Crash Test Dummies
Ofta så bekymrar sig thailandsresenärerna för brännmaneter, ormar, hajar, denguemyggor och andra "farliga" djur, men glömmer den största faran, nämligen trafiken och då mc-olyckor i synnerhet. På Lanta såg jag, eller hörde talas om olyckor nästan varje dag. Här kommer lite trevliga bilder.
Så här såg mina skotska gäster ut efter en mc-olycka i låg fart.
Höftbenet kom fram i dagen här.
Det gör ont att ta emot sig med händerna och armbågarna. Och magen. Och bröstvårtan.
Förresten så hade han förlorat båda stortånaglarna också, eftersom fötterna är helt oskyddade när man drar runt på hojen iförd endast flip flop.
Den skotska flickvännen som suttit på bönpallen fick också lite stryk när hon slog i asfalten.
Även hon hade avskrap på stortårna.
De skulle egentligen checka ut dagen efter olyckan men blev tvungna pga smärtorna att stanna kvar en natt extra på Nature House innan de fick lov att ta nattbussen upp till Bangkok för vidare flyg hem till Skottland.
Kuriosa: Det var förresten samma par som missade evakueringen av Klong Nin under tsunamivarningen.
Den här grabben träffade jag hos frisören. Han hade också bara åkt lite moppe.
Detta skruvstäd som höll allt på plats skulle sitta kvar i minst tre månader.
-Hur gammal var'u sar'u?
Denna kille bodde på Nature Beach och var också omplåstrad från topp till tå.
Jag hade nio unga gäster från Singapore som absolut skulle hyra moppe. Jag såg direkt att de inte hade någon vana och gick resolut ut i gatan och avrådde dem från att ens försöka åka vidare. "I fear accident" uttryckte jag och Nancy unisont när vi tittade på deras tafatta försök att komma iväg på hojarna.
"It's better to try here in Thailand. We can't do it in Singapore. We have so wicked laws there you know..."
Senare på dagen fick jag hjälpa till att plåstra om tre stycken av dem. Inga större grejer. Det vanliga med tåskrap och blödande knäskålar. De hade gjort det klassiska misstaget som ovana gör med de helautomatiska hojarna. De håller in handbromsen samtidigt som de gasar mer och mer. Ingenting händer först, bara att varvtalet går upp. Sedan kommer de på att släppa bromsen, vilket alltid görs för fort och resulterar i att hojen stegrar upp sig på bakhjulet, sticker iväg några meter och sedan välter ner över vederbörande. Det här fenomenet beskrev jag tidigare i det här inlägget. Single Ladies.
Här är jag med Nancy hos privatläkaren Dr Salarin någon dag efter hennes olycka. Vid själva olyckstillfället så dök det upp något slags Rescue Team som envisades med att köra henne till det statliga och nergångna Lanta Hospital. Jag försökte förgäves få dem att köra till Dr Salarin eller Siam International Clinic som både är närmare och bättre. En av våra gäster tillika sjuksyster, Karen från Idaho, följde med i rent studiesyfte och hjälpte även till med den efterföljande vården av Nancys fot som aldrig ville läka i det tropiska klimatet.
Till vänster ser vi foten 2 dagar efter olyckan, och till höger 43 dagar senare.
Även Ammy krockade på grusvägen nedanför hennes resort. Jag är helt övertygad om att Blackberryn har haft en huvudroll vid olyckstillfället, men det skulle hon så klart aldrig erkänna för mig. Jag har noterat att alltför många thai sitter och messar med sina telefoner medan de kör.
"Hur vare härå?"
Så här såg mina skotska gäster ut efter en mc-olycka i låg fart.
Höftbenet kom fram i dagen här.
Det gör ont att ta emot sig med händerna och armbågarna. Och magen. Och bröstvårtan.
Förresten så hade han förlorat båda stortånaglarna också, eftersom fötterna är helt oskyddade när man drar runt på hojen iförd endast flip flop.
Den skotska flickvännen som suttit på bönpallen fick också lite stryk när hon slog i asfalten.
Även hon hade avskrap på stortårna.
De skulle egentligen checka ut dagen efter olyckan men blev tvungna pga smärtorna att stanna kvar en natt extra på Nature House innan de fick lov att ta nattbussen upp till Bangkok för vidare flyg hem till Skottland.
Kuriosa: Det var förresten samma par som missade evakueringen av Klong Nin under tsunamivarningen.
