Mekong River Girl

-You can follow and stay in my village! Sade mekongan.

-That would be great! Do you have internet there? Sade masen.

-No, we have nothing there. No electricity, no lights, no phone, no roads. No nothing.


Samtalet hade börjat redan på morgonen i Pak Beng när vi hamnat bredvid varandra på båten. En slowboat är en ombyggd rispråm som numera fraktar folk längs Mekongfloden. Första dagen gjorde jag och Gotland misstaget att sätta oss längst bak närmast motorn som inte var inkapslad eller ljudisolerad på något vis. Som tur var så hade vi öronproppar. Nästa dag var strategin att sitta så långt fram som möjligt. Gotlands-Uffe tog dock en träbänk igen, men han har ju möjligheten att meditera bort några timmar om han vill. Det gjorde han också, till synes helt oberörd om surret runt omkring honom. Då smög jag dit och tog sittkudden för honom, eftersom han ändå verkade sväva en bit ovanför själva träsmaken.


Själv så tog jag plats framme på golvet där de flesta laotier tydligen brukar husera.


-But I do have an e-mail!

-But how do you check it if you don’t have internet in your village?

-I take the slowboat to Luang Prabang, it takes only four hours one way!

-Ok, but don’t you think it’s boring if you haven’t recieved any…?


Mina förutfattade meningar om att man inte skulle ha någon koll på världsläget om man bor i en by utan några som helst moderna resurser kom på skam. Den unga damen pratade fem språk, lao, thai , engelska, hmong och ett till stamspråk som jag inte minns. Hon och hennes familj försörjde sig genom gränshandeln med Thailand där de köpte grejer billigt i norr och sedan sålde till turisterna på marknaden i Luang Prabang. Jag noterade att hon bl.a. hade tre säckar med chipspåsar med sig i packningen så jag frågade om det.


-Are you going to sell those on the market as well?

-No, we are going to eat it. I will stay in my village for four months now.


Hennes föräldrar som också var med på båten verkade mäkta stolta över att deras ogifta dotter stiftat bekantskap med en sådan hyvens västerlänning, som ju även hade supportat deras business genom att köpa en halsduk med byns traditionella färger.


Ibland stannade båten på diverse stränder efter Mekongfloden för att släppa av folk och då kunde man även passa på att handla mat av byborna. Yui som hon hette köpte torkad fisk på spett som hon glatt bjöd laget runt på.


-Have you ever tried that before Frank?

-What, do you mean fish?

-Yes!

-Yes of course, we have fish in Siljan also!


Fast hon menade nog just den fisksorten som vi åt på för tillfället. Jag kallade den bara för mekongsill. Kanske något för julbordet! Gott var det i alla fall.

Så nu var det väl bara att sätta igång att ringa i bröllopsklockorna då antar jag.

Ja minsann, då hade folket hemma i stugorna fått något att prata om kan jag tro.


Efter cirka fem timmar hade vi kommit fram till Bour Village och det var dags för familjen Vilay att stiga av. Vi vinkade adjö till varandra och Yui tog fram en näsduk och torkade tåren. Eller så var det bara lite skräp hon fått i ögat. Vad vet man?




Det tog fyra timmar till innan vi nådde Luang Prabang i solnedgången.


Jag har nu också bestämt mig för att skippa Kambodja och köpte därmed en ny flygbiljett från Vientiane till Bangkok den 16:e december. Stannar någon dag till här och tar sedan bussen söderut.


Den här stan handlar mest om tempel och munkar, men lite fest har det också blivit. Förutom Gotland och Galicien så har jag hängt lite med fyra britter och en kiwi som också var med på båten från Huay Xai. De bor här på Lao Lu Lodge med mig och flashpackar precis som jag. De dricker massa Beer Lao varje dag men är väldigt trevliga. Så vi åtta personer drog på middag tillsammans till ett trendigt ställe som hette The Hive. Alla beställde varsin pizza. Utom Galicien som först ville dela fast han hade cyklat över fem mil till ett vattenfall på dagen och hoppat över lunchen och klagat över att han höll på att svälta ihjäl en timme innan middagen.


Det bjöds även på något så exotiskt som “ethnic fashion show” på scenen. Cirka femton olika stammar visade upp sina högtidsdräkter. Det var så surrealistiskt. De hade samma trendiga musik och koreografi som man kan se i Paris och Milano, men med kläder som är tillverkade med enkla metoder i avlägsna byar ute i bushen. Typiskt att jag lämnat kameran hemma på rummet. Den är alltid med annars.


Ännu konstigare blev kvällen när vi i berusningens dimma hamnade på den lokala bowlingbanan. Va fasen tänkte jag. Det kan ju inte finnas en bowlingbana här. Stan är ju ett enda stort kloster fyllt med munkar. Men där var vi i alla fall. Jag och Gotland stod bara och garvade åt den absurda situationen.


Mycket är ju faktiskt lika här som hemma. Det var discobowling med musik, rök- och ljuseffekter. Utanför stod en sänkt pickup med tonade rutor och spoilers, ungdomar som smygröker och saker var lagade med silvertape. Precis som hemma alltså!


Jag har massa bilder och filmer nu, cirka 1600 men uppkopplingen i Laos är inte den bästa så det tar alldeles för lång tid att tanka upp. Det får bli några ströbilder bara tills jag kommer hem.


Kommentarer
Postat av: Gruddpers

Låter som en toppentripp so far.

Skulle nog också flashpackat om jag vart med. Känns som man gjort hål i marken stuket...Ok,ok nu var senaste all incl. på kanarieö men du förstår vad jag menar...

Varför inte Kambodja?

/Grutt

2009-12-12 @ 10:35:51
Postat av: Frallan

Kul med feedback Grutt! For lite tid for att ta Kambodja ocksa, det far bli en annan gang.

2009-12-13 @ 14:56:22
Postat av: skeri

Jodå allt fint här snön faller -3 ute.

Har lagt märke till att du har förlängt sponsor avtalet med Kråkergs ishockey! jag skickar faktura. c/o nature va?

2009-12-13 @ 19:36:50
Postat av: Mia

Luciahelg har det varit. Lussebullar, skumtomtar och glögg. Godare än torkad sill. Fast kanske är det så att platsen är bästa kryddan...



2009-12-14 @ 08:50:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0