Voulez-vous voler avec moi

"People everywhere.

A sense of expectation hanging in the air..."

 

Egentligen har jag lust att skriva en lång hatmonolog nu bara. Det började redan med fransmännen på planet mot Krabi. Eller egentligen ännu tidigare. Det var redan fjärde dagen med magsjuka och tionde med sömnrubbningar. Jag hade vätskebrist och blodsockerfall. Sprängande huvudvärk och en jävligt kort stubin. Det behövdes inte mycket. Sedan undermedvetet säkert också en oro över att komma tillbaks till Lanta. Det ouppklarade med hon uppe på kullen och så klart återseendet med mitt kära Nature House.

 

Now everyone can fly - even the french - because we speak french.

 

Säkert en tredjedel av passagerarna var fransoser i 60-årsåldern. Blandat kvinnor och män. Vad stod på? Hade de tänkt kolonisera Indokina igen? De flesta verkade tro att de såg hälften så gamla ut och betedde sig lika flamsigt som ett gäng högstadieelever på skolresa. Jag blev genast irriterad. Som vanligt gick jag på planet som en av de sista passagerarna för att slippa den tråkiga väntan till take-off. När jag ska lägga upp handbagaget på hyllan så ser jag att en stor jävla hatt ligger där, typ en sådan där som Silvia hade på sig på 80-talet eller när det nu var. Jag såg mig omkring. Alla andra hyllor var överfulla. Fick man ta hur mycket grodlår som helst med sig som handbagage funderade jag för mig själv.

 

En äldre dam som satt på sätet precis nedanför 80-talshatten tittade på mig som om att jag bara skulle våga nudda hennes kära huvudbonad så hade jag en och annan verbal lavett att invänta. Jag tittade på henne som om att den jävla hatten kan du sätta på huvudet istället. Jag föste hatten åt sidan och kastade nonchalant upp min väska och gav henne en blick som sa att den matchen vann jag va? Lavetten uteblev.

 

Efter en stund började franska höras i högtalarsystemet. Va fan nu tänkte jag. Det brukar vara på thai och engelska om det nu ska sägas något överhuvudtaget. Jag buffade på min strame stolsgranne och frågade vad de babblade om. På franska svarade han något om säkerheten förstod jag. “About safety?”. “ui, ui, ui!” svarade han. WHAT? PÅ FRANSKA??? Tänkte jag högt. Varför kan inte ni lära er engelska som alla andra? Så jävla ball är väl ändå inte trikoloren? Det är ju inte direkt så att de sitter i det gamla Indokina och nynnar på Marseljäsen direkt. Men OK. Om de nu för en gång skull  tar den här genomgången på franska så vore det väl passande om ni tog och lyssnade lite uppmärksamt istället för att ha något slags improviserat pyjamasparty här?

 

En äldre man ett par meter framför mig var så himla märkvärdig. Han skulle stå upp hela tiden fast bälteslampan lyste och verkade så himla intresserad av vad som pågick längre bak i planet. När de söta thailändska flygvärdinnorna gick förbi honom så undslapp han sig gärna några sötsliskiga franska komplimanger. Men de söta thailändska flygvärdinnorna förstod inte franska. När de kom med drickavagnen så stod han kvar tills en av dem råkade backa in i honom så att han fick en ursäkt att lägga armen om henne och haspla ur sig något fånigt och när han tiggde om ett leende från henne så log hon bara överseende. Han vacklade och flyttade över blicken till thailändskan på andra sidan vagnen för att vinna sympati, men hon log bara besvärat. Mannen satte sig ner. De söta thailändskorna passerade honom och parkerade vagnen någon halvmeter framför så att mannen nu kunde sitta en stund och stirra rakt in i röven på tjejen med det besvärade leendet. Han verkade nöjd och inte längre ett dugg intresserad av vad som pågick längre bak i planet. Så länge hon stod kvar där med rumpan i den tighta röda kjolen och serverade dricka så vände sig fransosen inte om en endaste gång.

