Airport Insomnia

"Det känns ingenting", blev svaret på frågan.

Nu blev det så där igen. När man har som mest att skriva om så har man ingen tid att göra det. Ska försöka sammanfatta de senaste dygnen lite kortfattat, vilket nog blir svårt.


Dags att dra till sydliga breddgrader...

Efter avskedskalaset dagen innan avfärd så blev det inte mycket sömn under sista natten hemma. Upp och packa och städa det sista till hyresgästerna. Sova fick jag göra på tåget trodde jag, men icke. Käkade en burgare på Sky City innan jag checkade in på Jumbo Stay för min absolut sista natt i Sverige på väldigt länge.



Utmattad så släckte jag lampan redan före klockan tio. Låg och vred mig till efter ett och vaknade igen vid fem. Klarvaken. Åtminstone i ögonen.



Nu skulle jag iaf kunna sova på flyget. Det som flög alltså. Trodde jag. På flyget Arlanda - Istanbul satt jag bredvid Filip Hammars dubbelgångare som satt och babblade hela vägen så där fick jag inte chans att blunda ens.
Vilken tur att vi hade ett nattflyg till Bangkok tänkte jag för mig själv där jag satt och sippade på en Efes på Istanbuls flygplats.

Trots två flaskor rött flygplansvin och thailändska insomningstabletter efter middagen så var det helt kört att få påhälsning av John Blund. Ingen ro att titta på film heller, jag startade tre stycken och tappade koncentrationen redan innan förtexterna rullat klart. Boken jag köpte på Arlanda läste jag två sidor i innan jag lade ifrån mig den. Hade tankat hem massa sommarpratare till ipoden varav jag lyssnade endast några minuter på av Cecilia Uddén. Funkade inte ens att somna eller vara vaken till Sophie Zelmanis sköna stämma heller. Satt och räknade ner timmarna. Nio plågsamma och rastlösa timmar som dessutom bjöd på föraning att en magkörare var på gång.



Jag så antagligen ut som ett lik när jag kom till passkontrollen i Bangkok, och jag längtade så efter att bara få krashlanda i hotellsängen. Visst, jag skulle missa en hel dag, men jag var tvungen att gå och lägga mig när jag kom fram på förmiddagen. Även magen höll mig inne. Och vaken. Och så har det fortsatt även om det har blivit bättre. Idag sov jag över frukosten helt plötsligt. Vaknar alltid i ottan annars.

En naturlig förklaring är ju så klart att jag skulle vara spänd inför allt som kommer ske på Lanta i vinter. Inte bara med Nature kanske. Men jag har känt mig helt lugn, jag har inte haft resfeber, inte vasrit hispig eller orolig egentligen, ingen separationsångest. Ganska mentalt förberedd vill jag påstå.

Det var också det jag svarade när morsan frågade mig "Hur känns det?", när vi stod på tågstationen. "Det känns ingenting" hade jag svarat helt ärligt. Är jag helt känslokall kan man ju undra. Eller är jag bara blasé. En resa som vilken annan som helst. Avtrubbad? Knappast. Jag har med spänning sett fram emot det här. Ändå så var som vilken höstdag som helst när det väl var dags.

På Arlanda skulle jag väl få någon form av känsla, en "travel spirit" med pulsökning som alltid kommer i Terminal 5. Men Nä.
Stog där och nynnade på den refrängen på "Palace & Main" med KENT.

 "..Jag står på en flygplats och väntar på känslan.."


Same same but different...


Jag besökte Dental Spa i Bangkok härom dagen för en undersökning. Mer om det senare, men tandläkaren sa något. Hon frågade om jag gnisslade tänder på nätterna, om jag grubblade eller hade oro i kroppen.
"Nä det tror jag inte" sa jag, "jag är helt lugn faktiskt".
Så då svarade hon så här med ett märkligt leende.
"Yes, in the daytime maybe, when you are awake. But in the nights when the demons are coming to you. You worry very much. Maybe about a girl you care very much. Or something else. Try not to feel so much Mr ..."



#1 - - Peter:

"I can't sleep 'cause my bed's on fire", bra låt!



Om ett dygn lyfter vårt första plan, på vägen hem. Två mellanlandningar, och en tågfärd, vilket kommer innebära typ 27 timmar på resande fot. Förmodligen även dom som sömnlösa. Intressant.



Som Wikegård säger: fortsätt kämpa.