Sodom och Gomorra

 

Om Luang Prabang var ett mentalt altare och en lisa för själen så är Vieng Vang dess raka motsats, en dekadensens högborg, ett Sodom och Gomorra. Ett ställe dit turisterna kommer och super skallen i småbitar och fullständigt struntar i lokalbefolkningens seder och bruk genom att gå omkring berusade och skrikande på gatorna iförda endast badkläder.


Skylten som sa “Please respect the locals, dress properly when walking through the town. Bikini and swimmingsuit are not accepted” hjälpte föga till att skapa ordning och reda.


Tre gånger fick jag förtydliga till servitören att jag inte skulle ha magic mushroom, utan bara helt vanliga svampar i maten. Medan jag satt och väntade på att anrättningen skulle komma in så spanade jag ut över folkvimlet på gatan och fick vid tre tillfällen se berusade lucior med glitter i håret vilket påminde mig om mitt hemland och dagens aktuella datum.


Gotland & Galicien hade åkt två dagar före mig till Vang Vieng och tydligen redan hunnit tröttna på stället och dragit vidare till Vientiane berättade tjeckerna (ni minns kanske de som simmade över gränsen mellan Thailand och Laos) som jag träffade när jag kom fram. Jag förstår dem, två nätter här räcker lagom även om landskapet här omkring är bedårande vackert. Jag har en riktig “killer view” från min balkong.


Jag höll förresten på att bli en trashpacker igår när jag kom. Jag hängde för enkelhetens skull på tjeckerna till deras guest house och checkade in där till att börja med. Trött och svettig efter en bussresa som tagit åtta timmar istället för fem på slingriga serpentinvägar uppe i bergen där vi hunnit med att både åka i diket och få punktering. Jag är glad att vi åkte av vägen i en innerkurva och inte i en ytterkurva. För då kan jag säga att min muntliga testamente som jag avgav i garaget inför farsan och brorsan innan jag åkte hemifrån hade trätt i kraft. Stup rakt ner hundratals meter och inga räcken. Timme efter timme i en fullständigt överdimensionerad buss på dessa småvägar. Trots den jobbiga resan så var det fantastiska vyer uppe i bergen. Jag hade inte velat haft det ogjort men jag skulle aldrig göra om det.

 

 
 


Hursomhelst så tog jag rummet hos tjeckerna fast det bara fanns ett naket lysrör i taket och ingen sänglampa och att rummet låg vägg i vägg med köket. Äntligen skulle jag få ta en dusch åtminstone. Trodde jag. När jag slog på lyset till badrummet så stod det förbaskade lysröret bara och blinkade och ville aldrig ge sig. Eftersom jag kände att epelepsianfallet och psykbrytet var i antågande så gick jag istället ut i receptionen iförd endast handduken - och nu var det ju förresten helt plötsligt jag själv som inte respekterade rådande seder och bruk - och påpekade felet och bad dem byta lysrör och glimtändare. Den trevlige portiern följde med in i rummet och konstaterade påståendets riktighet men föreslog att jag bara skulle vänta tio minuter så skulle nog allt bli bra. Jag frågade om det var meningen att jag skulle vänta tio minuter varje gång jag skulle gå in på toaletten eller om jag skulle låta lyset stå på i två dygn tills det var dags att checka ut.


Jag klädde på mig igen och bad han lösa problemet medan jag tog en promenad. Eftersom jag egentligen inte gillade rummet från första början så kunde jag i alla fall fråga på några fler ställen. Jag hittade ett flashpacker-hotell en bit därifrån och jodå, de hade ett rum kvar med den bedårande utsikten jag nyss talat om.

 

Killer view



Jag gick tillbaka till tjeck-hotellet, hämtade väskorna och tackade för mig och portiern sa att det var lugnt och nu fick han ju äntligen bytt det där lysröret som stått och blinkat alldeles för länge. Alla nöjda således.


Visade sig förresten att engelsmännen och kiwin också bodde på flashpacker-hotellet. Liten värld. Måste finnas minst hundra hotell i Vang Vieng. Jag sa hej då till dem och önskade dem lycka till inför deras stundande 24-timmars bussresa ner till Phnom Pehn.


Sista dagen i Luang Prabang satt jag nere vid Mekongfloden och kollade när en gubbe kom fram och frågade om jag inte ville åka lite båt till någon by eller till något tempel längs med floden. Ok, sa jag, vi kan ta den som ligger närmast men först måste jag köpa lite snacks och dricka. Eftersom det bara var jag och kapten fast båten kunde ta betydligt fler så köpte jag två Beer Lao och gav den ena till honom, så där satt vi och skålade tillsammans när vi puttrade så sakteliga uppför floden. Chipspåsen behöll jag girigt för mig själv.

 

 


Byn jag kom till höll på med egentillverkat handgjort papper, så där kunde man köpa många fina tingestar. Vilket jag också gjorde, nämligen årets enda julkort. Vi får väl se i vilket hem det dyker upp. Hoppas det kommer fram före jul bara.


På kvällen så tog jag datorn med mig till närmsta internetcafé för att låna kabeln av dem. Det såg stängt ut trots att jag såg folk där inne. Men bara laotier när jag kollade närmare. Jag gick in i alla fall och hörde efter.


-I’m sorry, it’s closed. Birthday party. Come back tomorrow.

-But I have to pay my preliminärskatt today.


Fem minuter senare satt jag i en nedsläckt lokal upplyst endast med stearinljus och med ett ölglas och en tårtgaffel i näven och sjöng Happy Birthday på lao-engelska så gott det gick.


Vientiane nästa, där jag stannar en natt innan flyget tillbaka till Thailand. Fått mail från Gotlands-Uffe som tipsat om guest house. Eventuellt så flyger vi samtidigt till Bangkok.