Europe - The roadtrip. Dag 4. Tyskland.

Industrisemesterns första dag och danska medier varnar för långa bilköer vid färjorna mot Tyskland. Vi tar en snabb frukost så vi hinner före trafiken från Köpenhamn och är i Rödby redan vid nio. Min analoga GPS från -79 förkunnar att vi närmar oss det exotiska landet Västtyskland. Så gott som alla Europavägar har bytt namn sedan dess och jag inser att jag får stanna och köpa en ny karta på första bästa mack. Jag har så gott som blivit idiotförklarad av alla inblandade för att jag inte har någon digital GPS med mig. Men jag gillar papperskartor. Med en riktig GPS så behöver man aldrig köra fel, men om man aldrig kör vilse så kan man aldrig hitta nya vägar och ställen brukar jag resonera. Och med facit i hand så hade vi missat många fina ställen under våran roadtrip om vi blint hade följt en GPS som visat vägen. Å andra sidan hade vi sparat en massa onödig körtid.
 
 
 
(Det är alltid en speciell känsla att köra på en färja som tar en till ett annat land. När jag var liten så började alltid det riktiga äventyret på färjan mellan Helsingborg och Helsingör. Endast en kvarts resa över sundet men med så mycket innehåll. Slamret från påfartsramperna. Avgaserna på bildäck. De smala branta trapporna upp till taxfree-butiken. Gigantiska påsar med godis till mig och mina syskon. Limpor med cigaretter till mamma (som med fördel röktes inne i bilen). En nypa luft och så skynda ner till bilen igen och vips så var vi i Danmark.
 
Timmen mellan Rödby-Puttgarden var så klart ett ännu större äventyr. Även senare under tågluffarna på 90-talet. Nattåget som kopplades om på bangården vid färjeläget. Det låga durret från dieselmotorerna. Man visste att man närmade sig Europa på riktigt. Eller "Kontinenten" som det så vackert heter. Men jag gillar Europa, det finns mycket att se. Dagens ungdom har inget begrip, de sticker direkt till Sydostasien efter avslutad student för att "hitta sig själva" och missar helt att det kan man även göra under en filt i Madrid.)
 
 
Vi möttes inte mellan Dover-Calais...
 
Men nu står vi här. Den uttalade planen att ta en sväng via Tyskland för att sedan vända upp mot Jylland och Skagen och sedan hem igen hade jag egentligen förkastat redan när jag berättat om den för danskarna. Och mitt resesällskap också för den delen. Jag hade en ny resplan redan, men jag ville överraska henne när det var dags. Någonting vi pratat om förra våren men som aldrig blev av.
 
Väl framme i Tyskland så blir jag påmind om fotbolls-VM pågår när vi stannar för tankning och inköp av ny karta. Lättare sagt än gjort. Eller nej, det var inte lätt sagt heller. Mannen bakom kassan har en sådan där lustig VM-mössa i Tysklands färger på huvudet och ser ut som ett frågetecken när jag försöker hitta ett språk som fungerar. Glöm svenska, engelska, thai och danska. Den enda tyska jag kan har jag lärt mig från att översätta Rammsteins texter och det räcker inte långt här.  "Öh, Du hast eine karte, right? eh, automobilen-karte, chai mai?"
Det gick tydligen bra för en stund senare kom jag ut därifrån med en ny fin papperskarta. Vem behöver GPS när man är socialt och språkligt begåvad? Fattar bara inte varför han hade gömt kartorna inne på lagret.
 
 
 
 
Med fulltankad Volvo och uppdaterad analog karta drog vi - istället för att svänga upp mot Kiel - rakt söderut genom Schleswig-Holstein ned mot Lübeck och Hamburg. Jag förklarade stolt att detta och allt Hjärter Dam sett hittills på resan en gång tillhört Sverige under den så kallade stormaktstiden, big power era, you know... Språkbegåvad så det förslår.
 
 
 
"Where are we going darling?" frågar hon. Ja, inte Skagen i alla fall tänker jag.
"Let's go to Holland honey!"
"We go to Holland?"
"Yes, it's cool there. Amsterdam is beautiful!" Hur fan parkerar man där? I kanalen?
"Ok, we go to Holland!"
 
Så ska det låta. Inget planerande i veckor innan, utan helt och hållet efter känslan som vägvisare. Jag tog ut kompassriktningen på kartan och siktade mot Bremen och sedan Groningen. Hur långt skulle vi hinna innan det blev mörkt? Förhoppningsvis någon liten trevlig håla vid kusten. Himlen hade öppnat sig och regnet fullkomligt vräkte ner på landet Västtyskland som inte längre fanns.
 
 
Våran papperslöse fripassagerare Dyschan höll oss sällskap på resan. 
 
 
 
 
 
(Fortsättning på Dag 4 i nästa inlägg.)
 

Kommentarer
Postat av: Rulle

Vi har själva gjort de färjöverfarterna många gånger med ungarna i en campingbil för många år sedan och jag hade samma känsla du beskriver i texten, att nu kommer man till kontinenten. Det var alltid lika spännande att börja köra i Tyskland. Dock så var våra resor alltid detaljplanerade..

2014-11-09 @ 11:18:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0