Den här grabben träffade jag hos frisören. Han hade också bara åkt lite moppe.
Detta skruvstäd som höll allt på plats skulle sitta kvar i minst tre månader.
-Hur gammal var'u sar'u?
Denna kille bodde på Nature Beach och var också omplåstrad från topp till tå.
Jag hade nio unga gäster från Singapore som absolut skulle hyra moppe. Jag såg direkt att de inte hade någon vana och gick resolut ut i gatan och avrådde dem från att ens försöka åka vidare. "I fear accident" uttryckte jag och Nancy unisont när vi tittade på deras tafatta försök att komma iväg på hojarna.
"It's better to try here in Thailand. We can't do it in Singapore. We have so wicked laws there you know..."
Senare på dagen fick jag hjälpa till att plåstra om tre stycken av dem. Inga större grejer. Det vanliga med tåskrap och blödande knäskålar. De hade gjort det klassiska misstaget som ovana gör med de helautomatiska hojarna. De håller in handbromsen samtidigt som de gasar mer och mer. Ingenting händer först, bara att varvtalet går upp. Sedan kommer de på att släppa bromsen, vilket alltid görs för fort och resulterar i att hojen stegrar upp sig på bakhjulet, sticker iväg några meter och sedan välter ner över vederbörande. Det här fenomenet beskrev jag tidigare i det här inlägget. Single Ladies.
Här är jag med Nancy hos privatläkaren Dr Salarin någon dag efter hennes olycka. Vid själva olyckstillfället så dök det upp något slags Rescue Team som envisades med att köra henne till det statliga och nergångna Lanta Hospital. Jag försökte förgäves få dem att köra till Dr Salarin eller Siam International Clinic som både är närmare och bättre. En av våra gäster tillika sjuksyster, Karen från Idaho, följde med i rent studiesyfte och hjälpte även till med den efterföljande vården av Nancys fot som aldrig ville läka i det tropiska klimatet.
Till vänster ser vi foten 2 dagar efter olyckan, och till höger 43 dagar senare.
Även Ammy krockade på grusvägen nedanför hennes resort. Jag är helt övertygad om att Blackberryn har haft en huvudroll vid olyckstillfället, men det skulle hon så klart aldrig erkänna för mig. Jag har noterat att alltför många thai sitter och messar med sina telefoner medan de kör.
"Hur vare härå?"
De fyra franska damerna som hade hyrt bil tog bara en kvart på sig innan de krockat in i en stillastående minibuss. Naturligtvis på det vanliga stället strax efter 90-kurvan på krönet vid nya Mong Bar på väg mot Klong Nin Village. Följande dygn blev ett efterspel med åtskilliga timmar på polisstationen. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om den upplevelsen. Ett spel för gallerierna där allt till slut bara handlar om pengar. Inget om rätt eller fel. Money number one. Glöm aldrig det.
Lustigt nog så står den handmålade varningsskylten endast någon meter från olycksplatsen. Som vanligt en skön felstavning också. Dangerous Coner. Slow Please.
Kuriosa. Buss nummer 9 kom tillbaka från verkstaden tydligen eftersom jag själv åkte med den till Krabi Airport tre månader senare.
Här har vi ett akut fall av blodförgiftning. Jag ska berätta mer om det i annat inlägg som kommer innehålla droger, svampar, metadon, objudna gäster, överfall, hallucinationer, tablettmissbruk, fallolyckor, tårar, svek, pengar och slutligen även ett dödsfall.
Pling plong-taxi..
Okej då, här har vi ett dokumenterat fall av denguefeber,
och vi hade även en gäst som fick tyfoid, men de här två
exemplen är undantagen också.
Kom ihåg att försäkringar sällan finns och att det alltid är farangen som får ta fram plånboken om det ska betalas, och det ska det alltid, även om det inte är farangens fel. Nu ska inte jag sitta och baka moralkakor om hur man ska bete sig i trafiken, jag kör själv alltid utan hjälm och lite för fort ibland kanske. Jag har dock ett mc-körkort och är van att köra. Men jag måste ändå påpeka att alltför många gröngölingar kommer till Thailand på semester och inbillar sig helt plötsligt att de kan köra motorcykel fast de aldrig gjort det förr. De åker på fyllan i mörker utan några skydd, glömmer vänstertrafiken osv.Ja, ni fattar. I fear accident...