The Sound of Silence

Mötet. Jag visste ju att det bara skulle vara en tidsfråga. Fem veckor tog det. Visst, jag hade sett henne ett par gånger. Med honom. Den nya. Det hade svidit rejält men jag hade sakta börjat acceptera det nya läget.

 

 

Det var häromdagen, uppe i kurvan mot korsningen i Klong Nin. Jag var på väg från Nature Beach till Thip House, någon timme innan solnedgången. Jag hade legat och guppat runt på luftmadrassen alldeles för länge. Spanat efter en sjöjungfru som inte dykt upp. Trafiken hade nästan stannat upp och jag krypkörde bakom en pickup med täckt flak när jag för en sekund skymtade den där röda snaggen som närmade sig längre fram. Jag förstod ju direkt vem det var, och bakom honom på moppen satt någon mer. Jag förstod ju så klart vem det var, även om jag inte direkt såg att det var hon.

 

Instinktivt så försökte jag gömma mig och körde ännu närmare pickupen. Jag var inte säker på att jag ville träffa henne. Det hade ju gått bra hittills. Eller? Skulle jag inte låta allt vara bara. Gömma mig, vara tyst, åka vidare. Glömma och låta tystnaden råda. Jag hade inte träffat henne sedan april och borde kanske låta det vara på det viset. Men jag var helt oförberedd på min egen reaktion. Helt plötsligt var de framme precis bredvid mig och hennes ansikte uppenbarade sig bara ett par meter från mig. Det kom helt okontrollerat. Jag bara ropade “AMMY!”, och det var precis som i slutet av den där filmen Mandomsprovet när Dustin Hoffman kommer in kyrkan och bankar på glasväggen och ropar på Elaine för att förhindra bröllopet .

 

Samtidigt så släppte trafiken och alla ökade farten lite grann. Jag undrade om hon hört mig över motorljudet så jag åkte och tittade bakåt medan jag körde. Så en reaktion. Han rödsnaggen stannade moppen och såg sig omkring. Jag stannade också och tittade åt deras håll, men han fattade ändå inte vem som ropat. Men det gjorde Ammy när hon vände sig om. Jag visste ju inte hur hon skulle reagera när hon väl skulle se mig. Hon måste ju också ha förstått att det bara handlade om en tidsfråga, och jag hade nog befarat ett besvärat och avvisande leende från henne. Men döm om min förvåning, hon sken upp som en sol och vinkade dit mig. Den nya kavaljeren såg inte lika entusiastisk ut när jag närmade mig på moppen.

 

Pang! Hennes entusiasm var som en energibomb för mig. Det här var helt oväntat, och mitt självförtroende rusade i höjden. Jag och rödsnaggen tog i hand pliktskyldigt och presenterade oss för varann. Vi mätte varann med blicken. Jag kände att jag hade övertaget där och då. Efter hälsningen så deltog han inte samtalet utan lutade sig mot styret och tittade framåt bara. Om han inte visste innan vem jag var så rådde inget tvivel om att han visste det några minuter senare. Ammy gjorde inga försök att hålla undan någon information om vårat förflutna, även om hon inte sa det rakt ut. Och nog hade hon skaplig koll på mina förehavanden på ön. Visste var jag bodde och att jag hade varit på Cook Kai med en farangtjej. Hon frågade vem det var, men jag förklarade att det bara var en ensamresande svensk som jag hade förbarmat mig över. Jag slängde in lite fraser på thai emellanåt för att ytterligare markera mitt revir mot den nya alfahanen, men svarade på tydlig engelska när hon frågade hur länge jag skulle stanna. “Three Months, so I will stick around for a while.“ Hon gav mig den där blicken som var så oemotståndlig och pekade på mig lite diskret utan att förtydliga mer vad hon menade. Rödsnaggen satt alltjämt tyst. Han borde vara rejält irriterad vid det här laget. Jag tyckte nästan lite synd om honom faktiskt, men bara nästan.  Den bistra verkligheten var ändå att hon satt på hans moppe och inte min, och jag skulle antagligen aldrig fly ut från kyrkan med henne och hoppa på den där bussen, men jag hade ändå tagit tillbaka lite av min stolthet och värdighet och det kändes fantastiskt bra.

