förhandla på plats. Vidare ser jag att de presenterar två olika rumstyper med två olika priser. Verkligen konstigt eftersom alla rum är exakt lika. En till sak också. Alla bilderna där är mina. Det stör mig lite att Agoda inte bryr sig det minsta om copyright. But hey, we are in Thailand after all..
Fast egentligen är jag bara sur över att det inte är jag som driver Nature House i år.
 
 
Däremot ska jag faktiskt lägga lite energi på att hjälpa Nancy med hennes nya verksamhet. Restaurangen på Klong Hin. Jag är så jäkla glad och stolt över henne, att hon försöker med egen business i år istället för att vara underbetald anställd åt någon annan. Det är hon för bra för! Ska göra lite mer reklam åt henne längre fram. Jag kan i alla fall säga att jag har aldrig ätit så god thaimat som den hon gjorde förra säsongen. Fasen vad bortskämd jag var där och då!
 
Nancy och en halvfigur från Hälsingland.
 

Sug och knapra på ett fiskhuvud. Same same kräfta but different.
 

Till vä. bläckfisk garlic/pepper och koriander. Mitten. Nancys starkaste red curry chicken.
Till höger. "Pla too" som är friterad småfisk. Hur gott som helst och jag åt nog den så gott
som varje dag hela säsongen. Tröttnade aldrig.
 

 
 

Köpenhamn Nostalgia

Min roadtrip ner genom Sveriges avlånga land hade fört mig ända till Malmö. Det hade tagit en vecka. Möten med gamla reskamrater och gäster från Nature House. Sista natten. Kände instinktivt att jag var tvungen att åka över till Köpenhamn några timmar. Av rent nostalgiska själ. Jag tog tåget över Öresund. København Hovedbanegård. Förknippat med så många minnen. När vi var små på väg till mormor och morfar, tågluffandet genom Europa. Äventyret började alltid här.
 
 
Gjorde mig ingen brådska att lämna stationsbyggnaden. Gick sakta runt och insöp atmosfären. Dofterna. Tegelvalven. Noterade hur de stora kedjorna har tagit över allt mer. Stannade till i steget när jag såg O'Learys. Fick genast en flashback.
 
 
Då. För ett halvt liv sedan. Nitton år och jag hade övervunnit min rädsla att tågluffa ensam. Mina kompisar ville hellre dra på charter till Kos så jag hade stuckit själv trots allt. Året innan hade jag fegat ur på mållinjen när jag stått i biljettkön på tågstationen i Mora för att köpa mitt första interrail-kort. Jag hade bestämt mig den gången men hade hunnit få kalla fötter när väntan blivit alltför lång.
 
Efter en sömnlös natt på tåget från Stockholm till Köpenhamn stod jag här utanför. Sömndrucken. Hela natten hade jag legat och hållit krampaktigt i mitt moneybelt med passet och tio olika valutor. Lyssnat på kassetter med Best of Queens i min Walkman. Freddie Mercury hade dött året innan och nu lyssnade alla på hans musik.
 
I någon av alla interrailböcker jag lånat på biblioteket hade jag läst att det var här de serverade Köpenhamns bästa frukost. En klassisk institution med vita dukar och silverbestick. Danska servitriser i svart kjol och vit blus. Väl i Köpenhamn hade rädslan runnit av mig. Nu satt jag och planerade min vidare färd genom Europa. Egentligen hade jag bara ett mål bestämt, jag skulle till Pamplona och springa framför tjurarna. I övrigt låg hela kontinenten öppen.
 
Nyfiket studerade jag tidtabellen på kvällens avgångar. Amsterdam, Paris, Munchen, Prag. Jag hade ingen aning om var jag skulle befinna mig nästa morgon. Jag kunde välja vad jag ville och den frihetskänslan är svår att beskriva. Det fick till slut bli Innsbruck i Österrike.
 
 
Min dagsutflykt i Köpenhamn förde mig via Ströget helt naturligt ner till Nyhavn. Det fick bli smörrebröd och Tuborg på klassiska Nyhavn 17. Jag kom återigen att tänka på min första tågluff tjugo år tidigare. Det hörde ju liksom till att man skulle tatuera sig i Köpenhamn om man tågluffade och jag hade hittat ett ställe här i Nyhavn som jag tänkte besöka på min hemfärd efter min månad ute i Europa.
 