 

Nöjd var även min buttre stolsgranne som mutat in hela armstödet och vägrade ge med sig en millimeter. Jag brydde mig inte. Min huvudvärk bultade men jag var glad så länge magen höll sig lugn under flygningen. En av de franska högstadiepensionärerna som kom ut från toaletten viftade teatraliskt med handen inför hela planet för att visa att där inne luktade det  minsann inte vårviol längre. Han fick inga applåder. Kanske visste hans landsmän hur gamla utskitna sniglar luktade. Jag ville bara komma fram till Krabi. Det lallande franska kuddkriget fortsatte under hela resan och de pratade för högt och ropade till varandra över stolsraderna. Jag led med de diskreta asiaterna som såg alldeles förskräckta ut. Inför landning lugnade snigelätarna ned sig lite dock, men tror ni inte på fan att en gammal jävla gubbe som bara var helt jävla tvungen att knäppa av sig bältet och resa på sig och öppna bagagehyllan nästan direkt efter att landningshjulen slagit i backen. Jag tror inte ens att vi hade börjat taxa av än. Nu såg precis alla förskräckta ut. Inte bara asiaterna. Kanske var de förvånade att gubben kunde resa på sig alls med tanke på hans höga ålder. Han såg ut att vara gammal nog för att ha varit med och stridit i opiumkrigen ta mig fan. Någon slet ned honom i sätet igen. Luckan lämnades dock öppen och vid planets sista inbromsning ramlade det ned en jacka över huvudet på honom. Han verkade tycka att det var någon annans fel. Jag tyckte att det var rätt åt honom.

 

När vi kommit av och stod och väntade på bagaget och jag trodde att franska revolutionen var över så tog det ny fart när nästan alla, precis som vanligt, körde sina bagagevagnar ända fram till bandet så att det blev helt omöjligt att både se och hämta sin väska. Jag tänkte att om någon fransman bara kliver in aldrig så lite framför mig och skymmer sikten det minsta så ska han minsann få smaka på att få hälsenorna påkörda av en irriterad svensk med för lågt blodsocker. Jag sa till mig själv att andas.

 

Väl ute och med fransmännen bakom mig så hade jag tänkt pruta på en taxi för en snabb färd mot Lanta. Hade det inte varit för magen så hade jag nog tagit delad minivan. Som vanligt så försökte de inne i terminalen sälja dyra taxibiljetter men jag visste av erfarenhet att bättre pris får man utanför vilket jag också sa till dem. “Mai dai, mai dai”. Jorå, det går visst sa jag och kastade in så många ord på thai jag kunde så att de skulle förstå att jag inte var någon lättlurad novis. Tjejerna bakom disken tittade på mig trött och verkade tänka, jaja, låt honom prova då. När jag kom ut i hettan och såg chaffisarna så frågade de bara efter “ticket, ticket”. Jag sa att nu struntar vi i det där med ticket och drar till Lanta istället. "Mai dai, mai dai", sa de bara och drog fingret över halsen som om de skulle få halsen avskuren om de gick emot de nya reglerna. Ja, vad sägs om att ta hjälp av en giljotin? Jag har ett helt gäng här som vet hur den fungerar. Jag blev skitsur och fick gå in i terminalen igen med svansen mellan benen.

 

Tjejerna bakom taxidisken njöt av prestigesegern kunde jag se. Framför mig hör jag hur en kvinna på engelska beställer en taxi till Ko Lanta, Klong Nin Beach. Jag såg min chans och efter att jag konstaterat att hon inte bröt på franska så ursäktade jag mig och frågade hur många de var och om jag kunde åka med om jag betalade hälften. Det gick bra och tjejerna med de nöjda leendena bakom taxidisken såg nu istället irriterade ut. Jag blev genast på bättre humör.

 

På väg ut mot taxin konverserade vi lite på engelska och efter en stund frågade jag var de kom ifrån. From Sweden. Ok, då kan vi prata på modersmålet med varann då, sa jag när vi satte oss i bilen. Jag fram och de två svenska kvinnorna i baksätet. Jag kände direkt sympati med dem. “Jo vi är två riktiga stockholmare ser’u. Var kommer du ifrån då?” Jag svarade, och då, efter några sekunder, jag såg att hon tänkte, sa hon något som fick hela min dag att lyfta till oanade höjder. Jag höll på att spricka av mallighet. Men det tar vi i nästa inlägg.

 

 

Det var med blandade känslor vi nu närmade oss Ko Lanta.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0