Europe - The roadtrip. Dag 6. Frankrike

Att vända hemåt igen var inte att tänka på. Jag ville vidare söderut. Frankrike låg väl inte så långt bort egentligen funderade jag för mig själv. Jag hade alltid velat se de vita kalkstensklipporna på Normandies kust. Jag rådfrågade mitt resesällskap om hennes åsikt.
 
 
 
"You wanna go home or you want to see France?"
"France...we go to France? You mean Paris?" Hon fick något drömskt i blicken.
"Well, I'm not sure about Paris honey, but countryside is very beautiful"
 
En inre konflikt. Jag visste att jag med all säkerhet inte ville köra bil i Paris. Man hade ju sett den hysteriska trafiken runt triumfbågen, och den nya Volvon skulle antagligen aldrig klara sig helskinnad utan plåtskador. Jag var skeptisk. Samtidigt så visste jag att Paris var den stora drömmen för de flesta thailändare, det var dit de bemedlade åkte om de besökte Europa. Jag hade själv varit i Paris ett flertal gånger under tågluffarna på 90-talet och ville självklart att Hjärter Dam också skulle få se Eiffeltornet. Det fick sjunka in ett tag. Jag tog en skärmdump och siktade mot Haag till att börja med.
 
 
 
 
Ett kort stopp på ett roadcafé, jag menar Shell, och fyllde på med diesel och red bull och sedan brände vi neråt utan stopp förbi Rotterdam, genom det onödiga landet Belgien (som jag inte varit i sedan skolresan i 9:an) och in i Frankrike där motorvägarna skulle visa sig vara avgiftsbelagda. Vi åkte utan att veta var vi skulle tillbringa natten. Motorvägen tog oss snabbt söderut, men var sövande och tråkig. Mitt resesällskap satt bredvid och sov sedan länge. Jag ville se något annat. Så en grafisk skylt på någon slags viadukt fick mig att snabbt svänga av A29:an en bit sydväst om Amiens. Ett litet gulligt samhälle som hette Poix-de-Picardie blev ett skönt avbrott för en bensträckare.
 
 
Armsträckare vid viadukten från 1866. Poix-de-Picardie.
 
 
Vi höll oss på småvägarna genom den franska landsbygden när vi åkte vidare. Jag kollade på kartan och tyckte att Dieppe verkade vara ett lämpligt slutmål för dagen. Jag siktade dock lite för långt norrut och tack vare avsaknaden av GPS skulle vi istället landa i otroligt vackra Mers-les-Bains. En klassisk gammal fransk badort för societeten från Paris.
 
 
Mers-les-Bains från ovan
 

Det skulle enligt skylten finnas en camping på höjden, men påminde mera om en trailer park med stationära husvagnar. Jag såg inga andra tält eller så kallade campare, och receptionen var igenbommad. Vi tog bilen ner till centrum istället och hittade ett över hundra år gammalt hotell, och den franska ägaren verkade vara minst lika gammal. Hon skramlade med nyckelknippan, eller om det var skelettet, när hon visade oss rummet på Hotel Le Parisien som var rankat som ortens sämsta hotell på Tripadvisor. Jag tyckte att det var mysigt även om Hjärter Dam påstod att det spökade. Hotellet verkade ödsligt och sakna övriga gäster.
 
 
 
Vi fick ett rum i byggnaden mittemot. Det luktade unket och instängt och det knarrade när vi gick i de smala trapporna. Toalett i trapphuset, men dusch på rummet. Gemytligt. Den gamla damen kunde inte ett ord engelska utan pratade oavbrutet med oss på franska. Jag öppnade en liten flaska Cabernet och kände mig kontinental.
 
 
    
 
 
Det var en fin kväll, men lite kylslaget. Stan verkade öde. Försäsong. Semestrarna hade inte börjat ännu. Men en sak till som höll fransmännen inne framför TV-apparaterna var kvällens åttondelsfinal mot Nigeria.
Mers-les-Bains var vackert i den hittills lugna kvällen och det här stoppet skulle bli en av höjdpunkterna på resan. Vi fick en hel fina bilder längs med strandpromenaden.
 
 
Mers-les-Bains
 
   
 
De charmiga små strandhyddorna var fortfarande igenbommade och jag undrade om det överhuvudtaget blir badbart här i det kalla atlantvattnet som strömmar in i engelska kanalen, eller om turisterna bara sitter i sina hyddor och spanar på folk medan de stilla sippar på en pastis och knaprar pain-riche.
 
 
 
 
 
Från öppna fönster kunde vi höra fotbollsmatchen pågå, och inte långt efter slutsignalen när fransmännen vunnit så vaknade stan till liv - i den mån det fanns något liv vill säga - men de gjorde sitt bästa att föra oväsen på stadens torg vilket videon nedan visar.  
 
 
 
 
 
 
 
När vi kom på att vi glömt att äta middag så letade vi oss ner till strandpromenaden igen och hittade utsökta restaurangen Les Mouettes  där vi åt en skaldjurssallad som såg bättre ut i verkligheten än på bilden i menyn. I den här lilla franska badorten kunde ingen prata engelska, än mindre någon thai eller svenska, så bilder på maten i menyn underlättade en hel del. Solen sänkte sig sakta ned i havet och vi fick en fin avslutning på våran sjätte resdag utan GPS.
 
 
  
 
 
Innan jag somnade så bestämde jag mig för morgondagens destination, men jag behöll det för mig själv, om jag nu mot förmodan skulle ändra mig.
 
Dagens rutt.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0