 
Naturligtvis var jag tvungen att se efter om stället fanns kvar. Och visst låg det där. Tato Svend. Som om tiden stått stilla och med de klassiska motiven med ankare, rosor, skepp och halvnakna indianer.
Då, den gången hade jag kommit tillbaka till Köpenhamn med massor av nya intryck efter tågluffen och skulle nu bara tatuera mig som för att toppa hela resan. På dörren hade det suttit en handskriven lapp "Tilbage snart". Jag hade satt mig ner och väntat och funderat på mitt motiv. Det skulle så klart få bli en tjur som för att symbolisera min ädelmodiga tjurrusning i Pamplona någon vecka tidigare. Jag väntade och väntade men ingen Svend dök upp. Jag tröttnade på att vänta och gav upp och det blev ingen tatuering den gången.
 
Då som nu så tog jag tåget tillbaka till Sverige. Den gången via Helsingör och färjan över till Helsingborg. Ingen på den tiden kunde drömma om en broförbindelse till Malmö. På kvällen hade jag träff med en tjej som jag reste tillsammans med på en annan tågresa senare i livet. Den största och längsta. Transsibiriska Järnvägen.
 
 
 
Time, melting fast
In a room where the sun is burning dust from our past
It's a huge carnival
In my chest
I didn't know anything..
 

Immigration Office Bangkok

Det är alltså hit man ska ta sig för att t.ex. förlänga sitt visum om man befinner sig i Bangkok, vilket jag gjorde för ett tag sedan. Jämfört med Immigration i Krabi där allt tog endast tio minuter så var det en ganska bökig procedur. Förutom själva resan upp från Centrala Bangkok till Lak Si där det nybyggda och enorma Government Center ligger så tog det ca 1,5 timme för hela proceduren.
 
Government Center Building B, Chaeng Wattana Road Soi 7.
 
Att ta sig dit gör man enklast med BTS till Mo Chit, eller MRT till Chatuchak Park. Därifrån tar man en taxi sista biten, det tar ca 20 minuter. Det är samma väg som upp mot gamla flygplatsen Don Muang (som förresten AirAsia börjar trafikera from. 1 Oktober 2012.)
 
 
Länk till BTS & MRT , för övrigt en skitbra sida till hela världens Metrolinjer.
 
Som ett thai style Stonehenge påminner dessa betongfundament om den ekonomiska kraschen i slutet på 90-talet. Det bidde ingen motorväg den gången. Ser du det här så är du i alla fall på rätt väg.
 
Väl inne i byggnaden kommer du att se den här enorma lokalen. Oklart vad den används till, men är helt klart lämplig för inlines och innebandyturneringar. Man behöver hursomhelst dra kopior på sidor i passet och det gör man hur billigt som helst här på plats. Ta rulltrappan ner och håll vänster förbi caféerna en bit. Naturligtvis finns här även ett 7-eleven.
 
   
 
Ta promenaden tillbaka upp mot entrén igen och gå in här.
 
 
Därinne finns olika bås med lättförståeliga lathundar om hur man ska fylla i sin visumansökan.
 
 
När detta är ifyllt och klart får man gå till disken för att få godkänt att man fyllt i allt rätt och att man har alla handlingar med sig. Har man gjort det så blir man vidareslussad till nästa avdelning. Annars blir det bakläxa.
 
 
Här köar man får att få rätt kölapp för nästa avdelning, beroende på vilken typ av visumärende det handlar om. Här inne kryllar det av folk och det är stort och med hjälp av färgkoder på kölappen så får man navigera sig fram till rätt ställe för att sätta sig och vänta på sin handläggare.
 
 
Här granskas passet och resten av handlingarna, och man betalar sina 1900 Baht för en 30-dagarsförlängning, som det handlade om i det här fallet. Sedan får man gå ut och vänta medan allt granskas ytterligare en gång. Får man avslag så blir det inga pengar tillbaka. Och som vanligt när man har med myndigheterna att göra i Thailand så är det proper klädsel som gäller. Lämna Changlinnet hemma alltså. Yta är allt.
 
 
Efter en stund så blir man uppropad och allt är klart och man kan bege sig in mot stan igen och svalka sig med en kall eftermiddagsöl på Chep Charlie's på soi 11 med trettio nya thailändska dagar i bakfickan.
 
Mer info.
http://www.thaiwebsites.com/immigration.asp
 
http://www.globaltravelmate.com/asia/thailand/bangkok/bangkok-useful-info/362-bangkok-immigration-office.html
 
 
Mitt på järnvägsspåret drog taxichaffisen i handbromsen och tog en rökpaus medan han väntade på att trafiken skulle släppa...
 