 

Efter en stund sa vi hejdå och jag åkte vidare till mitt rum på Thip House. Mötet hade ändå varit omtumlande för mig och jag hade lite svårt att samla tankarna. Jag öppnade kylskåpet, men det gapade tomt sånär som på två flaskor Singha som stått orörda i tre veckor. Ingen Chang. Jag gick emot min fåniga princip att inte dricka den lite mer söta Singhan, och svepte en flaska i några få klunkar. Tog en 400-bahtssnus från Lanta Mart och lade mig på sängen och stirrade i taket. Trots att det var lyhört på Thip House så var det alldeles tyst runt mig. Hotellet verkade öde. Så ett kort rus på några sekunder. Pulsen går ner och jag blundar och lyssnar på tystnaden.

 

 

Jag dyker under vattnet. Det är kristallklart och korallerna är levande och färggranna. I handen håller jag en treudd i silver. Jag är Poseidon. Den är säkert två meter lång och jag bryter loss små bitar av korallerna. Små clownfiskar samlas runt brottsytorna där jag kört ner treudden, och de pickar i sig småbitarna som virvlar upp. Jag letar efter något men vet inte vad. Trots att jag inte har något cyklop kan jag se alla detaljer tydligt. Jag håller andan hur länge som helst men måste till slut upp till ytan för att hämta luft. När jag kommer upp befinner jag mig i en pool på ett lyxhotell i Bangkok. Hon står där vid kanten och verkar förvånad att se mig där, och tittar oförstående. Han står en bit bakom men jag kan inte se hans ansiktsuttryck. Ingen säger något. Jag känner mig besvärad av situationen så jag kliver upp och går därifrån. Jag tecknar att hon ska följa efter, men hon står bara kvar och tittar på mig när jag går iväg.

 

Jag vaknar av att mobilen ringer. Det är Anna från Leningrad Cowboys. Hon vill att vi ska äta middag tillsammans innan de drar vidare till Ko Lipe nästa dag. Jag åker ner på Nature och möter upp dem, och jag är sekunder från att bli överkörd av en pickup när jag korsar vägen utan att se mig för. Jag är fortfarande lite ofokuserad efter dagens händelser. Jag tar med dem till Otto’s eftersom kocken från White Rock numera jobbar där. Egentligen är det minerad mark, men jag var trots allt stärkt av dagens intryck och inte längre orolig över att eventuellt träffa på Ammy där. Mitt nyvunna självförtroende hade lätt fixat en ny konfrontation.

 

Dagen efter så hände något märkligt på Nature som hade en direkt koppling till den nyss beskrivna drömmen om treudden och korallerna. 

 


Kommentarer
Postat av: Grutt

Drömtolkning: Vatten i olika former i en dröm är alltid känslor/känslolivet, treudd kan vara en undermedveten koppling av ditt västerländska uppfostran till en helhet. Btw, allting spetsigt och ormliknande -Go Freud...:)
Att du är Poseidon =Kontroll. Hålla andan utan problem= huvudet kallt i problematiska situationer

2012-12-22 @ 13:35:07
Postat av: Frank

Bra Grutten! Jag gillar verkligen att du tog dig tid att kolla upp det. Finns nog kopplingar.

2012-12-23 @ 11:08:43
URL: http://tastelikechicken.blogg.se/
Postat av: Jenny

Vill börja med att säga: f-n va bra din blogg är. Du skriver väldigt bra. Nu till min fråga. Du är den enda som jag kom på kunde veta detta och svara helt sanningsenligt... Är det mycket orm på Koh Lanta? Hur många har du sett?

Jag är maniskt rädd och läste nyss att det finna väldigt mkt orm på just Lanta...

2012-12-29 @ 19:34:06
Postat av: Frank

Hej Jenny! Tack för de orden. Det värmer. Särskilt när det kommer från personer jag inte känner.

Ormar har jag bara sett vid två tillfällen under alla gånger på Lanta. Att det skulle vara mer här än någon annanstans i Thailand betvivlar jag.

2013-01-01 @ 07:33:57
URL: http://tastelikechicken.blogg.se/
Postat av: Jenny

Tack snälla för ditt svar. Nu kan jag pusta ut :)!

Dessutom har du inget att tacka för. Din blogg är min favorit alla dar.

2013-01-02 @ 02:02:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0