Reunion on the Hill

 
 
Hennes klänning var öppen i ryggen och jag kunde trots från min position på andra sidan vägen ana det karaktäristiska födelsemärket som var placerat mellan skulderbladen. Jag behövde inte ytterligare evidens i form av den guldfärgade Toyotan som stod bredvid för att förstå att det var hon.
Flickan på kullen. Jag hade inte träffat henne på snart sju år.
 
 
Halabala. Foto: Junior
 
 
På den femte dagen kom det förlösande regnet. En sista dödsryckning från monsunsäsongen där allt kramas ur från himlen på femton minuter. Sedan är det över, det lättar upp och temperaturen har sjunkit några grader. En perfekt stund för en promenad. Junior föreslår själv att vi ska gå och köpa korv och sticky rice. Det finns utanför 7-eleven, eller bara "Seven" som thaiarna säger. En promenad på någon kilometer till korsningen i Klong Nin. Luften är fuktig efter skyfallet och det doftar gott. Junior sitter i vagnen och sjunger; Bird, bird, bird..bird is the word... 
 
När vi kommer fram står jag och funderar på om vi ska gå in på Seven och köpa dricka först, och sedan beställa mat från någon av alla gatumatförsäljare som är placerade mittemot på andra sidan vägen. Eller tvärtom. Jag står och spanar en stund. Det är då jag ser bilen. Blicken dras mot nummerskylten. En thailändsk krumelur följt av 1520. Det glömmer jag inte. Det är Ammys bil. Jag blir stående så någon sekund för länge. Junior frågar varför vi har stannat. Jag lyfter blicken och ser plötsligt hennes ryggtavla bredvid bilen. Jag följer hennes rörelser. Allt går i slow motion. Hon är ett väsen, en alv med svart hår, och först när hon vänder sig om och visar ansiktet ropar jag. -AMMY!
 
 
Utsikt från Kullen
 
 
När hon ser mig skiner hon upp och skuttar över vägen mellan vattenpölarna. "Pii Frank" tjuter hon och vi ger varann en lite längre kram än vad som thailändsk sed tillåter i offentlighet. Jag känner att hon magrat lite. Hon släpper taget först. Bubblar av frågor, men den första är om vart min fru är. Jag berättar vad som hänt. Med spelad empati säger hon att hon är ledsen. Mai pen rai svarar jag.
Hon nyper Junior i kinden tills han får nog och protesterar. Ammy strålar och ingen karisma i världen kan tävla mot hennes när hon är på det humöret. Hon bjuder upp oss till hennes resort på kullen. Hon driver den själv nu sedan hennes pappa pensionerat sig. Jag säger att vi kanske dyker upp någon dag.
 
 
 
 Karisma på kullen
 
 
Så på eftermiddagen samma dag denna första advent så går jag ner till Nee och säger åt henne att ge mig en vespa och en hjälm till Junior. Han står på fotplattan fram och håller i backspeglarna och vi cruisar sakta iväg den korta biten upp till kullen på Klong Toab. Ammy tar emot oss och skickar iväg en anställd att köpa glass då de inte har öppnat restaurangen än inför högsäsongen. Vi blev kvar en timme kanske och det var ett trevligt och uppsluppet samtal. Junior var lite otålig men fick låna telefonen så han gick runt och tog lite bilder.
 
Hon hade mognat betydligt, och dessutom blivit riktigt bra på engelska, till skillnad mot de där ljumma nätterna julen 2010 då vi legat på stranden och tittat på stjärnorna och lyssnat på vågorna som rullade in och jag befunnit mig i en tropisk dröm. Jag hade blivit helt förtrollad, och det skulle pågå i nästan två år. Nu var det avdramatiserat och det fanns egentligen ingen laddning kvar mellan oss. Det kändes bara som en god gammal vän som jag fått turen att träffa igen. Jag har skrivit tidigare att om jag en dag skulle träffa henne igen så ska jag passa på att tacka henne för Juniors existens. Ja det är lite långsökt, men i efterdyningarna av vår relation ville jag av ren nyfikenhet ändå veta vad hon egentligen höll på med, och på så sätt kommit i kontakt med Hjärter Dam som fullständigt tog över stafettpinnen där och då julen 2012. Nu ska vi se vad för nytt kapitel vi ska skriva julen 2018. Ett satans år förresten som ändå verkar få ett bra avslut.
 
 
 
 
 
#1 - - Grutt:

Det är du värd.

#2 - - Sebastian:

Om än sorgligt ibland så älskar jag att du skriver igen.

Svar: Tack! Kommentarer som denna är alltid en morot även om jag egentligen bara skriver för min egen skull..
Taste like chicken