Impact - Nedslag i den svenska verkligheten

Nedslag i den nya verkligheten. Sverige såg vackert ut från luften. Grönt och blått. Jag hade sluppit vintern så när som på någon vecka. Två decimeter snö hemma i Dalarna hade jag tidigare fått rapporter om. 
Nu såg jag fram emot att kliva ut från Arlanda och dra i mig den friska svenska majluften.



Hämtning och färd hemåt via Gävle. E4:an. Viltstängsel. Rådjur. Landskapet svischade förbi. Jag trodde det skulle kännas mer efter så lång tid. Inte hade det doftat något speciellt av fosterlandet heller. Inte som den gången efter första resan till Asien för sexton år sedan. Den gången hade det varit ljuvligt att komma hem och dra i sig majluften. Bytte sim-kort i telefon. Några sms, två stycken undrade om jag hade strumpor på mig. Jag tittade ner på mina fötter. Fortfarande barfota i sandalerna. Welcome to China. Dragon Gate. Vi åkte förbi. Vad önskas? Sibylla. 150g ostburgare. Dippen Hot Orient smakade ingenting. Allt var som vanligt. Kändes som om jag varit borta en vecka bara. Jag saknade Nancys mat.


Siambylla...

Tankning av bil. Räkneverket tickade på. Jag räknade om. Fem jävla tusen Baht. Var vänlig att betala i kassan. Jag tänkte på det första som spritimportören i Bangkok hade sagt när vi träffades. "Välkommen till Thailand, var vänlig betala i kassan.."

En stund senare stod vi på ett bygge och tittade på mitt nästa jobbprojekt. Rätt in i verkligheten bara två timmar efter att landningshjulen slagit i backen. Doften av gipsskivor och byggdamm. På något sätt hade jag alltid gillat det. "Hur vare i Thailand då..?", "Jo, det var väl bra.." Jag var alldeles för mosig i skallen för att kunna utveckla det ytterligare. Hur ska man egentligen kunna sammanfatta åtta månader och ett helt annat liv med några enkla meningar? Det kändes ändå redan som illusion. Jag undrade själv om det egentligen hade hänt. Vart hade tiden tagit vägen? Jetlag.

Chauffören stannade på bygget och jag fick köra hem bilen själv från Gävle. "Kom ihåg att köra på höger sida nu." Redbull och Ahlgrens bilar. Kaffe och kanelbulle. Stannade på Söderås och kände in lite av Dalarna. Utsikten över Siljan. Alltid lika vacker. Tog en bild med polaroid-appen och lade upp. Bekräftat med över sjuttio "likes" från patriotiska kullor och masar. Scenen känns också igen från inledningen i filmen Masjävlar.



Strax före Garsås hamnade jag i en lång bilkö. Långt där framme kunde jag ana någon form av bärgningsarbete. Tydligen hade en tankbil åkt av vägen tidigare på dagen. Jag välkomnade avbrottet. Stängde av bilen och vevade ner rutan. Tröttheten gjorde sig påmind. Gick ändå ut och spanade lite. Kände doften av barrskog. Satt mig igen och blundade en stund. Slumrande noterade jag hur vissa bilister inte orkade vänta utan trixade sig ur kön och vände tillbaks mot Rättvikshållet igen. Den där jäkeln där framme har säkert somnat vid ratten hann jag tänka innan jag själv gjorde samma sak. Flashbacks från säsongen flimrade förbi mina ögonlock. Ansikten och repliker. "You can't go home, you belong to here.."



Men nu var jag hemma. Det mesta såg ut som vanligt. Noretbron och kyrkan och allt det där och det var som om jag aldrig hade varit borta. Jag klev in oanmäld hemma hos farsan för att hämta nycklar och post och vardagen var ett faktum. Det enda som var lite mysko var när jag klev in i lägenheten, då kände jag att, hm här var det längesedan jag var. Hyresgästerna hade dessutom lämnat stället i toppskick. Det var som om ingen hade bott där medan jag varit borta. Fyllde upp ett stort glas kallt kranvatten och drack. Förbaskat gott vatten vi har här i Mora. Har aldrig fattat att folk åker på Statoil och köper smaksatt flaskvatten för dyra pengar när vi har världens godaste vatten gratis överallt i alla kranar.

Ica Maxi. Handla basvarorna. Jag hade bävat inför detta uppdrag. Jag avskyr att handla. Det var annorlunda på Lanta. Där tog jag moppen till Pailot och köpte lite frukt eller gav en lista till dem så körde de ut allt till Nature House. Eller så tog Nancy hand om den biten vilket var ett trevligt avbrott för henne på dagarna.
Kom till kassan med två överfulla korgar. Någon kundvagn hade jag inte lyckats rycka åt mig då man behövde en svensk tiokrona för att kunna lossa på kedjan som håller ihop vagnarna. Det hade inte jag. Jag hade ett Thailändskt Mastercard i plånboken. Kassörskan blippade och blippade. Jag räknade om slutsumman. Fem jävla tusen baht till.

Jag blev på bättre humör efter mitt besök på Ruan Thai där jag lite överraskande togs emot som någon slags stjärna. I butiken fanns för tillfället sju åtta thai som tydligen hade haft stor koll på min vistelse i deras kära hemland. "You are like a superstar here Frank!" Jag log förläget men höll på att spricka av mallighet. De hade läst eller fått översatt tidningsartiklarna om mig och de hade hört att det gått bra för mig. När artighetsfraserna var över ville de genast prata pengar. Jag blev inte förvånad. På Lanta ville alla thai prata pengar hela tiden och det är något jag verkligen lärde mig där. Money number one. Jag log hela vägen ut till bilen.






Trackback
RSS 2.0