Airport

På väg ut från wc:n på terminal 5 kunde jag inte undgå att notera den kraftiga guldlänken i ögonvrån trots att jag gick och tittade ner i mobilen, samt den kraftigt utsmyckade portföljen med dubbla kodlås som ägaren till nämnda länk gick och höll i. Jag hann som hastigast att tänka att den där innehåller nog rena guldtackor som någon ska smuggla ut ur landet innan jag släppte tanken lika fort i upptäckten av att Eva Dahlgren stod i pocketshoppen och valde böcker.
Att jag tre timmar senare skulle få bevittna portföljens innehåll i säkerhetskontrollen på Frankfurts flygplats hade jag så klart ingen aning om. 


  

Jag hade ju förresten en flaska fulskumpa med mig i handbagaget som jag var tvungen att dricka innan jag gick igenom passkontrollen på Arlanda. Jag hade fått den av båtflyktingens fru i utbyte mot en fondtapet och hade lovat drottningen av vita bergen att jag skulle dricka den på tåget ner, men det blev aldrig riktigt läge där. Tänkte att jag kommer säkert att träffa någon morabo på Sky City som jag kan dela ur den med. Så jag korkade upp fulskumpan, startade upp cherrytopen och höll utkik efter kändisar medan jag kollade mailen. Ingen moring i sikte men väl en Willys-professor från Orsa som jag inte sett på flera år. Tyvärr så var han så nödbjuden så jag fick dricka själv, men med tanke på att jag bara ätit en Delicato-boll på hela dagen så drabbades jag av en snabb salongsberusning där jag satt och svamlade om svunna tider med orsingen.




Det positiva som jag såg när jag gick igenom mailen var att jag rott hem ett till kontrakt på en Fiskarheden-villa med uppstart i mars. Nice, nu har jag tre hus som ska göras när jag kommer hem.

Jag sa hej då till Willy och halva innehållet i flaskan och gled igenom passkontrollen utan problem. Fyllde på blodsockret med Tuborg och räklandgång innan det var dags att “go to gate” eller snarare “final call”. 

Lufthansa ska få sig en känga som inte låter en “pick your seat”. Trodde inte mina öron när den mycket trevliga och tillmötesgående damen i incheckningen berättade läget för mig. Men det är av yttersta vikt att jag får sitta vid gången försökte jag.

“Nej, tyvärr, Lufthansa släpper inte in oss i systemet. De har redan satt dig på en F-plats och det går inte att ändra. Men jag skickar ett mail till Frankfurt om restless legs osv. så får vi se vad som händer” Åh, herregud tänkte jag och tackade för hjälpen och hoppades på det bästa. Det gick ju så klart åt skogen. Det var bara Nein, nein och impossible. Det spelade ingen roll att jag drog en vals om restless legs, psychological bordercase och probably panic up there. Blev således nedtryckt mellan en liten vietnames med rätt attityd men ingen engelska samt en för lång tysk med både fel attityd och inte heller någon engelska. Tio timmar utan att kunna gå upp och röra på sig när man vill. Plåga. Problemet fick lösas med thailändska sömntabletter som funkade dåligt samt ipoden laddad med “Sommar i P1”. Klämde Plura, Ingvar Kamprad, Hanna Hellqvist, Hans Alfredsson, Lena Ph, Herman Lindqvist, Nour El-Refai, Katerina Janouch, Peter Englund,Björn Ulvaeus, Christer Eriksson, Fredrik Lindström, Jens Lapidus och lite av Mikael Strandberg men han är ju lite jobbig så då stängde jag av och satt och stirrade in i stolsryggen framför mig istället sista två timmarna.


Skymning  Knorrskraj  AirAsia  Ett par decimeter fran thailandskt territorium.

Men det var där i den där smala gången mellan gaten och flygplanet som jag såg guldlänken igen och den här gången så kollade jag upp lite snabbt i ansiktet och hajade till. Flashback. Jag slog undan blicken men inte fort nog. Han visste att han var iakttagen och var beredd. Jag gick två meter framför men min nyfikenhet tvingade mig att vända mig en gång till och möta blicken. Den här gången höll jag kvar medvetet ett par sekunder. Men är det inte? Jo det måste det vara. “Hörrudu, känner vi igen varann eller?” frågade guldlänken. Ha, då visste jag, den rösten mindes jag tydligt och svarade, -Jo det kan du ge dig fan på att vi gör sa jag. Coron. Busuanga, Filippinerna, två år sedan. Jag känner igen dig men du minns nog inte mig. Du var rätt packad och skulle ut på en vansinnesfärd med en liten överlastad bangka till någon avlägsen ö fast det var värsta stormen på havet. Jag är faktiskt ganska glad att se att du är i livet, jag trodde aldrig ni skulle fixa det där. 

(jag har faktiskt skrivit om mötet med honom i resdagboken i det här Inlägget 

Vi presenterade oss för varann och jag frågade om han hade guldtackor i portföljen och, ja i det närmaste tyckte han, “nästan hela mitt liv i alla fall“.
Stasi-polisen på Frankfurts flygplats var synnerligen intresserade av nästan hela hans liv och fick portföljen grundligt genomsökt i varje söm efter narkotika. Det drog så klart ut på tiden så jag lämnade honom och hans filippinska sällskap där.


 

 

 

#1 - - Gruddpers:

Vad var det nu i den där väskan?



Gillar bloggen skarpt! Får väl vara vikariöst resande genom dig antar jag...

#2 - - Susanne:

Vilken härlig blogg. Du är fantastiskt bra på att skriva.......

#3 - - Peter:

Gud så kul med reseskildring igen! Fråga, kommer jag få meddelande i mejlen om nytt inlägg i bloggen också (som det var i resdagboken)?



Jag har också klämt sommarpratare, väldigt bra tidsfördriv. Om du har t.ex Morgan Alling och Annika Norlin (Hello Saferide/Säkert) så rekommenderar jag dem skarpt. Jag skrattade för övrigt gott åt Mikael Strandbergs program :D



Ha det i öst!