 Immigrant Song. Klassiker från 1970.
 
We come from the land of the ice and snow,
From the midnight sun where the hot springs blow... 
 
 

Katastrofbilder Klong Nin

(All photo cred in this post to Kim Mc Menemy.)
 
Jag kom över lite bilder från katastrofen då tidvattenvågen slog in mot Ko Lanta, och då Klong Nin i synnerhet. Även Klong Hin och Kantiang Bay drabbades hårt. Jag skrev ju några rader tidigare i det här inlägget som ni kanske minns, Rapport från Klong Nin
 
Det var alltså under fullmånen i juni då tidvattnet står som högst. Under tre dygn och två högvatten par dag så sköljde hela havet in mot hotellen och strandrestaurangerna. I tillägg så ösregnade det under lång tid och vattemassorna forsade även ner från bergen mot resorterna. Tyvärr så hittade jag inga bilder från Nature Beach och Paragon Resort.
 
Vattnet forsar igenom Baan Laanta Resort. Kantiang Bay.
 
Phra Nang Lanta, Kantiang Bay.
 
Kantiang Bay View Resort, Why Not Bar, Kantiang Bay.
 
Kantiang Bay.
 
Lanta Marine Park View Resort. Kantiang Bay.
 
Amantra Resort, Klong Nin.
 
Amantra Resort, Klong Nin.
 
Amantra Resort, Klong Nin.
 
Round House, Klong Nin. Arrenderat av ett svenskt par. Klong Nin.
 
Round House. Nu har hela taket kollapsat. Klong Nin.
 
Round House till vänster. Den gula baren längre bort är Nick's Garden, också svenskägt. Klong Nin.
 
Nick's Garden. Hela restaurangen är bortspolad. Där satt vi och käkade pizza ibland. Klong Nin.
 
Nick's Garden. Klong Nin.
 
Richey's och Roi Thai. Klong Nin.
 
Jai Dee Home. Kvinnan till vänster känner jag igen som en av de svenska ägarna till White Rock Resort.
Klong Nin.
 
Norrut från Jai Dee Home. Klong Nin.
 
Klong Nin.
 
Lanta Nice Beach Resort. Klong Nin.
En indisk restaurant som spelade Eddie Meduza? en gång när jag var där med syrran.
 
Horizon Bar och Baan Pakgasri Hideaway. Klong Nin.
Horizon drivs av en svensk tjej och hennes thaiman. Ligger ett stenkast från Nature.
 
 

Bangkok Hotell och stans godaste soppa.

Kom på att det var riktigt kul att skriva hotellrecensioner. För att det ska bli lättare att navigera skapade jag en ny kategori som heter Bangkok Hotell. Kommer så småningom att utökas med andra städer som Kuala Lumpur, Phnom Penh, Tokyo, Hongkong mf.
 
Hittade av en slump en intressant blogg idag också. En snubbe som farit runt hela världen ser det ut som och skrivit en massa om alla ställen han besökt. Mest från Asien och Thailand i synnerhet. Tjugo poster om bara Ko Lanta! Här är länken: In The Sky
 
Apropå Ko Lanta. Min hotelltestarkollega ringde upp och sa att han hittat ett YouTube-klipp där någon okänd och obskyr hotellbokarsida har tankat upp ett klipp om Nature House. Grejen är att det är MINA bilder som använts. Varenda bild i klippet har jag tagit med min kamera den gångna säsongen och tidigare år. Jag vet faktiskt inte hur jag ska reagera inför det här. Jag "lånar" ju själv bilder från nätet ibland till bloggen. Antagligen är bilderna plockade från booking.com. (Vid närmare googling så hittar jag Nature House på ett flertal bokningssidor som jag inte har något att göra med.) Ibland funderar jag på att vattenstämpla bilderna jag tankar upp men det verkar tidsödande. Kanske finns det något program som gör det enkelt. Tipsa om ni vet.
 
Den här bilden ovanför tog jag i november -09. Det är mina bilder genomgående, men har absolut ingenting att göra med klippet i övrigt och förstår heller inte syftet med klippet då det inte genererar någon provision på något sätt.
 
 
Bangkoks, eller världens godaste, soppa kan man hitta på T&K Seafood i Chinatown. Jag har ju tipsat om denna restaurangen tidigare i bloggen men den är värd att nämnas igen. Det här är utan tvekan mitt bästa stalltips i The Big Mango.  Länk för vägbeskrivning och vidare läsning: Bangkok Chinatown
 
"Kyparn, det är några djur i min soppa..."
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0