Instant Karma
(Fortsättning från förra inlägget.)
Det är inte pengarna det sitter i, det är principen. Att som farang bli betraktad som en måltavla, och det var det som jag hade invändningar mot och påpekade när vi nu hamnade i den dyrare turistbåten på Chao Praya River och inte i den billigare båten som normala thailändare använder sig av. Naturligtvis blir jag pikad för detta (pga språkliga missförstånd där hon tror att det är just priset det handlar om) och upplyst om att jag kan ju ta en simtur om jag vill ha det gratis, och att det är nog tjugo år sedan det bara kostade 15 baht att ta flodbåten. 40 baht är ett helt rimligt pris. Jag säger inget men är helt övertygad om att vi blev slussade till den dyrare båten just för att jag är farang, och det är just det som stör mig men knappast värt att diskutera vidare. Det positiva är att turistbåten gör färre stopp och att det just inte är så mycket folk på den. Det allra sämsta dock är att det sitter en thaigubbe med en halvtrasig megafon och skriker ut information på taskig engelska om sevärdheterna vi passerar. Det skär i öronen och vi är trots allt rörande överens om att vi lätt hade betalat gubben 500 baht om han bara kunde slänga megafonen i floden och hålla sig lugn resten av färden upp till Tha Phra Athit.
"On you lef han sai we hav Wat Arun, tempe of the dawn..."
När vi kommer fram till bryggan som är belägen precis bredvid Navalai som jag bodde på förra året så kan man studera tidtabell och prislista. Jag konstaterar nöjt för mig själv att jag hade haft rätt angående prisbilden.
Vi tar genvägen upp till Soi Rambuttri och vidare upp till stimmiga Khao San Road. Trots att det är tidig oktober så är det knappast lågsäsong här i Sydostasiens backpackermetropol. Det kryllar av farang kinok iklädda batikbrallor och Changlinne/alt. annat ölmärke. (Eftersom det i backpackerkretsar anses creddigare att ha rest i de fattigare grannländerna så är man extra cool om man har ett linne med Beer Lao/Angkor/Saigon istället för Chang eller Singha. Nu för tiden kan man dock köpa alla linnen på Khao San och behöver således inte lämna Thailands trygga famn.) Den största skillnaden mot förr är att Lonely Planet är utbytt mot en facebookuppdatering på den smarta telefonen.
Vi kollar på brända DVD-kopior men köper inget, kollar på folk och hur de beter sig och gissar hur många gånger de varit i Thailandet. Förstagångarna är alltid roligast att studera. Vi tar en fotmassage vid Susie Walkstreet och jag måste koncentrera mig som fan för att inte rycka undan fötterna, men jag är så jävla kittlig och det är knappast någon njutning för mig. Efteråt så är fötterna alldeles hala av oljan och jag har svårt att gå på ett normalt och snyggt sätt.
Vi beslutar oss för att ta en taxi tillbaka till Thong Lo. På taxameter föreslår jag självklart eftersom det alltid blir billigast. Jag hoppar in i baksätet och ger instruktioner till chaffisen om läget. Hjärter dam står med ena foten inne bilen när chaffisen säger något på thai om 50 baht extra pga. trafikstockningen. Glöm det säger jag och förvandlas till farangen utan förståelse för kulturen. I de här situationerna brukar jag alltid kliva ur taxin om chaffisen fortsätter försöka trixa, särskilt här i blåsningarnas epicentrum. En kort diskussuíon på thai mellan de två och irritation uppstår. Hon frågar om jag vill sitta kvar eller byta bil. Med händelsen på båten i mitt goda minne och som den pacifist jag är så säger jag att det är lugnt och att vi tar den här bilen. Jag tänker absolut inte bråka om 50 baht. Eftersom Hjärter dam besitter hela spektrat mellan att agera Moder Theresa för de utsatta i samhället till att mer än gärna trycka ner den röda knappen för att starta ett kärnvapenkrig om fel person kommer i vägen, så kan det ibland bli svårt att läsa av situationen. Vi glider sakta iväg i taxin och mina känsliga tentakler säger mig att ett missförstånd mellan oss nyss ägt rum. En lång tystnad uppstår. Jag tittar ut genom sidorutan och försöker analysera situationen. Bangkoks typiska stadsbild flimrar förbi. Seven elevenbutiker, ombyggda mopedgatukök med torkad bläckfisk och ännu fler taxibilar.
Vi sitter snart fast i trafiken och förslaget om att i stället ta oss till närmsta BTS kommer upp. Hon tar upp det med chaffisen och jag lägger mig i och frågar om inte MRT Hualampong ligger närmare. I min inre karta gör den det åtminstone. Morrandet från min vänstra sida låter mig förstå att det här är en diskussion mellan de två infödda och inget för en farang. Hon är ett lejon född i tigerns år, jag en fredlig jungfru född i den meningslösa råttans år och har inget att komma med. Jag hade fullständigt misstolkat situationen skulle det visa sig senare men det visste jag inte ännu. Till slut når vi fram till BTS Ratchaweti. Taxametern står på 63 baht och jag slänger åt honom en hundring och säger att det är jämna pengar. Då börjar han trixa och vill ha sina femtio extra. Eftersom vi inte ens är halvvägs till Thong Lo så går Hjärter dam i taket. Hon leverar några väl valda ord och kastar åt honom 40 baht till. Det positiva med det här är att jag förstår att jag på en sekund har vunnit över henne till mig igen. Vi kliver ur taxin och jag tar ett par bilder på regskylten för att skrämma upp honom. Bangkoks taxichaffisar är livrädda för att bli rapporterade, men jag vet inte vilka följder det blir. Han ser helt paralyserad ut och vill lämna tillbaka pengarna, men det är för sent. Hon bryr sig inte om att alla taxichaffisar har vapen i sina bilar utan ber mig ta ett par bilder till när vi tar rulltrappan upp. Det här ska minsann rapporteras.
När vi kommit tillbaka till Salil Hotel på Thong Lo och snackat igenom situationen så förstod jag missförståndet. Hon ville absolut byta bil redan vid Khao San Road eftersom hon såg direkt att det var en chaffis som ville blåsa oss, och jag ville inte bråka om femtio baht och tyckte att vi kunde ta den bilen vilket vi också gjorde.
Hungern förde oss ut på Soi Thong Lo och vi hittade fram till en trevlig restaurang som hette iberry. Vi beställde och fick fantastiskt god mat, särskilt en spicy salmon salad som fick mig att till och med skriva ett omdöme på Tripadvisor. Hjärter dam frågade mig om jag förstod varför vi fick så bra mat. Tja, antagligen för att kocken gillar sitt jobb och befann sig i ett schysst flow just ikväll försökte jag. Nä, för att hon redan raderat bilderna i kameran så klart. Hon ville inte bråka med taxichaffisen längre och således förstört bevismaterialet. Buddha pays back directly. Instant Karma!
Spicy karma salad...
Återigen en bra berättelse!